Straff, av Ann-Helén Laestadius, är en viktig och drabbande bok om samiska barn som tvingas lämna sina hem och sin kultur för att gå på nomadskola. Det trauma det innebär går sedan i arv i generationer.
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 5 av 5.
Straff, av Ann-Helén Laestadius, följer några barn som tvingats lämna sina hem och sin kultur för att gå på nomadskola. Under tiden på skolan är de förbjudna att tala sitt modersmål och de tvingas att lära sig svenska. Den som blir påkommen med att tala något samiskt språk, eller på något annat sätt utövar något som kan förknippas med samisk kultur, blir bestraffad. Det är en hård och tuff miljö, där både psykisk och fysisk misshandel är vardag. Inte ens när riktigt allvarliga övergrepp begås, finns något sätt att lämna nomadskolan. Föräldrarna, samer, har inte mycket att säga till om i ett samhälle som förtrycker urfolk.
Boken växlar mellan att skildra tiden på nomadskolan och att följa samma huvudpersoner på 80-talet. Jon-Ante, Else-Maj, Nilsa, Marge och Anne-Risten, bär alla på tunga bagage, i vissa fall rena trauman, som går tillbaka till tiden på nomadskolan. Sedan de blivit vuxna blir erfarenheterna också något som även drabbar nästa generation.
Laestadius är otroligt skicklig på att skriva om samisk kultur och det förtryck det samiska folket har utsatts för, och fortfarande utsätts för. Den som inte tidigare reflekterat över det, blir här varse hur brutalt en hel kultur närapå kan utplånas, inte minst genom att frånta människor sitt hjärtas språk. Så kommer Anne-Risten att bli mamma till barn som skäms över hennes samiska bakgrund och som inte kan ett ord samiska. Marge, å sin sida, blir förälder till ett barn som suger åt sig all samisk kultur som en svamp, men där Marge själv inte kan lära ut allt dottern vill veta – hon har ju aldrig fått lära sig att skriva på samiska. Jon-Ante lämnar byn och skaffar sig ett nytt liv i stan, inte av vilja, utan av nödvändighet för att hantera det kan utsatts för på nomadskolan. Nilsa representerar det som Laestadius inte heller duckar för att skriva om: den skadliga machokultur som är ett problem även i Sápmi. På nomadskolan är han den stora mobbaren och som vuxen är han som har längst till att erkänna nomadskolans övergrepp. Även Nilsa bär dock på mörker och när husmor, nu en åldring, åter börjar ses i byn är inte ens Nilsa oberörd.
Straff är en bok som både berör och stör. Det är en bok som upplyser, väcker tankar och engagerar och Laestadius är fantastisk på att göra berättelsen levande och intressant. Jag kan tycka att en del scener med den åldrade husmodern är lite onödiga, budskapet går fram ändå och i mitt tycke hade berättelsen inte behövt spetsas till med övertydliga scener med hämnd-tema. Det är dock en mycket liten anmärkning till en berättelse som i sin helhet är oerhört läsvärd och viktig.
Straff
Straff gavs ut av Romnas & Selling 2023. ISBN: 9789189051362.
Ann-Helén Laestadius
Ann-Helén Laestadius är en svensk-samisk författare.
En mors bekännelse, av Kelly Rimmer, är en berörande bok om att återerövra livet efter många år i ett misshandelsförhållande.
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4 av 5.
En mors bekännelse, av Kelly Rimmer, handlar om Olivia, som är nybliven änka och nybliven mamma. Maken, David, har hastigt gått bort genom självmord och händelsen har väckt stor förskräckelse och uppmärksamhet i den lilla australiensiska småstad där Olivia nu bor ensam kvar. För Olivia är makens bortgång paradoxalt nog något av en lättnad. Självmordet är slutet på ett tio års långt misshandelsförhållande. Romanen handlar om Olivias försök att resa sig från det som varit och att ta sig ur ett svårt trauma.
Olivia och Davids förhållande började som så många andra misshandelsförhållanden, som en relation med romantik och starka känslor. Den sjukliga svartsjukan blir dock allt svårare att hantera, samtidigt som Davids ”beskyddande” beteende, blir allt mer kvävande. Giftermålet och flytt till hus leder till allt större isolering för Olivias del. Hon tappar kontakten med sin familj, umgås inte med vänner, hanterar inte sina egna pengar eller ens sin egen telefon. Det enda andningshålet är arbetet, som betyder allt för henne, men som David vill sätta stopp för.
