Livet går så fort. Och så långsamt. av Martina Haag är en bok som kastar läsaren tillbaka till högstadiet. Det finns nostalgi och humor, men främst är det en sorglig bok som påminner om vilken ensam och tuff tid högstadiet kan vara. Betyg: 5 Eagle-tröjor av 5.
Livet går så fort. Och så långsamt. av Martina Haag är en bok som kastar läsaren tillbaka till högstadiet. I Haags roman är det tidigt 80-tal och det strösslas generöst med referenser till den tidens musik, mat och mode, men även den som har gått på högstadiet under något helt annat decennium kommer förmodligen att känna igen sig i boken, kanske inte genom identifikation med huvudpersonen, men genom att både personer och situationer känns exakt inringade och går att känna igen på ett mer generellt plan eller genom att känna igen andra från högstadietiden.
I huvudrollen finns Sonja, som går i nian och inte har någon större förhoppning om att gå ut med betyg som räcker för att komma in på gymnasiet. Boken berättas mestadels av Sonja själv, med hennes naiva och barnsliga syn på tillvaron, och ibland i tillbakablickar från en vuxen Sonja. Delarna med tonårs-Sonja känns fenomenalt bra formulerade och påminner mig om den där åldern, då man är på väg att bli vuxen, men samtidigt är ett barn och saknar livserfarenhet. Mycket av det Sonja gör och säger är ogenomtänkt och dumt, ibland rent farligt. Som läsare håller jag nästan andan ibland, vill säga åt henne att gubben på hennes prao-plats är en pedofil, som hon ska passa sig för, att hon inte ska lita på skolans mesta högstatustjej, för hon kommer bara att lura och såra henne, och att den där killen hon suktar efter är en idiot.
Sonja verkar känna sig så himla ensam, en känsla som jag tror att många (de flesta?) känner någon gång på högstadiet. Det är viktigt att passa in, att säga rätt saker, att klä sig rätt, att umgås med rätt personer, att bli bjuden på rätt fester – det är många koder, oskrivna regler och maktstrukturer att förhålla sig till. Det gör också att det snabbt kan svänga om. Den som ena dagen var en bästis, kan nästa dag vända en ryggen. Sonja har det dessutom riktigt trassligt hemma, där föräldrarna är på väg mot separation och där psykisk ohälsa och alkoholism inte direkt bidrar till att skapa en lugn och trygg plats för Sonja och hennes lillasyster. När inte heller skolan är en speciellt bra plats för Sonja så är det svårt att inte känna med henne. Jag vill helst bara ge henne och kram och berätta att det kommer att bli bättre.
Martina Haag har ett antal feelgood-berättelser och underhållande krönikor i bagaget, men fick verkligen stort genomslag med sin senaste roman, Det är något som inte stämmer, som skickligt skildrar en sårig separation och djup ångest. Jag fick för mig att Livet går så fort. Och så långsamt. skulle bli något av en tillbakagång till feelgood-genren, 80-talsnostalgin talade för det. Visst finns det många roliga scener, snärtiga formuleringar och roliga referenser i den här boken, men den är faktiskt en långt mer allvarlig och mörk berättelse än vad jag hade trott. Som tur är finns det också en del hopp och ljus.
Den här boken har fått ett blandat mottagande, av det jag har sett, men jag tycker att det är en väldigt stark läsning. Jag älskar Haags rena språk, pricksäkra liknelser och hur hon hittar den helt perfekta rösten åt Sonja. Det känns äkta och på riktigt. Det är svårt att inte beröras av det här.
Citerat ur Livet går så fort. Och så långsamt.
”Det fanns så många fällor. Och råkade man svara fel så var det kört, man hade liksom bara en chans. Jag minns när jag var hemma hos Susse med Mia och Micke Almlöf och vi satt och lyssnade på nya Scorpionsskivan, och Susse plötsligt frågade:
– Hur ofta tvättar du öronen, Sonja?
