Kategorier
Liljestrand, Jens

Sandhamn

Sandhamn av Jens Liljestrand är en intressant novell om en tidigare tennisstjärna, numera b-kändis på nedgång. Betyg: 4 nätkasinon av 5.

Sandhamn må vara en liten skärgårdspärla, men i Jens Liljestrands novell är det precis den nyrika och smaklösa plats som mina fördomar leder tankarna till. Vi är många som har sett Hannes Holms Himlen är oskyldigt blå och på andra sätt fått en känsla för vilka brats och fifflare som dras till Sandhamn, Sandhamn med sin kungliga glans tack vare KSSS. Man kan tänka sig att det är en plats med många nyrika och kanske ännu fler som vill hänga i närheten av pengarna.

I novellen Sandhamn befinner sig en före detta tennisstjärna på Sandhamn tillsammans med sin lilla dotter. Han är mitt uppe i en skilsmässa och vårdnadstvist (exfrun är naturligtvis en fotomodell), men nu är han här med en (kanske inte så nära) vän och hans barn. De planerar någon slags business ihop, en totalt själlös nätkasinosatsning, fast mest verkar det handla om att festa och med de små blå tabletternas hjälp ligga med unga tjejer.

Plötsligt händer det: en liten flicka är på väg mot en drunkningsolycka. Den forne tennisstjärnan, nu med trivselkilon, har reflexer kvar. För en stund blir han kvällstidningarnas hjälte.

Sandhamn är ingen lång novell, men Liljestrand lyckas med små medel måla upp precis vilket ställe huvudpersonen rör sig på, precis vilken obildad och smaklös person han är och hur falska och tomma allt och alla är omkring honom. Jag läser med lika delar fascination och äckel, samtidigt som det också finns en värme och ömhet mitt i alltihop. Den forne tennisstjärnans lilla flicka, inte tillräckligt stor ens för att kunna sova hela natten utan att kissa i sängen, vallas omkring av en estnisk barnflicka som verkar mer upptagen av att tillfredsställa huvudpersonens kompis än att ta hand om barnen. Vad ska det bli av denna flicka? Och andra flickor i den här berättelsen, för den delen.

Det här är verkligen en novell som väcker känslor och tankar och ett perfekt exempel på hur mycket som kan rymmas i en riktigt bra novell.

Ser ut genom fönstergluggen, klarblå himmel. Klättrar upp, solen bländar, glittret av vågor, småbåtshamnen, folk på bryggan, fladdrande segel, vågskvalp, fiskmåsar dyker efter skräp. Barnens lunch kvar på bordet i sittbrunnen, makaroner och köttbullar, torrt av solen, dränker det i ketchup och slevar i mig med plastgaffel, går ner i båten igen och hämtar en kall folköl i pentryt och går upp och sköljer ner geggan i solgasset. Blir snabbt varmt, går tillbaka och lägger mig i bingen igen.

Ur Sandhamn av Jens Liljestrand
Sandhamn av Jens Liljestrand
Sandhamn av Jens Liljestrand

Utgivningsår: 2011 (första utgåvan, Novellix).
Antal sidor: 31.
ISBN: 9789186847029.

Känner marken under fötterna, gungar lätt, hör vågorna slå mot stranden, segelbåtarna en bit bort, ljudet av vanten som slår mot masterna, festerna, musik, röster. Doften. Blommig och söt. Flickparfym. ”Jag undrade just vart du tagit vägen”, säger hon. ”Pappa gick tillbaka till båten men han sa att jag skulle hälsa.”

Förlagets beskrivning

Jens Liljestrand

Jens Liljestrand (född 1974) är en svensk författare, litteraturvetare och skribent. Han har disputerat med en avhandling om Vilhelm Moberg och har också skrivit en hyllad biografi om honom (Mannen i skogen från 2018). Jens Liljestrand twittrar under @jensliljestrand.

Kategorier
Bergman, Ingmar

Laterna magica

Laterna magica av Ingmar Bergman är Bergmans självbiografi, en bok där de flesta kring Bergman känns underligt platta, men där det å andra sidan ges en verkligt fin bakgrund till Bergman och hans skapande. Betyg: 4 magsår av 5.

