Engelska är inte min grej (och lite nytt i hyllan)

Jag älskar verkligen att läsa och skriva. Älskar! Jag kan inte tänka mig att inte ha böcker i mitt liv och jag har jättesvårt att tänka mig att vara utan bloggen. Jag behöver läsa och skriva! Till vardags jobbar jag som ingenjör och en stor del av mitt jobb handlar således om att läsa vetenskapliga artiklar och att själv skriva artiklar och andra rapporter. Även detta är underbart. Fast… Jag kan inte komma ifrån en grej och det är att jag verkligen avskyr engelska!

Jag har aldrig haft lätt för engelska. Förmodligen spelar det in ganska mycket att vi till största delen saknade engelsklärare på högstadiet och fick ägna oss åt självstudier. Som ni förstår har jag inga bra grunder med mig från grundskolan och det där gigantiska kunskapsglappet som jag hade med mig när jag började gymnasiet har liksom stannat kvar. Chocken var ganska stor när jag började på universitet och insåg att svenskan inte var ett speciellt gångbart språk längre. Förutom några spridda kurser de första terminerna så gavs resten av utbildningen helt på engelska. Ibland var man rent av ensam svensktalande. Först år fyra kom en ny andningspaus med en kurs som oväntat gavs helt på svenska. Den kursen var… underbar. Att få uttrycka sig fritt, kunna sväva ut i rapporterna, våga ställa frågor när som helst och hur som helst utan några språkliga begränsningar. Jag älskade den kursen. Den hade nog kunnat handla om vad som helst.

Jag lärde mig att ta sig fram, men jag vande mig aldrig och jag tror aldrig att jag kommer att kunna tala engelska helt obehindrat heller. Jag kan verkligen inte småprata och skämta på engelska. Det står still! Det står också stilla när jag måste skriva. Om det tar mig några minuter att knattra ned en sådan här text så tar det mig säkert 20 min att författa något liknande på engelska. En gång när jag skrev på svenska så stannade en kollega, helt paff, utanför mitt kontor och frågade ”Skriver du nu? Jag kan inte ens skriva sådär snabbt om jag sitter och låtsasskriver och bara trycker ner tangenter på måfå!”. Ja, jag är snabb på svenska, men jag är också frustrerande långsam och osäker på engelska.

Jag har kollegor som vägrar att skriva rapporter på svenska, även om kunder och uppdragsgivare uttryckligen önskar att få rapporten på det språket. Jag är ganska ensam om detta, men jag ser noll begränsningar när jag får skriva på svenska. Visst, ibland kanske man får tänka några varv innan man kommer på en bra översättning till knepiga facktermer, men det är ingenting mot den begränsning jag känner när jag sitter och ska författa något på engelska. Då blir det helt blankt.

Jag fattar att det är nödvändigt att kunna engelska. Men jag kan inte komma ifrån att det känns trist också. Jag älskar ju som sagt att skriva, att ha flyt, att bara låta fingrarna dansa över tangenterna. Det där tillståndet infinner sig aldrig när jag sitter där med mina engelska rapporter…

Jag känner mig mer avslappnad inför franskan, faktiskt, trots att jag rent krasst kan mycket mindre franska än engelska. Det är väl just det att man som svensk förväntas vara ”flytande” på engelska och när man inte är det så får man typ skämmas. Den som pratar franska flytande kan ju briljera mer den kunskapen, liksom, men att vara superduktig på engelska är en underförstådd baskunskap, ungefär som att man som svensk förväntas vara läs- och skrivkunnig.

Långt inlägg. Kände bara för att bekänna detta. 😉 Det finns säkert fler därute som känner sig osäkra på engelska, även om det är något som ingen pratar om. Det är så himla fint att som svensk tala om att vara ”flytande på engelska”, att tanka ner amerikanska filmer utan textning, att läsa böcker på engelska och tvärsäkert säga att så mycket försvinner i översättningen att det inte är någon idé att läsa i svensk översättning. Men det är ingen som frågar om vi ska översätta engelska facktermer till svenska eller om det möjligen är ett problem att högre utbildning i Sverige ges på språk som gör att många studenter är tystare än vad de egentligen skulle vilja vara…

Nu har jag i alla fall köpt in denna bok och jag hoppas att den blir till någon hjälp… Ibland är ju engelskan tyvärr oundviklig. Köpte även en liten bonusbok. På svenska. 😉

Expeditionen, Academic writing for graduate students

Gissa vilken som känns mest inspirerande?

Köpte även en julklapp. Men den får ni inte se.


Kommentarer

6 svar till ”Engelska är inte min grej (och lite nytt i hyllan)”

  1. Detta med att föredra engelska handlar nog ofta om att man blir så stolt över att man tycker sig förstå och att språket lägger sig som en förskönande dimma över texten och får den att verka märkvärdigare än vad den är.

    När man skriver på engelska inom ett fackområde är det lätt att fastna i klyschiga termer och fina fluffiga uttryck, och man kommer undan med det ingen förmår se förbi språket. Att det på svenska högskolor ofta är så att ett dåligt paper på engelska går hem bättre än en bra uppsats på svenska är tyvärr alltför sant.

    Att högre utbildning i Sverige allt mer sker på engelska leder möjligen till att fler blir bättre på just engelska, men tyvärr så sjunker kunskaperna i själva ämnena.

    För några år sedan läste jag en studie där man hade låtit en grupp studenter läsa kursmaterialet på engelska och en annan på svenska. Båda grupperna tyckte att de förstod bra, men den grupp som läst på svenska hade mycket fler frågor och kommentarer kring innehållet. De som läst på engelska var liksom nöjda med att kunnat läsa texten och reflekterade inte alls i samma utsträckning kring innehållet.

