Kategorier
Farrokhzad, Athena

Vitsvit

Vitsvit av Athena Farrokhzad är en diktsamling om att tvingas migrera, att tvingas överge den välbekanta jorden, men också orden, språket. Det är en bok där alla detaljer, från de exakt formulerade raderna till formgivningen, känns genomtänkta. Betyg: 4 mjölkkannor av 5.

Vitsvit av Athena Farrokhzad
Vitsvit av Athena Farrokhzad

När jag lyfter upp diktsamlingen Vitsvit tittar jag rakt på mig själv – omslaget är silverglänsande och speglande. Det är knappast en slump att mötas av sig själv, i mitt fall ett vitt ansikte som betraktar den här boken. Jag vill i alla fall tro att det är högst medvetet, även om man i och för sig kan tänka att det silvriga, ljusa helt enkelt ska anspela på det vita i bokens titel. Oavsett är det genialt och den intressanta formen fortsätter sedan in i boken. Här har all text fått en svart bakgrund och vit text spränger alltså fram ur mörka maskningar. Jag tycker att det är väldigt fint. Det är en lek med vitt och svart, men ger också en viss känsla av att överhöra något privat.

Dikten består också av något privat. Hela dikten består av citat från familjemedlemmar som talar till den enda röst som egentligen inte hörs i boken, annat än mellan raderna. Det är uppmaningar och anklagelser sprungna ur de erfarenhet som familjemedlemmarna delar av att tvingas migrera, att tvingas överge den välbekanta jorden, men också orden, språket. Genom citaten berättar de om vad de har varit med om, det våld de har tvingats uppleva eller bevittna, och de kastar ur sig sina tankar kring att starta om på en ny plats.

Citaten är många gånger som små ordspråk och det kan ibland kännas som att jag redan har hört dem förut, men det beror inte på att de är plagierade utan på att de helt enkelt sätter fingret på något, att de är brännande och att de i sina precisa formuleringar är väldigt tänkvärda. Det är också fint att det är en bok som har en väldigt tydlig linje och ett väldigt starkt tema, men där det egentligen går att slå upp boken på vilken sida som helst och läsa. Jag tycker verkligen att Vitsvit är en stark läsning. Det är också en bok där varje detalj känns rätt, från det speglande omslaget till varje litet ord och formulering.

Citerat ur Vitsvit

“Min familj anlände hit i en marxistisk idétradition

Min mor fyllde genast huset med prydnadstomtar
Vägde plastgranens för- och nackdelar mot varandra
som om problemet vore hennes

På dagarna skiljde hon mellan långa och korta vokaler
som om ljuden som kom ur hennes mun
kunde tvätta olivoljan ur huden”

Vitsvit av Athena Farrokhzad
Vitsvit av Athena Farrokhzad

Om Athena Farrokhzad och om Vitsvit

Athena Farrokhzad (född 1983) är en svensk författare, översättare och litteraturkritiker. Hon är även kursansvarig och handledare på Författarskolan vid Nordens Folkhögskola Biskops-Arnö. Farrokhzad är född i Teheran i Iran, men är uppvuxen i Göteborg. Hon debuterade som författare 2013 med Vitsvit, som sedan nominerades till både Augustpriset och Borås tidnings debutantpris och som belönades med Karin Boye-priset. Sommaren 2014 var hon värd för Sommar i P1 och valde då att ägna programmet åt att tala om feminism, klass och rasism. Programmet rörde upp mycket känslor och ledde bland annat till 70 anmälningar till granskningsnämnden.

Utgivningsår: 2013 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2016 (den här pocketutgåvan, Bonnier pocket).
Antal sidor: 70.
ISBN: 978-91-0-013114-2, 99-0307595-2.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

“I Athena Farrokhzads diktsamling Vitsvit turneras utsagor om våld och vithet, i en dialog mellan familjemedlemmar som är bundna till varandra genom revolutionens och migrationens erfarenhet. Diktjaget kommer endast till tals genom de citat som hon placerat i familjens munnar, citat där hon omväxlande anklagas och tas i försvar. Vitsvit är ett körverk som aldrig låter frågan om ursprung och ansvar stelna till ett svar, som gång på gång skriver fram repressionens förödande grundvillkor: ”Min bror sa: Det enda språk du kan fördöma förgripelsen på är förgriparens språk / och förgriparens språk är ett språk som uppfanns för att rättfärdiga förgripelsen”.”