Och jag tänkte, om jag svarar: En gång i veckan då är det så konstigt, som att man har sin speciella örontvättardag. Och om jag svarar: Nej jag tvättar liksom inte öronen sådär med tvål och vatten, som man tvättar händerna, då är man ju skitäcklig. Nu måste jag svara, men vad jag än kommer att säga blir jag antingen en örontvättarprofessor eller en äckelmänniska, som har hela huvudet fullt med vax och jag tänkte det fortaste jag kunde på vad fan jag skulle säga, det bara rusade i huvudet och Micke och Mia och Susse tittade på mig och det var som om musiken tystnade och helvete, vad jag än svarar kommer det att bli en sägning som förstör för mig, något som dom kan kasta ur sig lite närsomhelst, när det är andra viktiga med. Så plötsligt kom jag på det, jag sa:
– Det gör jag automatiskt, varje gång jag tvättar håret.
Jag klarade mig, precis i sista sekunden. Jag var helt lättad resten av kvällen.”
Martina Haag (född 1964) är en svensk författare, krönikör och skådespelare. Hon slog igenom som författare med debutromanen Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också jättebra) som kom ut 2005. Efter det har hon gett ut en lång rad uppskattade krönikesamlingar och feel good-romaner. En del av de har filmatiserats, som t.ex. Glada hälsningar från Missångerträsk, som hade biopremiär 2015 och där Martina Haag själv spelade huvudrollen. Livet går så fort. Och så långsamt. är Haags senaste bok. Martina Haag har en Facebooksida.
Förlagets beskrivning
”Mer än trettio år har gått, men jag kan än idag ta ett klassfoto från högstadiet och på mindre än en minut gradera alla klasskompisarna, i coolhetsordning. Hur enkelt som helst lista varenda jävels exakta plats i hierarkin. Det gällde att försvara sin position, att hela tiden sträva uppåt, men om man gjorde fel sak, eller hade på sig fel kläder eller pratade med fel person kunde man plötsligt bara falla hjälplöst i rangordning och hamna bland de pinsamma eller mobbade eller bara bli en sån där som ingen pratade med.
Den där tiden. Den där skolgården. Som var hela ens universum. Med alldeles egna regler och lagar. Ett helt kungarike, utan några vuxna överhuvudtaget.
Livet går så fort. Och så långsamt. är en roman om hur man formas som person, om de där händelserna i livet som är avgörande för vem man sedan blir.”
Min sambo jobbar på stadsbiblioteket och när han ställer upp böcker händer det att han hittar roliga titlar. Ibland hittar han knasiga böcker skrivna av författare som råkar dela samma namn som någon av våra kompisar, ibland hittar han (egenutgivna…) böcker med lågbudgetframsidor som är lite sådär allmänt hjärtskärande och skrattretande på samma gång. Ibland (en gång) hittar han en bok som utspelar sig i mina hemtrakter. Nu har jag faktiskt redan läst den här boken när jag var liten, men det var ändå väldigt roligt att han lånade hem Katterna i Öregrund till mig. Det är så mysigt med en bok som handlar om två saker jag tycker väldigt mycket om: Öregrund (där jag har vuxit upp) och katter. Även om boken lika gärna hade kunnat utspela sig i Umeå eller Nordmaling eller var som helst så är det så fint att känna igen sig, att verkligen gå på samma gator och veta precis hur det ser ut.
Lite såhär kan det nämligen se ut:
En av de saker som jag brukar lyfta fram som härligt med att läsa är att man kan resa genom läsningen. Genom böcker blir det möjligt att ta del av andras livssituationer och erfarenheter och även att göra sig en bild av andra platser, men i sådana här fall kan man också resa hem, så att säga. Jag är väldigt mycket av en nostalgiker och jag tycker verkligen om att få vandra omkring i Öregrund genom läsningen, särskilt eftersom jag inte bor där längre. Det blir som att få komma på besök ett tag och det gör mig alldeles, alldeles glad.
Jag önskar att det fanns fler böcker om min hembygd, men det finns kanske inte så jättemånga fler böcker än just den här. Öregrund är ett samhälle med cirka 1500 invånare, så vad kan man vänta sig? Jag vet i alla fall att det finns en deckarförfattare, Catrin Ormestad (som inte alls är bosatt i Öregrundsområdet utan i Tel Aviv!), som skriver deckare som utspelar sig på Gräsö, vilket alltså är ön precis utanför Öregrund. Det känns också lite som hemma. Den vill jag läsa! Vet du några fler böcker som utspelar sig i norra Roslagen?
