Kategorier
Pamuk, Orhan

Det tysta huset

Det tysta huset av Orhan Pamuk är en intressant bok om livet, klass och ett Turkiet i förändring. Betyg: 3 stränder av 5.

Det tysta huset är en roman av nobelpristagaren Orhan Pamuk. Den utspelar sig i ett 80-talets Turkiet, där den åldriga änkan Fatma bor i sitt stora hus tillsammans med Recep, hennes hushållare och hjälpreda. Det visar sig dock att han också har fler kopplingar till Fatma: han är det utomäktenskapliga barnet till Fatmas framlidne make och hans älskarinna, tillika deras tidigare tjänstekvinna. Det finns även ytterligare ett utomäktenskapligt barn, vars son, Hasan, är en ultranationalistisk och aggressiv ung man som driver runt i grupp, utpressar andra på pengar och agerar moralpolis.

Nu är sommaren här och stranden lockar många från stan. Fatmas tre barnbarn kommer alla från Istanbul för att besöka sin äldre släkting. Den alkoholiserade storebrodern och historikern Faruk växlar sin tid mellan drickande och att hänga i arkiv och ivrigt nedteckna små och stora anekdoter från historien. Nilgün, student och revolutionär, kopplar av vid stranden och läser vänsterradikala tidskrifter. Tonåringen Metin hänger med andra jämnåriga, uttråkade och rika unga personer som vansinneskör båtar och bilar och roar sig på ett sätt som sticker i ögonen på Hasan och hans likar. De tre barnbarnen från Istanbul har ingen aning om sitt släktskap med Recep och Hasan, två personer som funnits med i bilden under hela deras uppväxt, men aldrig tillhört deras samhällsklass eller familj. För Hasan finns det en särskild spänning i relationen till syskonen: han är förälskad i sin barndomskamrat, Nilgün, samtidigt som hon spelar i en annan liga klassmässigt.

Pamuk skildrar de olika huvudpersonernas liv: olikheter, ojämlikheter. Mellan raderna skildras också ett stycke Turkisk historia och den laddning som ligger i luften i ett Turkiet som drabbats av ett flertal militärkupper och där det i Pamuks skildringar ofta görs en svår balansgång mellan öst och väst: det sekulära och det konservativa och nationalistiska.

Jag gillar Orhan Pamuk och har läst ett flertal av hans romaner. Hans romaner brukar levandegöra Turkiet och klimatet, det politiska och kulturella, på ett intressant sätt. Hans berättelser brukar också låna från traditionella berättelser och mytologi, eller åtminstone byggas upp på ett liknande sätt. Allt detta känns igen i Det tysta huset. Och så finns det såklart en Orhan Pamuk som flimrar förbi; Han brukar ju skriva in sig själv i en mer eller mindre betydelsefull liten biroll, som en kul blinkning.

Det som kanske skiljer Det tysta huset från mycket annat jag har läst av Orhan Pamuk är dock att den här romanen faktiskt kändes ganska svår. I vissa passager är den omständligt skriven, med långa, långa, långa stycken. Ibland känner jag att mycket flyger över huvudet eller refererar till sådant som jag inte förstår. Oavsett tycker jag att Det tysta huset var en läsvärd och intressant roman, men jag tycker nog att det finns andra romaner som funkar bättre som en första introduktion till Pamuks fantastiska författarskap.

Sen fick jag syn på den vita bilen av märket Anadol som kom uppför kullen. Medan den långsamt närmade sig förstod jag att det var de som satt i den, men det var som om jag blev generad och därför vände mig bort istället för att vinka. De kom närmare och närmare och passerade mig utan att känna igen mig. Medan de for förbi tänkte jag för ett ögonblick att jag kanske misstagit mig. Nilgün var ju inte sådär vacker när vi var små! Men den där tjocka som körde bilen skulle inte kunna vara någon annan än Faruk! Så tjock han är!