Att läsa om den psykiska och fysiska misshandel Olivia utsätts för väcker känslor. Hennes situation är hemsk och när jag läser Kelly Rimmers roman upplever jag definitivt att hon har lyckats skildra hur detta fruktansvärda kan vara: hur det kan drabba precis vem som helst och vara extremt svårt att ta sig ur. Jag känner igen mycket från sådant jag känner till från verkliga relationer som vänner har varit i (och tagit sig ur).
Jag tyckte att En mors bekännelse var en oerhört berörande och viktig berättelse. Det som är ett stort frågetecken för mig är egentligen titeln och framsidan, som leder tankarna till romance och feelgood, vilket säkerligen kan få en och annan att gå förbi boken. Synd! Jag blev överraskad över att pärmarna rymde en så mörk berättelse, men i någon mening var det faktiskt en positiv överraskning. Det här var verkligen en berättelse svår att skaka av sig.
Stål av Silvia Avallone är en roman om vänskap och vuxenblivande i en fattig italiensk småstad. Den är inte helt olik Ferrantes Neapelkvartett, men den är inte riktigt lika vass.
Stål av Silvia Avallone gavs ut innan Elena Ferrante gjorde succé med Neapelkvartetten – böckerna om vännerna Lila och Elena och deras uppväxt i ruffiga och maffiapräglade kvarter i Italien. Det vore alltså klart fel att kalla Stål för en kopia, men visst finns det beröringspunkter mellan böckerna. Även Stål följer två väninnor, men här heter de Anna och Franceska. Även miljön har vissa likheter med den i Ferrantes böcker. Anna och Franceska bor i en fattig italiensk småstad där stålverket och dess arbetstillfällen är helt central. Nu är stålverket dock på nedgång och många förlorar sina jobb.
För Anna och Franceska utspelar sig livet till stor del på stranden, men de barnsliga lekarna i vattnet är så sakteliga på väg att bytas mot annat. De är tonåringar med tonårskroppar och med deras skönhet får de verkligen uppmärksamhet, särskilt Franceska, som är extraordinärt vacker och drömmer om att bli upptäckt och att synas på TV. I deras stad, där fattigdom, våld och droger är vardag, finns det dock små möjligheter att förverkliga sina drömmar. Franceskas pappa vaktar sin dotter och är en tyrann mot både fru och barn. Även Annas pappa är hård. Hård och opålitlig. Pengarna rinner mellan fingrarna och plötsligt kan han vara borta långa perioder utan att höra av sig.
Något tryggt familjeliv finns alltså inte för vare sig Anna och Franceska, men de har varandra och de är en oskiljaktig duo tills vänskapen börjar krackelera och det mer och mer börjar visa sig att de vill olika saker och har olika förutsättningar. En pojkvän kommer in i bilden och allt förändras.
Avallone skriver om ett samhälle och en kultur och tid som känns helt främmande, trots att den inte är så avlägsen, vare sig i tid eller rum. Jag tvivlar inte på att Avallone skildrar något som är, eller har varit, mångas verklighet i 90-talets Italien, då boken utspelar sig, men själv får jag verkligen ingen igenkänning. Jag kan rent av tänka att det blir lite för mycket, att Avallone överdriver och lägger in för mycket dramatik. Det blir lite teatraliskt till slut. Det stör mig också att berättelsen är så utseendefixerad. Kanske är det tvunget för att skriva fram karaktären Franceska, men jag blir irriterad ändå. Det känns tjatigt och ointressant med alla beskrivningar av hur sexig och snygg Franceska är och hur alla, inklusive familjemedlemmar, ser henne med de ögonen. Gör normala människor sådant? Ser sina barn som sexiga?
Visst är delar av Stål riktigt vassa. Det är en intressant skildring av 90-talets Italien och om vänskap och klass, men när man har läst Ferrante blir det ändå lite beige.
Många har berörts starkt av SVT-dokumentären Josefin Nilsson – Älska mig för den jag är, som berättar om sångerskan Josefin Nilssons alldeles för korta liv och den historia som hon aldrig hann berätta, den om hur hon bröts ned och skadades för livet av det våld hon utsattes för av en före detta pojkvän. Så blossar #MeToo upp igen. Det verkar inte finnas något slut på våld och trakasserier mot kvinnor i den här världen. Man blir så ledsen.
