Kategorier
Dahl, Arne

Utmarker

Utmarker av Arne Dahl är en spännande deckare, som tyvärr också innehåller en del klichéer. Betyg: 2 armbandsur av 5.

Utmarker av är den första delen i Arne Dahls deckarserie om Sam Berger och Molly Blom. Sam arbetar som polis och är inblandad i ett fall rörande en försvunnen flicka. Han misstänker att hon har fallit offer för en seriemördare som kidnappat och torterat flera andra offer och som nu kan ha den här försvunna flickan i förvar, eventuellt fortfarande vid liv. De andra i utredningen verkar inte helt stå på hans sida, men sakta kommer det fram att Sam kan ha unika insikter i fallet eftersom han har personliga kopplingar till gärningsmannen. När säkerhetspolisen Molly kommer in i historien visar det sig att även hon har sådana kopplingar och att hon har starka, personliga skäl att vilja ta fast gärningsmannen. Tillsamman startar Molly och Sam en inofficiell, hemlig utredning.

Utmarker är en deckare som bitvis är så spännande att den är svår att lägga ifrån sig. Deckarförfattare kan ibland nästan slå knut på sig själva i sin iver att överraska läsaren, men Arne Dahl lyckas verkligen. Det finns dramatiska vändningar som jag inte såg komma. Detta är på bokens pluskonto, helt klart. Tyvärr lider Utmaker också av att den innehåller en hel del klichéer. Sam är en ensamstående karl som tappat kontakten med sina barn. Molly är visserligen ingen hacker, men känns ändå som en Lisbeth Salander-kopia. Och vad är det här med att drivna egna parallella utredningar?! Därtill finns det mycket i boken som är så överdrivet, groteskt och otroligt att jag helt enkelt inte kan ha överseende. Det blir bara för mycket och det finns ingen trovärdighet.

Boken går helt enkelt upp och ner: växlar mellan att vara andlöst spännande och att kännas väldigt mycket som något jag har läst förut. Ärligt talat vet jag inte om topparna väger upp dalarna för min del. Emellertid slutar boken med en rejält spännande cliffhanger, så jo, det kan nog mycket väl bli så att jag läser fortsättningen.

Han såg hennes fötter försvinna. Tog ett par steg mot öppningen. Hejdade sig, överblickade. Gick tillbaka till de båda golvstöttorna, lät ficklampan klättra nerför dem. Hittade hack i den vänstra, ungefär samma i den högra, på tre nivåer. Tittade ner, mot golvet. Bakom den högra stöttan, lätt inkilat, satt någonting. Ett minimalt föremål. Han böjde sig ner och bände loss det. Det var ett kugghjul, ett mycket litet kugghjul. Han betraktade det.

Så la han det i en nästan lika liten bevispåse, zippade igen den och stoppade den i fickan.

Ur Utmarker av Arne Dahl

Utgivningsår: 2016 (Albert Bonniers förlag).
Antal sidor: 383.
Läs även: Inland, Mittvatten, Friheten.
ISBN: 9789100154974, 9789100154981.

Hon heter Ellen Savinger och har varit försvunnen i tre veckor.

Sam Berger fruktar att en seriemördare tagit henne, men få av hans kollegor inom Stockholmspolisen lyssnar på honom: utan kropp, inget brott.

Så kommer Sam i kontakt med den mystiska Nathalie Fredén som visar sig ha oanade insikter i fallet. En historia med hisnande förgreningar till Sams eget liv tonar fram: plötsligt är även jägaren jagad, och i utmarkerna väntar en sanning som alltför många vill dölja.

Tempofyllda Utmarker visar upp en helt ny sida av Arne Dahl. Det är en roman full av försåtsmineringar och hemliga rum, den första där vi följer detektiverna Sam Berger och Molly Blom.

Förlagets beskrivning

Arne Dahl

Arne Dahl är den pseudonym författaren Jan Arnald (född 1963) använder sig av när han skriver deckare. Han har skrivit många populära deckare, inte minst de populära böckerna om A-gruppen.

