Kategorier
Svensson, Amanda

Ett system så magnifikt att det bländar

Ett system så magnifikt att det bländar av Amanda Svensson är en rejäl roman om trillingsyskon som plötsligt nås av en familjehemlighet som får allting att rasa samman – eller som kanske är den pusselbit som får allt att falla på plats. Betyg: 3 hamstrar av 5.

Ett system så magnifikt att det bländar av Amanda Svensson är en rejäl tegelsten som följer de tre trillingsyskonen Sebastian, Clara och Matilda under en märklig tid i deras liv. Clara har rest till Påskön under förevändning att hon ska skriva ett reportage om en grupp klimataktivister och deras bohemiska ledare, men kanske har hon snarare rest dit för att komma bort från sin familj och sitt liv. Sebastian befinner sig i London där han tjänstgör på en klinik där man bedriver forskning på ovanliga neurologiska tillstånd. Samtidigt är kliniken så mystisk och dess chef så excentrisk att man kan undra om Sebastian i själva verket är utsatt för ett socialt experiment och mot sitt vetande är ett av studieföremålen på kliniken. Matilda reser till Västerbotten för att semestra med sin sambo och bonusbarn och ökar på så sätt avståndet ytterligare till syskonen.

Plötsligt hör deras mamma av sig. Deras pappa har försvunnit, men det finns också ett större avslöjande, en hemlighet som verkligen rör om i grytan och förändrar förhållandena i familjen. Det som uppdagas får på sätt och vis hela familjen att gå sönder, men det är också den pusselbit som kanske har saknats hela tiden. Alla trådar börjar så sakteliga vävas ihop och lager läggs till lager och fogas ihop ett intressant sätt. Det är verkligen en imponerande roman, ett gediget bygge som rymmer spännande karaktärer, klimatfrågan, vetenskap, kultur och dramatik.

Ett system så magnifikt att det bländar är en tjock bok och det finns många sidohistorier. Här finns det mycket som är överraskande, överdrivet, osannolikt och knäppt i en skön blandning. Man kan läsa boken och bara svepas med och bli underhållen. Förmodligen kan man också läsa, tolka och lägga mycket möda på att förstå alla nyanser och symboler. Det sistnämnda är något jag sällan känner att jag har lust att lägga energi på, särskilt inte när jag lyssnar på en ljudbok och inte kan gå tillbaka eller läsa i min egen takt. Det känns som att mycket helt enkelt flyger över huvudet. Jag kan också tycka att det trots allt blir lite för mycket, lite för svulstigt och för många bitar. Jag imponeras verkligen över romanen som sådan, men känner ändå att det blev lite för mastigt för min smak. Kanske hade jag uppskattat den mer om jag hade läst den själv istället för att lyssna på ljudboken.

Hur långt ifrån varandra kan en familj komma innan den upphör att höra ihop? Amanda Svenssons nya roman Ett system så magnifikt att det bländar är en stor familjeberättelse om tre syskon som försöker nå varandra i en värld som blivit alltmer splittrad.

Sebastian, Clara och Matilda är trillingar, uppvuxna i Lund men nu skingrade på olika platser i världen. De har alltid haft en knepig relation till varandra, framför allt de två systrarna, och när en tragisk händelse inträffar glider de isär.

Tjugofem år efter att trillingarna fötts: En ung kvinna hänger sig i en dörrkarm. En mamma möter djävulen på en kolonilott i Lund. Sebastian reser till London, Clara till Påskön och Matilda till Västerbotten. Sedan blir allting plötsligt väldigt komplicerat.

Amanda Svenssons efterlängtade roman Ett system så magnifikt att det bländar tacklar klimatkris — och vad som händer när det tryggaste, familjen, faller isär.

Förlagets beskrivning.

Uppläsare: Gizem Erdogan.
Utgivningsår: 2019 (första utgåvan, Norstedts), 2020 (den här ljudboken, Norstedts).
Antal sidor: 548 (ca 19 h lyssning).
ISBN: 9789113083216, 9789113103433.

Amanda Svensson

Amanda Svensson (född 1987) är en svensk författare, kulturskribent och översättare som numer är bosatt i Storbritannien. Hon debuterade 2008 med romanen Hey Dolly.

