MemoRandom skulle jag beskriva som en typisk grabb-deckare. Jag hatar sådana där könade genres, men lite grann kan det lysa igenom att vissa böcker riktar sig till ett visst kön (chick lit t.ex… Vilken snubbe läser chick lit?). Här är det ”grabbar” och ”kärror” och killar som skriker ”man down!”. Den får mig lite att tänka på Jens LapidusStockholm noir-trilogi, med tanke på ”grabbigheten” alltså, fast snäppet sämre. I fallet med Stockholm noir skildras en undre värld där folk tydligen pratar med en viss jargong. Här känns det mer sökt.
Handlingen kretsar kring en man som vaknar upp efter en stroke. Han har varit med om en olycka, kanske, och har nu tappat minnet. Det framkommer att han har jobbat som polis och ansvarat för informatörer, eller är det infiltratörer? En av hans informatörer, kallad Janus, är dock helt borta ur minnet samtidigt som det är ytterst viktigt att han får tag på honom. Fler är ute efter Janus och vem kan man egentligen lita på?
Det är spännande, men stundvis väldigt klyschigt på ett tråkigt sätt. Jag tror det är språket jag hakar upp mig på. Eller bara situationerna och karaktärerna, t.ex. en framgångsrik man som gör sig ovän med sin älskarinna i en scen i bokens början. Det känns som något man läst (och framför allt sett på TV) tusen gånger förut. Man förstår att ett glas kommer flyga. Man fattar att den sexiga tjejen såklart är trasig och inte kommer att palla trycket. Förmodligen var hon bara med i berättelsen för att vara sexig och ha långa ben.
Nåja. Det här kändes inte som en höjdare, men visst har jag blivit underhållen och tyckt att berättelsen varit spännande och fängslande. Många deckare är ju inte så mycket mer än just spännande och det här är långt ifrån det sämsta jag läst i genren, trots allt.
Anna och Mats har precis skrivit på skilsmässopappren. Jag, som aldrig ens har varit sambo, har naturligtvis lite svårt att relatera till de känslor och tankar som kan dyka upp vid en skilsmässa, men för mig känns det här verkligen autentiskt. Jag har inte läst något av Helena von Zweigbergk tidigare, men jag lyssnar alltid på hennes Oförnuft och känsla i P1, radioprogrammet som kretsar kring känslor och upplevelser man kan ha som människa. Faktum är att det är ett av mina favoritprogram. Boken är inte lika bra som von Zweigbergks radioprogram, om ni frågar mig, men det är ju å andra sidan två jättekonstiga grejer att jämföra.
Det här är hur som helst en fin bok. Både Anna och Mats är måna om att barnen, som är runt 10 och 15 år, ska få det bra i sina två nya hem, men det svider ekonomiskt att ensam stå för kostnaderna för en hel bostad och Mats passar på att ta med barnens datorer till sitt nya hem, så hos Anna blir det inte samma underhållning som hos Mats. Och barnen är ju hemskt måna om att vara snälla mot både mamma och pappa, men för både Anna och Mats blir det lite som att lära känna barnen på nytt och faktiskt känna sig ganska otillräckliga.
Sedan kommer det ju till att gå vidare. Mats har redan träffat en ny, men förhållandet blir bara något han ägnar sig åt varannan vecka, när han inte har barnen. Den nya lägenheten blir varannanveckabostad, där hans nya kvinna inte riktigt får plats. Anna, å sin sida, testar att dejta en änklig på jobbet, men finner ganska snart att det är svårt att som vuxen och med ett bagage gå in i något nytt.
Det känns verkligen som att von Zweigbergk med den här boken har lyckats gå till botten med vilka svårigheter, men också lättnader, en skilsmässa kan leda till för ett par. Kanske är det inte en bok jag tänker på som en bok med jättestora litterära kvalitéer, men det är verkligen en insiktsfull och tankeväckande bok. Och det tycker jag alltså trots att jag ju tillhör helt fel målgrupp för den här läsningen. Faktum är att jag typ grät på slutet för att jag tyckte att den var så fin. Det är inte alltid man kan vara tillräcklig som människa, särskilt inte efter en skilsmässa, kanske. Inte heller är det någon som har lovat att livet skulle vara enkelt och fyllt med extravaganser. Men ändå finns det någonting himla fint i livet och någonting väldigt fint även i relationer som tagit slut och det här är något som von Zweigbergk skildrar väldigt bra. Hon lyckats även väldigt bra med att måla upp karaktärerna i den här boken, som den undvikande tonåringen Sebbe och som Molly, som är så mammig och pappig men som också har sina hemligheter. Hon är en människokännare, von Zweigbergk. Det är något som är säkert.