Kategorier
McPartlin, Anna

Rabbit Hayes sista dagar

Rabbit Hayes sista dagar av Anna McPartlin är en varm och förvånansvärt rolig bok om en kvinna som hamnar på hospice och om hennes anhöriga. Betyg: 3 rockkonserter av 5.

Rabbit Hayes sista dagar av Anna McPartlin handlar om den ensamstående mamman Rabbit Hayes sista dagar i livet. Hon har drabbats av en långt gången cancer och skrivs nu in på hospice för vård i livets slutskede. Boken handlar om hur Rabbit och hennes anhöriga försöker att hantera situationen. Inte minst handlar den om dottern Juliet, som inte helt har förstått, eller vill förstå, hur läget är för hennes mamma. Rabbits egna föräldrar vill, precis som hennes bästa kompis, syster och bror, alla ta hand om Juliet och alla har argument för de att de andra inte kan komma på fråga: föräldrarna, som själva och gamla och kan gå bort innan Juliet blivit vuxen, den bästa kompisen som är nyseparerad och bor i en pytteliten lägenhet, brodern som lever musikerliv i USA och kuskar runt i en turnébuss, systern som har en stor, bullrig familj och redan är trångbodd.

Boken är såklart otroligt sorglig. Det står klart redan från sidan ett att Rabbit inom kort kommer att gå bort och lämna en stort tomrum efter sig hos sina anhöriga. Det går inte att skriva glatt och glättrigt om en sådan förlust. Ändå måste jag säga att boken känns väldigt varm och dessutom har passager som är riktigt roliga. Bokens huvudpersoner är alla excentriska och speciella på sitt sätt och det är kul att få följa dem, även om det är i en så svår stund i livet.

Det som känns mindre bra med den här boken är dock hur den är skriven. Den består nästan helt av dialoger och har väldigt tunt med annan text som kan fylla ut berättelsen. Dialogen är inte dum, Anna McPartlin får till ett bra flyt i dialogerna och många repliker är verkligen vassa och roliga, men det blir enformigt ändå. Jag läser också och känner att berättelsen borde vara en film eller en TV-serie.

Med det sagt så tycker jag att det här var en skön läsning. Den blandar ett jobbigt ämne med lättsammare delar utan att det blir för sentimentalt eller lättviktigt. Jag har också läst den här boken parallellt med annat under hela den här coronaperioden hittills och mitt i detta vansinne fann jag att den här boken passade rätt bra. Trots att den inte känns som någon stor litteratur så gav den verkligen perspektiv mitt i den här krisen. Livet alltså, var rädd om det!

“Verkar badkaret bra?” frågade Rabbit. Molly förstod att hennes dotter var medveten om hennes kamp, och det gav henne den spark hon behövde för att ta sig samman.

“Det gör det verkligen”, sa hon och kom ut från badrummet. “Man skulle kunna drunkna i det.”

“Det ska jag komma ihåg ifall det blir alltför illa.” Rabbit skrattade.

Rabbit hade för länge sedan insett att hennes mamma var den sortens person som, om det fanns minsta möjlighet, alltid måste säga fel sak vid fel tillfälle. Exemplen var otaliga, men av Rabbits favoritincidenter hade inträffat när en äldre granne med handprotes frågat Molly hur hon hade tagit sin mammas död. Varpå Molly hade svarat: “Om jag ska vara ärlig, Jean, så var det som att förlora sin högra hand.”

Ur Rabbit Hayes sista dagar av Anna McPartlin, översättning av Åsa Brolin.
Rabbit Hayes sista dagar av Anna McPartlin

”Det var en vacker aprildag och fyrtioåriga Mia ’Rabbit’ Hayes – älskad dotter till Molly och Jack, syster till Grace och Davey, mamma till tolvåriga Juliet, bästa vän till Marjorie Shaw och den enda stora kärleken i Johnny Fayes liv – var på väg till ett hospice för att dö.”