Kategorier
-

Det här med dialekter i böcker… Och varför använder Eyvind Johnson ordet “röck”?

För ett tag sedan läste jag klassikern Strändernas svall, där Eyvind Johnson återberättar myten om Odysseus hemresa från det trojanska kriget. Vad som överraskade mig mycket var att författaren genomgående använde ordet “röck” i texten. För er som inte förstår vad det betyder 😉 så är det alltså en dialektal böjning av verbet rycka. Jag har vuxit upp i Uppland och jag vet faktiskt inte på vilka fler platser man pratar så (Johnson är i alla fall från Boden). Jag böjer i alla fall de flesta verb som har ett y i sig på samma sätt. Jag vet att dessa tre ord inte ska böjas såhär på rikssvenska, men för mig är det alltså

  • rycka – röck,
  • trycka – tröck och
  • klippa – klöpp (ej ett “y-verb” dårå, men i alla fall)

som gäller. Vad gäller andra “y-verb” så hör jag inte själv när man “ska” böja med ö eller ej. Nypa – nöp? Dyka – dök? Stryka – strök? Ah, rättstavningsprogrammet protesterar inte i alla fall… Hur som helst; det gladde mig att Johnson böjer på samma sätt som jag.

Ur Stränderas svall av Eyvind Johnson
Ur Stränderas svall av Eyvind Johnson

Men varför gör han det? Jag har faktiskt ingen aning. Andra författare kan få för sig att använda dialekt i dialog. Vi är väl t.ex. rätt många som har tagit oss igenom Vilhelm Mobergs Utvandrarböcker och till en början fått kämpa lite för att få det att flyta. Där “pratar” alla karaktärer småländska, kanske för att göra dem mer levande och få fram vilken lång resa de står inför när de ger sig av till Amerika. Sedan finns det böcker i stil med Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött, där hela boken leks fram med ett fantasifullt språk som när boken var ny gärna omnämndes som “rinkebysvenska”. I Ett öga rött är “dialekten” så mycket mer än bara lite geografiskt färgad dialog. Språket blir en del av berättelsen och beskriver verkligen huvudpersonen och hans liv. Det behöver ju heller inte alltid vara dialekt det handlar om. I Khemiris fall handlare det kanske snarare om sociolekt; språkvariationer som utmärker olika klasser eller andra sociala grupper.

I en del böcker vill författaren också skildra en plats och inte bara några människor. I Mikael Niemis Populärmusik från Vittula blir det t.ex. naturligt att spränga in dialekt och tornedalsfinska eftersom det är en bärande del av berättelsen att berättelsen utspelar sig i just Pajala.

Sara Lidman använder rikligt med dialekt i t.ex. Jernbanesviten som utspelar sig i Norrlands inland under 1800-talet. Just hennes böcker hade jag dock lite svårt för. Jag tog mig knappt igenom den första boken (Din tjänare hör) och har heller inte vågat mig på att läsa övriga delar i serien. Visst kan dialekt tillföra mycket till en berättelse, men det är helt klart också så att dialekter kan göra att man som läsare tappar flytet. Jag tror att dialekter i böcker är lite av en vattendelare. Själv tycker jag oftast att det är härligt när författare vågar ta ut svängarna och låta karaktärerna prata lite mer som människor faktiskt pratar. Men det finns uppenbarligen en gräns också. Hm.

Nåja, Strändernas svall? Varför använder Johnson ordet “röck”? Jag skulle så gärna vilja veta! Någon som har en teori? Och pratar man verkligen så i Boden?

