Oskuldens museum är en helt fantastisk bok! Redan på baksidan benämns den som en ”kärleksroman”, vilket skulle kunna få mig att direkt ställa tillbaka tegelstenen i hyllan, men medan man läser den finner man att det alls inte är en bok med tramsigt kärleksdravel. Faktiskt handlar den om något som till en början känns ganska skilt från den kärlek som man tror sig veta något om.
I centrum står Kemal, som hör till Istanbuls societet – den lilla klicken med superrika människor som lever ett land som i övrigt är ganska fattigt: ett land som står med ena benet bland muslimska traditioner, men som samtidigt så gärna vill anamma allt europeiskt, utan att riktigt lyckas. Det är i mitten av 70-talet och Kemal inleder en affär med den avlägsna släktingen Füsun. Det är dömt att inte leda till något. Först förhindras deras relation av att Kemal är förlovad med en annan kvinna och sedan av att Füsun hinner gifta sig med en annan man. Kemal kan dock inte glömma Füsun.
Hans fixering vid Füsun driver honom till sjukdom. Han kan inte släppa henne ur tankarna och hela hans liv byggs upp kring hennes liv och kring förhoppningen om att de ska få varandra till slut. Han ägnar åtta år åt att regelbundet, och ofta, besöka Füsun och hennes familj över oändliga middagar och medan han är där kan han inte avhålla sig från att, likt en kleptoman, sno åt sig saltkar, prydnadshundar, fimpar och lite vad som helst som kan påminna honom om Füsun. Han samlar på sig enorma mängder prylar från Füsuns hem och han ägnar mycket tid åt att känna på dem och fantisera om sin älskade. Som svepskäl för sina regelbundna besök hos Füsuns familj, kommer han på att han ska finansiera en filmatisering, som ska göra Füsun till filmstjärna, vilket är hennes stora dröm. Projektet är dock, även detta, ganska dömt på förhand, eftersom Kemal inte kan med att släppa in Füsun i den oskyddade världen som filmvärlden tycks utgöras av.
Kemal framstår naturligtvis inte som en särskilt frisk person och situationen framställs som ganska rubbad, men det fina med boken är att den inte dömer någon. Det är ingen Hollywoodkärlek. Kemal drömmer om något han inte kan få, han dricker för mycket raki och han försummar sina vänner. Varken Kemal eller Füsun lever efter de normer som samhället har, men de lever efter sina drömmar och det är så himla fint att de gör det. Jag älskar hur den här boken slutar. Den lämnade mig med insikten att kärlek kan se ut lite hur som helst och att lycka inte kan definieras av någon annan än en själv. Kemals oändliga kärlek, hur tokig den än är, fascinerade mig djupt. När jag la boken ifrån mig gjorde jag det med helt andra känslor och tankar än när jag började läsa den. Jag vet inte när en bok påverkade mig såhär mycket senast. Det måste vara ett gott betyg.
Tant Julia och författaren handlar om den 18-årige juridikstudenten Mario Vargas Llosa (boken lär vara delvis biografisk faktiskt!), som inleder ett förhållande med den äldre, frånskilda släktingen Julia. De träffas i hemlighet för att inte orsaka skandal i släkten, som vill att Mario ska bli någonting stort, inte att han ska gifta bort sig i unga år och behöva slita ut sig för försörjningens skull. Det är en fin liten berättelse och jag gillar verkligen hur naivt och lyckligt Mario kastar sig in i det här förhållandet, som utåt sett ser ut att vara dömt att misslyckas på förhand.