Laterna magica av Ingmar Bergman
Laterna magica av Ingmar Bergman

Laterna magica av Ingmar Bergman är Bergmans självbiografi från 1987. Det här jubileumsåret, 100 år sedan Bergmans födelse, har Bergman och hans filmer uppmärksammats på många håll och Sveriges radio har bland annat låtit den här boken gå som radioföljetong, samtidigt som den har bokcirklats i Lundströms bokradio. Bokcirkeln har jag inte hunnit lyssna klart på, men nu har jag i alla fall lyssnat på uppläsningen av boken.

Till att börja med kan jag erkänna att jag inte är någon kännare av Bergman och trots att jag är intresserad av film så har jag faktiskt inte sett någon av Bergmans verk(!), inte ens Fanny och Alexander. Jag tror självklart att den här boken lyfter om man också har sett något av det Bergman skapat på film eller för teatern, kanske kan boken då också ge en del nycklar till hans skapande och visa nya sidor av det han har velat berätta i sina verk.

Även utan att kunna sin Bergman så tycker jag att boken håller, inte minst för att han är en sådan oerhört känd och respekterad person och eftersom det har blivit så mycket diskussioner kring hans “demoner” och hårda ledarstil. Det gör såklart att det blir spännande att få titta in i hans värld och höra Bergmans egna ord. Bergman lyckas också berätta på ett engagerande sätt. Jag blir kanske mest berörd när han berättar om den laterna magica, filmapparaten, som tidigt skänkte honom den magi som lockade honom till filmen. Som mest underhållen blir jag när Bergman berättar om alla hopplösa teatrar han kuskar runt på – han berättar målande och äckelframkallande om ohyra, trasiga avlopp och allmänt nedgångna lokaler. Jag anar att han vässar lite, men det gör inte så mycket.

Laterna magica är helt klart en spännande biografi där Ingmar Bergman bjuder på sig själv och sitt liv. Det som är till bokens nackdel är paradoxalt just det: det blir väldigt mycket Bergman. Ingmar Bergman var gift fem gånger och blev pappa till nio (?) barn. En del av dessa människor finns skildrade i boken, men det mesta känns platt. Faktiskt känns de flesta människor runt Ingmar Bergman förvånansvärt vagt beskrivna. Kanske ska man unna sig att vara väldigt självupptagen i en biografi, inte minst för att ens närstående kanske inte ens vill vara i rampljuset, men jag kände ändå att det saknas något i personporträtten, alltså porträtten av alla vid sidan av Bergman själv. Allt som allt är det dock fortfarande en intressant och välkomponerad självbiografi som är lagom utlämnande. Jag måste börja se hans filmer! Det känns verkligen som en lucka att inte ha sett något av Bergman!

Laterna magica

Uppläsare: Sten Ljunggren.
Utgivningsår: 1987 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2018 (den här radioföljetongen, producerad av Emma Janke för Sveriges radio).
Antal sidor: 336.
ISBN: 91-1-876002-3.

Ingmar Bergman

Ingmar Bergman (1918 – 2007) var en svensk regissör, manusförfattare, teaterchef och författare. Han är en världsberömd kulturperson, som gjort en lång rad hyllade och prisade filmer, däribland de Oscarsbelönade filmerna Jungfrukällan, Såsom i en spegel, Viskningar och rop och Fanny och Alexander. Den som vill lära sig mer om Bergman och/eller hans verk kan t.ex. besöka Stiftelsen Ingmar Bergmans hemsida.

Förlagets beskrivning

(om den nyutgåva om getts ut av Norstedts 2018).

“Få självbiografier har skapat ett sådant förhands­intresse som Laterna magica innan den gavs ut 1987, även i ett internationellt perspektiv. Det var första gången Ingmar Bergman skrev ett verk helt frånkopplat filmmediet. Genom branta klipp och djärva associationer skildras vägen från olyckligt prästbarn till folkkär film- och teatermagiker vilket också gav många nycklar till de ämnen han ofta återkom till i sina filmer.

Mer än något annat visade Ingmar Bergman med Laterna magica att han var en stor författare i egen rätt. Nu ges möjligheten att läsa självbiografin tillsammans med Arbetsboken, ur vilken han hämtade en stor del av det material som kom att bli de publicerade memoarerna. En sådan samtidig läsning ger nu läsaren en oanad möjlighet att se hur författaren i den konstnärliga processen förhåller sig till det egna minnet, fakta och fiktion.”