Kategorier
Gustavsson, Matilda

Klubben: En undersökning

Klubben av Matilda Gustavsson är en intressant reportagebok om hur “kulturprofilen” i decennier kunde våldföra sig på kvinnor och om hur allt sedan rämnade. Betyg: 4 flyglar av 5.

Hösten 2017 inträffade #metoo och kvinnor över hela världen fick mod att berätta öppet om sexuella trakasserier och negativ särbehandling de utsatts för. Vittnesmålen smattrade från bransch efter bransch och från kvinnor i alla möjliga livssituationer. En del förövare blev outade (en del oskyldiga drogs dessvärre också med) och en del fick rent av straff för sina gärningar. Ett av de mest uppmärksammade avslöjandena i Sverige kom att bli Matilda Gustavssons reportage i Dagens nyheter, där hon avslöjade att ett stort antal kvinnor blivit utsatta för sexuella övergrepp, eller rena våldtäkter, av en inflytelserik kulturprofil med kopplingar till Svenska akademien. Klubben fördjupar detta reportage, som slog ned som en bomb senhösten 2017 och som sedan kom att få stora konsekvenser: kulturmannen i fråga, Jean-Claude Arnault, kom att dömas till 2,5 års fängelse för två fall av våldtäkt, “klubben”, Forum, lades ned och det lämnades även in en anmälan till ekobrottsmyndigheten på grund av oegentligheter som upptäckts kring ekonomin (det väcktes dock aldrig åtal). Svenska akademien förlorade ett flertal ledamöter, däribland dess dåvarande ständige sekreterare, Sara Danius, och Arnaults fru, Katarina Frostenson, som spelades ut mot varandra på ett vis som är svårt att förstå för en utomstående. Krisen i Svenska akademien blev så djup att institutionen var en hårsmån från att gå under och som ni vet fick Nobelpriset 2018 skjutas upp.

Inget av detta är direkta nyheter för den som följde med i nyhetsrapporteringen under 2017–2018, men boken ger en bredare bakgrund och fler detaljer till vad som hände. I boken finns exempelvis kvinnor som berättar om övergrepp de utsatts för och där fruktansvärda detaljer kommer fram som inte tidigare varit kända. Gustavsson tar sig också tid att skildra både personer, tidsandan och den speciella plats som Forum utgjorde under den tid då det fortfarande var en levande scen. Det är svårt att inte bli imponerad över det Arnault och Frostenson faktiskt byggde upp i sin källare – där skedde möten och skapades kulturupplevelser som aldrig annars hade kommit till. Det är lätt att förstå att det fanns en dragningskraft som fick unga kulturutövare att söka sig mot Forum och det är också lätt att förstå att många hamnade i en situation där de lätt kunde utnyttjas. Arnaults egen konstnärliga begåvning beskrivs inte som imponerande, men hans kontaktnät var tveklöst stort och han hade starka band till Svenska akademien. Hans hot om att förstöra unga kvinnors karriärer framstår inte som tomma ord utan som högst reella hot. Detta och annat gjorde att Arnault kunde verka ostört från 80-talet och framåt, vilket är helt fruktansvärt.

I boken beskrivs ingående hur Arnault under decennier kunde skada kvinnor, men också att det i många fall var komplicerade förhållanden som låg bakom, så som det ofta är. Många våldtäktsoffer blir ifrågasatta: “Varför gick du inte?”, “Varför ringde du honom?”, “Varför följde du med?”. Gutavsson har genom Klubben skrivit ett väldigt intressant reportage där de här frågorna kommer fram. Det är verkligen en intressant och berörande bok.

Samtidigt läser jag med en känsla av att det är lite väl snaskigt. Arnault är en dömd våldtäktsman och jag finner ingen anledning att försvara honom eller förminska något i hans brott, men boken är till delar att betrakta som en biografi över honom och det finns någonting störande och märkligt över det. Det är en levande person som fått sitt liv och lögner uthängda i en bok där han inte själv har varit inblandad. Detsamma gäller Katarina Frostenson, som visserligen lyfts fram som en lysande poet, men som i övrigt beskrivs som en känslomässigt instabil kvinna med ständiga vredesutbrott. Det beskrivs hur hon stjäl konst från konstnärer som medverkat på Forum, hur hon är högst delaktig i ekonomiskt fiffel och hur hon skämmer ut sig i sitt envisa försvar av sin man. Hade Arnault eller Frostenson velat nyansera bilden hade de säkerligen erbjudits utrymme, så det är ingen kritik mot Gustavsson, det är bara en märklig läsning. Boken är utlämnande och ingående både vad gäller offer och förövare och de som är någonstans mittemellan (vad är Katarina Frostenson eller Horace Engdahl, exempelvis?).