Ur Det tysta huset av Orhan Pamuk (i översättning av Dilek Gür).
Det tysta huset av Orhan Pamuk

Det tysta huset utspelar sig i Turkiet i slutet av 70-talet. De sex huvudpersonerna för oss genom monologer in i berättelsen. I ett gammalt hur bor den 90-åriga änkan Fatma med sin ende tjänare Recep, en dvärg i femtioårsåldern. PÅ sommaren kommer de tre barnbarnen från Istanbul, deras föräldrar är båda döda. Det är gymnasten Metin som drömmer om att emigrera till Amerika, det är den vänsterradikala studentskan Nilgün och slutligen den äldste, Faruk, en lätt alkoholiserad historiker med ett misslyckat äktenskap bakom sig.

Den sjätte berättaren är tjänaren Receps brorson Hasan. Recep och hans bror är utomäktenskapliga söner till Fatmas sedan länge döde man Sêlahattin i en förbindelse med en tjänstekvinna. Detta är en noga bevarad hemlighet endast känd av Fatma och de två bröderna.

Romanen liknar ett antikt drama där händelser för mer än 50 år sedan – när Fatma och Sêlahattin var unga – kastar skuggor in i nutiden och får ödesdigra konsekvenser.

Förlagets beskrivning

Originalets titel: Sessiz ev (turkiska).
Översättare: Dilek Gür.
Utgivningsår: 1983 (första turkiska utgåvan), 1998 (första svenska utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 390.
ISBN: 9113005189.

Orhan Pamuk

Orhan Pamuk (född 1952) är en turkisk, nobelprisbelönad författare, känd för romaner som Mitt namn är röd (från 2000) och Istanbul (från 2003). Orhan Pamuk har en hemsida.

Kategorier
Tokarczuk, Olga

Styr din plog över de dödas ben

Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk är en berättelse om en astrologiintresserad kvinna i en bygd som skakas av flera mord. Hon hävdar att det är djuren som hämnas. En mycket annorlunda berättelse! Betyg: 4 rävar av 5.

Styr din plog över de dödas ben är det första jag läser av nobelpristagaren Olga Tokarczuk. Det är verkligen en originell berättelse, men samtidigt finns det element jag känner igen. Det här är är en berättelse från en fantasifull och lekfull författare, inte olik Torgny Lindgren, tycker jag. Berättelsen liknar en skröna, men det finns också lager, som betyder mer, och det är ett berättande som bara riktigt goda författare kan lyckas med.

I huvudrollen finns Janina, en mycket egen kvinna, som gärna låter stjärnorna leda vägen. Hon är djupt inne i astrologin och ägnar mycket tid åt att ställa horoskop. Tidigare har hon arbetat som broingenjör och lärare, men nu är hon bosatt på den polska landsbygden och om grannarnas sommarhus under vinterhalvåret. Plötsligt skakas bygden av ett mord, som snart följs av en rad flera. Den första som hittas död är grannen Storfot. Ingen verkar vara någon lösning på spåret, men Janina ser omedelbart svaret hos stjärnorna och hos skogens djur. Hon lanserar sin teori: morden är djurens hämnd mot de män som har plågat dem och dödat dem. Inledningsvis ses hennes förklaring som helt tokig, men snart börjar folk vackla. Kan det vara djuren som slår tillbaka?

Styr din plog över de dödas ben är verkligen en speciell bok med många överraskningar. Jag häpnade flera gånger över folks oväntade sidor och oväntade handlingar. Jag skulle inte säga att boken i första hand är en deckare, men på ett sätt är den ändå spännande. Mest tyckte jag dock om att få följa med ut på den polska landsbygden, ledd rakt ut i det okända i en berättelse som lika gärna kan sluta som en knäpp saga som att landa i något helt annat. Här kan allt hända.

Originalets titel: Prowadz? swój p?ug przez kos?ci umar?ych (polska).
Översättare: Jan Henrik Swahn.
Uppläsare: Gunilla Abrahamsson.
Utgivningsår: 2009 (första polska utgåvan), 2010 (första svenska utgåvan, Ariel förlag), 2019 (den här Radioföljetongen, producerad för Sveriges radio).
Antal sidor: 286.
ISBN: 9789197757850.

Olga Tokarczuk

Olga Tokarczuk (född 1962) är en polsk författare, bland annat känd för Jakobsböckerna, ett verk som brukar omnämnas som Tokarczuks magnum opus. Tokarczuk belönades med Nobelpriset 2018.