Kategorier
Ullmann, Linn

De oroliga

De oroliga av Linn Ullmann är en autofiktiv berättelse om en uppväxt med kändisföräldrar, som älskar sitt barn, men som inte riktigt lyckas kommunicera. Betyg: 3 bandspelare av 5.

De oroliga av Linn Ullmann
De oroliga av Linn Ullmann

I år skulle “demonregissören” Ingmar Bergman ha fyllt 100 år och både hans filmer och person står verkligen i fokus i kulturvärlden. Själv har jag passat på att lyssna på Linn Ullmanns autofiktiva roman, De oroliga, där Bergman helt enkelt är “pappa”, precis som att mamma Liv Ullmann är “mamma”. Med två superkändisar till föräldrar, föräldrar som är mitt i karriären och som slagit sig ner på helt olika platser i världen, blir uppväxten helt klart speciell. Varken mamma eller pappa verkar kunna, eller vilja, vara den sortens föräldrar som offrar något för sitt barns skull. Det blir Linn som skickas än hit och än dit. Om somrarna åker hon till Fårö och har märkligt svårt att prata med sin pappa.

På ålderns höst är samtalen också komplicerade. Linn åker till sin pappa och gör (misslyckade) bandinspelningar av deras samtal. Meningen är att de ska skriva en bok tillsammans, men trots Linns kämpande för att få ut något användbart av samtalen så blir de mest virriga och på många sätt sorgliga. Bergman blandar ihop sina kvinnor och barn och svaren på Linn Ullmanns frågor blir svamliga. Bergman hinner dessutom gå bort innan någon bok blev verklighet. Nu finns en del samtal istället återgivna i den här boken. Tillsammans med Linn Ullmanns berättelse skildrar de snåriga föräldrar-barn-relationer och en annorlunda uppväxt, men lyckas också förmedla en väldigt fin värme och kärlek. Och självklart: det finns ingen motsättning mellan gränslös kärlek och en oförmåga att samtidigt vara en 100 % ansvarig och närvarande förälder.

Boken har många smärtsamma partier, men språket är lätt och precist och ger mestadels en varm känsla, en känsla av föräldrar som försöker, även om de inte alltid lyckas, och en dotter som trots allt lyckas navigera. Boken är tydligen en roman, men självklart är det lite kittlande att den uppenbart handlar om Linn själv och hennes kändisföräldrar. Att ingen av de här personerna någonsin omnämns med namn är ett intressant grepp som faktiskt gör berättelsen ännu mer nära och berörande.

Den här boken gick som radioföljetong förra sommaren och jag passade på att ladda ned den i min podcast-app medan det fortfarande gick att göra detta. Även om jag har lyssnat på den här ljudboksversionen först nu så finns den alltså inte tillgänglig som radioföljetong längre. Det är i sanning är synd, för uppläsarna, Marie Richardson och Sten Ljunggren, gör strålande tolkningar som verkligen förhöjer upplevelsen och träffar helt rätt.

De oroliga

Originalets titel: De urolige (norska).
Översättare: Urban Andersson.
Uppläsare: Marie Richardson, Sten Ljunggren.
Utgivningsår: 2015 (första norska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2017 (den här radioföljetongen, Sveriges radio).
Antal sidor: 383.
ISBN: 978-91-0-016708-0.

Linn Ullmann

Linn Ullmann (född 1966) är en norsk författare och journalist. Hon är enda dottern till regissören Ingmar Bergman och regissören och skådespelaren Liv Ullmann. Hon har medverkat i flera av sin fars filmer. Linn Ullmann debuterade 1998 med romanen Innan du somnar. Hennes senaste bok på svenska är Ett välsignat barn (2017). Linn Ullmann har en hemsida.

Förlagets beskrivning

“”Jag numrerar, ordnar och katalogiserar. Jag säger: Det var tre kärlekar. Jag är idag lika gammal som min far var när jag föddes. Fyrtioåtta år. Min mor var tjugosju, hon såg både mycket äldre och mycket yngre ut än sin ålder den gången.”

De oroliga är en lekfull, utforskande och genreöverskridande roman om ett barn som inte kan vänta med att växa upp, och föräldrar som skulle föredra att vara barn. Det är en bok om minnen, glömska och de många berättelser som utgör ett liv.”

Kategorier
-

Vad är “riktig litteratur”? Och kan en influencer skriva en “bra” bok?