Det är egentligen min enda invändning. Klubben har blivit hyllad unisont och jag förstår varför och tycker själv att det är en riktigt vass och läsvärd bok. Den är både brännande och intressant utan att bli långrandig eller tjatig. Jag tycker också att den är intressant som dokument över en väldigt speciell tid. Mycket under metoo passerade bara förbi utan att göra någon skillnad i längden, en del misslyckades totalt, men annat ledde faktiskt fram till något. Matilda Gustavssons reportage kom att leda till att en våldtäktsman fick sitt straff och att Svenska Akademien blev omskakat rejält och påbörjade sin resa mot att bli mer transparent och öppet. Imponerande!

När Karin kommer börjar vi gå mot Forum. Svänger in på den lite undanskymda Sigtunagatan.

Jag ser omedelbart Arnault. Det kommer att dröja nästan ett år innan jag möter honom igen. Han står omgiven av några manliga vänner, och studerar oss innan han höjer rösten.

– Titta nu, nu kommer det flickor!

Ingen av oss svarar på utropet. Men det krävs inte mycket för att bli regisserad av en annan människa. Antagligen ser vi ofrivilligt paffa ut och antagligen vidgas våra ögon och munnar. Vi går en självmedveten runda genom rummet. Stannar i några väl avvägda sekunder framför varje tavla – eller om det är skulpturer. Jag ser inte konsten. Jag fylls av en lycka över att Jean-Claude Arnault uppenbarligen inte kände igen mig och över att jag fortfarande arbetar ifred.

Ur Klubben av Matilda Gustavsson
Klubben av Matilda Gustavsson

I årtionden hade han omgetts av rykten om övergrepp – den välkände kulturprofilen vars prestigefulla klubb drog till sig medlemmar ur Svenska Akademien, och där konstnärskap både föddes och dog. Den 22 november 2017 publicerades journalisten Matilda Gustavssons reportage om kulturprofilen i Dagens Nyheter, där arton kvinnor vittnade om våldtäkter, hot och trakasserier. Det inledde en händelsekedja som skulle få en av världens mest anrika kulturinstitutioner att krackelera inför öppen ridå.

I “Klubben” fördjupar Matilda Gustavsson sin undersökning av makten i kulturvärlden och hur långt man kan gå i konstens namn. Hon skriver om tiden kring publiceringen, efterspelet där kulturprofilen döms för våldtäkt och om motsättningarna inom Akademien.

Förlagets beskrivning

Utgivningsår: 2019 (första utgåvan, Albert Bonniers förlag).
Antal sidor: 230.
ISBN: 9789100177645.

Matilda Gustavsson

Matilda Gustavsson (född 1987) är en svensk journalist och författare.

Kategorier
-

Egentligen skulle jag vara på Littfest nu

Tänk va! Nu skulle jag egentligen befinna mig på Sveriges största och bästa Litteraturfestival (det där med bästa slänger jag mig med trots att jag i ärlighetens namn inte har upplevt så många andra litteraturfestivaler). Littfest <3 Till följd av covid-19-utbrottet och all panik kring coronaviruset är Littfest och alla andra arrangemang med många besökare avblåsta (som ni alla vet).

Istället för att lyssna på litteraturvärldens superstjärnor (och de som är lite mer doldis) sitter jag alltså hemma och känner mig ledsen. Ja, jag är faktiskt ledsen, dels på ett egoistiskt plan: det är så mycket annat som är drygt just nu, exempelvis jobbet, och då behöver man de här små energikickarna som Littfest är ett exempel på. Annat jag hade tänkt göra de kommande månaderna och har bokat biljett för är opera, standup, konsert och musikal. Huruvida något av det kan genomföras känns lite oklart. Jag vet heller inte om någon av mina kommande små semesterresor, t.ex. påskens tripp till Öregrund, går att genomföra. Rätt vad det är sprids viruset helt okontrollerat och man tvingas stå med ett särskilt papper för att åka någonstans. Som i Italien.