Boken är dock inte bara en kärlekshistoria, utan kretsar också mycket kring Marios extrajobb, som han har på radio Panamericana, där han är chefredaktör och arbetar med nyhetsuppläsningarna. Kanalen får dock sina största inkomster och har sina flesta lyssnare tack vare sina radioföljetonger, som skrivs av den excentriske bolivianen Pedro Camacho. Mario ser upp till denne man, som jobbar extremt hårt och som vecka på vecka lyckas med att fängsla lyssnarna med sina ganska överdrivna och dramatiska berättelser. Boken består till stor del av dessa radioföljetonger och de är, förutom att de är underhållande, lite av en spegel, som visar på Pedro Camachos fall. Pedro Camacho hänger snart inte med i sitt eget vansinniga tempo och börjar röra ihop berättelserna. Karaktärerna i de olika följetongerna byter namn, dyker upp i fel följetong, dör och återuppstår om vartannat.
De tragikomiska följetongerna börjar till slut likna Marios eget liv. När Marios och Julias förhållande läcker ut till släkten har han plötsligt hela släkten, särskilt fadern, emot sig och han är dessutom för ung för att få gifta sig med den här kvinnan, som dessutom är frånskild och inte kan gifta sig i en kyrka. De roliga cliffhangers, som varje radioföljetong slutar med, skulle lika gärna kunna skrivas ut efter varje kapitel som handlar om Mario: ”Skulle Mario och Julia till slut få varandra? Eller skulle Julia skickas iväg utomlands, bortförd av släktingar, för evigt skild från sin unge älskare? Ja, hur skulle denna lilla Lima-tragedi sluta?”
Jag tycker boken var väldigt underhållande, vilket jag kanske inte hade väntat mig av en Nobelpristagare eftersom jag förknippar Nobelpriset med alltigenom seriösa och allvarliga verk. Jag tycker boken var klart läsvärd och jag läser gärna mer av Vargas Llosa.
Jag hade namnsdag i fredags (Elisabeth är mitt andranamn) och fick en fin liten present av mina föräldrar: Tant Julia och författaren av Mario Vargas Llosa. Förra året fick jag Hjärtdjur i namnsdagspresent om jag inte minns fel. Jag får helt enkelt tacka mina föräldrar för att de får mig att läsa finkulturella böcker. Hehe. 🙂
”Öfver hela min återstående realiserbara förmögenhet förfogas på följande sätt: kapitalet, af utredningsmännen realiserade till säkra värdepapper, skall utgöra en fond, hvars ränta årligen utdelas som prisbelöning åt dem, som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta. Räntan delas i fem lika delar som tillfalla: […] en del den som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning;…”
I år är det alltså Mario Vargas Llosa som erhåller detta fina pris: en författare som för mig är helt okänd faktiskt, men säkert är mycket välförtjänt av sitt pris. Det sägs att han är populär i sitt hemland, men här i Sverige är han nog närmast helt okänd. Eller?
Jag kan ju bara konstatera att det måste vara svårt att värdera vilken författare som genom sitt skrivande har ”gjort menskligheten den största nytta” och samtidigt ”producerat det utmärktaste i idealisk rigtning”.
För att ”komma till nytta” måste man nå ut och då måste man skriva för folket. För att ”producera det utmärktaste i idealisk rigtning” måste man närmast göra motsatsen. Faktum är att litteraturpriset är enormt annorlunda mot de andra priserna. Även den som inte är organkemist har stor nytta av de upptäcker som Heck, Nigishi och Suzuki (årets välförtjänta Nobelpristagare i kemi :)) har gjort, då deras upptäcker har lett till stora framsteg inom organisk syntes, d.v.s. inom tillverkning av läkemedel m.m. Men vad skulle jag möjligen ha för ”nytta” av en bok som man måste vara professor i litteraturvetenskap för att kunna uppskatta? Tyvärr är det ju en hel del Nobelpristagare som skriver så otillgängligt..! Det finns ju som ni vet en skarp linje mellan vad som är fin kultur och vad som är dålig kultur och det är sällan det förstnämnda som når ut till folket.