Under nio dagar får vi vara med Rabbit när hon försöker förlika sig med att hon måste lämna sin familj. Vi får följa Mollys kamp för att, mot alla odds, hitta ett botemedel mot dotterns cancer – en irländsk mor ger aldrig upp.

Och Juliet – vem ska ta hand om henne? Alla vill, men vem är mest lämpad? Och har Juliet ens förstått hur illa däran hennes mamma är? Rabbit Hayes sista dagar är en känslomässig berg-och-dalbana, som får läsaren att skratta, gråta och uppskatta livet på ett helt nytt sätt. En bok man aldrig glömmer.

Förlagets beskrivning

Originalets titel: The Last Days of Rabbit Hayes (engelska).
Översättare: Åsa Brolin.
Utgivningsår: 2014 (första irländska utgåvan), 2015 (första svenska utgåvan, Printz).
Antal sidor: 373.
ISBN: 9789187343483, 9789187343650.
Andra som läst: Annes bokhörna, Böcker, Dagensbok.com.

Anna McPartlin

Anna McPartlin (född 1972) är en irländsk författare som skrivit flera bästsäljare. Rabbit Hayes sista dagar är den hittills enda som har översatts till svenska. Anna McPartlin har en hemsida och finns på Twitter och Instagram.

Kategorier
-

Berör och förstör: Dikter för unga

Berör och förstör är en riktigt bra antologi med dikter i urval av Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar. Boken kan ses som en fortsättning på klassikern Kärlek & uppror, med ny poesi för unga, fast lika mycket för vuxna. Betyg: 4+ bultande hjärtan av 5.

Berör och förstör är en antologi med dikter som riktar sig till unga. Redaktörerna Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar har med den här boken haft ambitionen att fortsätta där antologin Kärlek och uppror tog slut och samla ett brett urval av poesi som även inkluderar nyare dikter. Föregångaren kom ut första gången 1989 och har därefter lästs av generationer och finns fortfarande i nytryck. Det var kanske på tiden att ta fram en ny.

Som jag har skrivit i mitt inlägg om nybörjarpoesi är det tacksamt med antologier. Som läsare blir man serverad ett smörgåsbord att plocka från och även om man kanske inte faller pladask för allt så finns det många guldkorn som väcker nyfikenhet. Det här är en bok som bjuder på många lästips och i sin enkelhet ger smakprov från många olika författare. Några av dikterna känner jag igen. Här finns exempelvis poesi från Bodil Malmsten, Tomas Tranströmer, Eva-Stina Byggmästar, Johannes Anyuru, Burcu Sahin och Linnea Axelsson. Annat är helt nytt för mig.

Boken samlar poesin under rubriker, som är härligt mångtydiga, men ändå ringar in väldigt väl vad det handlar om: exempelvis För att vi var tvungna, där det presenteras poesi som kretsar kring arbete och klass. Här påminns jag om att jag sedan länge har Emil Boss på min att läsa-lista. Boss har bland annat gjort sig känd genom dikten Acceleration, som han har gett ut på kvittorulle (och som vanlig bok). I Berör och förstör finns ett utdrag från just denna dikt, ett stycke modern arbetarskildring om de absurda villkoren på hans arbetsplats. En annan rubrik är Törstar ihjäl mig efter näring, om kärlek och sex, en annan är Att allt ändå till sist ska multna, om döden.

Jag tycker att det är fint urval med bredd och djup. Det enda jag saknar från Kärlek och uppror är egentligen omfånget. Den tidigare boken hade underrubriken 210 dikter för unga människor. I Berör och förstör räknar jag till 79 dikter, vilket ju är klart färre. Det är dock en liten invändning, för jag tycker att det här är en riktigt bra bok och det blir alldeles säkert en bok jag kommer att gå tillbaka till många gånger och bläddra i.