Det var den egoistiska biten. Sedan finns det där andra, det att sjukvården redan är ansträngd, att det saknas ordentliga lager med sjukvårdsmaterial och att framför allt äldre riskerar att bli svårt sjuka. Jag blir så himla trött och stressad över alla rapporter och allt prat. Jag börjar snart äta lunch och fika på kontoret, för jag orkar inte höra kollegor som dividerar om smittspridning hit och dit varje gång man sätter sin fot i lunchrummet. Jag loggar snart ut från Facebook och Twitter, för jag pallar inte “goda råd” om hur man hantera virusutbrottet och vad samhället borde göra och bla, bla, bla. För min del känns det tryggt att lyssna på Folkhälsomyndigheten. Det gör mig superstressad att så många går emot och tycker sig veta bättre än den information som ges av Sveriges expertmyndighet. Folk har gapat om skolstängningar sedan första covid-19-fallet i Sverige och det tycks finnas en falang som inte har någon gräns för vilka åtgärder som ska företas, hur låg potential det än finns för att de skulle göra en verklig skillnad. Samtidigt rasar börser världen över, folks besparingar decimeras, människor får gå från sina jobb i takt med att firma efter firma går i konkurs. Det här är inte lysande tider för att driva konferensanläggningar, arrangera resor – eller syssla med kultur.

Jag bara hoppas att Littfest inte går omkull efter den här inställda festivalen. Det vore så otroligt deppigt om något så stort och välordnat och fantastiskt gick i graven. Det vore så fruktansvärt himla trist!!

Det är så många där ute som vill stänga ner hela samhällen, av någon anledning. Ingen åtgärd verkar vara för ingripande för att den inte ska vara värd att ta till. Är samma personer också beredda att skjuta till pengarna som behövs för att försöka lappa ihop samhället efteråt? Varje åtgärd har sin tid. Jag är övertygad om att Folkhälsomyndigheten sitter på störst kompetens och har bäst underrättelser för att kunna ge välavvägda rekommendationer i det här läget, men det är många som hellre lyssnar på skräckpropaganda, löpsedlar och snackiga människor som gillar att sticka ut hakan och agera experter. Så tröttsamt. Det här samhället skulle inte klara en stor kris, inser jag. Om inte ens rektorer lyssnar på myndigheter under den här pandemin, varför skulle någon ung person lyssna på officiell krisinformation om det t.ex. blev krig? Coronautbrottet har fått mig att tappa tron på folk. Eller nja, kanske inte generellt, men jag blir verkligen less. Under den senaste presskonferensen jag lyssnade på (igår) upprepades det för övrigt att åtgärden att förhindra stora sammankomster handlar om att förhindra att många människor kommer resande från olika håll och träffas. Det handlar alltså inte om att förhindra mindre, lokala sammankomster. Den här informationen hjälper föga, inser jag: med den upptrissade stämning, som jag uppfattar den, så kan jag tänka mig att folk skulle bli tokiga om någon t.ex. valde att gå på bio i dessa dagar. Skräcken är enorm. Jag har vänner som varit på skidresa i Italien och som nu är utstötta i sin by och inte är välkomna att handla i lokala ICA-butiken. Fullt friska människor alltså. I ett län utan (känd) allmän smittspridning och med endast 8 konstaterade fall.

Så deppigt. Jag är inte rädd för viruset för egen del. Jag är tillräckligt ung och kry för att klara en sådan här virusinfektion (borde göra i alla fall!). Men självklart tar jag det på allvar att det pågår en pandemi och att Sverige på intet sätt är förskonad. Jag tänker jättemycket på nära och kära som måste skyddas. Jag tvättar händerna extra noga och har ingen plan på att visa mig utomhus om jag får minsta symptom på sjukdom. Det är det lilla jag kan göra just nu. I övrigt önskar jag att jag och andra kunde tillåta oss att leva lite mer… normalt. Innan andra besked kommer borde det inte finnas anledning att begränsa sig mer än vad man behöver.