Kategorier
Ishiguro, Kazuo

Begravd jätte

Begravd jätte av Kazuo Ishiguro är en fantasyroman om ett äldre par som ger sig iväg in i dimmorna för att söka sin försvunna son. Jag har älskat allt annat jag läst av Ishiguro, men den här gick inte hem hos mig. Betyg: 2+ drakar av 5.

Begravd jätte av Kazuo Ishiguro är en fantasyroman om ett äldre par som ger sig iväg på en lång resa i sökandet efter deras försvunna son. Det är 500-tal och en dimma har svept in och gjort att människors minnen har börjat blekna bort. Det blir en händelserik färd och många möten. Någonstans hotar också en fruktansvärd drake, eller är det något annat som ligger begravt?

Jag har läst flera romaner av Ishiguro och hittills har alla seglat in på min lista över favoritromaner. Jag har blivit djupt berörd av både Återstoden av dagen och Never let me go, men när jag nu har läst Begravd jätte så känner jag mig inte lika drabbad. Fantasy är måhända fel genre för mig, men för mig fanns det inte mycket i den här romanen som engagerade. Av de Ishiguro-romaner som jag har läst så tycker jag dessutom att Begravd jätte är den mest avancerade och jag är den första att erkänna att mycket säkerligen flög över huvudet på mig. Här finns kopplingar till andra verk och berättelser, inte minst Kung Artur-berättelserna, och det är proppat med symboler och namn som är tänkta att väcka associationer, men som främst får mig att känna mig dum.

Det finns säkert mycket att hämta i Begravd jätte för den som har den rätta bakgrunden och känner sig manad att läsa något som kräver mycket analys och eftertanke. Jag inser att det finns många bottnar i den här berättelsen, men för mig var det just inget lager som engagerade särskilt mycket.

Begravd jätte av Kazuo Ishiguro
Begravd jätte av Kazuo Ishiguro

Originalets titel: Buried giant (engelska).
Översättare: Rose-Marie Nielsen.
Uppläsare: Magnus Roosmann.
Utgivningsår: 2015 (första brittiska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Wahlström & Widstrand), 2017 (den här ljudboksversionen, Bonnier audio).
Antal sidor: 335 (ca 14 h lyssning).
ISBN: 9789146226659, 9789176518373, 9789176471890.
Andra som läst: dagensbok.com, Fantastiska berättelser.

Det är 500-tal. Romarna försvann för längesedan, och det land som en gång ska komma att bli England sveps sakta men säkert in i ett slags kollektiv minnesförlust som kallas ”dimman”. I landskapet rör sig människor på obestämd flykt; föräldrar söker sina barn, barn söker sina föräldrar. Men det är också en värld, som Ishiguro skildrar den, befolkad av monster och demoner. Och mitt i allt detta befinner sig Axl och Beatrice, ett åldrat par som ger sig ut på en lång och farofylld resa för att hitta sin son, sedan många år försvunnen.

Kazuo Ishiguros nya roman, den första på tio år, är en symbolladdad, svart och mystisk saga. Ishiguro leker med genrer och överskrider dem. Begravd jätte är äventyrsberättelse, pikareskroman, fantasy – allt på en och samma gång. Och, på ett djupare plan, är den också en betraktelse över – och kanske ifrågasättande av – myternas och det kollektiva minnets betydelse.

(förlagets beskrivning)

Kazuo Ishiguro

Kazuo Ishiguro (född 1954) är en brittisk författare med japanskt ursprung. Han har skrivit ett stort antal romaner, i vitt skilda genrer. Hans genombrott kan sägas vara The remains of the day (Återstoden av dagen), från 1989, som också har filmatiserats och för vilken han belönades med Bookerpriset. Även SciFi-romanen Never let me gohar filmatiserats. 2017 tilldelades Kazuo Ishiguro Nobelpriset i litteratur.

Kategorier
-

Nobelveckan: kvinnliga nobelpristagare jag har läst

Den här veckan är den vecka då den ena nobelpristagaren efter den andra tillkännages, men i år är det knäpptyst på torsdag. Ingen kommer att stiga ut genom dörren i Börssalen och tillkännage en ny pristagare. Självklart känns det vemodigt och tråkigt.

