Kategorier
-

Om helgens läsning

I lördagens DN fanns det mycket läsning för oss litteraturintresserade, för hela tidningen hade tema läsning. Väldigt intressant! En hel del av artiklarna finns på nätet, för den som missade papperstidningen. Jag tyckte det var särskilt intressant att läsa om ungas kreativa sms- och chattspråk. Jag tycker artikeln så fint för fram hur stilsäkra unga är idag: hur de växlar mellan de olika språken och uttrycken beroende på tillfälle. Det som kanske uppfattas som slarvigt språk finns i kommunikationen med jämnåriga medan det “grammatiskt korrekta” kommer fram i skolarbeten m.m. Jag har alltid haft svårt för språkpoliser och jag hör till de som verkligen älskar att språket ägs av de som använder det och att språket därmed är under konstant förändring. 🙂 Den här artikeln tycker jag sätter fingret på det på ett bra sätt. Den påminde mig också om hur gammal jag själv är… 😉 För mig känns det helt orimligt att hitta på egna förkortningar, t.ex. Och inte har jag Kik-appen heller. Jag är old school och skulle helst använda MSN messenger för chatt. Om den chatten fortfarande hade funnits… 😉

Det finns mycket annan trevlig läsning i tidningen också. Inte minst blev jag nyfiken på poeten Sara Paborns nya poesiprojekt Poesi på g (inte lanserat ännu), där hon har låtit kändisar läsa upp hennes dikter och sedan samtala om dem. Jag har alltid haft svårt för poesi. Jag vet faktiskt inte hur man ska närma sig poesin eller hur man bör läsa poesi.. I DN förklarar Sara Paborn:

“Idén är att göra poesin lika direkt och tillgänglig som popmusik och sociala medier, och den föddes under en biblioteksuppläsning. Det kom fyra personer.

– Och två av dem, två tonårstjejer, hade kommit av misstag. Men det var med dem jag hade det bästa samtalet. Efteråt kände jag att nu får det vara nog med de här dunkla rummen. Även om jag älskar bibliotek. Poesin måste ut!”

Tror jag behöver lyssna på inläsningarna i den där appen…

Kategorier
-

Ajvide Lindqvist aktuell med oläskig pjäs

Skräckförfattaren John Ajvide Lindqvist och regissören Tomas Alfredson, som tidigare regisserat filmatiseringen av Låt den rätte komma in, är nu aktuella med en pjäs, “Ett informellt samtal om den nuvarande situationen”, på Dramaten. Jag läste om den i DN och blev nyfiken, men bor tyvärr för långt bort för att kunna se pjäsen, så jag får nöja mig med att tipsa andra.

John Ajvide Lindqvist är en fantastisk författare, men ibland är jag faktiskt lite besviken över att han håller sig till skräckgenren och inte skriver romaner med mer fokus på människorna och relationerna, för det anas i böckerna att han kan sätta ord på det på ett väldigt bra sätt. Den här pjäsen rör sig dock långt från hans vanliga monster. Pjäsen bygger på repliker och samtal från barn i intervjuer och lek. Över 500 sidor transkriberade samtal har bearbetats och stuvats om till en pjäs, där rollerna spelas av vuxna, som inte låtsas vara barn. Hur resultatet blev kan jag ju bara gissa, men jag läste om projektet i DN, och mycket av poängen ligger i språket och hur barn har en förmåga att hitta på nya ord och uttryck, att tala förbi varandra och utgå från att alla förstår sammanhanget. Det kan nog bli riktigt roligt och skruvat. =)

Kategorier
-

Ny bok om talspråk

Ibland kan jag komma på mig själv med att gilla en bok för att den är schyst skriven, snarare än att berättelsen är särskilt nyskapande eller intressant. Att Jonas Hassen Khemiri hör till mina stora favoritförfattare är därför knappast förvånande. Han har ett lekfullt och spännande sätt att förhålla sig till språk och han drar sig inte för att låta karaktärerna i böckerna ta, minst sagt, stora språkliga friheter. Montecore är t.ex. fylld av hemsnickrade översättningar mellan engelska, svenska, franska…

Jag gillar verkligen när författare vågar ta ut svängarna med språket. Därför är jag också nyfiken över den aktuella faktaboken Hur låter svenskan, ejengklien?, där Olle Engstrand, professor, skriver om vårt talspråk: svenskans språkljud och satsmelodi, vad som kännetecknar de svenska dialekterna, hur talad svenska har utvecklats under århundradena, om skillnaden mellan talat och skrivet språk, om brytning, accenter, tvåspråkighet m.m. Kanske en bok för alla tröttsamma språkpoliser som tror att allting ska skrivas precis som det “alltid” har gjort och som tror att det är god etikett att rätta andra… 😉

Kategorier
-

Poletter och kammar

Lars Melin, docent i nordiska språk, är aktuell med en ny populärvetenskaplig bok som handlar om metaforer. Jag tycker att den verkar riktigt rolig. Vad kommer egentligen alla liknelser ifrån?

Det här med att dra alla över en kam/kant t.ex..? Jag vet inte ens vilket som är det riktiga uttrycket, men jag säger kam i alla fall. 🙂

Kategorier
-

Språkpoliser

Jag har aldrig förstått mig på språkpoliser. Det känns så futtigt att rätta “språkfel”, som om språkpolisen skulle ha varit en svensklärare med rätt att klappa sina “elever” på huvudet. Trams! Språk är dynamiskt och föränderligt. När jag läste Hemsöborna, som har ca 125 år på nacken, kändes det som att läsa en bok på “utrikiska”. Ingen människa talar som i den boken! Ingen skriver som Strindberg heller. Språkpolisers önskan att konservera språket pekar mer än något annat på att de inte förstår vad språk och kommunikation handlar om. Att uttrycka sig i ord handlar inte om att följa regler – det handlar om att göra sig förstådd.

Med det sagt tycker jag att boken Vart är vart på väg? känns som en väldigt intressant bok. Boken är skriven av Siv Strömquist som är docent i nordiska språk. Den ger svar på frågor som: Hur böjer man ett lånord som body? Varför skriver vi Wagneropera med stor bokstav men falukorv med liten? Varför är en människa lång men en snögubbe hög? Varför kan inte folk hålla reda på skillnaden mellan var och vart? Heter det större än jag eller större än mig?

En bok för både språkpoliser och anti-språkpoliser som jag själv. 😉