Herregud vilket långt inlägg. På en bokblogg. Men jag älskar ju Littfest, så det är klart att det högg till lite hjärtat när det blev inställt, mest med tanke på att förra årets Littfest därmed kanske blev den sista… Man ska inte måla fan på väggen, men kulturföreningar, eventbolag och mycket annat kommer att gå omkull den här mycket speciella våren.

Apropå allt och inget, jag läste Som pesten precis när all den här cirkusen drog igång. Det är en fantastiskt bra bok faktiskt, inte som någon slags faktabok alltså, men det är verkligen en spännande bok om en pandemi som drabbar världen. En riktig bladvändare! Och med sina över 800 sidor kan den ju passa fint för den som sitter i hemkarantän eller bara allmänt försöker undvika folk. 😉 Bonustips för den som sitter inne och tvekar på att gå ut: spela Pandemic! Det är mitt favoritbrädspel. Legacy-varianten gav mig och några vänner många timmars underhållning förra året, men grundspelet är också klockrent. Spelet går ut på att tillsammans med sina medspelare rädda världen undan en pandemi. Jag önskar att det vore enkelt i verkligheten.

Avslutningsvis. Hoppas, hoppas på Littfest nästa år. På Littfest har jag upplevt klockrena grejer i stil med:

Poesiuppläsningar med favoritpoeter, som Athen Farrokhzad.
Boksigneringar med favoritförfattare, som Kim Thúy.
Och trängsel på ett fullsmockat Idun för att se livs levande favoritförfattare sitta där nere och vara allmänt briljanta.

Tre exempel av typ tusen fantastiska samtal som jag fått förmånen att lyssna på i större och mindre salar. Hästböcker, bilderböcker, poesi, konsten att skriva en novell, Norrland, rasism, serieskapande – så många intressanta och vitt skilda samtal. Jag har sett/lyssnat på så, så, så många bra författare genom åren, jag kan inte ens nämna en bråkdel. En del av tidigare års programpunkter finns förresten att se på i efterhand på Littfests youtubekanal, som vi ju kan trösta oss med dessa dagar. Hoppas på en fortsättning av Littfest ett mer normalt år. <3

Kategorier
Doyle, Arthur Conan Ishiguro, Kazuo Josefsson, Josefiné Rohi, Pooneh

4 noveller: Kom så drar vi!, En familjemiddag, Den blå karbunkeln, Kräftfångst

Kom så drar vi!

Kom så drar vi! av Josefiné Josefsson kretsar kring en ung kvinna som lever sitt liv i ett högt tempo. Livet snurrar snabbt mellan fester, killar och ett hem där en mamma är påtagligt frånvarande. Plötsligt får hon beskedet: hon har blivit utvald att vara Stadens Stjärna. Som Stadens Stjärna kommer hon att få gå längst fram i paraden på studentdagen och att få hålla ett nyårstal, men framför allt är det nu som alla dörrar kommer att öppnas och livet ta en ny riktning. Det här är en novell med lika högt tempo som huvudpersonens liv och språket är lekfullt och fullt av liv, precis som hos en gymnasiestudent på väg ut i vuxenlivet. Jag älskar när författare tar ut svängarna med språket och det här är därtill en både mörk och rolig berättelse. Riktigt bra!

Betyg: 4+ hamburgertallrikar av 5.

Utgivningsår: 2019 (Novellix). Antal sidor: 23. ISBN: 978-91-7589-337-2.

En familjemiddag

Nobelpristagaren Kazuo Ishiguro har skrivit ett par av mina favoritromaner och med novellen En familjemiddag blir jag återigen tagen över hur mycket författaren lyckas skildra mellan raderna. Berättelsen kretsar kring en sargad familj som återses efter en tid när var och en har haft sina bekymmer på sitt håll: en son och en dotter återvänder till sitt föräldrahem, där pappan är ensam kvar, änkling, och med ett konkursat bolag bakom sig. Sonen har gjort föräldrarna besvikna och vet inte hur länge han ska stanna, vilket också är en besvikelse. Hos dem alla finns den störande tanken på den fru och mor som dött, förgiftad av fugufisk. Nu samlas de runt bordet på nytt. För att äta fisk. Det finns många bottnar i den här vemodiga berättelsen. Ett fantastiskt exempel på riktigt bra novellkonst.

Betyg: 5 modellbåtar av 5.