I dagarna har också Jonas Hassen Khemiri kommit ut med en ny novell, Sista måltiden. Den finns att läsa på Instagram och hos Expressen, om någon har missat. Novellen är skriven på uppdrag av länsstyrelserna i Stockholm och Skåne, som tillsammans med Manscentrum i Stockholm har en telefonlinje för den som vill förändra ett kontrollerande eller våldsamt beteende, Välj att sluta, 020-555 666.
Våld i en nära relation kan slå sönder precis allt, relationer över generationer, allt. Jag tyckte att det var en väldigt stark novell, en sorglig berättelse ur den kontrollerandes perspektiv (och med intressanta kopplingar till Pappaklausulen, en av mina favoritböcker från förra året). Jag läste den precis efter att ha sett dokumentären om Josefin Nilsson och kände mig helt gråtfärdig. En så levnadsglad, feministisk, begåvad och stark kvinna, som dog i förtid, med svår smärta in i det sista. Fy, fan. Välja att sluta behövs, tyvärr. Och Kvinnofridslinjen är öppen dygnet runt, 020-50 50 50.
Jag har helt felaktigt trott och bloggat om att Stora små lögner skulle vara en uppföljare till Öppnas i händelse av min död. Det är kanske inte så konstigt att man blir vilseledd. Framsidan från den tidigare bestsellern finns liksom infälld på framsidan till Liane Moriartys senaste bok, så det är uppenbart att förlaget vill locka läsare med hjälp av den tidigare försäljnigssuccén. Det här är dock en helt egen berättelse med helt andra karaktärer. Ändå känns mycket igen i Moriartys berättande.
När jag läste Öppnas i händelse av min död så upplevde jag t.ex. mycket i den som rätt unket. Det var många traditionella könsroller som inte problematiserades ett dugg och en hel del klichéer… En läsare skrev dock en kommentar där hon inte alls höll med mig: Öppnas i händelse av min död innehåller ju massor av starka kvinnlig karaktärer, menade läsaren. Och det hade hon ju faktiskt rätt i! Så jag var väl inte helt rättvis när jag pratade om Öppnas i händelse av min död som sunkig ur ett feministiskt perspektiv. Även Stora små lögner har ett gäng kvinnliga karaktärer i huvudrollerna och än en gång finns vissa klichéer på plats. Nu läser jag dock med lite mer förlåtande ögon. Det är väl såhär samhället ser ut i Australien, gissar jag, och det är ju inte författarens fel. Det är tydligen ett samhälle där en kvinnlig advokat automatiskt säger upp sig när hon skaffar barn (!) och ett samhälle där det endast finns 1 man på hela skolan som är ”hemmaman” medan alla andra kids har hemmamammor som fixar all markservice och ser till att ungarna kommer till skolan och hem igen. Hemmamannen har naturligtvis en bitch till fru; det är väl sådan man är som tjej om man både är morsa och drar in pengar till hushållet (herregud!).
Men jag läser med förlåtande ögon, som sagt! 😉 Det här är trots allt en bladvändare till bok och intressant nog saknar den inte mörker och allvar. Det är så lätt att böcker i den här genren (feelgood) bara blir glättiga och lättviktiga, men Stora små lögner berör faktiskt flera brännande ämnen utan att förenkla allt för mycket.
Boken kretsar kring tre kvinnor vars barn går i samma skola i ett mindre australiensiskt samhälle. Celeste är vacker som en gudinna och har en man som är så rik att hon inte ens kan få grepp om det själv. Paret lever i enorm lyx och överflöd. Själv är hon advokat, men har fimpat karriären för att vara hemma med deras busiga tvillingkillar. Hon kan utan problem ta ut stora belopp på olika konton utan att hennes man märker något. Han är så rik att det inte märks när miljonbelopp plockas ut (wow!). Nåväl. Bakom de hurtiga facebookuppdateringarna och den polerade fasaden så döljer sig dock en hemlighet som Celeste inte har anförtrott någon: hennes man slår henne. På ett väldigt trovärdigt och, som det känns, insiktsfullt sätt skriver Moriarty om att bli utsatt för våld i en nära relation och vilka mekanismer som ändå kan göra att den som blir utsatt har svårt att ta sig därifrån. Det är en väldigt berörande skildring och jag tycker att det är himla bra att Moriarty skriver om det här på ett så förvånansvärt seriöst sätt för att vara den här genren. Det mesta i feelgood-genren brukar ju vara ganska sockrat och peppigt, inte sorgligt och smärtsamt.
