Innan jag såg Lars Lerins akvareller förstod jag inte ens att jag älskar akvareller. Som ni kan förstå har den här drygt 400 sidor tjocka konstboken varit ett rent ögongodis för mig. Naturlära är titeln och den innehåller bilder och texter som Lerin har samlat ihop under ett antal år. En hel del av texterna är citat hämtade från allt från naturvårdsinventeringar till Carl von Linné och en del har redan tryckts i tidigare verk från Lerins stora produktion. Det är inte i första hand för texterna som man läser den här boken, men de skänker lite extra känsla till bilderna.
Bilderna! De är magiska. Lerin skriver:
”Jag har målat mer än vanligt den senaste tiden, utan andra ambitioner än att få det så likt som möjligt. Bläddrar varsamt i mammas gamla herbarium, placerar ut växter bland landskapsutsnitten från Räggårdsviken, broderar med tunnaste penseln, prickar och mejslar fram skrevor, mossdottar och lavar, himmelblänket i hällkar och vasspyttar.
Ett universum att inventera.”
Och ja, här har han verkligen gott till botten med vad man kan se i naturen. Jag har aldrig kunnat teckna eller måla, men jag har förstått att det till stor del handlar om att ”se”. Den här boken ger mig en insikt i det. Här är det inte nödvändigtvis bedårande landskap det handlar om. Ett helt uppslag kan ägnas åt stenar, vass i isen, döda fiskar i en hink. Och det är som sagt akvareller. Det måste krävas ett visst öga för att översätta mossa på en sten eller trädens bark till de färgsjok en akvarell består av. Bilderna kan också vara en husvagn i snön, en vy från ett tågfönster (med speglingar i fönstret som får mig att rysa för att det är så snyggt gjort), eller bilder på uppstoppade djur på museum. Natur, detaljer, döda näbbmöss, landskap och mänskliga avtryck i form av sneda stugor och Värmländska gårdar.
Tekniskt är det förbluffande. Jag vet ingen som kan måla som Lerin; som kan göra sådant här med akvarellteknik. Och känslan! Det är magiskt.
Kommentera & diskutera gärna!