För något år sedan kände väl inte en vanlig människa till namnet på medlemmarna i Svenska Akademien, men plötsligt blev namn som Katarina Frostenson och Horace Engdahl löpsedelsstoff. Nu är Svenska Akademiens ledamöter välkända bland allmänheten, men inte för att de tillhör är en viktig institution som delar ut en mängd stipendier och priser, utan för att de utgör en solkig och pinsam grupp stofiler som skyddar en våldtäktsman och som är beredda att låta en månghundraårig kulturinstitution rasa samman för att skydda honom (och hans fru). Ja, vad ska man säga? Jag vet faktiskt inte!

Här kommer i alla fall ett litet inlägg om de kvinnliga nobelpristagare som jag har läst. 14 av de 114 författare som hittills har belönats med nobelpriset i litteratur är kvinnor. Under 10-, 50-, 70- och 80-talet belönades ingen kvinna. INGEN!

1909: Selma Lagerlöf

Lagerlöf har skrivit några av mina favoritböcker: Kejsarn av Portugallien, Jerusalem och många riktigt bra noveller, t.ex. Vägen mellan himmel och jord. Hon kan skriva om människor och deras kärlek, tro och rädslor på ett sätt som verkligen går rakt in i hjärtat. Och oftast håller hon sig fast förankrad i sina hemtrakter i Värmland, men med berättelser som når rakt ut i världen.

Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf
Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf

1926: Grazia Deledda

Har inte läst ännu.

1928: Sigrid Undset

Undset är kanske mest känd för sina böcker om Kristin Lavransdotter. Och det är lätt att förstå. Böckerna handlar om Kristin Lavransdotter, som växer upp i ett välbärgat hem i 1300-talets Norge och som sedan går sin egen väg i livet och väljer den stora kärleken framför den man som utsetts åt henne. Det är några av de finaste och mest opolerade böcker jag läst om kärlek och moderskap.

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset
Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset

1938: Pearl S. Buck

Har inte läst ännu.

1945: Gabriela Mistral

Har inte läst ännu.

1966: Nelly Sachs

Har inte läst ännu.

1991: Nadine Gordimer

Har inte läst ännu.

1993: Toni Morrison

Har inte läst ännu.

1996: Wislawa Szymborska

Har inte läst ännu, egentligen, men hon har skrivit en av de finaste dikter jag vet: Nära ögat. Den finns inlagd i slutet på tegelstenen Den osynliga bron av Julie Orringer, en fin bok om några judiska ungrares fruktansvärda tillvaro under Andra världskriget. Trots att jag verkligen berördes av och tyckte väldigt mycket om Orringers roman så läste jag sedan Szymborskas dikt och insåg att Szymborska lyckats komprimera ned ungefär samma berättelse och samma känsla i några rader. Så fruktansvärt skickligt!

2004: Elfriede Jelinek

Har inte läst ännu.

2007: Doris Lessing

Okej, här kommer skammen dårå, men jag har läst Lessings Den femte sanningen och jag tog mig knappt igenom. Den var så, så, så svår att hänga med i. Lessing har kanske skrivit annat, som är mer lättillgängligt, men Den femte sanningen flög fem meter över huvud på mig.

Den femte sanningen av Doris Lessing
Den femte sanningen av Doris Lessing

2009: Herta Müller

Av Müller har jag läst Hjärtdjur, som flög över huvudet på mig när jag läste den. Jag tror att jag skulle läsa den på ett annat sätt idag, men då nådde den inte fram. Kanske borde jag läsa om den. Förmodligen skulle jag i sådant fall bli berörd av berättelsen om människor som försöker att stå ut under förtrycket i det totalitärt styrda Rumänien.

Hjärtdjur av Herta Müller
Hjärtdjur av Herta Müller

2013: Alice Munro

Jag har läst mycket Munro sedan 2013. Hon skriver noveller som ingen annan. Trots att berättelserna är komprimerade, så som de måste vara i novellformatet, så kan de ibland sväva ut och berätta överraskande ingående om vissa detaljer. Jag häpnar alltid över hur hon bygger upp, får läsaren att titta åt ett håll och sedan plötsligt vänder hela berättelsen. Hennes berättelser är ofta överraskande, i sin lågmäldhet. Jag tycker riktigt mycket om Munro! Jag tycker särskilt mycket om samlingen Brinnande livet.