Kategorier
Nilsson, Stina

Sagan om häxan Märta: och om trollen och spöket

Sagan om häxan Märta - Stina Nilsson

Sagan om häxan Märta är en bilderbok som riktar sig till åldrarna 6-9 år. Jag fick en e-boksversion skickad till mig från författaren när den var nyutkommen för ett par år sedan. Jag har inga barn, så boken har blivit liggande, faktiskt, men nu har jag bläddrat igenom den! Det är en fin liten bok med söta illustrationer av Ulricha Kindler. Storyn är ganska klassisk: en häxa som är ond (åtminstone ibland) och ett par barn som kommit vilse.

En sak jag reagerade på emellanåt är att det är en del avancerade ord med i berättelsen. Jag tyckte det var lite märkligt med ord i stil med “rättrådig” i en bok för små barn. Sedan läste jag på baksidan att det är ett medvetet grepp, tänkt att inspirera till att diskutera vad orden betyder.

Jag har lite svårt att recensera den här boken. Jag vet inte alls hur den tas emot av ett barn, liksom. Av samma författare har jag hur som helst läst ett par romaner, riktade till vuxna, och särskilt Andetag kan jag rekommendera. Jag har förstått att författaren, Stina Nilsson, har belönats med ett stipendium från Sveriges författarfond, så förhoppningsvis blir det fler böcker framöver.

Några andra som skrivit om boken är Kultursidan och Mest Lenas godsaker. Du kan hitta den hos t.ex. Bokus eller Adlibris.

Kategorier
-

Engelska är inte min grej (och lite nytt i hyllan)

Jag älskar verkligen att läsa och skriva. Älskar! Jag kan inte tänka mig att inte ha böcker i mitt liv och jag har jättesvårt att tänka mig att vara utan bloggen. Jag behöver läsa och skriva! Till vardags jobbar jag som ingenjör och en stor del av mitt jobb handlar således om att läsa vetenskapliga artiklar och att själv skriva artiklar och andra rapporter. Även detta är underbart. Fast… Jag kan inte komma ifrån en grej och det är att jag verkligen avskyr engelska!

Jag har aldrig haft lätt för engelska. Förmodligen spelar det in ganska mycket att vi till största delen saknade engelsklärare på högstadiet och fick ägna oss åt självstudier. Som ni förstår har jag inga bra grunder med mig från grundskolan och det där gigantiska kunskapsglappet som jag hade med mig när jag började gymnasiet har liksom stannat kvar. Chocken var ganska stor när jag började på universitet och insåg att svenskan inte var ett speciellt gångbart språk längre. Förutom några spridda kurser de första terminerna så gavs resten av utbildningen helt på engelska. Ibland var man rent av ensam svensktalande. Först år fyra kom en ny andningspaus med en kurs som oväntat gavs helt på svenska. Den kursen var… underbar. Att få uttrycka sig fritt, kunna sväva ut i rapporterna, våga ställa frågor när som helst och hur som helst utan några språkliga begränsningar. Jag älskade den kursen. Den hade nog kunnat handla om vad som helst.

Jag lärde mig att ta sig fram, men jag vande mig aldrig och jag tror aldrig att jag kommer att kunna tala engelska helt obehindrat heller. Jag kan verkligen inte småprata och skämta på engelska. Det står still! Det står också stilla när jag måste skriva. Om det tar mig några minuter att knattra ned en sådan här text så tar det mig säkert 20 min att författa något liknande på engelska. En gång när jag skrev på svenska så stannade en kollega, helt paff, utanför mitt kontor och frågade “Skriver du nu? Jag kan inte ens skriva sådär snabbt om jag sitter och låtsasskriver och bara trycker ner tangenter på måfå!”. Ja, jag är snabb på svenska, men jag är också frustrerande långsam och osäker på engelska.

Jag har kollegor som vägrar att skriva rapporter på svenska, även om kunder och uppdragsgivare uttryckligen önskar att få rapporten på det språket. Jag är ganska ensam om detta, men jag ser noll begränsningar när jag får skriva på svenska. Visst, ibland kanske man får tänka några varv innan man kommer på en bra översättning till knepiga facktermer, men det är ingenting mot den begränsning jag känner när jag sitter och ska författa något på engelska. Då blir det helt blankt.

