I Fallvatten, av Mikael Niemi, har vattenmagasinen i norra Sverige fyllts till den grad att de plötsligt brister och orsakar en katastrof.
⭐⭐
Betyg: 1.5 av 5.
Fallvatten, av Mikael Niemi, är en roman om hur samhället kollapsar när damm efter damm går sönder och en enorm flodvåg börjar plöja fram och ta med sig allt i sin väg. Det är en spännande premiss och det känns alltid kul när Norrland får stå i centrum, särskilt när samisk kultur petas in helt okommenterat. Jag menar, nog har man läst diverse katastrof-romaner tidigare, men sällan (aldrig!) från glesbygd och nog har man läst böcker med inslag av samisk kultur, men sällan utan att det görs en poäng av det. Kul är väl inte rätt ord, men ni förstår kanske vad jag menar.
Fallvatten börjar rakt på sak och spänningen byggs upp effektivt. Vad är det som händer? Hur ska det gå? Jag läste med viss iver för att få reda på mer och för att se hur Niemi syr ihop det i slutet. Tyvärr höll det verkligen inte, i mitt tycke.
Boken följer ett antal karaktärer som var och en drabbas på sitt sätt. En man blir hindrad i ett självmordsförsök. En kvinna ger sig i panik iväg för att rädda den dotter hon fruktar är kvar hemma i det hus som obönhörligen kommer att svepas iväg. En man sjunker till botten i sin älskade bil. En del av det här är intressant, och på sina sätt underhållande, livsberättelser som passerar mellan raderna medan deras värld är på väg att gå under. Men mycket är bara… obegripligt. Om du läser boken får du vara beredd på våld, ultravåld, splatter och explicita och detaljerade beskrivningar av skador och tortyr, liksom våldtäkter (ja, plural) och sexuella övergrepp. Det är så osmakligt att jag skummade igenom vissa delar. Jag fattar inte alls vad allt detta tillför. Vad vill författaren säga? Tänker författaren att folk släpper alla spärrar och tappar det fullständigt när katastrofen kommer (så tänker inte jag)?
Nej, det här var ingenting för mig. Jag läste klart för att jag ville veta hur det slutade, men ett intressant slut blev det inte heller, som jag ser det. Det hade kunnat bli så intressant, det här, men för mig blev det ingenting.
Fallvatten
Fallvatten gavs ut av Piratförlaget 2012. ISBN: 9789164203977, 9789164241955.
Straff, av Ann-Helén Laestadius, är en viktig och drabbande bok om samiska barn som tvingas lämna sina hem och sin kultur för att gå på nomadskola. Det trauma det innebär går sedan i arv i generationer.
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 5 av 5.
Straff, av Ann-Helén Laestadius, följer några barn som tvingats lämna sina hem och sin kultur för att gå på nomadskola. Under tiden på skolan är de förbjudna att tala sitt modersmål och de tvingas att lära sig svenska. Den som blir påkommen med att tala något samiskt språk, eller på något annat sätt utövar något som kan förknippas med samisk kultur, blir bestraffad. Det är en hård och tuff miljö, där både psykisk och fysisk misshandel är vardag. Inte ens när riktigt allvarliga övergrepp begås, finns något sätt att lämna nomadskolan. Föräldrarna, samer, har inte mycket att säga till om i ett samhälle som förtrycker urfolk.
Boken växlar mellan att skildra tiden på nomadskolan och att följa samma huvudpersoner på 80-talet. Jon-Ante, Else-Maj, Nilsa, Marge och Anne-Risten, bär alla på tunga bagage, i vissa fall rena trauman, som går tillbaka till tiden på nomadskolan. Sedan de blivit vuxna blir erfarenheterna också något som även drabbar nästa generation.