Jag skulle gärna lite fler Umeåromaner också, även om jag inte tror att de ger samma effekt. Jag bor i Umeå och kan ju själv gå runt här när som helst, så där finns det ingen nostalgi på samma sätt, men det är såklart alltid roligt att känna igen sig i miljöerna. Det kan få böcker att kännas lite mer levande och nära. När jag googlade på böcker som utspelar sig i Umeå så såg jag att Bibblan svarar har svart på just en sådan fråga och att det också finns en lång rad boktips på minabibliotek (hemsidan för Umeåregionens bibliotek, två artiklar: Berättarnas Umeå och Först att skildra länet). Många av titlarna och författarna är totalt okända för mig, men några som lockar lite extra är i alla fall Snö kan brinna av Katarina Mazetti, böckerna om Folke och Frida av Frida Åslund (de har lite klassikerstatus faktiskt!), En liten chock av Johanna Lindbäck och Nyår av Stig Larsson.
Idag följer jag upp mitt inlägg med barnböcker som jag läste på 90-talet (det vill säga när jag var barn) med ett inlägg om ungdomsböcker på 00-talet. Vad hände när jag började växa ur hästböcker och sådant?
Först hade jag några tweenie-år när jag läste mycket böcker om Andra världskriget, t.ex. Michelle Magorians strålande böcker om evakuerade barn och sådant. Godnatt mister Tom är en riktig pärla.
Bland de svenska skildrarna av Andra världskriget minns jag framför allt Annika Thor och hennes böcker om Steffi och Nelli, två flickor som evakueras till Sverige och växer upp här.
En annan ”genre” som jag gillade väldigt mycket var de här ungdomsböckerna med lite lätt touch av övernaturliga inslag och mysterium. Jostein Gaarder har skrivit flera sådana böcker, t.ex. Julmysteriet, som handlar om en kille med en speciell julkalender. Varje dag faller det ut en lapp som berättar om Elisabeth som får följa med en ängel på en resa i tid och rum. Maria Gripe var också en stor favorit. Tordyveln flyger i skymningen är en av hennes pärlor. Där får man följa några ungdomar som genom gamla brev och mystiska inspelningar på ett kassettband hamnar i ett äventyr som leder till tusenårig egyptisk staty.
På tidigt 00-tal var bokklubbar stort. Jag fick många av mina böcker genom olika bokklubbar. En hel del töntiga ”tjejböcker” ramlade in via Läslusen.
Såhär härligt 90-taliga kunde de se ut ibland ;):
Jag var med i någon annan bokklubb också, men jag kommer inte ihåg namnet eller någonting. Från den fick jag i alla fall Yxanoch Vinter i vildmarken och säkert en del andra böcker, som jag inte riktigt kommer ihåg. De här äventyrsböckerna tyckte jag var rätt spännande i alla fall (då). De handlar om en kille som är med i en flygolycka och måste överleva i vildmarken helt själv.
Men framför allt prenumererade jag på böcker från En bok för alla (har skrivit ett helt inlägg om det förlaget btw). Två böcker som jag minns extra väl är Fallet, som handlar om en kille som upptäcker att hans morfar var nazist och han måste då konfronteras med familjehemligheter. Jag tyckte också att boken Eva var väldigt tankeväckande. Det är en science fiction om en tjej som har varit med om en olycka och har fått sin hjärna överflyttad till en apkropp. Många etiska frågeställningar ställs på sin spets när hon blir den länk som förstår både människor och apor.
Av Annika Thor slukade jag inte bara böckerna om Steffi och Nelli; jag läste såklart även snackisen Sanning eller konsekvens. Det är en riktigt bra bok om mobbing. Jag tror att vi såg den fina filmatiseringen på skolan faktiskt!
En annan viktig och bra bok om mobbing som jag läste och blev väldigt berörd av i tonåren var Hon går genom tavlan, ut ur bilden av Johanna Nilsson. Två andra ungdomsböcker som jag gillade mycket var Vinterviken och Om livet är dig kärt. De handlar lite mer om kärlek och tonårsliv. De här tre sistnämnda läste jag lite senare i tonåren, kanske i slutet av högstadiet eller i gymnasiet. Då läste jag också Katarina Mazettisböcker om Linnea. Ska jag vara ärlig är det nog mest de catchy titlarna som har fastnat i minnet. Jag minns inte helt vad de handlade om, förutom att hon förlorar en av sina vänner i ett självmord.