De som känner mig och vet att jag är intresserad av böcker (och att bokblogga) har förvånansvärt ofta fördomen att jag inte läser “kioskvältare” i stil med deckare och andra bestsellers. Nu stämmer det förvisso att jag inte läser så jättemånga deckare längre, men jag ser mig verkligen inte som en person som bara läser “fin” litteratur. Jag tycker ändå att det är lite spännande med den här uppdelningen som uppenbarligen finns mellan “bra” och “dålig” litteratur. Det blir lite extra intressant eftersom många av de riktigt stora försäljningsframgångarna och topplisteböckerna också är sådana som inte riktigt räknas som “bra” böcker.

Det är extra mycket så nu när influencers (inflytelserika bloggare, youtubers och andra stora sociala medier-profiler) också har börjat ta stor plats i bokvärlden. Genom att redan ha en stor plattform och många följare får de en slags gräddfil och når omedelbart ut till en stor läsekrets. Det finns många exempel på influencers som också har (med)författat böcker. Clara Henry har varit aktuell med sin populära “mens-bok” (Ja jag har mens, hurså?), Therese Lindgren har skrivit böcker om psykisk ohälsa (Ibland mår jag inte så bra) och om djurrätt (Vem bryr sig?), Blondinbella (Isabella Löwengrip) har skrivit inte mindre än 5 böcker, varav 2 biografier, 1 bok om föräldraskap och 2 böcker om ekonomi. Joakim Lundell (tidigare känd som Jockiboi) gör just nu braksuccé med sin utlämnande självbiografi Monster (en av de bäst säljande fackböckerna 2017) medan Clara “UnderbaraClara” Lidström har skrivit en hel serie med “gör det själv”-böcker för barn samt ytterligare ett flertal böcker om stil och inredning. UnderbaraClara är snart även aktuell med en bok om psykisk ohälsa. Också Elsa Billgren har några inrednings- och stilböcker i bagaget, men har också skrivit noveller. Sandra Beijer är kanske lite speciell i sammanhanget. Med sin blogg Niotillfem och sina andra kanaler är hon en av Sveriges mest inflytelserika influencers, men hon har också fått uppskattning för sina texter långt innan hon började blogga. Bland annat var hon stor på Sockerdricka, det poesi-community som många hängde på innan sociala medier tog fart på riktigt. Först som stor bloggare blev hon dock erbjuden bokkontrakt och nu har hon hunnit skriva två ungdomsromaner som har fått en hel del uppmärksamhet och fin kritik (åtminstone den första boken, Det handlar om dig, som gav henne inbjudningar till att vara med i Babel och annat creddigt). Kanske hade hon lyckats slå igenom som författare även utan sin blogg, men bloggen lär helt klart ha sänkt tröskeln för att bli utgiven genom att Sandra Beijer, till skillnad från de flesta debuterande författare, faktiskt blev tillfrågad om att skriva en bok och därför redan från början hade bollplank och hjälp i skrivprocessen.

UnderbaraClaras garderob av Clara Lidström, Anna Lidström Elsa Billgrens vintage av Elsa Billgren Economista av Isabella Löwengrip, Pingis Hadenius Tid av Alex Schulman, Sigge Eklund Allt som blir kvar av Sandra Beijer Hjälp jag är utmattad av Clara Lidström och Erica Dahlgren Det handlar om dig av Sandra Beijer Det handlar om dig av Sandra Beijer

Det går naturligtvis inte att dra en skarp linje mellan “bra” och “dålig” litteratur och att koppla det till personers kändisskap. Flera av de influencers jag har räknat upp lägger ned stor omsorg i sitt skrivande (på bloggen) och är uppenbarligen också skickliga på att få ihop skönlitterära texter. Andra har fått hjälp med att skriva sin historia och då är det såklart uppenbart att man vill sälja en kändis berättelse snarare än en litterär text. Det är väl kanske främst de böckerna som inte räknas som “riktiga” böcker i somliga kretsar.