Laestadius är otroligt skicklig på att skriva om samisk kultur och det förtryck det samiska folket har utsatts för, och fortfarande utsätts för. Den som inte tidigare reflekterat över det, blir här varse hur brutalt en hel kultur närapå kan utplånas, inte minst genom att frånta människor sitt hjärtas språk. Så kommer Anne-Risten att bli mamma till barn som skäms över hennes samiska bakgrund och som inte kan ett ord samiska. Marge, å sin sida, blir förälder till ett barn som suger åt sig all samisk kultur som en svamp, men där Marge själv inte kan lära ut allt dottern vill veta – hon har ju aldrig fått lära sig att skriva på samiska. Jon-Ante lämnar byn och skaffar sig ett nytt liv i stan, inte av vilja, utan av nödvändighet för att hantera det kan utsatts för på nomadskolan. Nilsa representerar det som Laestadius inte heller duckar för att skriva om: den skadliga machokultur som är ett problem även i Sápmi. På nomadskolan är han den stora mobbaren och som vuxen är han som har längst till att erkänna nomadskolans övergrepp. Även Nilsa bär dock på mörker och när husmor, nu en åldring, åter börjar ses i byn är inte ens Nilsa oberörd.
Straff är en bok som både berör och stör. Det är en bok som upplyser, väcker tankar och engagerar och Laestadius är fantastisk på att göra berättelsen levande och intressant. Jag kan tycka att en del scener med den åldrade husmodern är lite onödiga, budskapet går fram ändå och i mitt tycke hade berättelsen inte behövt spetsas till med övertydliga scener med hämnd-tema. Det är dock en mycket liten anmärkning till en berättelse som i sin helhet är oerhört läsvärd och viktig.
Straff
Straff gavs ut av Romnas & Selling 2023. ISBN: 9789189051362.
Ann-Helén Laestadius
Ann-Helén Laestadius är en svensk-samisk författare.
Jag och dottern har spenderat en hel del semester hos hennes mormor och morfar och vi har hunnit arbeta oss igenom en väldig massa barnböcker, varav de flesta kommer från min egen barndom. Alla böcker åldras inte speciellt väl, men idag tänkte jag tipsa om några böcker jag verkligen uppskattat att återvända till tillsammans med dottern.
Utöver de här tipsen skulle jag också kunna nämna självklarheter (?) som Astrid Lindgren och Tove Jansson, Alfons Åberg-böckerna och annat som ständigt hittar nya generationer läsare. Men ja, det kändes lite onödigt..?
Doktor Dentista av William Steig
Doktor Dentista är en bilderbok om en skicklig tandläkarmus, som förbarmar sig över en räv med tandont och bestämmer sig för att hjälpa honom, trots att han normalt sett bara tar emot patienter utan smak för möss. Det är väl ingen bok som jag kommer ihåg sådär jätteväl från barndomen, men när jag nu läser om den upplever jag att den är en av få böcker som inte känns daterad. Berättelsen är som en saga i modern tappning och sagor åldras inte så mycket. En spännande berättelse om mod och list är aldrig fel.
Hattjakten av Sven Nordqvist
Hattjakten av Sven Nordqvist minns jag väl från min barndom, men inte på något speciellt positivt sätt: jag minns så väl att jag tyckte att den var otäck och läskig. När jag nu läser Hattjakten på nytt, får jag verkligen leta efter anledningen till att jag tyckte att den var så obehaglig när jag var liten. På något sätt tror jag att jag helt enkelt tyckte att det var otrevligt att den innehåller övernaturliga och mystiska inslag, och att det mesta som händer aldrig får någon riktig förklaring; En hatt försvinner och andra prylar dyker upp, men det är höljt i dunkel vem som orsakar det och varför. Otroligt, vilket känsligt litet barn jag måste ha varit, för idag är det ju just det som är en del av den stora charmen med Hattjakten. Nordqvist är kanske mest känd för Pettson & Findus-böckerna, som inte direkt behöver någon närmare presentation, men jag kan verkligen rekommendera att också läsa Hattjakten. De detaljrika illustrationerna, som man kan fastna i hur länge som helst om man vill, känns igen från Nordqvists övriga bilderböcker. Hattjakten sticker dock ut genom att innehålla fler lager – det är inte bara knasigt och roligt, det är också vemodigt och hjärtknipande på ett sätt som kanske inte uppfattas av barn, men som i alla fall går rakt in i mitt hjärta och får mig att verkligen uppskatta att läsa den för mitt barn.