Häxringarna är en bok jag lånade ur mammas bokhylla på vinst och förlust och utan att egentligen ha någon aning om vad det är för bok. Jag måste säga att det blev en riktig fullträff. Den här boken har verkligen allt.
Det första som slog mig var att den är sjukt rolig, men absolut inte på ett pajigt och farsartat sätt, utan mer att man överraskas av det mellan raderna. Ekmans språk är finurligt och vindlande och med sitt berättande lyckas hon verkligen levandegöra karaktärerna. På bokens dryga 250 sidor hinner man lära känna huvudpersonerna och verkligen bry sig om dem. Inledningen sätter verkligen tonen:
”Detta var Sara Sabina Lans:
grå som en råtta, fattig som en lus, slankig och mager som en rävhona om sommaren. Ingen använde hennes förnamn. Han själv var inte mycket hemma. Han hade kommenderingarna och regementesmötena på Malmahed och han excerserade med korpralskeppet på Fyreö, en fasantupp i sin uniform. Hon hade ungarna och torpet med potatislandet, detta torp som med åren nästan kvävdes av syrener men där det inte fanns någon lycka, åtminstone inte före 1884 då tåget klippte benen av soldaten Lans.
Hon rökte skinkor åt bönderna. Det var hennes renligaste arbete. Annars fanns det ingenting så grovt, så skitigt och så slabbigt att hon inte åtog sig det. Hon skurade lagårdar om våren. Hon bykte och var behjälplig vid slakt. Hon tvättade lik. Hela sitt liv gnodde hon efter kvarlevor och fördelar. Hon var seg som gräset, ettrig som nässlan. Hennes gravsten är på Vallmsta kyrkogård. Där står:
Här hvilar Soldaten N:o 27 för Skebo rote
Johannes Lans
* 29 Juli 1833 † 12 Juni 1902
och hans maka
Denna Sara Sabina Lans alltså, som får ett helt hushåll att snurra, men som inte ens har sitt namn på sin gravsten! Boken är full av sådana kvinnor: kvinnor som går som piga, serverar och sliter, kvinnor som blir gravida, förlorar jobbet, men inte har något alternativ än att kämpa på ändå. Det är omväxlande så tragiskt att man vill gråta, men omväxlande så varmt och roligt berättat att man nästan skrattar högt. Boken utspelar sig i Vallmsta, ett stationssamhälle som i bokens början inte har många bekvämligheter. Efterhand städas alla lorthögar och annat snusk bort och en liten stad växer fram.
Jag älskar sådana här böcker som handlar om fascinerande kvinnor. Det fina med Häxringarna är också att det inte känns sökt eller krystat att den handlar så mycket om kvinnor, utan att det rätt och slätt känns som en genuin och autentisk berättelse om livet vid 1800-talets slut. Ganska ofta när jag läser böcker som utger sig för att skildra kvinnor i historien så tycker jag att det blir stolpigt; att författaren är så inne på att berätta om ett gripande livsöde att karaktärerna blir platta och allt för mycket målas upp som offer. Här är personerna alldeles levande. Deras tillvaro är alls inte lätt, men de beskrivs rakt igenom människor med humor, längtan och drömmar.
Det här är verkligen en fantastisk bok! Förstå min lycka när jag insåg att den är första delen i en hel svit som skildrar hur samhället växer fram. Jag ser fram emot att läsa övriga delar.
Visst skriver väl Karin Alvtegen främst deckare? Jag visste inte riktigt vad det här var för bok, men det var en positiv överraskning att det faktiskt inte är en spänningsroman. Fjärilseffekten kretsar istället kring några livsöden och hur de hänger ihop vävs ihop på slutet. Jag gillar sådant, särskilt i film (Babel är en av mina favoritfilmer och jag är nog inte helt ute och cyklar om jag tror att Alvtegen också har sett den).