Det mest intressanta exemplet på skrivande influencers måste dock vara Alex Schulman och Sigge Eklund. Det kanske inte är någon som minns detta, för de senaste åren har nazism varit den totalt dominerande frågan så fort Bokmässan kommer på tal, men för cirka tre år sedan upprördes folk över helt andra, mer bagatellartade grejer, t.ex. att Bokmässan valde att ha kändisar som Alex & Sigge som dragplåster och att det var just de, och inte “seriösa” författare, som fick vara poster boys. Det roliga med Alex & Sigge är att de har gjort flera mindre creddiga böcker (Tid och Rum – böcker som förmodligen är av mindre intresse för den som inte följer författarna i deras podd), men att de också var och en har “seriösa” böcker bakom sig. Eklund var en etablerad författare redan innan han och Alex Schulman startade sin populära podcast. Alex Schulman, å sin sida, har fått väldigt fin kritik för både romanen Skynda att älska, där han berättar om sin pappa, och Glöm mig, där han skriver om sin mamma. Med den sistnämnda boken vann han dessutom en skrällseger i Bonniers bokklubbs relativt nyinstiftade pris Årets bok. Många hade nog trott att Malin Persson Giolito låg bra till att vinna priset med sin oerhört framgångsrika bestseller Störst av allt, eller att sociala medier-älsklingen Ett litet liv av Hanya Yanagihara skulle ta hem priset, som alltså delas ut till den som får flest röster i en nätbaserad omröstning. Men priset gick till Schulman. Vid sidan av att Glöm mig är en omtyckt bok, så var det säkert också en fördel att ha många trogna följare som ville gå in och rösta. Jag tyckte mig märka en del (skämtsamt) sura miner bland diverse bokbloggare och bokpoddare där ute och jag har fått en känsla av att Glöm mig inte riktigt, riktigt räknas som tillräckligt “fin” i det här sammanhanget.

Själv har jag inte läst speciellt många av böckerna som jag har nämnt i det här inlägget och jag kan erkänna att jag inte är så lockad att läsa dem heller. Hade jag varit en trogen följare så hade jag säkert varit sugen på att läsa fler böcker av den här typen, men för mig känns det inte som att t.ex. Monster eller Blondinbellas biografier (som förresten utkom när hon var 20 och 22 år gammal och rimligen bara stod på tröskeln inför ett händelserikt liv värt att återberätta i memoarform) är tillräckligt intressanta i sig själva för att jag ska vilja lägga ner tid på att läsa dem. Så, jo, vare sig jag vill det eller inte har jag nog en egen indelning i “bra” och “sämre” litteratur. Det handlar inte bara om kändisbiografier och böcker skrivna av influencers, utan också om en hel del andra fall där jag inte kan föreställa mig att böckerna är speciellt bra. Efter att ha läst några sågningar och utdrag ur Femtio nyanser-böckerna har jag t.ex. en bestämd känsla av att de litterära kvalitéerna är mycket låga i den här serien. Efter att ha provat på någon deckare av Camilla Läckberg och insett att hennes gestaltning är allt annat än bra, så blir jag heller inte så sugen på att kasta mig över hennes senaste deckare, Häxan, som förresten var en av de mest sålda böckerna 2017.

Ibland får jag känslan av att böcker har skrivits övervägande för att dra in pengar och det är väl inget fel i sig, särskilt inte om det kan bidra till att förlag också kan satsa på mindre inkomstbringande titlar (eller rena förlustaffärer). Jag tror att min egen känsla för “bra” och “dålig” litteratur främst grundar sig i den här ekonomiska frågan. Mitt hjärta klappar mer för böcker som är skrivna med hjärtat, berättelser som kanske skrivits mot allt sunt förnuft för att berättelserna måste ut. All sådan litteratur är såklart inte bra, men jag tycker bättre om den utgångspunkten än “okej, här har vi en person med en stor plattform, vilken berättelse kan vi bygga kring hen och sälja?”. Som läsare vill jag liksom inte känna mig lurad när jag tar mig an en bok.

Jag vet inte vad jag ville säga med det här inlägget egentligen. Jag tycker bara att det är intressant med hela frågan om “bra” och “dålig” litteratur, särskilt eftersom att det inte finns några klara svar för vad som räknas som det ena eller andra, samtidigt som det är väldigt uppenbart att många/de flesta gör den här uppdelningen – och att de flesta struntar i det och läser den “dåliga” litteraturen ändå. Nu är jag bokbloggare och skriver vad jag vill, men jag undrar lite hur seriösa litteraturkritiker egentligen gör sitt urval nu för tiden. Det går inte att avfärda böcker som så många läser, men samtidigt “måste” de här kritikerna fylla sina kultursidor och kulturprogram med seriös litteraturkritik. Jag har ingen aning om hur de gör sitt urval faktiskt.