En familjemiddag av Kazuo Ishiguro

Originalets titel: A Family Supper (engelska). Översättare: Rose-Marie Nielsen. Utgivningsår: 1983 (första brittiska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Novellix). Antal sidor: 24. ISBN: 978-91-7589-283-2.

Den blå karbunkeln: Ur Sherlock Holmes äventyr

Den blå karbunkeln av Arthur Conan Doyle är en mysig liten deckargåta med Sherlock Holmes och dr Watson i huvudrollerna. En oerhört värdefull ädelsten, stulen från en grevinna, har upphittats inuti en gås som en man har slängt ifrån sig i ett tumult på gatan. Efter sig lämnade han även sin illa medfarna hatt. Finns där alla ledtrådar som behövs för att gå till botten med vem som stulit grevinnans ädelsten? En pusslig och trevlig liten deckare i juletid.

Betyg: 4 tidningsnotiser av 5.

Den blå karbunkeln av Arthur Conan Doyle

Originalets titel: The Adventure of the Blue Carbuncle (engelska). Översättare: Tom Wilson. Utgivningsår: 1907 (första svenska utgåvan i samlingen Sherlock Holmes Äfventyr, Björck & Börjesson), 2015 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 36. ISBN: 978-91-7589-102-6.

Kräftfångst

För några år sedan läste jag Pooneh Rohis debutroman Araben och blev djupt berörd. Jag har än idag inte läst någon som på ett skarpare sätt har lyckats förmedla den förlust det innebär att lämna sitt hemland och omfamna en ny kultur (eller att inte göra det). Kräftfångst är en novell på samma tema. Den här gången är det en ung man som har huvudrollen. Han befinner sig på sommarstället tillsammans med sin livskamrat, infödd svenska, och deras barn. Det är dags att plocka upp kräftor ur sjön och de ror ut med båten i mörkret. “Jag ger dig minnen nu”, tänker han. Men vad har det för pris? Jag blev väldigt berörd även av Rohis novell om att försöka hantera och leva i två kulturer. En fantastisk berättelse som trots sitt ringa sidantal rymmer väldigt mycket.

Betyg: 5 studentrum av 5.

Kräftfångst av Pooneh Rohi.

Utgivningsår: 2019 (Novellix). Antal sidor: 19. ISBN: 978-91-7589-302-0.

Kategorier
-

Kultur betyder allt och inget

Idag kommer ett kanske lite pretentiöst inlägg om en grej som jag har funderat på en hel del. Vad är egentligen kultur och vad ska vi ha den till? Jag har naturligtvis inga svar, men kultur betyder mycket för mig. Vad betyder kultur för dig?

När jag växte upp var böcker och läsning en självklarhet i mitt hem, men jag hade långt till någon teater och gick just aldrig och såg någon scenkonst, annat än med skolan någon enstaka gång. Musik tyckte jag om, men utbudet begränsades till den lilla CD-samling jag hade och några konserter gavs sällan någonstans i närheten, så det blev inte några live-upplevelser speciellt ofta. Någon musikskola eller dansskola fanns just inte i min kommun, så det låg inte direkt nära till hands att själv ägna sig åt något kulturellt. Teater, opera, klassisk musik, konst, allt sådant var främmande. Ändå låg det bara och väntade på mig.

Jag flyttade till Umeå när jag var 18 år och då hamnade jag plötsligt i en stad med ett stort kulturutbud och flera dansskolor. Jag började självklart att dansa. Jag visste att dansen var något som hade saknats mig, trots att jag aldrig hade dansat förut. Jag visste inte vilken stil jag ville hålla på med, men jag testade mig fram. Jag visste inte att man kunde dansa balett som vuxen nybörjare, men när jag så småningom började lyssna på klassisk musik kändes det direkt att det var balett jag måste hålla på med (jag dansar även dancehall, vilket är en helt annan stil). Få musikstilar går rakt in i kroppen på samma sätt som klassisk dansmusik, balettmusik. Jag vet inte varför, men det känns i kroppen.

Musiken är verkligen något som känns. Jag kan inte ens hitta ord för att förklara hur mycket exempelvis Kent och Håkan Hellström har betytt för mig under tonåren och hur mäktigt det har varit att få se dem live. Att gå på konserter kan vara en otrolig upplevelse. Att lyssna på musik i sina hörlurar kan vara en annan, men nästan lika härlig upplevelse. Musik kan gå rakt in i hjärtat, eller rakt ut i kroppen och kräva dans. Det är otroligt hur något kan balansera på känslolägen på det sättet.