Det är en lättlyssnad och lagom bok att ta in, men länge kände jag lite att jag inte riktigt engagerade mig för människorna. Sedan växte det faktiskt på mig. Jag blev arg och trött när en av huvudpersonernas ungdomstid rullar upp och det framkommer vilken skit hon blev kär i och valde att leva med. Jag blir berörd när en av huvudpersonerna insjuknar i ALS; denna grymma sjukdom. Jag får, om inte förståelse, så i alla fall en liten glimt av hur det kan kännas att hamna i ett psykotiskt tillstånd efter en traumatisk händelse. Ja, det är en bok som väcker känslor och insikter faktiskt. Ändå tror jag faktiskt, innerst inne, att det är en bok som jag kommer att glömma relativt fort. Den är bra, men det blir kanske lite för snuttigt med alla berättelser.
Jag måste börja med att skriva en generell sak om deckare, så har jag det sagt. Det finns få genrer där jag är så känslig för felaktigheter och logiska luckor som när det kommer till deckare. När poliser privatspanar (och gör helt koko brottsplatsundersökningar under dessa spaningar), går på magkänsla istället för fakta och ber släktingar att göra diverse undersökningar, så tappar jag intresset. Pepparkakshuset är inte på något sätt extremare än annat i genren, men den lider liksom de flesta deckare av scener som känns direkt sökta och/eller skaver på flera sätt.
Inneboende i deckargenren är ju dock att det ofta är så spännande att man vänder blad i alla fall… Och i den här boken är det faktiskt ganska spännande. Handlingen kretsar kring en serie mordfall, där offren också har torterats. Vad vi som läsare får veta redan från början är att offren, som verkligen lever helt skilda liv, faktiskt har en koppling: de har alla gått i samma lekskola, där de också hade helt olika status i den hårda hierarkin. Thomas hör till de som stod längst ned på den sociala stegen och var också offer för grymheter av de andra barnen (faktiskt så grova grejer att jag har svårt att köpa dem!). När han så träffar sin barndoms värsta plågoande i tunnelbanan får han ett infall och följer efter honom.
Det är verkligen en del plågsamma och oerhört grova tortyrscener i den här boken, tycker jag. Ett och annat känns också allt annat än trovärdigt. Men, som sagt, man läser ändå och underhålls på något sätt. Typisk deckare, varken mer eller mindre, om du frågar mig.
Egenmäktigt förfarande, av Lena Andersson, är en noggrann, närmast akademisk, genomgång av var kärlek kan göra med oss.
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4.5 av 5.
Egenmäktigt förfarande är en bok som har diskuterats och hyllats på så många ställen att jag knappt vågat läsa den i rädsla för att bli besviken. Jag tänkte faktiskt börja med att berätta vad jag inte riktigt kommer överens med: det lite kärva språket. Det är garanterat ett medvetet grepp av författaren att skriva precis som hon gör, men det är ärligt talat ett ganska omständligt språk. Trots att texten inte precis är inlindad i en massa miljöbeskrivningar och fluff är det inget vidare flöde. Tvärtom krävs en del eftertanke under läsningens gång och dialogerna är knappast några man skulle höra i det verkliga livet. För att uppskatta humorn, som boken faktiskt är fylld av, krävs det nog ett visst mått av akademisk torrhet, rent av.
Nog om det, jag tycker faktiskt att Egenmäktigt förfarande är en underbar bok. I huvudrollen står Ester, en kvinna i 25–30-årsåldern (min gissning). Hon är i ett jobbsammanhang när hon träffar konstnären Hugo, en extremt självupptagen man. Ester blir blixtförälskad och snart är hon inne i den fälla som så många andra förälskade har hamnat i för henne: föreställningar om kärlek och förälskelse projiceras på någon som inte är förmögen att ge henne något tillbaka. Ester och Hugo träffas, hon ringer, hon skickar sms och hon sitter och hoppas på en framtid. Allting är dock bara en illusion, något hon själv konstruerat, förblindad av förälskelsen. Ester tolkar och övertolkar minsta lilla signal av intresse, men i slutändan får hon just ingenting. Ester grubblar och grubblar över när och hur hon ska höra av sig. Hela helger kan hon hålla öppna ifall ett tillfälle skulle erbjudas att ses. Men Hugo vill inte ses, inte på det sättet. Ibland vill Ester ställa krav, kräva hans kärlek tillbaka och kräva att han är lika intresserad av att ses som hon. Samtidigt undviker hon allt som kan uppfattas som krävande, rädd för att kväva den kärlek hon hoppas finns där. Därför blir det inga krav, däremot en korkat lycklig förhoppning om att det ska vända.