“När vi var tonåringar fick vi Kärlek och uppror i våra händer. Den innehöll 210 dikter för unga, skrivna av moderna och samtida svenskspråkiga poeter. När vi läste den förstod vi att poesi kunde se ut hur som helst. Att den kunde vara omedelbar, oberäknelig, obehaglig och otrolig. Att den kunde spegla sådant vi trodde att vi var ensamma med. Tilltala sidor hos oss som vi inte visste fanns och förändra vår blick på ett ögonblick. Vi förstod att vi behövde dikten, att den möjliggjorde för oss att undersöka och erfara världen med språkets hjälp.”
Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar

I år är det trettio år sedan Kärlek och uppror (red. Siv Widerberg och Anna Artén) utkom 1989. Därför är det hög tid för en ny antologi med dikter för unga (och lite mindre unga). Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar har gjort urvalet till denna samling med svenskspråkiga poeter. Berör och förstör presenterar nya dikter för unga och tar död på myten att poesi är något obegripligt och till för endast ett fåtal.

Förlagets beskrivning
Berör och förstör
Berör och förstör

Redaktörer: Athena Farrokhzad, Kristofer Folkhammar.
Utgivningsår: 2019 (första utgåvan, Rabén & Sjögren).
Antal sidor: 176.
ISBN: 978-91-29-70100-5.

Kategorier
Berge, Lars

Vargattacken

Vargattacken av Lars Berge är en reportagebok om dödsolyckan på Kolmårdens djurpark. Man blir helt förskräckt av läsningen: en tickande bomb som slutade med en ung kvinnas död. Betyg: 4 plastikoperationer av 5.

Vargattacken av Lars Berge är en reportagebok om den fruktansvärda arbetsplatsolyckan på Kolmårdens djurpark 2012: en av parkens vargguider gick ensam in i ett varghägn utan någon larmutrustning eller någon form av skyddsutrustning eller distraktionsutrustning. När hon saknades på andra håll i parken började en kollega leta, bara för att hitta kvinnan död. Från djurparkens sida menade man på att det var en totalt osannolik händelse, omöjlig att förutse och omöjlig att förstå hur den alls hade kunnat gå till. Den polisutredning som följde kom dock att avslöja att det funnits många oroande varningssignaler. Det visade sig även att arbetsmiljöarbetet var kraftigt eftersatt och att många av arbetssätten inte alls hade stöd i tillgänglig kunskap om vargar eller om riskerna med att ha vargar i små hägn. Lars Berge har med utgångspunkt i förundersökningen och i grävarbete i vargens kulturhistoria skrivit en både förskräckande och fascinerande bok om dödsolyckan, vad som föregick den och om vargar och människor i största allmänhet.

Att läsa om den här vargattacken gör en verkligen upprörd. I ett hägn med åtta fullvuxna varghannar gick djurskötarna in ensamma, utan att ha någon som helst skyddsutrustning eller möjlighet att larma om hjälp. Vargarna betraktades som helt ofarliga eftersom att de blivit uppfödda med flaska och man använde också en metod som gick ut på att dominera och bestraffa vargarna om de gjorde fel. Andra vargexperter och andra djurparker dömer ut dessa metoder och på alla andra håll i världen tycks det betraktas som helt otänkbart med ensamarbete i ett varghägn, inte minst när vargarna stressats genom dominansbeteende och har fötts upp av människor. I det här hägnet tjänade Kolmården stora belopp tack vare produkten “Närkontakt varg”, där grupper med vanliga privatpersoner fick gå in tillsammans med en ensam guide och umgås med vargarna. Någon flyktväg hade man inte ordnat och någon riskanalys verkar inte ha gjorts. Genom åren har åtskilliga besökare blivit bitna: en tonårig flicka så allvarligt att det krävdes plastikkirurgi för att försöka reparera skador hon fått efter grova bett i låret. Vid ett tillfälle gick en ensam guide in och blev omringad av vargarna, som uppträdde hotfullt och av allt att döma var beredda att döda. Det var en ren tillfällighet som gjorde att hon kunde ta sig ut. Inget av detta verkar ha fått Kolmården att reagera.