Jag fattar att det är nödvändigt att kunna engelska. Men jag kan inte komma ifrån att det känns trist också. Jag älskar ju som sagt att skriva, att ha flyt, att bara låta fingrarna dansa över tangenterna. Det där tillståndet infinner sig aldrig när jag sitter där med mina engelska rapporter…

Jag känner mig mer avslappnad inför franskan, faktiskt, trots att jag rent krasst kan mycket mindre franska än engelska. Det är väl just det att man som svensk förväntas vara “flytande” på engelska och när man inte är det så får man typ skämmas. Den som pratar franska flytande kan ju briljera mer den kunskapen, liksom, men att vara superduktig på engelska är en underförstådd baskunskap, ungefär som att man som svensk förväntas vara läs- och skrivkunnig.

Långt inlägg. Kände bara för att bekänna detta. 😉 Det finns säkert fler därute som känner sig osäkra på engelska, även om det är något som ingen pratar om. Det är så himla fint att som svensk tala om att vara “flytande på engelska”, att tanka ner amerikanska filmer utan textning, att läsa böcker på engelska och tvärsäkert säga att så mycket försvinner i översättningen att det inte är någon idé att läsa i svensk översättning. Men det är ingen som frågar om vi ska översätta engelska facktermer till svenska eller om det möjligen är ett problem att högre utbildning i Sverige ges på språk som gör att många studenter är tystare än vad de egentligen skulle vilja vara…

Nu har jag i alla fall köpt in denna bok och jag hoppas att den blir till någon hjälp… Ibland är ju engelskan tyvärr oundviklig. Köpte även en liten bonusbok. På svenska. 😉

Expeditionen, Academic writing for graduate students

Gissa vilken som känns mest inspirerande?

Köpte även en julklapp. Men den får ni inte se.

Kategorier
-

Om helgens läsning

I lördagens DN fanns det mycket läsning för oss litteraturintresserade, för hela tidningen hade tema läsning. Väldigt intressant! En hel del av artiklarna finns på nätet, för den som missade papperstidningen. Jag tyckte det var särskilt intressant att läsa om ungas kreativa sms- och chattspråk. Jag tycker artikeln så fint för fram hur stilsäkra unga är idag: hur de växlar mellan de olika språken och uttrycken beroende på tillfälle. Det som kanske uppfattas som slarvigt språk finns i kommunikationen med jämnåriga medan det “grammatiskt korrekta” kommer fram i skolarbeten m.m. Jag har alltid haft svårt för språkpoliser och jag hör till de som verkligen älskar att språket ägs av de som använder det och att språket därmed är under konstant förändring. 🙂 Den här artikeln tycker jag sätter fingret på det på ett bra sätt. Den påminde mig också om hur gammal jag själv är… 😉 För mig känns det helt orimligt att hitta på egna förkortningar, t.ex. Och inte har jag Kik-appen heller. Jag är old school och skulle helst använda MSN messenger för chatt. Om den chatten fortfarande hade funnits… 😉

Det finns mycket annan trevlig läsning i tidningen också. Inte minst blev jag nyfiken på poeten Sara Paborns nya poesiprojekt Poesi på g (inte lanserat ännu), där hon har låtit kändisar läsa upp hennes dikter och sedan samtala om dem. Jag har alltid haft svårt för poesi. Jag vet faktiskt inte hur man ska närma sig poesin eller hur man bör läsa poesi.. I DN förklarar Sara Paborn:

“Idén är att göra poesin lika direkt och tillgänglig som popmusik och sociala medier, och den föddes under en biblioteksuppläsning. Det kom fyra personer.

– Och två av dem, två tonårstjejer, hade kommit av misstag. Men det var med dem jag hade det bästa samtalet. Efteråt kände jag att nu får det vara nog med de här dunkla rummen. Även om jag älskar bibliotek. Poesin måste ut!”

Tror jag behöver lyssna på inläsningarna i den där appen…