För mycket lycka av Alice Munro
För mycket lycka av Alice Munro

2015: Svetlana Aleksijevitj

Aleksijevitj! Jag saknar ord för att beskriva hur brännande och berörande hennes reportageböcker är. Jag känner inte till någon som inte har dragits med av Bön för Tjernobyl och lagt den ifrån sig med nya insikter och tankar. Aleksijevtij har läst mig mycket om Sovjet, människor och lidande.

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj
Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj

PS: I år har flera förlag gått ihop och bestämt sig för att ge ut nyutgåvor av verk från samtliga kvinnliga nobelpristagare. Fint initiativ tycker jag!

Kategorier
Aleksijevitj, Svetlana

Kriget har inget kvinnligt ansikte

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj är en dokumentär roman där kvinnor får berätta sina erfarenheter av att strida i den Röda armén. Det är ett mångbottnat verk som överraskar och väcker många nya tankar kring krig, mod, nöd och kärlek. Betyg: 5 långa flätor av 5.

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj
Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj

Det finns redan många krigsskildringar, men i reportageboken Kriget har inget kvinnligt ansikte låter journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj de kvinnliga erfarenheterna ta plats. En del av de kvinnor som medverkar i boken har arbetat som prickskyttar, stridsvagnsförare eller piloter, andra har varit exempelvis varit sjukvårdare, läkare, tvättare eller kock. En del tillhörde den Sovjetiska motståndsrörelsen, andra var i den Röda armén. Att berätta om krig ur kvinnliga perspektiv är ovanligt grepp och för mig är det helt nya erfarenheter som skildras; Boken överraskar mig och överrumplar mig hela tiden.

Det första som slår mig är hur många kvinnor som var med i Röda armén och i den Sovjetiska motståndsrörelsen (partisanerna). Jag hade kunnat gissa att många kvinnor jobbade som exempelvis sjukvårdare, kockar, tvätterskor eller postmedarbetare, men med boken inser jag också att det fanns otroligt många kvinnor som gick i direkt strid och som exempelvis var piloter, stridsvagnsförare, spanare, prickskyttar eller infanterister. Dessutom inser jag det som egentligen borde ha varit självklart: alla som deltog i kriget var hjältar och alla gick in i det med fara för sitt eget liv: sjukvårdarna krälade ut mitt i striden för att släpa hem skadade (och deras vapen), springschasar transporterade allt som soldaterna behövde vid fronten och oftast bar de det på sina egna ryggar, ingenjörssoldater låg på span i alla väder och följde fienden för att sedan kunna rita observationskartor över frontlinjen; Aleksijevitj synliggör en mängd erfarenheter av att utföra viktiga och direkt livsfarliga arbetsuppgifter i krig, erfarenheter som jag tidigare inte har känt till eller någonsin tänkt på som hjältehandlingar i krig.  Efter kriget delades det ut förtjänstmedaljer till de som utfört särskilt hjältemodiga insatser, men kvinnorna glömdes i regel bort (även om en del har belönats senare). De som utförde det viktiga jobbet bakom kulisserna har också varit bortglömda i många sammanhang då krig har skildrats och krigshjältar har uppmärksammats, men självklart hade inget krig kunnat vinnas utan sjukvårdare, kockar, byggnadsarbetare och alla andra som slet, svalt, frös och offrade allt för kriget.

Merparten av berättelserna i boken berör fruktansvärt lidande: att bevittna totalt traumatiserande händelser, att lida stora förluster, att plågas, torteras, skadas, svälta, frysa, jobba tills man somnar stående. Mycket i den här boken är svårt att ens ta in och en del saker är så obehagliga att jag måste stänga av, men även om de specifika händelserna och scenerna är nya för mig så måste jag erkänna att jag hade förväntat mig att boken skulle innehålla just lidande. Det som överraskar mig är det andra: den totala övertygelsen och starka viljan att gå ut i krig. Det krävs kanske att man har fötts och vuxit upp i ett land som Sverige, där vi har haft fred sedan 1814, för att det här ska kännas överraskande, men jag blev i alla fall just det: överraskad. Boken är fylld av berättelser om unga kvinnor, en del är till och med minderåriga, som verkligen vill, ja, kräver, att få åka till fronten. En del får förklarat för sig att de är för unga, för bräckliga, att de kommer att dö, men de står på sig. Några rymmer och bluffar sig in i armén på olika sätt. Just ingen i den här boken vill stå på sidan av, och alla är beredda att offra livet för sitt folk och sitt land. Det är otroligt starka berättelser att få ta del av och de väcker många tankar.