Boken berättar om en organisation som tycks vara helt oförmögen att ta till sig av ny kunskap och att omvärdera riskerna med den verksamhet man höll på med. Kanske var pengarna allt för lockande. Kanske hade det uppstått en kultur, där unga, ambitiösa djurvårdare, personer som lyckats få sitt eget drömjobb i konkurrens med många andra, inte vågade ifrågasätta. Kanske finns det liknande, osunda kulturer på många arbetsplatser, en slags hemmablindhet som kan få livsfarliga konsekvenser.

I det här fallet fick händelsen en dödlig utgång och personen som hade arbetsmiljöansvar blev senare dömd för vållande till annans död. Kolmårdens djurpark fick också betala miljonbelopp i en företagsbot. Kanske har de också omvärderat sitt sätt att jobba och att betrakta djuren, kanske inte. En kompis till mig var på Kolmården här om året och tog del av en av parkens många upplevelseprodukter. En annan i gruppen vågade sig på att fråga om vargattacken och fick till svar att “kvinnan troligen var sjuk…”. Men vad ska man säga?

Vargattacken är verkligen en intressant bok, som lyfter många problematiska sidor hos djurparker i allmänhet och Kolmården i synnerhet. Här berättas Kolmårdens faktiskt ganska spännande historia – parken som skulle rädda ekonomin för den lilla Kolmården, som vid det laget var Sveriges minsta kommun. Pengar och kommersiella intressen verkar vara ett återkommande problem och något som ofta står i strid med andra intressen, hur mycket man än försöker att lyfta fram sitt bevarandearbete med mera. Jag har själv varit på Kolmården (som barn) och tyckt att det var fantastiskt, så som man gör när man fullständigt älskar djur. Jag är också övertygad om att de som arbetar på parken brinner för djurens bästa och vill väl. Det finns dock mycket som i grunden är knasigt med att stänga in djur i en park i syfte att tjäna pengar och att underhålla en publik. Jag misstänker i och för sig att Kolmården är både rymligare och bättre än många andra parker runt om i världen, trots allt. Här kommer det ändå fram hur vansinnigt det kan bli, särskilt när man tycks glömma bort att en del av djuren är potentiellt livsfarliga rovdjur.

Lars Berge påstår sig tillhöra skaran som tycker att vi ska ha varg i Sverige och jag delar den åsikten. Det är dock uppenbart att vargar också kan medföra problem, som man måste våga prata om. Det är nog ingen som blir hjälpt av att man försöker låtsas som att fullvuxna, stressade varghannar är att likställa med busiga hundvalpar. Den här boken gör att det står ganska klart, faktiskt.

Den 17 juni 2012 klockan 11.18 på förmiddagen hittas en ung kvinna död inne i ett av varghägnen på Kolmårdens djurpark. Den 30-åriga vargguiden hade tidigare samma morgon gått in ensam när vargarna plötsligt attackerade henne.

Vad som egentligen inträffade i varghägnet på Kolmården i juni 2012 är en gåta. Likaså hur den utrotade svenska vargen plötsligt kunde återvända till de svenska skogarna i mitten av 1980-talet.

Vargattacken är inte en naturvetenskaplig bok. Det är inte en bok om den skandinaviska vargen. Det är en bok om människor, människors besatthet, ärelystnad och girighet. Men också en bok om enskilda individer som vill göra gott. Som vill rädda världen. Det är en bok som handlar om hur naturen blivit en upplevelseindustri. En industri som skulle rädda en svensk bruksort. Det är en bok om hur det gick till när det vilda blev ett föremål för våra projektioner och våra idéer om gott och ont. Om våra idéer om hur ett samhälle bör organiseras. Det är en bok om människans önskan att kontrollera naturen. En djurpark och det som händer där säger betydligt mer om oss människor än om djuren som hålls fångna i dess hägn. De är, när allt kommer omkring, inget mer än djur. Djur som följer sina instinkter.

Men mest av allt är det en bok om vad som egentligen hände i varghägnet den där söndagen för sex år sedan. Och hur det kunde ske.