Vad vet du om Mario Vargas Llosa? Är det något man orkar läsa (som Coetzee, Lagerlöf…)? Eller något som bara är tröttsamt och som man inte orkar sätta sig in i (som Jelinek…)? Tyvärr är jag skeptisk i största allmänhet mot Nobelpristagare i litteratur och ser Nobelpris mest som en indikation på att det är en bok som inte är intressant för mig. Ganska ofta har jag i och för sig fel… I år är jag hur som helst gladast åt priset i kemi. Jag har själv haft stor nytta av Palladiumkatalysatorer i syntesarbete. 🙂 Jag är ju teknisk kemist, som ni säkert vet. Jag får lämna hurraropen över litteraturpriset åt de som förstår att hurra. Hehe.
Jag brukar känna mig lite skeptisk inför Nobelpristagare och det var jag även inför Müller. Jag brukar försöka intala mig att det finns Nobelpristagare som inte skriver obegripligt, extremt poetiskt och med komplicerad symbolik; och det gör det ju också! Fast Müller skriver tyvärr precis sådär som jag är rädd för. Jag gillar det inte!
Berättelsen är egentligen viktig och intressant, men den når inte fram till läsaren när allting ska lindas in och krånglas till. Själv gillar jag det enkla och avskalade, inte det som döljs bakom symbolik, lika svår att förstå som de krypterade meddelanden som bokens huvudpersoner skickar till varandra.
Bokens huvudpersoner tillhör den tyska minoriteten i det diktatorstyrda Rumänien. På grund av detta är de ständigt förföljda, tas in för förhör och får bevittna hur vänner omkring dem på märkliga sätt ”begår självmord” eller försvinner på andra sätt.
Jag kan väl egentligen varken råda eller avråda från att läsa boken, men jag kan väl konstatera att jag inte är tillräckligt intresserad av ansträngd finkultur för att orka läsa något mer av Müller. Jag kan också konstatera att det svåra Müller berättar om nog skulle göra sig bättre och nå ut till fler om den inte berättades som i den här boken.
Nu har jag läst (eller snarare lyssnat) på ett verk av en nobelpristagare. Minsann! Herr Arnes penningar är det jag har haft i lurarna den senaste tiden och jag tycker faktiskt att den var riktigt bra. Jag gillar att den har sina inslag av övernaturligheter. Dessutom passade den mig väldigt bra att just lyssna på, eftersom den inte är så lång (3 CD). Jag brukar inte intensivlyssna så mycket på ljudböcker, utan mest ha i lurarna när jag promenerar till universitetet. En längre bok kan därför råka ta evinnerligt lång tid att lyssna ut.
Herr Arnes penningar är en spännande liten historia med touch av övernaturligheter och spöken. Den tar sin början i ett rått mord, där den rike herr Arne och alla i hans hus, brutalt slaktas, och förövarna smiter med alla pengarna som fanns i huset. Den enda som lyckas undkomma är Elsalill, och det blir fattiga fiskaren Torarin, som tar hand om henne. Elsalill hamnar så i Marstrand, där hon hjälper Torarin att rensa fisk, och väl där blir hon förälskad i en stilig skotte, sir Archie, som vill föra henne med sig tillbaka till Skottland. Det är nu det börjar ske övernaturliga saker och Elsalill blir på ett eller annat sätt hela tiden varnad eller hindrad från att vara med sir Archie. Den mörka hemligheten, att sir Archie är herr Arnes mördare, rullas så upp, och Elsalill står plötligt i en svår situation.
Sensmoralen går inte att ta miste på i denna historia. Även om det är kärleken som står på spel, måste den som har begått ett brott sona sitt straff. Hur det går till kan du läsa om i boken om du inte redan har gjort det. Det är ingen lång berättelse, men den är spännande och trevlig och känns väldigt typisk för Lagerlöf. Jag gillar hennes sätt att väva in spökhistorier i sina berättelser och jag tycker att det här är en läsvärd historia.
Jag missade Tematrio igår, men jag gissar att jag har hela veckan på mig att svara. 🙂
Berätta om tre författare som ”borde” ha fått Nobelpriset!