Jane är nyinflyttad till stan och är i samma ålder som de andra morsornas barnflickor. Hon är ensamstående mamma till en pojke vars pappa inte alls finns med i bilden. Det är uppenbart för alla runt omkring att Jane går omkring och bär på något. I hennes nervösa tuggummituggande och i hennes magra gestalt finns ett uppenbart mörker. Det gäller såklart pappan till barnet – och skräcken för vad hennes barn kanske har ärvt från honom.
Madeleine är det energifyllda och frispråkiga kittet som håller ihop trion. Hon är inte en kvinna som håller tillbaka när hennes vänner råkar ut för orättvisor. När Janes son inte blir bjuden på barnkalas är hon den första att protestera och att se till så att ett helt gäng av klassens ungar inte kommer iväg på det där kalaset. Hon är med andra ord allt annat än konflikträdd. Fast hemmavid finns såklart hemligheter som är lite svårare att snacka sig ur. Madeleine har en tonårsdotter som hon hade ensamt ansvar för under de tidiga åren i dotterns liv. Nu har Madeleine en ny man och två yngre barn och exkillen har också bildat en ny familj. Tonårsdottern bor hos Madeleine i veckorna, men börjar mer och mer föredra sin pappa, som plötsligt har dykt upp och blivit närvarande i hennes liv igen. Madeleine känner sig sviken och ledsen över att hennes dotter verkar vilja flytta och alltså flytta in till den karl som aldrig någonsin fanns där när dottern var liten och tillvaron var mer kaos. Hur ska man förhålla sig till en svikare till ex och en dotter som inte kan förstå och uppskatta sin mamma och allt mamman gjort när hon var liten?
Alla bär med andra ord på sina egna små och stora problem som de kämpar med att hålla gömda. Genom boken har Moriarty också sprängt in en massa tillbakablickar till en viss frågesportkväll som har skett i skolans regi. Det är uppenbart att någonting katastrofalt har hänt på denna kväll och de små tillbakablickarna fungerar effektivt som cliff hangers och gör att man bara vill plöja boken snabbt, snabbt, snabbt och lista ut vad som egentligen har hänt. Även spänningen känns alltså igen från Moriartys tidigare bestseller, där handlingen kretsade kring ett hemligt brev med påskriften ”öppnas i händelse av min död”. Vad som också känns igen är det finurliga sättet att väva ihop alla människor, hemligheter och livsöden.
Jag tyckte riktigt mycket om den här boken. Den är både sorglig och rolig, varm och mysig. Karaktärerna kan på sätt och vis upplevas som lite platta och klichéartade, men de är samtidigt så härliga att man bara vill bli kompis med dem! Jag tycker verkligen att Moriarty har lyckats med de här boken och genom att plocka in lite mörkare stråk har hon också lyft hela berättelsen ett snäpp. Det här är en ny feelgood-favorit! Och för den som gillade Öppnas i händelse av min död: Stora små lögner är mycket bättre!
I korthet
Rekommenderas för: Den som gillade bestsellern Öppnas i händelse av min död och vill läsa en minst lika spännande, värmande och, faktiskt, sorglig feelgoodbok.
Betyg: 4+ kaffe latte av 5.
Citerat ur Stora små lögner
”Perry hade aldrig under alla deras år tillsammans fällt någon kommentar om hur hon valde att spendera deras (hans) pengar, utom för att någon gång påminna henne, milt, humoristiskt, att hon kunde göra av med mer pengar om hon ville. ”Du vet väl att vi har råd att köpa en ny”, hade han sagt en gång när han fick se henne stå i tvättstugan och ursinnigt skrubba en fläck på kragen på en sidenblus. ”Jag tycker om den här”, hade hon sagt.
(Fläcken var blod.)”
Stora små lögner av Liane Moriarty
Om Stora små lögner och Liane Moriarty
Liane Moriarty (född 1966) är en australiensisk författare. Hennes stora genombrott kom med romanen Öppnas i händelse av min död, som har sålts i över 2 miljoner exemplar och som nu är aktuell för en filmatisering. Hennes senaste roman är Stora små lögner. Liane Moriarty har en hemsida och en fansida på Facebook.
”Vid en första anblick framstår den prydliga villaförorten Pirriwee som en välmående och sömnig idyll.
Men under ytan kokar det.