Många mötte sina blivande livskamrater under kriget, så för en del blev det fruktansvärda och blodiga på ett paradoxalt sett också något ur vilket kärlek kunde spira. Det är förvisso lätt att förstå att kärlek kan uppstå när man lever och arbetar så nära varandra och delar så många traumatiska händelser. Svårare och ledsammare är det att läsa om den vanligare erfarenheten: att efter kriget bli mött med misstänksamhet och betraktad som en slampa, misstänkt för att legat runt med andras män vid fronten. Kvinnor togs sällan emot som krigshjältar, utan fick oftare sneda blickar när de återvände från kriget.  Ofta sågs de också som okvinnliga och fula, olämpliga som livskamrater. Trots allt det kvinnor utförde och offrade under kriget så verkar de allmänt ha kommit tillbaka till det gamla vanliga: en värld där utseendet trots allt är det viktigaste kapitalet för en kvinna. Den man som skadats under kriget kunde bli hyllad efteråt, men en kvinna i samma situation återvände inte till någonting. Under kriget behövde många kvinnor därför leva med den extra skräcken, den att tvingas återvända som skadad och därmed vara för evigt dömd att förbli ogift och ensam.

Kvinnor och män bemöttes väldigt olika efter segern, men under kriget var de förvånansvärt likställda. Kvinnor utförde lika farliga, tunga och krävande arbetsuppgifter som män och gavs inga speciella fördelar eller någon särskild utrustning. Faktum var att egentligen ingenting var anpassat för kvinnors storlek eller speciella behov. Små tonårstjejer gavs grova kängor i storlek 43 och ett par byxor som förr eller senare blev nedblodade med mensblod. De förväntades klippa av sig håret och klä sig som alla andra. I hemlighet saknade många sitt hår, kvinnliga attribut, att någon gång få känna sig lite fin. Hur mycket som än slipas ned och skalas av under svår nöd förblir vi alla människor. Att människorna i den här boken sågs som kuggar i ett maskineri och inte gavs något större eget värde under kriget är uppenbart. Alla förväntades förmodligen försvara sitt land och människor var också beredda att göra det, men meningen var också att var och en skulle tjäna ett högre syfte och offra sig själva. Det fanns inte utrymme för ytliga nöjen, som att piffa till sig. Det är smärtsamt att läsa om hur bedrövligt fattigt och eländigt de hade det i armén och vilken otroligt dålig utrustning de hade.

Det kanske finaste med boken är ändå just det: att människorna aldrig upphörde att vara människor. Kvinna efter kvinna berättar också att de trots allt aldrig förlorade sin moraliska kompass. De som arbetade som sjukvårdare vårdade både sina egna mannar och de tyskar som tagits till fånga och när de nådde fram till Tyskland plundrade och plågade de inte de civila. Kanske är det inte en totalt sann bild, men just de här vittnesmålen berättar i alla fall om detta. Det berättas också att det faktiskt går att gå vidare, att leva ett långt liv trots alla trauman kriget gett, att kärlek kan läka en hel del av de sår som kriget orsakat. Det här är verkligen en mångbottnad och fin bok som ger många tankar och som trots allt fruktansvärt också ger ett visst hopp och tröst.

När Aleksijevitj fick Nobelpriset 2015 lydde motiveringen “för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”. Det låter kanske lite pretentiöst och komplicerat, men är faktiskt en bra beskrivning av Aleksijevitjs berättarteknik. Hennes metod går ut på att intervjua ett stort antal människor och att sedan väva ihop berättelserna till en helhet. Berättelse läggs på berättelse och även om det finns en röd tråd så behöver man egentligen inte läsa boken från pärm till pärm eller läsa varje avsnitt i någon viss ordning; Texterna står nämligen också för sig själva. Men trots att boken innehåller berättelser som skulle kunna läsas fristående så bildar de en stark väv. När jag lägger ifrån mig boken så är jag alldeles fylld av nya insikter och tankar som skapats ur den här komplexa väven av berättelser. Det är en fantastisk bok med många bottnar och där röst ges åt människor som just ingen ville lyssna på efter kriget. Jag är så glad att de har velat berätta för Aleksijevitj och att hon har lyckats foga samman alla vittnesmål till en sådan här helhet.