Jag slukade en hel del ungdomsböcker, som sagt. Det mesta lånade jag på biblioteket och har därför inte på bild. Per Nilsson är en författare som sticker ut. Det är säkert många med mig som läste Anarkai till exempel? Men vad som verkligen fick mig att dyka ner i ungdomsboksträsket var Peter Pohl. Det började med När alla ljuger, som jag lånade på bibblan. Det var som att öppna dörren till något helt nytt. Om jag ska vara ärlig så är jag inte så säker på att de här böckerna har åldrats med värdighet (?), men då var de verkligen det mest gripande och mest uppslukande jag hade läst. Särskilt minns jag Vi kallar honom Anna, Medan regnbågen bleknar och Jag är kvar hos er. De flesta av hans böcker handlar om utsatta barn och ungdomar och om mobbing. Många av dem skaffade jag mig på diverse bokreor och resten släpade jag hem från biblioteket. Jag har läst nästan allt av Peter Pohl.
I senare tonåren började jag också nosa lite på vuxenböcker av olika slag. Jag hade t.ex. en period när jag läste mycket av John Irving. Inkörsporten var Ciderhusreglerna, som jag köpte på någon bokrea, men sedan slukade jag ”det mesta”. Han har så spännande och udda karaktärer i sina böcker! Favoriten är En bön för Owen Meany.
Men det absolut viktigaste ”vuxenböckerna” som jag läste i tonåren var faktiskt Jonas Gardells böcker. Även där slukade jag det mesta. Jag hade en sådan metod i den åldern, pre-bokbloggar, pre-läsa kultursidor, pre-bokpoddar, pre-bokappar. Det bästa sättet att läsa något som förhoppningsvis var bra var att gå till biblioteket och dammsuga hyllorna på böcker från favoritförfattare. Av Gardell ville jag läsa allt! Jonas Gardell skriver fantastiskt om ensamhet, utanförskap och samhällets marginaliserade. De berörde mig massor och gav mycket igenkänning, särskilt Ett ufo gör entré.
Ja, det var väl ungefär det. Det här inlägget blev inte helt kronologiskt, men här är i alla fall några guldkorn från mina tonår. Fokus hamnade på böcker som jag hade i hyllan, som jag redan har varit inne på så var det här en period när jag var en flitig besökare på biblioteket och de böckerna har jag alltså inte fotat den här gången.
Känner du igen några av böckerna? Vad läste du i den här åldern?
Det som har slagit mig lite när jag har skrivit om mina favoritböcker från när jag var barn och tonåring är att datorernas och de smarta mobilernas intåg verkligen har påverkat hur jag hittar böcker. Att hitta böcker är något helt annat nu jämfört med då.
När jag var liten spelade biblioteken en mycket större roll än idag. Idag går jag till biblioteket om jag vill läsa någon specifik bok som jag inte har hemma och som inte går att få tag på som e-bok på något enkelt/billigt sätt (t.ex. i min app för ljudböcker eller från biblioteket). Då gick jag till biblioteket och botaniserade bland hyllorna. Eftersom jag bodde i ett mindre samhälle med ett ganska litet bibliotek så var utbudet lite ”sådär”. Jag läste många random böcker kan man väl säga: 70-taliga ungdomsböcker, ännu äldre djurböcker och diverse böcker som jag aldrig har hört talas om vare sig förr eller senare.
Bokklubbar spelade också en stor roll när jag var liten. Jag prenumererade på En bok för allas utgivning och var med i bokklubben Läslusen, Pollux hästbokklubb och någon mer bokklubb som jag inte ens kommer ihåg namnet på. Från de kunde man köpa ”månadens bok” eller ”månadens bokpaket” eller så kunde man beställa böcker från sortimentet. Vilket jag gjorde. Det blev alltså någon slags redaktion som fick inspirera mig till läsning.
Jag köpte också böcker på ett helt annat sätt än idag. När det var bokrea så köpte jag på mig högvis med böcker som verkade intressanta baserat på framsida eller baksidestext eller baserat på att jag läst något från samma författare förut.
Över huvud taget så läste jag ”författare” snarare än böcker på den tiden. Gillade jag en Peter Pohl-bok så gick jag till biblioteket och lånade fler av hans böcker. Tills alla Peter Pohl var utlästa och jag fick hitta någon ny författare att beta av.