Madeline och Celeste är grannar och bästa vänner. De har barn i samma förskoleklass och tar alla tillfällen de får att prata om livet på favoritcaféet. Madeline har händerna fulla med sin tonårsdotter, som plötsligt tycks föredra sin pappa och yogafrälsta styvmamma framför henne (hur är det möjligt??). Men hon kan inte låta bli att samtidigt kasta sig in i intrigerandet mellan olika fraktioner av föräldrar på skolan. Förortens okrönta skönhetsdrottning Celeste backar förstås upp Madeline, men har verkat mer virrig än vanligt på sistone – kanske inte så konstigt med två helvilda tvillingpojkar där hemma och en man som ständigt är på resande fot. Eller finns det något som Celeste inte berättar?
När den unga ensamma mamman Jane flyttar in i området möts hon av kyliga blickar från de andra förskolemammorna och blir misstagen för att vara femårige Ziggys barnflicka. Madeline och Celeste tar dock Jane under sina vingar, och står på hennes sida när stämningen blir allt mer hätsk efter att Ziggy blivit anklagad för mobbning. Temperaturen på skolgårdar och villagator skruvas upp för att nå sin våldsamma kulmen under skolans årliga föräldrakväll …
Stora små lögner är en roman om vänner, mammor, döttrar, nya fruar och före detta män – full av igenkänning, värme och humor. Men det är också en roman som inte väjer för det mörka i livet, för gråzonerna vi accepterar och de farliga lögnerna vi intalar oss själva.”
Eko av natt är Stina Nilssons andra bok. Jag har läst hennes debut, Andetag, tidigare och tyckte att den var bra. I Eko av natt känner man igen språket, med korta meningar som fragmentariskt målar upp berättelsen. Det är nästan som poesi. I Andetag tyckte jag att det var väldigt intressant och bra skrivet, men i Eko av natt blir det lite för mycket. Berättelsen trasslar in sig i språket och jag har svårt att hänga med.
Boken handlar om Tanja, som fallit offer för kvinnomisshandel, och hennes skräck över att hennes man, Jan, ska komma tillbaka. Man får följa Tanja och hur hennes känslor och tankar kastas fram och tillbaka medan hon åter söker upp Jan för att få hämnd. Visst är det angeläget att skriva om våld mot kvinnor, men jag hade gärna sett att det inte krånglats till så mycket rent språkligt.
Det goda inom dig är en kort liten roman som trots sitt ringa sidantal lyckas förmedla flera tragiska händelser och tuffa livsöden. Huvudpersonen är en medelålders kvinna, Marion, som bosatt sig på Nya Zeeland (precis som författaren själv, faktiskt!) efter ett uppbrott med sin före detta man. Livet tycks gå lite på tomgång, när så den autistiske pojken Ika kommer in i hennes liv. Han tycks komma från en miserabel tillvaro med misshandel och vanvård, men hos Marion får han den kärlek han kanske aldrig har fått och han börjar blomma ut. Men hur länge kan han stanna?
Precis som att Ika behöver Marion, behöver Marion Ika, men han väcker smärtsamma minnens hos henne och en del av boken är också en tidsresa till hennes barndom och våldsscener som ett barn inte ska behöva se. Det smärtsamma slutar inte där. Marion minns också en annan svår episod, som inträffade precis när hon ensam kommit till Nya Zeeland – ett märkligt möte som ledde fram till ytterligare en konfrontation av svåra känslor.
Jag tycker att det blev lite för mycket och lite för spretigt. Visst är det fint skrivet och gripande, men någonstans tror jag att Olsson hade vunnit på att koncentrera sig på en av händelserna. Jag tyckte det blev lite svårt att ta till sig.
Chimamanda Ngozi Adichies En halv gul sol har länge funnits på min lista över böcker som jag vill läsa, men nu har jag istället läst hennes debutroman, Lila hibiskus, som kom ut på svenska först förra året. Boken innehåller en mängd starka scener där en pappa nästan misshandlar sina barn till döds genom att t.ex. sparka bokens huvudperson, Kambili, medvetslös och att hälla kokande vatten över henne för att hon har gjort bagatellartade grejer som att t.ex. besöka sin farfar, som hon och brodern är förbjudna att träffa eftersom han inte är katolik. Jag klarar knappt av att läsa det. Det blir för mycket.