Jag har hört Lena Andersson i flera intervjuer det senaste året och om jag inte minns fel så har hon vid något tillfälle i princip sagt att det hon skrivit om också innehåller flera självupplevda episoder. Det tror jag verkligen. Faktum är att jag tror att alla kan känna igen sig i det här. Man vill ruska om Ester, förklara för henne att Hugo inte är intresserad, men framför allt är det lätt att minnas liknande händelser från sitt eget liv och skämmas lite över vad förälskelse kan göra med oss. I någon mening blir det lite överdrivet i Anderssons tappning, för hon ger verkligen inte upp, Ester, men det känns, ändå, väldigt autentiskt och igenkännbart. Det är verkligen på pricken beskrivet vad förälskelse kan orsaka och som läsare lockas man både att skratta, men mest skruva på sig lite av obehag över vad Ester gör mot sig själv.
Personligen kan jag också säga att jag känner en enorm tacksamhet när jag läser denna bok. Tacksamhet över att jag är kär i någon som är kär i mig tillbaka. Tacksamhet över att inte behöva sitta och grubbla och övertolka ett sms eller att sitta en hel helg och vänta på ett samtal som aldrig kommer. Det här är inte en bok om kärlek, utan om förälskelse, vilket är en helt annan sak, och jag måste nästan påminna mig själv om det ibland för att inte bli lite arg på Lena Andersson, som är närmast cynisk när hon skriver om de här sakerna. Det finns ju faktiskt lycklig kärlek också, menar jag. Det här är dock snarare en bok som, i likhet med Liv Strömquists grundliga genomgång av fenomenet kärlek i seriealbumet Prins Charles känsla, snarare får en att undra varför man håller på.
Egenmäktigt förfarande
Egenmäktigt förfarande gavs ut av Natur & kultur 2013 och är den första delen i en serie: läs ävenUtan personligt ansvar. ISBN: 9789127136991.
Om Lena Andersson
Lena Andersson är en svensk journalist och författare som slog igenom för den stora massan med romanen Egenmäktigt förfarande, för vilken hon också belönades med Augustpriset 2013. Debuterade gjorde hon dock redan 1999 med romanen Var det bra så?.
Har ni läst Sagan om Isfolket? Jag tror de var som mest poppis när jag var liten och då var jag naturligtvis för liten för att läsa. Ärligt talat har jag aldrig riktigt vetat vad det är för slags böcker. Det enda jag har vetat är att de är… många. Tydligen finns alla inlästa som ljudböcker (superbra uppläst av Julia Dufvenius) och nu har jag lyssnat på del 1, Trollbunden.
När boken tar sin början har pesten härjat och tagit hela Siljes familj. Hon är nu ensam och träffar två föräldralösa barn: ett barn som är några år gammal och som får namnet Sol, och ett spädbarn, som kommer att få namnet Dag. Hon och barnen kommer efter några strapatser att hamna hos Tengel, som tillhör det mytomspunna Isfolket. Tengel stammar från en man med samma namn som han själv och som enligt en legend gick djävulens ärenden. Det sägs att någon i varje generation i Tengels ätt ärver ”det onda” och också får medföljande övernaturliga krafter. Tengel har bestämt sig för att bryta förbannelsen, och alltså inte skaffa några barn, men mellan Tengel och Silje uppstår passion och de har svårt att vara ifrån varandra.
Jag är ju inte den som älskar romatiskt tjaffs och särskilt inte tantsnusk. Har man överseende över det romantiska tramset, som kommer mot slutet, så är det dock en helt okej bok. Lite lagom övernaturligt, underhållning, spänning och historia.
Håller dig vaken är den andra novellsamlingen jag lyssnar på från Fruktan, bloggen där några skräck-, sci fi- och fantasyförfattare lägger upp sina alster. Håller dig vaken innehåller nio inlästa noveller och finns på Spotify.
Inspelningen är lite varierande, men jag tycker ändå att det är en spännande och bra novellsamling.