Så gör jag inte idag. Som bokbloggare översköljs jag av läsinspiration. Dels läser jag en del andra bokbloggare (och instagrammare, för den delen) och dels blir jag försedd med rätt mycket nyhetsbrev och pressmeddelanden från förlagen. Jag brukar också bläddra igenom de stora förlagens kataloger inför både sommaren, hösten och våren. Vidare lyssnar jag på en drös podcasts med boktema och kollar emellanåt på bokprogram på TV (Babel, alltså) samt läser kultursidorna i morgontidningen (i mitt fall: DN). Det slår mig ofta hur oooootroligt uttjatade specifika böcker kan bli i perioder. Det märks verkligen när ett recensionsdatum har passerat och en viss bok, som marknadsförs massivt, plötsligt poppar upp på alla bloggar, instagramkonton och poddar samtidigt. Och samma författare intervjuas samma vecka både i SVT, Sveriges radio och i tidningen. Vare sig man vill det eller inte så ligger väl de där böckerna och författarna och pockar lite i medvetandet någonstans. Och förr eller senare så läser jag de där böckerna som det surras om. Min fantastiska väninnaär en sådan bok. Det känns som att jag till stor del kommer över mina böcker genom marknadsföring snarare än något annat. Det skrämmer mig lite!
Och jag har inte tid att läsa igenom hela författarskap. Jag har bara tid att läsa de där ”guldkornen” som ”alla” snackar om. Faktum är att jag är ganska avigt inställd till att läsa saker ”på vinst och förlust”. Jag vill inte läsa böcker som jag inte ”tror på” och sållar därför bort böcker som jag misstänker är lite medelmåttiga. Jag brukar använda appen Boktipset för detta. Boktipset gissar betyg på olästa böcker. Jag brukar sällan ta mig tid att läsa böcker som har ett uppskattat betyg lägre än 4. Hehe. Debutanter och egenutgivare riskerar helt klart att filtreras bort av mig.
Men vad ska man göra? Jag tycker ändå att jag får till en bra blandning av böcker. Även om jag faktiskt saknar det där med att gå omkring och botanisera på ett bibliotek (fast jag har nog en romantiserad bild av det där – det är nog inte hälften så roligt som jag tror och jag har verkligen ingen lust att läsa mossiga 70-taliga böcker och annat som man kan råka springa över på ett bibliotek). Och även om jag själv tycker att det känns lite trist att läsa samma sak som ”alla andra” hela tiden.
Att vara med i två bokcirklar är väl det som rubbar mönstret lite, i och för sig. Där kommer jag emellanåt i kontakt med böcker som inte har omnämnts i någon av alla ”kanaler” som jag följer för att få boktips. Tur det!
På 90-talet hade jag min mest intensiva hästperiod och också en period när jag läste mycket hästböcker. I påskas gjorde jag en rensning bland mina gamla prylar på vinden och det var verkligen slående hur mycket mitt liv kretsade kring hästar: almanackor, affischer, teckningar, berättelser, utklipp från tidningar… Jag hittade hur mycket som helst med anknytningar till hästar. Böcker saknades såklart inte heller. Hästböckerna upptar flera hyllplan hemma hos mina föräldrar (med dubbla rader dessutom!). Hehe.
Känner ni igen de här?
Amandaböckerna var pedagogiska böcker, faktiskt lite som faktaböcker, men med Amanda i huvudrollen. Det här är den första boken, där hon börjar på ridskolan. I senare böcker lär hon sig mer och mer och därmed får läsaren också lära sig mer och mer.
Hästbokgenren rymmer också en del klassiker, vill jag påstå. Black beautyär kanske den främsta. Det är en tidig bok som debatterar djurrätt. I den får läsaren följa Black beauty, som börjar på topp som en fin häst, men blir utsliten, plågad och hamnar hos allt sämre ägare.
Lite mer moderna klassiker är Britta och Silver-böckerna av Lisbeth Pahnke. De kom nog i nyutgåva på 90-talet, för jag köpte på mig flera titlar och också en hel del andra äldre hästböcker.
En stor favorit i samma serie är Drömmen om en ponny av Nan Inger Östman. Hon har rätt många hästböcker i sin bibliografi. Andra kanske har läst Önskas köpa: Litet sto?