Förlagets beskrivning

Uppläsare: Lars Berge.
Utgivningsår: 2018 (första utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2018 (den här ljudboken, Bonnier Audio).
Antal sidor: 229 (ca 8 h lyssning).
ISBN: 9789100169886, 9789178270255.

Lars Berge

Lars Berge (född 1974) är en svensk journalist och författare, som bland annat skriver för Svenska Dagbladet. Han debuterade 2013 med romanen Kontorsninja.

Kategorier
Bäck, Madeleine

Berget offrar

Berget offrar är den spännande avslutningen av Madeleine Bäcks skräcktrilogi som utspelar sig i småstaden och plockar fram mytologi och folktro. Betyg: 4 hundar av 5.

Berget offrar av är den avslutande delen i Madeleine Bäcks skräcktrilogi som inleddes med Vattnet drar och Jorden vaknar. Boken kretsar kring några av invånarna i Gästriklands småorter: Hofors med omnejd. Trots att huvudpersonerna inte har någon koppling till varandra i övrigt, har de nu tvingats samman för att bekämpa det som vaknat och lagt sig över bygden som ett stort hot: det som vaknat och vandrar. Bäck väver in folktro och mytologi på ett elegant sätt och låter det hela ha sitt ursprung bland bergsmän och ha kopplingar till gruvan. Jag gillar hur hon tar in det lokala, blandar in folktro och samtidigt förlägger allt i en igenkännbar nutid. Som jag konstaterade när jag läste Vattnet drar är flera av huvudpersonerna människor med lägre status: folk som sysslar eller åtminstone har sysslat med skumrask och hembränning. En del är personer som betraktas som udda och en del har halkat snett i livet och i sina relationer. Det finns någonting skönt opolerat och oborstat över den här huvudpersonerna i den här trilogin och jag gillar det verkligen.

Dessutom är den här boken väldigt spännande från sida ett, utan att för den sakens skull hasta iväg och bli rörig. Faktum är att jag verkligen tycker att Berget offrar håller hela vägen på ett sätt som avslutande delar inte nödvändigtvis gör i alla serier. Allt får ett bra avslut och författaren faller inte i fällan och håller sig kvar för länge, försöker inte förklara varenda liten detalj eller skriva läsaren på näsan med en lång epilog.

Jag tycker att hela den här serien är riktigt bra och för mig känns det oklart varför den kategoriseras som ungdomsbok; Jag tycker att den kan läsas med mycket god behållning av vem som helst. Den passar till och med för sådana som jag, som brukar bli mörkrädd av skräck och ofta undviker den genren. Det här är inte en trilogi utan död, elände och äckel, men det är absolut inte på en nivå så att man börjar tända lamporna hemma utan mer som en spännande krydda.

De trodde att det var över nu. Att alla offer skulle vara nog. Men den uråldriga ondskan lever ännu i Gästriklands skogar och den sprider sig. Till hotellet i Falun där snart artonåriga Jenny gömt sig från någon som vill hämnas. Till Gävle där studenten Beata inte längre kan undfly bergsmännens mörka arv. Till Hofors där den gamla, Gunhild av väktarnas släkt, famlar i tid och rum efter vägledning. Till hennes barnbarn, djurskyddsinspektören Krister, som kämpar för att hinna bli den Channak världen behöver, innan avgrunden öppnar sig helt.

Sista delen i Madeleine Bäcks skräcktrilogi för unga vuxna flätar samman glesbygdsvardag och mystik med historik, mytologi och folktro.

Förlagets beskrivning

Uppläsare: Anna-Karin Hirdwall.
Utgivningsår: 2018 (första utgåvan, Natur och kultur), 2019 (den här ljudboken, A nice noise).
Antal sidor: 299 (ca 8,5 h lyssning).
Läs även Vattnet drar och Jorden vaknar.
ISBN: 9789178530045, 9789127144798.
Andra som läst: Eli läser och skriver, Prickiga Paula och böckerna.

Madeleine Bäck

Madeleine Bäck (född 1976) är en svensk författare och journalist. Vattnet drar (2015) är hennes debutroman. Madeleine Bäck har en Facebooksida.