Stål av Silvia Avallone är en roman om vänskap och vuxenblivande i en fattig italiensk småstad. Den är inte helt olik Ferrantes Neapelkvartett, men den är inte riktigt lika vass.
Stål av Silvia Avallone gavs ut innan Elena Ferrante gjorde succé med Neapelkvartetten – böckerna om vännerna Lila och Elena och deras uppväxt i ruffiga och maffiapräglade kvarter i Italien. Det vore alltså klart fel att kalla Stål för en kopia, men visst finns det beröringspunkter mellan böckerna. Även Stål följer två väninnor, men här heter de Anna och Franceska. Även miljön har vissa likheter med den i Ferrantes böcker. Anna och Franceska bor i en fattig italiensk småstad där stålverket och dess arbetstillfällen är helt central. Nu är stålverket dock på nedgång och många förlorar sina jobb.
För Anna och Franceska utspelar sig livet till stor del på stranden, men de barnsliga lekarna i vattnet är så sakteliga på väg att bytas mot annat. De är tonåringar med tonårskroppar och med deras skönhet får de verkligen uppmärksamhet, särskilt Franceska, som är extraordinärt vacker och drömmer om att bli upptäckt och att synas på TV. I deras stad, där fattigdom, våld och droger är vardag, finns det dock små möjligheter att förverkliga sina drömmar. Franceskas pappa vaktar sin dotter och är en tyrann mot både fru och barn. Även Annas pappa är hård. Hård och opålitlig. Pengarna rinner mellan fingrarna och plötsligt kan han vara borta långa perioder utan att höra av sig.
Något tryggt familjeliv finns alltså inte för vare sig Anna och Franceska, men de har varandra och de är en oskiljaktig duo tills vänskapen börjar krackelera och det mer och mer börjar visa sig att de vill olika saker och har olika förutsättningar. En pojkvän kommer in i bilden och allt förändras.
Avallone skriver om ett samhälle och en kultur och tid som känns helt främmande, trots att den inte är så avlägsen, vare sig i tid eller rum. Jag tvivlar inte på att Avallone skildrar något som är, eller har varit, mångas verklighet i 90-talets Italien, då boken utspelar sig, men själv får jag verkligen ingen igenkänning. Jag kan rent av tänka att det blir lite för mycket, att Avallone överdriver och lägger in för mycket dramatik. Det blir lite teatraliskt till slut. Det stör mig också att berättelsen är så utseendefixerad. Kanske är det tvunget för att skriva fram karaktären Franceska, men jag blir irriterad ändå. Det känns tjatigt och ointressant med alla beskrivningar av hur sexig och snygg Franceska är och hur alla, inklusive familjemedlemmar, ser henne med de ögonen. Gör normala människor sådant? Ser sina barn som sexiga?
Visst är delar av Stål riktigt vassa. Det är en intressant skildring av 90-talets Italien och om vänskap och klass, men när man har läst Ferrante blir det ändå lite beige.
Stål
Italiensk titel: Acciaio.
Översättare: Johanna Hedenberg.
Förlag: Natur & kultur (2012).
ISBN: 9789127132108, 9789127133235.
Silvia Avallone
Silvia Avallone (född 1984) är en italiensk författare.
Kommentera & diskutera gärna!