Tycker du att det finns “riktig” litteratur och “sämre” böcker? Eller struntar du fullständigt i sådana etiketter?

Kategorier
Olofsson, Elin

Gånglåt

Gånglåt av Elin Olofsson är en bok med ambitionen att beskriva kvinnoliv och systerskap på den jämtländska landsbygden, men i min mening har boken så många bihistorier att det blir för splittrat för att det ska gripa tag. Betyg: 2 björnar av 5.

Gånglåt av Elin Olofsson
Gånglåt av Elin Olofsson

Elin Olofsson är en författare som jag har blivit tipsad om när jag har frågat efter böcker som utspelar sig på mindre orter. Olofsson, som själv är jämte, har skrivit ett antal romaner som utspelar sig på (fiktiva) platser i Jämtland och i Gånglåt är det lilla Gärningsberg som står för miljöerna. Där bor Gun-Britt på en stor släktgård, där hon försöker driva servering och loppis, fast utan att riktigt få det att gå runt. Så kommer sommaren och Gun-Britts syster, Sonia, kommer till gården med sin assistent i släptåg. Sonia är en artist som under artistnamnet Salida har fått till ett antal svensktoppshits, men åren har satt sina spår och nu vet hon inte längre vad rösten duger till. Nu är hon i alla fall tillbaka i sin barndoms trakter, som också är de platser som tjänat som inspiration till hennes musik. Hennes plan är att ägna sommaren åt att skriva sin biografi. I boken utspelar sig också en rad bihistorier: sörjande grannar, olycklig kärlek, en son som har tappat kontakten med sin mor, ett sjukdomsbesked, en gaykille i garderoben, en skilsmässa…

Jag tycker ärligt talat att det blir alldeles för spretigt och splittrat för att någon av berättelserna ska gripa tag. Det känns att författaren har haft ambitionen att skriva om kvinnoliv och åldrande, kärlek och systerskap och om villkoren på landsbygden, men det blir på samma gång övertydligt och klyschigt och på samma gång alldeles för lättvindigt och ytligt beskrivet.

Det stora felet var kanske att jag hade förväntat mig en nyskapande bok om “livet på landet”, medan det boken levererar är de vanliga klyschorna om olönsamma företag, turistande stockholmare och om svårigheterna för den som på ett eller annat sätt är normbrytare. Jag tycker inte att boken sa mig någonting nytt, eller sa mig någonting över huvud taget.

Kanske hade jag tyckt bättre om den här boken om jag bara hade läst den rakt upp och ned och tänkt den som en lättsam feelgoodbok, men nu läste jag tyvärr inte boken på det sättet.

Om Elin Olofsson och Gånglåt

Elin Olofsson (född 1979) är en svensk författare som har skrivit ett antal böcker som utspelar sig på den jämtländska landsbygden. Debuten, Då tänker jag på Sigrid, kom 2013. Hennes senaste bok är Gånglåt. Elin Olofsson instagrammar under @elinolofssonwriter och twittrar under @elinsmulan. Hon har också en hemsida och en Facebooksida.

Uppläsare: Gunilla Leining.
Utgivningsår: 2016 (första svenska utgåvan, Wahlström & Widstrand), 2016 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier Audio).
Antal sidor: 286 (ca 9 h lyssning).
ISBN: 9789146230496, 9789176513392.
Andras röster: Eli läser och skriver, Lottens bokblogg, Som ett sandkorn….
Köp hos t.ex. Adlibris eller CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

“Efter framgångarna med Då tänker jag på Sigrid och Till flickorna i sjön är Elin Olofsson tillbaka med en skildring av livet och kärleken i ett Sverige långt från storstadens puls.

Den kända sångerskan och låtskrivaren Sonia ”Salida” Sallström åker till sin gamla släktgård i Gärningsberg i Jämtland för att skriva sin självbiografi. Med sig har hon Harpan, sin unge assistent, som hon lovat en sommar i paradiset. På gården väntar Gun-Britt, Sonias syster, som driver servering och loppis och tycker att hela världen borde skärpa sig. Inte minst Sonia. Där finns också Jenny, Gun-Britts dotter, som lovat hjälpa sin moster med boken men som hela tiden sneglar oroligt mot stugan uppe vid berget. Dessutom finns det björn på trakten, som gräver i gårdagens sopor. Det blir en sommar av lust och olust, i takt och otakt till tidens egen gånglåt.”