Från Kents avskedsturné.

Det dröjde, men sedan upptäckte jag den klassiska musiken. Jag visste ingenting, absolut ingenting, om klassisk musik, men jag delade kontor på jobbet och blev distraherad. Jag började ha Klassisk morgon igång i hörlurarna och där någonstans vaknade mitt intresse för klassisk musik. Som pausmusik fungerade det dock “sådär” tills jag kom på vad som verkligen är min bästa jobbmusik: minimalistisk musik. Nu för tiden återvänder jag hela tiden till Steve Reich och Philip Glass. Ibland skrattar jag nästan åt mig själv. Vad lyssnar jag på för pretto skit? Jag vet inte! Jag vet bara att Steve Reichs musik passar perfekt för min arbetsdag och att det finns slagverksmusik som är så fantastisk att jag inte ens kan sätta ord på det.

Opera är också fantastiskt. Jag såg min första opera när jag var cirka 20. Det var en obegriplig uppsättning av Trollflöjten. Jag och en kompis köpte biljetter lite sådär på impuls och det fanns bara två platser kvar, längst fram, vilket ärligt talat var skoj, för det är ju roligt att kunna se ned i orkesterdiket. Jag hade dock inte läst på och jag fattade därför ingenting. Sedan fortsatte jag ändå att gå. Det visade sig att jag älskar opera, älskar opera för att det är så maximalistiskt och innehåller allt: musik, kostym, sceneri, dans.

Det mesta jag testar i kulturväg är sådant som ger ett omedelbart sug efter mer. Jag trodde dock länge att konst inte var något för mig. Jag visste ingenting om konst och förstod inte vad det var man skulle “se”. Jag trodde att det krävdes en viss utbildning, någon slags förstånd eller klass som jag inte hade. Sedan tittade jag på konst i alla fall och fattade att alla kan se. Man ser det man ser. Nu älskar jag konst (nej, inte all konst, precis som att jag inte älskar all musik eller tilltalas av all dans). Jag och min sambo brukar ägna en stor del av våra semestrar åt att springa på museum. Varje gång ser man lite mer, förstår lite mer. Förstår vad? Inget! Allt! Ju oftare man ser, desto mer finns det att se: sammanhang, tekniker, komposition, tanken bakom, sig själv i en ny vinkel. Jag och min sambo pratar om konst typ varje dag och det finns inget bättre söndagsnöje än att kolla på konst.

Ett av många besök på Bildmuseet. Ibland är utsikten som ett konstverk i sig.

Ibland har jag verkligen svårt att hitta tid till film (för att inte tala om serier), men jag älskar verkligen film, självklart inte all film, men mycket och filmer från många olika genrer, högt och lågt. Jag tittar på det som vissa tror är barnfilm, men som är hjärtevärmande animerad film. Jag tittar på komedier, SciFi, de långsammaste av dramafilmer. Under en period brukade jag gå på matinéer på söndagar och mestadels kolla på just de där dramafilmerna. En gång satt jag själv i biosalongen. Lyxen att sitta helt själv och få titta in i någon annans värld en stund.

Ja, ni hör, jag kan inte tänka mig ett liv utan kultur. Jag fattar att allt går i faser och att det säkert finns eller kommer att finnas perioder när jag måste fokusera på helt andra saker, men jag har verkligen svårt att se att jag helt skulle avstå från att konsumera kultur. Någon gång emellanåt behöver jag verkligen en dos nya intryck. Det kan vara opera, det kan vara en utställning, det kan vara en konsert, det kan vara en bok. Eller att bara lyssna lite på Spotify. Ett liv utan böcker? Jag vill inte vara utan böcker!

En bok kan vara ren underhållning, absolut, men ibland (ofta) kan en bok sätta ord på något jag känt eller tänkt och inte riktigt förstått. Ibland lånar jag någon annans blick, får se någon annan del av världen en stund. Lär mig något. Ibland läser jag ett fåtal ord, ser något mellan raderna, får som ett sug i maggropen. Litteratur kan beröra starkt, kan förändra folks liv. Jag menar det verkligen.