I andras ögon är fadern dock en mycket stor och mycket uppskattad man. Han skänker stora summor till välgörenhet och till kyrkan och han äger en tidning som kritiserar samhället. Det är inte de enda stora kontrasterna i boken. Kambili och hennes bror hittar sin trygghet och får chans att blomma ut hos sin faster, som alls inte delar deras fars uppfattning om religion, synd och uppfostran. Fastern lever dessutom i en helt annan värld än vad Kambilis familj gör. Klassklyftorna i Nigeria är enorma. Verkligen enorma.
Jag hade svårt för boken, just för alla misshandelsscener och allt våld. Samtidigt är det naturligtvis en väldigt viktig bok. Den berättar något om hur kolonialväldet och den religion som prackats på nigerianerna splittrar dem och den berättar om den väldigt motsägelsefulla kärlek som fadern trots allt känner till sina barn, som han straffar så hårt. Jag är fortfarande intresserad av att läsa En halv gul sol, men Lila hibiskus får nog trots allt bara ett medelbetyg av mig.
Unni Drougge har redan tidigare beskrivit ett misshandelsförhållande i sin bok Andra sidan Alex, som nog kan anses vara självbiofrafisk. I Boven i mitt drama kallas kärlek gör hon det igen, fast den här gången helt utlämnande, utan fingerade namn och rätt upp och ner vad som hände. Jag tycker faktiskt inte om det. Det är modigt av Drougge att skriva detta, att in i minsta detalj våga berätta om det som hon själv kallar ”sitt livs största fiasko” och såklart tycker jag att det är bra om andra kvinnor, i liknande situationer, som den Drougge själv har varit i, kan hämta styrka ur detta, men jag känner ändå att boken inte vinner på att vara ”dokumentär”.
Nåväl. Boken handlar alltså om Unni Drougges förhållande till den 19 år yngre Niclas – ett förhållande som kom att hålla i sju år och under den tiden nästan hann förgöra Drougge totalt. Det är en plågsam resa som vi får följa henne på. När boken tar sin början är hon en ensamstående fembarnsmor som bor i en våning i centrala Stockholm, där hon delar sin tid mellan att resa runt och föreläsa, att hålla ihop familjelivet med allt vad det innebär och att, på helgerna, springa runt på fester och och roa sig med olika lösa förbindelser. När Niclas kommer in i livet börjar tillvaron mer och mer handla om att hjälpa och stödja honom. Han gör inte ett handtag hemma och han har ständiga ”kriser” som avlöser varandra och där han behöver Unnis hjälp. Och hon hjälper honom. Unni är den som sköter all markservice hemma, peppar honom att bli hennes agent, trots att han inte ens läser litteratur, och på alla sätt ställer upp för honom. Sina egna vänner har hon inte längre möjlighet att träffa. Faktiskt går inte ens hennes egna barn att kombinera med denna nya vuxenbebis, så de får flytta ut. Detta är ändå bara början på något som kommer att urarta till misshandel och vansinniga och oförklarliga vredesutbrott med mera. Att Unni trots allt stannar kan kanske vara svårt att förstå, men den makalösa inre resan som Unni beskriver är i alla fall inte svår att följa, för hon berättar väldigt ingående och kronologiskt hur hon bryts ned till att bli ett skrämd och svag varelse.
Visst är det gripande, men jag tror ändå, som sagt, att den hade varit bättre om den hade handlat om fiktiva personer och inte om Unni själv. Här blir det alldeles för privat och alldeles för mycket smutskastning mot en namngiven person. Boken riskerar att bli avfärdad som en replik i konflikten mellan Drougge och Niclas, snarare än att vara en roman som angår andra. Personligen är jag heller inte särskilt förtjust i det allt för osminkade berättandet, som bland annat innefattar detaljerade sexscener. Faktiskt tycker jag att boken som helhet andas för mycket ”skriva av sig” och skulle ha passat bättre som en privat dagbok. Det här, Unnis och hennes familjs liv under sju år, är faktiskt ingenting som jag känner att jag borde eller vill ta del av.
Jag lyssnade på denna bok och som ljudbok tycker jag ändå att den var bra och lätt att hänga med i eftersom språket är tämligen okomplicerat och innehåller många dialoger. Ljudboken finns för övrigt att ladda ned gratis på nätet och har man aldrig lyssnat på en bok förut och vill prova så kan jag ändå rekommendera denna, för den har i alla fall fått mig att få upp ögonen (öronen?!) för ljudböcker.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