Lilla Nollan och dom andra av Inger och Lasse Sandberg
Inger och Lasse Sandbergs böcker om Lilla Anna och Långa farbrorn, Lilla spöket Laban och Tummen minns jag väl från barndomen. Det som främst fastnat i minnet är egentligen illustrationerna, som jag i många fall minns i detalj än idag. Att de fäste så starkt berodde kanske på att just ingen annan använde collageteknik i sina bilderböcker på den tiden (och inte nu heller…). Det är egentligen otroligt märkligt att inte fler blandar tekniker på liknande sätt, för det passar extremt bra i bilderböcker och adderar lekfullhet på ett förträffligt sätt. Bara en sådan sak som att använda ett tumavtryck till att göra en karaktär i en bilderbok?! En underbar idé! Vid sidan av parets alla böcker med de ovan nämnda, återkommande karaktärerna, finns fler böcker att upptäcka. Med dottern har jag exempelvis läst Lilla Nollan och dom andra, som handlar om en Nolla som hittar sin plats bland de andra siffrorna, en kul bok, särskilt om man har ett barn med nyfikenhet för siffror.
Majas alfabet av Lena Anderson
Jag kan stora delar av Majas alfabet utantill. Boken lästes många, många varv när jag var barn och dessutom hade jag sångerna på kassettband. De underbara illustrationerna är så vackra att jag gärna skulle ha dem på väggen hemma. Ja, det här är verkligen en bok som håller, tycker jag. Faktum är att jag tycker att man bör läsa den här typen av böcker för sina barn: barn behöver lära sig om naturen, lära sig att det finns växter som heter förgätmigej, ögonljus (pyrola) och timotej, lära sig namn på det som finns runt omkring. I någon mening är det ju så att det som saknar namn också blir osynligt. Och hur ska man förstå att värna om något man knappt vet att det finns? Fler sådana här böcker, tack! Ulmus glabra tycker jag är fin, så heter almen på latin. <3
Walt Disney presenterar…
Hos mina föräldrar finns helt gäng böcker i Richters serie Walt Disney presenterar…, jag antar att de kommer från någon barnboksklubb på 90-talet. I böckerna finns berättelser med välkända karaktärer från Walt Disneys värld: Kalle Anka, Musse Pigg, Aristocats, Den lilla sjöjungfrun, Askungen, Lady & Lufsen… Det är okomplicerade berättelser med lagom mycket text för min 3-åring. Jag tycker att de är oväntat trevliga att läsa och jag märker att dottern också uppskattar dem. Visst förstår jag förstår att det finns ”bättre” böcker, men allt måste inte vara så duktigt hela tiden och allt man läser måste inte vara ”stor litteratur”. Ibland är det här precis vad man behöver!
Treåringen älskar fortfarande böcker (hoppas det håller i sig!) och har därtill aldrig haft lätt för att somna. Vi läser böcker… många böcker, betydligt fler än vad man rimligen kan hinna med att blogga om. Här är i alla fall tre favoriter från några av de senaste omgångarna med bibliotekslån.
Mina husdjur av Nils Andersson och Erik Svetoft
Mina husdjur är en rimmad bilderbok om berättarens alla husdjur. Jag är inte 100% säker på att dottern uppskattar den exakt lika mycket som jag, men jag älskar att läsa den. Texterna är finurliga, roliga och knäppa på bästa sätt; Mina husdjur är en lekfull bok som gör en glad! Svetofts detaljrika illustrationer passar perfekt till texten.
Mina husdjur, med text av Nils Andersson och illustrationer av Erik Svetoft, gavs ut av Rabén & Sjögren 2021. ISBN: 9789129728613.
Naturen av Emma AdBåge
Naturen är en rolig (och lite oroande) bilderbok om en liten by där invånarna uppskattar naturen, som finns där utanför. Men naturen bara gör och pågår, går inte att tämja. Till slut handlar boken om en natur, där det råkar finnas en liten by.
Naturen, med text och bild av Emma AdBåge, gavs ut av Rabén & Sjögren 2020. ISBN: 9789129724943.