Jag älskade även K.M. Peytons hästböcker. Hon har skrivit massor, men Svalanböckerna tyckte jag nog bäst om!
Windy är en annan hästbokklassiker som jag testade, men den var nog lite daterad redan då. Jag tyckte mest att den var seg?
Jag läste även en hel del äldre hästböcker som jag hittade på biblioteket. Follyfoot var en favorit. På Follyfoot tar man om hand om övergivna och vanvårdade hästar. En viktig källa till hästböcker var annars bokklubbar. Mina absoluta favoriter i genren var böckerna om Stallkompisarna Susan, Carole och Lisa och deras Sadelklubben. Jag ville nog bra gärna vara en medlem i den klubben… 🙂
Jag har alla böcker i serien utom 2 (som drogs tillbaka och inte gick att köpa från bokklubben?!).
Men självklart var det Pollux hästbokklubb som försåg med mig med hästböcker i en strid ström. Jag har hur många som helst. Av varierande kvalitet. 🙂 Men mestadels bra, såklart. Mest eftertraktade på min tid var böckerna i Fullblod-serien, som alltså handlar om ett galoppstall och följer några jockeys och deras champions (jag tror till och med att en av hästarna hette just Champion?). Ah. Pollux!
Jag har instagrammat en del av mina barnboksfavoriter de senaste månaderna, barnböcker på 90-talet framför allt. Jag förvarar mina barnböcker hos mina föräldrar just nu, men vid något tillfälle när jag var hos dem och hälsade på så fick jag ett ryck och gjorde en liten nostalgitripp genom att kolla igenom de där gamla böckerna. Nu tänkte jag även förära dem ett inlägg på bloggen och skriva några rader om hur jag började läsa. 🙂 Jag fick förstås extremt mycket bilderböcker och annat läst för mig när jag var liten. Jag har utsatts för de vanliga: Pettson & Findus, Alfons Åberg, Jan Lööf… Jag minns också de Disneyböcker som vi hade hemma. Älskade Disney!
Många läste alltså böcker för mig, men jag var också tidigt ute med att läsa själv. Jag vet inte exakt hur gammal jag var när jag började att läsa, men det var innan jag började skolan som 6-åring, så troligen var jag väl 5? Sagobanden snurrade också varv på varv i min kassettbandspelare. Askungen är den jag minns bäst. Den hade dock ingen medföljande bok att följa med i, ni vet en sådan som det är dags att vända blad i när det säger ”pling”? Idag undrar jag hur lång den var. Jag lyssnade alltid på böckerna i en sittning liksom, så det var inte som dagens ljudbokslyssnande när man kanske lyssnar på 10 minuter här och 10 minuter där. Bland de böcker jag tidigt läste på egen hand minns jag särskilt Djuren i den gamla skogen. Kanske var det den fina framsidan som gjorde det.
Jag minns förresten hur frustrerad jag var mina första dagar i skolan när jag var tvungen att sitta i ring och ljuda tillsammans med jämnåriga barn. När det blev min tur läste jag hela texten rakt upp och ner. Jag kokade förmodligen inombords. Jag ville ju gå i skolan och lära mig saker! 😉 Därför fick jag också hoppa upp en klass och där var det för övrigt långt ifrån alla som kunde läsa, så även där låg jag långt före en del andra. På något sätt fick jag dock den utmaning jag behövde. Jag tyckte att skolan var kul och enkel och böcker plöjde jag både i skolan och hemma. Men jag minns hur arg jag blev en gång när en vikarie anvisade mig barnböcker som jag kände mig alldeles för stor för. 😉 När jag tänker tillbaka är jag verkligen tacksam över att jag hade det så bra i skolan som jag hade det, trots allt. Det var så självklart då, men jag inser nu att det inte är självklart att skolan ger utmaning även till de som ät motiverade i skolan. I en tid när skolor på ett kostnadseffektivt sätt ska se till att så många som möjligt går ut med godkända betyg så finns det kanske ingen direkt ekonomi att prioritera de som redan fixar skolan utan bekymmer. Men jag hade väl tur. Det fanns resurser och ork att sysselsätta alla i klassen när jag gick i skolan på 90-talet och en bit in i 00-talet.
Jag läste nog en ganska stor blandning av böcker, faktiskt. Vi prenumererade på En bok för allas böcker, så det damp ner nya barnböcker nu och då, t.ex. Jag äger Travbanan.