När man är nästan åtta och inte precis är populär i skolan eller har några vänner, då är det verkligen bra att ha en mormor som Elsas. Elsas mormor är excentrisk och burdus. Hon kastar jord på poliser och skriker att det är bajs, hon skriver ned anteckningar direkt på väggen istället för i almanackan, hon svär och röker och drar sig inte för att bråka med folk hon inte kommer överens med. Helst spelar hon dem ett spratt för att lära dem en läxa. För Elsa är mormor en klippa som alltid finns där och som alltid försvarar henne och det kan man ju behöva när de andra skolbarnen är taskiga och när man har skilda föräldrar och en höggravid mamma med ett halvsyskon på gång. Så drabbas mormor av cancer och går hastigt bort. Kvar lämnar hon ett brev som är början på en märklig skattjakt för Elsa. De sagor mormor alltid har berättat för henne blir nu aktuella på nytt och verkar ha kopplingar till personer som bor i samma hyreshus som Elsa. Och det är verkligen en brokig samling människor som mormoderns brev leder till: en surgubbe, en alkoholist, en kamphund, en ensamstående mamma med en utvecklingsstörd son.
Det är verkligen en varm och rolig bok, helt i stil med Backmans bestseller En man som heter Ove. Naturligtvis är det lite tillspetsat och karaktärerna lite mallade, men det gör inget, för man blir glad av boken på samma sätt som man blev när man läste om Oves förvandling från just surgubbe till en mer öppensinnad och social varelse. Här är det ett helt hyreshus med lite småtrasiga invånare som tinas upp av Elsas äventyr. Och ja, man blir varm i hjärtat och man har många tillfällen att skratta och att ha roligt åt de klockrena formuleringarna. En mycket bra feel good-bok!
Jag lyssnade på ljudboken, som är ca 14 timmar lång och fantastiskt bra inläst av Anna Maria Käll, som verkligen gör karaktärerna bra, utan att för den sakens skull göra radioteater av materialet. Käll har faktiskt seglat upp som en av mina nya favorituppläsare! Det känns verkligen som att hon lyfter den här berättelsen ytterligare en nivå!
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
MemoRandom skulle jag beskriva som en typisk grabb-deckare. Jag hatar sådana där könade genres, men lite grann kan det lysa igenom att vissa böcker riktar sig till ett visst kön (chick lit t.ex… Vilken snubbe läser chick lit?). Här är det ”grabbar” och ”kärror” och killar som skriker ”man down!”. Den får mig lite att tänka på Jens Lapidus Stockholm noir-trilogi, med tanke på ”grabbigheten” alltså, fast snäppet sämre. I fallet med Stockholm noir skildras en undre värld där folk tydligen pratar med en viss jargong. Här känns det mer sökt.
Jag måste börja med att skriva en generell sak om deckare, så har jag det sagt. Det finns få genrer där jag är så känslig för felaktigheter och logiska luckor som när det kommer till deckare. När poliser privatspanar (och gör helt koko brottsplatsundersökningar under dessa spaningar), går på magkänsla istället för fakta och ber släktingar att göra diverse undersökningar, så tappar jag intresset. Pepparkakshuset är inte på något sätt extremare än annat i genren, men den lider liksom de flesta deckare av scener som känns direkt sökta och/eller skaver på flera sätt.
När man är nästan åtta och inte precis är populär i skolan eller har några vänner, då är det verkligen bra att ha en mormor som Elsas. Elsas mormor är excentrisk och burdus. Hon kastar jord på poliser och skriker att det är bajs, hon skriver ned anteckningar direkt på väggen istället för i almanackan, hon svär och röker och drar sig inte för att bråka med folk hon inte kommer överens med. Helst spelar hon dem ett spratt för att lära dem en läxa. För Elsa är mormor en klippa som alltid finns där och som alltid försvarar henne och det kan man ju behöva när de andra skolbarnen är taskiga och när man har skilda föräldrar och en höggravid mamma med ett halvsyskon på gång. Så drabbas mormor av cancer och går hastigt bort. Kvar lämnar hon ett brev som är början på en märklig skattjakt för Elsa. De sagor mormor alltid har berättat för henne blir nu aktuella på nytt och verkar ha kopplingar till personer som bor i samma hyreshus som Elsa. Och det är verkligen en brokig samling människor som mormoderns brev leder till: en surgubbe, en alkoholist, en kamphund, en ensamstående mamma med en utvecklingsstörd son.