Vi är lajon! av Jens Mattsson och Jenny Lucander
Vi är lajon! är en bok som på många sätt säkert flyger över huvudet på min dotter, men som nästan rör mig till tårar; och på något sätt tror jag att vi uppskattar den båda två, på olika sätt. Boken handlar om två bröder med en ständigt pågående lejon-lek, som sätts på paus när storebror blir sjuk. Nej men herregud. Vad ska man säga? Barn ska inte få cancer!
Vi är lajon!, med text av Jens Mattsson och illustrationer av Jenny Lucander, gavs ut av Natur & kultur 2019. ISBN: 9789127149281.
Bära och brista är den andra delen i Sara Lövestams trilogi om Monika, en trilogi om olika sätt att bli och, framför allt, inte bli förälder.
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 3.5 av 5.
Bära och brista är den andra delen i Sara Lövestams trilogi om Monika, en trilogi som till stor del handlar om olika sätt att bli och, framför allt, inte bli förälder. Monika är ofrivilligt barnlös, en erfarenhet som Lövestam själv bär på och som hon har pratat om öppet i ett flertal intervjuer. En stor del av Monikas vuxna liv har handlat om att kastas mellan hopp och förtvivlan i försöken att bli gravid, men nu har hon passerat 40-strecket och nått en punkt där hon i princip behöver acceptera att hon inte kommer att få något biologiskt barn. Det här är naturligtvis en stor sorg, en livskris, som bland annat uttrycks i utbrott, vilka till slut får hennes arbetsgivare att föreslå att hon söker professionell hjälp. De är beredda att betala för ett antal samtal med en terapeut, men Monika lyckas istället ordna sig betald skrivterapi – hon anmäler sig till en skrivkurs.
Skrivkursen anordnas i Arvidsjaur, där Monika har sina rötter. Lockelsen till skrivkursen handlar också främst om det: att hon är intresserad av släktforskning och dras till den här delen av sin släkts historia. På kursen träffar hon en liten skara människor, alla kantstötta på sitt sätt, som lär henne mycket om sig själv och om livet.
I boken varvas Monikas upplevelser på skrivkursen med släktingarnas historia. Läsaren får följa ett knippe fascinerande livsöden, ta del av familjehemligheter och läsa om svensk historia i form av rasbiologiska undersökningar, järnvägsbyggande och utvandring till Amerika.
Sara Lövestam är skicklig på att berätta och hon får personerna i boken att kännas levande. Jag rycks med i läsningen och känner med bokens huvudpersoner när de möter svårigheter: kvinnan som tror att en tjusig akademiker ska gifta sig med henne, men som tvingas inse att trolovningen aldrig var på riktigt, kvinnan som ska följa efter sin älskade till Amerika, men som aldrig tar sig dit, och flera andra hjärtskärande berättelser. Flera gånger känner jag också anledning att fundera över hur personer i boken är riktigt funtade: boken saknar inte direkt barn som överges, som exempel.
Bära och brista var en fin och berörande läsning, på många sätt. Jag kan särskilt rekommendera den som ljudbok, där man får höra författaren själv läsa de partier som rör Monikas släktingar, och Ellen Jelinek läsa Monikas delar. Det är ett trevligt upplägg, tycker jag, och båda har behagliga röster att lyssna på.
Ska jag trots allt skriva något kritiskt om boken är det kanske att jag upplever den lite spretig. Det märks att Monikaböckerna ligger författaren särskilt varmt om hjärtat och att det är resultatet av ett skrivprojekt som tagit tid och fått mogna länge. Jag får ibland känslan att det är för ambitiöst. Att skildra ett stycke svensk historia, sätta ljus på alla dessa sätt att få/inte få barn och gå på djupet med vad det kan innebära för en människa att uppleva, och acceptera, ofrivillig barnlöshet, ja, det är kanske lite för mycket för att bli en riktigt tight roman. Jag tror att Monikas berättelse med fördel hade kunnat skrivas som en egen roman, och släktkrönikan fått blomma ut i en helt egen trilogi, men vad vet jag.
Bära och brista
Bära och brista gavs ut av Piratförlaget 2021. Jag har lyssnat på ljudboksversionen, i uppläsning av Sara Lövestam och Ellen Jelinek. Bära och brista är andra delen i en trilogi. Läs även övriga delar: Ljudet av fötter och Nu levande. ISBN: 978-91-642-0733-3, 978-91-642-3495-7.