Citerat ur Kriget har inget kvinnligt ansikte

“– Första gången var det hemskt… mycket hemskt…

Vi hade lagt oss ner och jag spejade. Plötsligt fick jag se hur en tysk reste sig upp ur skyttegraven. Jag tryckte av, och han föll. Och, vet ni, jag började skaka i hela kroppen – jag hörde hur alla ben i min kropp skramlade. Jag började gråta. När jag sköt mot måltavlor hade jag inte känt någonting – men nu, nu hade jag dödat någon! Jag hade dödat en främmande människa. Jag visste ingenting om honom, men ändå hade jag dödat honom.

Sedan gick det över. Nu ska jag berätta… hur det gick till… Vi hade just påbörjat en offensiv, det var någonstans utanför en mindre by. Jag tror det var i Ukraina. Och intill vägen där vi gick hade det stått en barack, eller kanske ett hus – det var omöjligt att se vilket, för byggnaden hade brunnit ned helt och hållet och det var bara kol kvar. Svartbrända stenar… Många av flickorna gick inte fram dit, men jag kunde inte låta bli… Bland kolbitarna fick vi syn på människoben, och där låg också sotiga små stjärnor – det var sårade eller tillfångatagna från vår armé som bränts inne. Efter det spelade det ingen roll hur många jag dödade – jag tyckte inte längre synd om någon. När jag hade sett de där svarta benbitarna…

… Jag var gråhårig när jag återvände från kriget. Tjugoett år var jag, men håret var alldeles vitt.”

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj
Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj

Kriget har inget kvinnligt ansikte

Originalets titel: U vojny ne zenskoe lico (ryska).
Översättare: Kajsa Öberg Lindsten.
Utgivningsår: 1984 (den första, censurerade, belarusiska utgåvan), 2004 (den första, kompletta, belarusiska utgåvan), 2012 (första svenska utgåvan, Ersatz förlag).
Antal sidor: 447.
ISBN: 978-91-87219-00-9, 978-91-87219-67-2.
Läs även: Övriga titlar i serien Utopins röster, som består av Kriget har inget kvinnligt ansikte, De sista vittnena, Zinkpojkar, Bön för Tjernobyl, Tiden second hand.
Andras röster: Bokmania, Booksessed, C.R.M. Nilsson, Dagensbok.com, Feminstbiblioteket, Fiktiviteter.

Svetlana Aleksijevitj

Svetlana Aleksijevitj (född 1948) är en belarusisk förattare, känd för sina dokumentära romaner, Utopins röster, där hon skriver om ”sovjetmänniskan”. I serien ingår bland andra Bön för Tjernobyl. Böckerna har inte tagits emot väl av den belarusiska regimen och Aleksijevitj har därför levt i exil i flera år, bland annat i Göteborg. Sedan 2011 bor hon dock åter i Minsk. Hennes starka skildringar av tillvaron för människorna i Sovjetunionen, och det som blivit efter dess upplösning, har dock hyllats på andra håll i världen och Aleksijevitj har fått ta emot en rad priser, däribland Nobelpriset i litteratur, som hon belönades med 2015.

Förlagets beskrivning

“De var piloter, stridsvagnsförare, spanare och prickskyttar – kvinnorna som stred i Röda armén, sida vid sida med männen. De var också sjukvårdarna som bar de sårade ut ur stridszonen. Men till skillnad från männen betraktades de efter kriget inte som hjältar, utan bemöttes med misstänksamhet och inte sällan med förakt. Så de teg. Tills journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj fyrtio år senare började söka upp dem på fabrikerna och i hemmen och bad dem berätta sin historia. Den flerfaldigt prisbelönta boken bygger på hundratals djupintervjuer och ingår i författarens stora livsprojekt »Utopins röster«, ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten utifrån den lilla människans perspektiv.”