    Med detta vill jag dock inte ha sagt att jag inte tycker om engelska, för det gör jag absolut och jag läser gärna skönlitteratur på engelska.

    Även detta blev ett långt inlägg, men som sagt, ett engagerande ämne!

    1. Åh, intressant! Känner igen mig så mycket i det där med att det låter bättre på engelska för att det är på engelska och inte för att innehållet nödvändigtvis är bättre. Engelska skänker verkligen ett skimmer över vilken text som helst.. Och jag har då inte kunskaper att kunna bedöma om en engelsk text är bättre än en svensk..

      I någon mening är jag glad att jag har tvingats in i engelskan på universitetet, för i jämförelse med många utbytesstudenter har jag och mina svenska kursare faktiskt överlag haft det lättare (se kommentar nedan..) och mer än en gång har jag diskuterat med utbytesstudenter och förstått att de är imponerade över engelskkunskaperna i Sverige.

      Men samtidigt nickar jag verkligen instämmande när jag läser vad du skriver om vad man som student förstår, eller tror sig förstå, av en engelsk text. Jag har även hört att studenter är tystare och ställer mindre frågor på lektioner som hålls på engelska.

  2. Jag har alltid haft lätt för engelska och tyckt om att läsa och skriva det. När jag var i tonåren skrev jag novellånga brev till brevvänner runt om i världen. Men när jag läste på högskolan tyckte jag att litteraturen som var på engelska var riktigt jobbig. Föredrar att läsa skönlitteratur på svenska även om en bok som är lite halvbra på svenska kan kännas betydligt bättre på engelska ibland. Håller med om att det inte borde anses finare att läsa på originalspråket (d v s engelska), det är ju lite löjligt. Lite som att det inte duger med vårt språk.

    Imponerande, f ö, att klara av en sådan utbildning på engelska under sådana förutsättningar!

    1. Egentligen är det väl fint att kunna läsa på originalspråket, men jag tror verkligen att vi är många som faktiskt med fördel borde läsa i översättning.. 😮 Det vore fantastiskt att vara lika bra på engelska som svenska, men få av oss är ju det..

      Jag hade inga problem att ta mig igenom utbildningen. Jag gick ut bra med betyg och gjorde inte en endaste omtenta. Jag klarar mig gott på jobbet också, så jag har inga enorma begränsningar. Det är bara det att jag verkligen älskar friheten det innebär att få uttrycka sig på modersmålet. Jag känner mig så obegränsad och fri när jag får prata och skriva på svenska istället för engelska. Önskar att man kunde göra det oftare även i professionella sammanhang.. :/ Och hade jag fått prata engelska under utbildningen hade jag garanterat kunnat haft intressantare diskussioner med föreläsare och kurskamrater.

      Jag hade för övrigt kursare som var så begränsade på engelska att de kommunicerade genom att skriva saker i Google translate och visa upp.. En gång gjorde jag ett stort projekt med en kille som kunde så lite engelska att vi var tvungna att få hjälp av en vietnamesisk doktorand som ställde upp och tolkade när språkförbistringen blev allt för knäckande..

  3. Åh, vad jag känner igen mig! Jag hatar verkligen att försöka behöva stamma fram något begripligt på engelska och när jag skall läsa på engelska går det så förödande långsamt att jag många gånger under min utbildning gav upp kurslitteraturen. Skriva på engelska? Nej tack! Jag förstår engelska hyfsat när jag hör det på tv, men inte alltid lika bra i verkligheten.

    Jag retar mig av någon anledning på dem som anser det vara finare att läsa skönlitteratur på engelska än på svenska. Det är alltid så mycket tal om att ”jag läser bara på originalspråket”. För de flesta är det ju lika med engelska. All fransk, tysk, arabisk skönlitteratur då? Med originalspråksresonemanget faller ju böcker författade på alla andra språk än engelska. Jag har till och med stött på folk som säger att om de måste läsa översättningar så läser de hellre en översättning till engelska än till svenska. Det får mig liksom bara att sucka …

    Ja, nu blev ju det här än jättelång kommentar, men jag blev så engagerad i ditt inlägg!

    1. Skönt att höra att jag inte är ensam!
      För mig går det bra att läsa engelska, åtminstone facktexter, men jag inser att jag knappast förstår så mycket som jag hade gjort om jag läst på mitt modersmål.. Talad engelska tycker jag är jättesvårt. Jag fattar typ ingenting om jag kollar på film utan textning och när jag var i USA i höstas kommunicerade jag mest genom att nicka och le. 😉

      Jag blir också lite uppretad på det där med originalspråket.. Det finns säkert de som kan läsa en engelsk text som om den vore på svenska.. Men för de allra flesta som tror sig vara flytande på engelska så är det nog inte riktigt så.. När jag läser skönlitteratur så är språket oftast lika viktigt som berättelsen själv.. Jag älskar ett bra språk, när varje ord ligger rätt, när berättelser berättas mellan raderna och träffar en rakt i magen för att det är så starkt skildrat. Jag fattar inte hur man kan uppfatta alla nyanser och allt vackert i språk när man läser på sitt andraspråk.. Och därför fattar jag inte hur man kan välja att läsa på engelska om man kan välja bort det.. Och ja, det handlar ju om att jag inte är så duktig på engelska.. Men jag har bara så svårt att förstå hur man kan våga riskera att tappa bort den språkliga elegansen i en bok.

      Sedan har du helt rätt i att det finns fler språk än engelska också. Vad hemskt det vore om man var tvungen att lära sig ryska, japanska, arabiska o.s.v. för att kunna läsa ”världslitteratur”.. 😮 Jag är SÅ glad över att det finns duktiga översättare. De borde få mycket mer cred.

Kommentera & diskutera gärna!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


Upptäck mer från Bokblomma

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.