En som blev väldigt sönderläst är Barnens versbok.
Jag läste också en del barn-fantasy, eller vad man ska säga. Jag syftar såklart på älskade, älskade Trollkarlen från Oz. Jag läste hela serien flera varv (fast på svenska, men de böckerna lånade jag på biblioteket, så i hyllan finns bara en engelsk utgåva av den första boken i serien). Narnia tyckte jag också om.
Både Narnia och Trollkarlen från Oz är såklart riktiga klassiker i ungdomsgenren. Jag läste flera klassiska barnböcker, som Femböckerna, Äventyr-böckerna och, naturligtvis, böcker av Astrid Lindgren. Pelle Svanslös var en annan barnboksfavorit av det mer klassiska stuket. Vad som är extra kul med Pelle Svanslös är såklart att böckerna utspelar sig i Uppsalatrakten, inte långt från där jag växte upp.
Som liten plöjde jag böcker i ett sådant tempo att de tog slut och jag var därför tvungen att läsa om mina böcker: om och om och om igen. Idag känns det väldigt ovant att man kan göra så. Jag visste ju hela boken, kände igen scen för scen, visste vilka kapitel som var extra ”spännande”. Det känns oklart vad varje omläsning gav, men igenkänning är kanske viktigt för barn..? Eller också var det så enkelt som jag att jag helt enkelt behövde läsa och läste vad som fanns. Nu låter det i och för sig lite tragiskt och det var det inte. Det fanns verkligen böcker i mitt liv. Jag fick jämt böcker och jag använde ofta min veckopeng till diverse böcker med ”röda ryggar”. Helst köpte jag Stallkompisar, men de kom inte ut i den takt jag läste ut dem, såklart, så det blev även Kitty, Wendy m.m.
Några andra typiska barnböcker som jag och många andra födda under sent 80-tal/tidigt 90-tal läste var såklart böckerna om Sune och många av Viveca Sundvalls böcker, t.ex. de om Eddie. Sune gick ju för övrigt som julkalender när jag var i en rätt lagom ålder för att fängslas av julkalendrar. Jag tycker fortfarande att Sunes jul är tidernas bästa julkalender.
Jag hade också en fas när jag slukade böcker om ”hur det var förr”. Det väcktes nog av underbara När vi var barn, där Ann-Madeleine Gelotte skriver om sin egen, sin mammas och sin mormors uppväxt. Den har underbara bilder! Rut-Emma-böckerna, som handlar om en uppväxt på 20-talet var en annan stor favorit.
När jag blev lite större så slukade Miranda-böckerna och klassiker som Anne på Grönkulla och Emily.
Hästar var typ allt i mitt liv under mina tweenie-år. Det gjorde såklart avtryck i min läsning. Jag plöjde hästböcker, som Stallkompisar och Wendy, som jag redan nämnt, men också en massa böcker från hästbokklubben Pollux. Vid sidan om hästar så brydde jag mig mest om… djur! Genren djurböcker är dock mycket mindre, men jag tog mig igenom det som fanns. De hade också några riktigt gamla djurböcker på skolbiblioteket, kommer jag ihåg. Jag googlade lite och inser nu att det fanns en hel serie, utgiven av Wahlströms, som heter just ”De bästa djurböckerna” (observera att det finns en hel wikipedia-sida om dem!). Bra grej! Böckerna var väl lätt daterade redan då.
Ja, det var väl det jag läste i åldern 6-12 ungefär! Vad läste du?
Jag har förstått att bokförlaget En bok för alla fyller 40 år i år. Jag vet inte om de kommer att fira det på något särskilt sätt? För mig är EBFA i alla fall nostalgi på hög nivå och jag vill passa på att hylla detta förlag, som har gett mig så mycket.
För er som kanske inte känner till En bok för alla så är det alltså ett bokförlag som mellan åren 1976 och 2007 fick statsbidrag för att ge ut kvalitetslitteratur och för att jobba med läsfrämjande projekt. Förlaget har gett ut nyutgåvor av böcker som redan har publicerats av andra förlag och sedan har de sålt böckerna för en liten peng. Förlaget finns än idag, men med en krympt verksamhet. Nu för tiden verkar det som att de främst ger ut barnböcker och så sysslar de med projekt för läsfrämjande.