Sara Lövestam
Sara Lövestam är en svensk författare och språkvetare.
Jävla karlar är Andrev Waldens självbiografiska roman, som är lika mycket en tragikomisk uppväxtskildring som en brännande berättelse om en ensamstående mamma och hur hon gång på gång utsätts för våld och tvingas ge sig iväg.
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4 av 5.
Jävla karlar är en augustprisbelönad, självbiografisk roman, skriven av Andrev Walden. I boken får läsaren följa Andrev under sju år med lika många pappor, som han kallar dem i boken. I verkligheten är det inga fadersfigurer det handlar om, inga trygga vuxna med något verkligt intresse för Andrev, inga män med någon ambition att spela en viktig roll i hans liv. Den första ”pappan”, Växtmagikern, som han kallas, försvinner ur Andrevs vardag när mamman avslöjar att han inte är Andrevs biologiska pappa.
Sedan kommer de andra karlarna: Konstnären, Tjuven, Prästen, Mördaren, Kanotisten. Självklart finns det ett mörker i detta, att så många män passerar. Mellan alla dråpliga scener från Andrevs barn- och tonår anas ett väldigt tufft ensamstående mamma-liv, där livet gång på gång startas om och en ny tillvaro, med en ny karl, börjar byggas upp så smått – för att sedan rasa ihop. Från sitt barnperspektiv upplever Andrev narkotikaberoende karlar, smutsiga karlar, våldsamma karlar, kontrollerande karlar. I en fullständigt vidrig scen pågår det som kunde ha blivit mammans död medan Andrev, ett barn, kramar sin hamster utan att klara av att göra någonting.
Nej, Jävla karlar är verkligen ingen lättsam komedi, som ni förstår: det är en riktigt mörk berättelse. Ändå är Jävla karlar en, på många sätt, rolig bok – Andrev Walden kan konsten att formulera sig rappt och roligt. Med värme och humor skriver Andrev om de där spännande åren, tonåren, då de flesta börjar upptäcka vilka de är. Andrevs utgångspunkt är rent av att han är en person utan egenskaper. Vägen in i vuxenlivet är lång och krokig. Förvånansvärt sent får han överraskande reda på att det enda han trodde om sin bakgrund, om sin biologiska pappa, inte är korrekt: bokens sjunde pappa, Indianen, har ingenting med amerikansk ursprungsbefolkning att göra. Uppfattningen att pappan är ”indian” är dock så stark att det är svårt att skaka av sig även sedan sanningen uppdagats. Det är en lång och krokig väg mot att upptäcka sin identitet, som sagt.
Jävla karlar är en väldigt kul bok, men skrattet tenderar naturligtvis att fastna i halsen. Ibland känner jag att jag skulle ha vilja läst boken ur mammans perspektiv, men det hade såklart varit en helt annan bok. Nu blir det något helt annat och det är inte så illa. Snarare är det imponerande att det går att skriva en bok som är både och: en sorglig och mörk berättelse om våld & fattigdom och en väldigt komisk berättelse om en uppväxt i 70-talets Sverige.
Jävla karlar
Jävla karlar gavs ut av Polaris 2023. Jag har lyssnat på den i en ljudboksversion, i inläsning av Gerhard Hoberstorfer. ISBN: 9789177953241, 9789177952008.
Genljud är en diktsamling om språk och förlust, om att mista en kultur genom att ta till sig en annan.
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4 av 5.
Genljud, är en diktsamling av Pooneh Rohi. Jag har slukat hennes tidigare texter: romanerna Araben och Hölje och novellen Kräftfångst, och eftersom samtliga har varit fantastiska blev jag såklart förtjust när jag fick höra att hon nu debuterar i det här formatet. Är det något Rohi är alldeles särskilt skicklig på att skildra är det svårigheten i att migrera och att tappa sin självklara kulturella tillhörighet. Den som invandrat till Sverige kanske aldrig blir riktigt sedd som svensk, men kan heller aldrig helt hålla kvar den kultur och det språk som lämnats. Det här är något som även ges utrymme i Genljud, där berättarrösten tappar en kultur, men också suger åt sig någonting nytt. Naturen är ständigt närvarande i Rohis diktsamling: stenar, grus, barr och gran – men också pelargoner. För mig finns det inget svenskare än naturdyrkan (och pelargoner, för all del). Genljud är också en dikt om att se sitt barn få allt detta. Att få är, i de här sammanhangen, också en förlust.