Det här blir himla svårt för mig, för jag vet inte vilka kriterier Svenska Akademien tittar på när de väljer ut sin pristagare. Det räcker ju knappast att bara skriva omtyckta böcker! Alfred Nobel tyckte själv att priset skulle utdelas till: den ”som inom litteraturen har produceradt det utmärktaste i idealisk rigtning” (enligt Wikipedia alltså).
Men vadå utmärkt? Det är ju sjukt subjektivt. Sedan läser jag mest populära och ”vanliga” böcker, inte så mycket Nobelpristagare precis. Nobelpriset är inte direkt folkligt. Och för den delen är det ingen vidare geografisk spridning bland pristagarna heller (nämn en afrikansk Nobelpristagare förutom Coetzee!), vilket bara ännu mer visar hur subjektivt valet är. Det blir som alltid någon för allmänheten halvkänd författare från ett lagom Västerländskt land som får priset. Själv har jag garanterat aldrig läst eller hört talas om författaren innan.
Jag gillar i och för sig Coetzee (Onåd), jag har läst Golding (Flugornas herre) och jag tycker att Lagerlöf också har skrivit mycket bra (t.ex. Kejsarn av Portugallien), men rent generellt är Nobelpris lite av ett signum för böcker som med stor sannolikhet inte kommer att tilltala mig. Lite så känner jag faktiskt!
Så jepp. Det är faktiskt svårt för mig att sitta här och dela ut Nobelpris. 😉
Men jag älskar Joyce Carol Oates för hennes fantastiska, insiktsfulla och gripande skildrade kvinnoöden i t.ex. Blonde och jag älskar Hjalmar Söderbergs berättande i t.ex. Den allvarsamma leken och Jonas Hassen Khemiri är min favoritförfattare eller något åt det hållet (läs bara Montecore!), så de är tillräckligt utmärkt för mig! Men några Nobelpristagare är de naturligtvis inte och kommer inte bli!
… Eller är det dags för Oates att få komma till Blå hallen i år?
Jerusalem skulle kunna vara en modern såpopera och det säger jag mest på ett positivt sätt. Här finns alla möjliga såpoperaelement: folk som går med i en sekt, en hel by som splittras på grund av detta, folk som blir kära i varandra och sedan ångrar sig och sedan ångrar sig igen, en båtolycka, som inte är helt olik Titanics förlisning, skrock och sagor, en liten dos övernaturlighet, död och elände och barn som föds. Jag undrar lite hur den togs emot när den kom för över 100 år sedan och jag tänker mig att om en moden bok kom ut idag och berörde samma ämnen och samma spann av ämnen skulle jag nog förkasta den som lite löjlig, men jag förkastar inte denna. Jag tycker den är skön, i brist på bättre ord, och det hade jag definitivt inte väntat mig av denna gamla klassiker.
Delar av den kan jag känna liknar Utvandrarna ganska mycket och det är ju en bok jag verkligen tycker om. När jag skriver detta menar jag mest att folk utvandrar även i denna bok och att man får följa dem genom så många sidor att de till slut känns som gamla bekanta och man känner med dem i allt de gör och hittar på. Det är också trevligt att få kika in i det Dalarna som Lagerlöf beskriver och den vardag hon berättar om.
Jag har inte gillat allt jag har läst av Lagerlöf, men denna rekommenderar jag varmt. Det gick inte i ett rasande tempo att läsa ut den, men det var hur som helst en väldigt trevlig läsupplevelse.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Oskuldens museum är en helt fantastisk bok! Redan på baksidan benämns den som en ”kärleksroman”, vilket skulle kunna få mig att direkt ställa tillbaka tegelstenen i hyllan, men medan man läser den finner man att det alls inte är en bok med tramsigt kärleksdravel. Faktiskt handlar den om något som till en början känns ganska skilt från den kärlek som man tror sig veta något om.