När jag växte upp så gick det att prenumerera på En bok för allas böcker och det gick att välja mellan paket med barnböcker, ungdomsböcker eller vuxenböcker. Det var som en liten julafton när paketen kom med överraskningar varje kvartal. Böcker fanns det massor av i mitt hem när jag växte upp. Vi var på biblioteket ofta och jag brukar lägga en stor del av min månadspeng på böcker, särskilt hästböcker (när jag var liten) och diverse pocketböcker (när jag blev äldre), men En bok för allas böcker minns jag med en särskild värme. Jag kan inte minnas att jag någonsin bad en bibliotekarie eller en lärare eller någon annan om hjälp med att hitta böcker att läsa. Det här var också en tid långt innan bokbloggar och podcasts blev vanligt och jag kände just ingen jämnårig som läste böcker. När jag tänker tillbaka så ser jag verkligen att det fyllde en funktion att jag fick En bok för allas urval av böcker. De ledde mig till läsupplevelser som jag garanterat aldrig hade hittat annars.
Merparten av mina böcker finns hos mina föräldrar, där också familjens alla bilderböcker finns. Jag vet inte när jag måste ta ansvar för mina egna prylar… 😮 Men just nu bor många av EBFA-böckerna inte hos mig och jag saknar därför möjlighet att fota mina älsklingar till böcker. Den mest lästa är i alla fall sannolikt Barnens versbok, som jag faktiskt har hemma. Ja, ni ser ju själva hur välläst den är.
Barnens versbok är alltså boken utan framsida. Barnens ramsbok finns också tydligt i minnet, men inte på samma sätt som versboken. Jag tyckte särskilt mycket om Barbro Lindgrens Mitt lilla barn.
Och såhär 25 år senare är det roligt att notera att jag har använt boken som målarbok också. Här har jag t.ex. målat familjens katt:
Jag önskar mig en nyutgåva av den här boken. Det vore roligt att ha en hel bok med framsida och allt, en bok som går att bläddra i utan att den faller i bitar.
Och katten… Vad jag saknar honom! <3 Kan knappt kolla på bilder utan att få lite ont i hjärtat faktiskt. Stora, röda katter är ett livsviktigt inslag i ett liv.
Men åter till böckerna. Annars börjar jag kanske gråta sakna röd katt-gråten! En bok för allas antologier är/ var överlag strålande. Vem minns Kärlek och uppror? Den boken har varit många tonåringars älsklingsbok och en inkörsport till poesin… 🙂
Bland alla antologier så måste jag också nämna Barnens första bok, som finns hemma hos mina föräldrar, tror jag. Men många av er har den säkert hemma och vet precis vad jag pratar om. Antologierna Barnens första bok, Barnens andra bok och De små barnens bok har sålts i nästan 2 miljoner exemplar(!).
De återutgivna böckerna har också, överlag, varit kanon. Jag uppskattar också förorden, som böckerna brukar innehålla. Det har i många fall varit väldigt givande att få veta mer om författaren och att få ett sammanhang till berättelsen. Jag tycker att man borde kosta på sig förord oftare, faktiskt!
Såg att det har öppnats ett Retrobibliotek hos huvudbiblioteket i Huddinge. Coolt! De har inrett tidstypiska rum och samlat böcker från 40-, 50- och 60-talet. Schyst sätt att lyfta fram äldre böcker, istället för att gallra ut dem eller stoppa ned dem långt ner i ett arkiv… 🙂
När jag läste Sara Hanssons biografi, tidigare i år, blev jag glad över att det äntligen börjar komma uppväxtskildringar som jag själv, som 80-talist, kan känna igen mig i. Det saknar ju inte tidsskildringar och nostalgiböcker om andra decennier, men just 90-talet har väl fram till nyligt ansetts vara för nära nutid för att sådant ska vara intressant. Jag skulle tippa på att 90-talet.se: eller vem fan komponerade modemljudet?, som nu är aktuell i pocket, är den första 90-talsnostalgiboken. Den verkar riktigt rolig!
Genom oerhört slumpartade djupdykningar i förra millenniets sista årtionde kan du uppleva allt från Killinggängets kreddiga väg in i de svenska mexitegelsvillorna till hur det gick till när Bert Karlsson och Ian Wachtmeister slog ideologiska volter i den svenska riksdagen.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.