det är en tröst
att jag inte ser
i dina ögon
vad det är jag raderar
Ur Genljud av Pooneh Rohi
Är det här den mest lättillgängliga diktsamling jag läst? Nej, jag lägger mig platt och erkänner att mycket säkert flugit över huvudet. Gör det något? Nej, egentligen inte. Rohi har ett vackert språk och jag tycker om att vara i det, att läsa hennes dikter och fundera över dem. Det är också en oerhört vacker bok med slösigt, härligt papper, där poesin upptar några få rader på varannan sida. Det är någonting kaxigt och härligt i att låta dikterna ta sådan plats, rent fysiskt, och jag gillar det. Det här är en diktsamling att utmanas av och återvända till.
Genljud
Genljud gavs ut av Pamflett 2024. ISBN: 9789198813289.
Pooneh Rohi
Pooneh Rohi är en svensk författare, med rötter i Iran. Hon är även verksam som forskare inom lingvistik.
Systrarna, av Jonas Hassen Khemiri, är en tegelstensroman om livet och systerskap och om att växa upp med en förälder från Tunisien.
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 5 av 5.
Systrarna, av Jonas Hassen Khemiri, är en roman om tre systrar och om en man vid namn Jonas Hassen Khemiri. Jonas växer upp i Stockholmsområdet Drakensberg med sin mamma, bröder och, tidvis, sin tunisiske pappa. Under en formande period i livet korsas hans vägar av Mikkolasystrarna, Ina, Anastasia och Evelyn, som liksom honom har en tunisisk förälder och som under en tid bor i samma kvarter. Mikkolasystrarna gör ett sådant intryck att Jonas aldrig riktigt kommer att kunna släppa dem eller lämna dem ifred, trots att livet pågår och deras vägar (knappt) korsas igen sedan systrarna och deras kringflackande mamma har lämnat Drakensberg. I ett antal delar, som skildrar en allt kortare tidsperiod i de fyra huvudpersonernas liv, får läsaren följa Jonas och Mikkolasystrarna genom uppväxt och vuxenblivande.
Khemiri (författaren) har gjort sig ett namn genom att skriva kort och precist, som den 86 sidor långa Jag ringer mina bröder. Systarna är något helt annat, ur det perspektivet att den är på 700+ sidor. I övrigt innehåller Systrarna väldigt många element från tidigare romaner. Jag kanske till och med måste slänga in brasklappen att den är som bäst om man redan har läst allt av Khemiri och älskar hans tidigare romaner. Sådant han har vänt och vridit på i tidigare böcker, som ett oerhört skavigt pappa-son-förhållande (Montecore, Pappaklausulen) och en väns tragiska bortgång (Allt jag inte minns), får chans att breda ut sig på nytt i den här omfångsrika berättelsen. Att bli bedömd utifrån hudfärg och att leva med en fot i en annan kultur återkommer också (Ett öga rött, Jag ringer mina bröder). Som alltid finns såklart en Jonas Hassen Khemiri med i berättelsen, den här gången i en huvudroll med många kopplingar till verklighetens Khemiri. Läser man Systrarna kommer man också känna igen stilen och humorn.
Finns det något nytt? Ja, det är klart att Systrarna också bjuder på många nya ämnen och är en fantastisk bok alldeles på egen hand. Att få följa Mikkolasystrarna är en fröjd: det är tre personer att verkligen tycka om. Där finns storasystern, Ina: ordningssam, planerande, kontrollerad. Där finns mellansystern, Anastasia: konstnärssjälen som låter livet och hända och som utan någon speciell plan går från att sova på soffor till att bli ekonomiskt oberoende. Där finns också lillasystern, Evelyn, som verkar ha fastnat för evigt i ett butiksjobb hon hatar och vars liv i mångt och mycket står och stampar tills hon plötsligt lättar sina vingar. Alla gör de otroliga resor och parallellt harvar Jonas på med sitt: skrivliv, familjeliv. Vad de alla fyra har gemensamt är deras tunisiska föräldrar och de märkligheter som pågår kring dem: Mikkolasystrarnas mamma är övertygad om att familjen har fått en förbannelse över sig, Jonas pappa har en tendens att överge familjen utan ett ord.