Läsa på balkongen

Jag vill alltid lära mig något. Det är en av anledningarna till att jag älskar kultur. Det är nog också därför jag arbetar som forskare. Jag vet inte ens vad jag söker efter. Först grottade jag ned mig i ett doktorandprojekt, men sedan flera år jobbar jag som en slags mångsysslare och kastar mig in i alla projekt där det saknas folk (och okej, jag har några mer långsiktiga projekt också). Allt verkar spännande och kul. Jag vill alltid lära mig något nytt. Det är ett sådant sug i mig att jag emellanåt pluggar vid sidan av mitt jobb. En lätt oroad kollega frågade varför, vad som är mitt mål, vad jag har för plan med mina studier. Plan? Han trodde att jag skulle söka mig till någon annan arbetsplats, men herregud, jag hade ingen plan. Jag har ingen som helst plan. Jag vill bara lära mig nya grejer.

Lära mig nya grejer, känna nya grejer. Och ja, jag fattar att man kan göra det på olika sätt, t.ex. genom resor, möten, äventyr. Ändå känner jag att kulturen har något speciellt, något fantastiskt, för den finns så tillgänglig och tar så många uttryck.

Egentligen är vi bara djur. Människan är verkligen inget mer än ett djur, men ändå vill vi så gärna att vi ska vara något mer, något annat. Den viktigaste skillnaden är kanske kulturen. Egentligen hade vi inte behövt jobba så mycket och hårt som vi gör. Det ekonomiska systemet, jakten på tillväxt, är något vi själva har uppfunnit, relativt nyss dessutom. Redan för 40 000 år sedan konstruerade människan musikinstrument och bildkonst har till och med funnits sedan långt tidigare än så. Suget efter kultur uppstod inte nyss, det har funnits med oss i tiotusentals år. Idag hade vi kunnat ägna oss ännu mer åt kultur och åt bildning. Vi behöver egentligen inte köpa en massa onödiga prylar, jobba (ibland med rena hitte-på-jobb) 40 h i veckan och sträva efter ständig tillväxt (och nej, jag är verkligen ingen flummig hippie eller ens speciellt vänster, men jag tycker såhär ändå). Vi hade kunnat ägna oss mer åt det som skiljer oss från djuren: kulturen, att nå något nytt, något djupare, bilda oss. Men det gör vi inte, för det sjuka är att kulturen inte har något större värde idag. Bildning och utbildning har inget större värde. Just ingen blir rik av att utbilda sig, av att skaffa sig en akademisk utbildning eller av kultur. Rik blir man av att redan ha pengar att placera eller av att köpa en bostad. Tack vare bostadspriserna kryllar det nu av nyrika människor som kan köpa fräsiga bilar, kläder från rätt märken, ännu dyrare hus. Men de kan inte köpa bildning. Spelar det någon roll? Nej, kanske inte. Jo, kanske mycket.

Jag vill i alla fall tro att den som avstår från att ta del av kultur missar något väsentligt. Jag har också svårt att förstå varför kultur ska ha så lågt värde och betyda så lite. Det går alltid att argumentera för att skattepengar ska satsas på vård, skola, omsorg (och det kan jag ju hålla med om, oftast). Det går alltid att skära ner på kultur (eller?). Men vad blir kvar? Till slut blir vi korkade. Det måste vara så det blir. Till slut blir vi bara djur.

Det allra mest korkade: det parti som pratar mest om kultur är också ett parti som värnar om en “svensk kultur” och som lägger sig i vilka uttryck konsten får ta. Hur mycket hatar man inte kultur om man tror att det finns en “svensk kultur” eller “klassisk och tidlös” konst? Kultur betyder odla. Kultur handlar om att växa, expandera, öka, gro. Tror man att kultur handlar om att… jag vet inte vad? Hopsa omkring i folkdräkt? Enbart visa konst som är rent dekorativ? Verk som skildrar svunna tider? Och inget mer. Ja, då är man faktiskt lite väl dum i huvudet (alternativt hatar kultur).

Det här blev ett långt, svamligt inlägg utan någon stark poäng annat än den att kultur verkligen betyder mycket, mycket för mig och för mig är det överrumplande att den kan betyda så lite för andra.