Jag har läst det mesta av Khemiri och håller honom för en av mina största favoritförfattare. Att han skulle skriva en tegelstensroman hade jag inte väntat mig och kanske kände jag en liten tvekan över hur han skulle få ihop det. Jag hade såklart inte behövt oroa mig, det här är lika briljant som allt annat Khemiri har skrivit och sidantalet är på många sätt det som gör den här boken: att man får vara i berättelsen så länge, lära känna huvudpersonerna på djupet, följa dem genom livet. En underbar bok och en komplett läsupplevelse: humor, sorg, kärlek, här ryms det mesta, det är bara att följa med och beröras.
Systrarna
Systrarna gavs ut av Albert Bonniers förlag 2023. ISBN: 9789100800765.
Ovanjorden, av Mikael Berglund, är en fantastisk roman om kärlek och om att söka tillhörighet i en kultur man inte fötts in i.
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 5 av 5.
Ovanjorden, av Mikael Berglund, är en kärleksroman som skulle kunna beskrivas såhär: en ung man blir blixtförälskad i en upptagen kvinna, som dessutom väntar sitt första barn. Långt senare träffas de igen och har inte glömt varandra, en relation inleds, men allt blir trassligt. Ovanjorden skulle alltså kunna beskrivas som en ganska genomsnittlig bok om hjärta & smärta, vilket inte brukar vara min kopp te. Märkligt nog är Ovanjorden, trots allt, någonting mycket större än så. Berättandet och språket är underbart: här finns natur och liv på ett sätt som böcker sällan lyckas göra såhär levande.
Bakom historien om huvudpersonen, Oskar, och hans Eija, ryms dessutom mycket mer. Det som berör mig mest är att läsa om Oskars ständigt sökande efter sin identitet – och kanske den samiska identitet som hans släkt förlorat. Det är inte bara Eija som lockar Oskar till trakterna kring Ammarnäs, där Eija lever och rör sig efter renen, utan också naturen självt. Gång efter gång söker han sig dit och trots att han alltid sticker ut, aldrig upplever att han riktigt hör till, drar Eija och hennes värld in honom. Visst finns det otaliga berättelser om förhållanden som kompliceras av kulturskillnader, men aldrig har jag väl läst en bok som faktiskt skildrar den såhär, synliggör den samiska kulturen på det här sättet.
De senaste åren har det samiska folkets historia, övergreppen mot dem, och den rasism som riktas mot samer alltjämt, skildrats i ett antal uppmärksammade böcker. Jag tänker på Stöld av Ann-Helén Laestadius, Ædnan av Linnea Axelsson och Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba, för att nämna några. Det är utmärkt. Men det är också fantastiskt att Mikael Berglund nått ut med en roman som Ovanjorden, en roman där samisk kultur finns som en självklarhet utan att samtidigt ge undervisning i en mörk historia med rasbiologi och barn som tvingats lägga bort sitt eget språk. Självklart saknar inte Ovanjorden passager där historien och dagens villkor lyser igenom, men det är ändå inte en sådan bok, som jag läser den. När politik och historia skalas bort blir den samiska kulturen istället en kraft som tillsammans med naturskildringen och kärleksberättelsen blir mäktig. Det här är en oerhört stark bok. Hade den varit skriven på något annat sätt hade jag hakat upp mig på alla irrationella livsval och märkliga beteenden i den här boken, men nu är Ovanjorden skriven precis som den är och jag tyckte den var fantastisk.
Ovanjorden
Ovanjorden gavs ut av Albert Bonniers förlag 2022. Jag har läst den i en pocketutgåva från 2023. ISBN: 9789100803575, 9789100191771.
Mikael Berglund
Mikael Berglund är en svensk författare, grafisk formgivare och programmerare.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.