Nadja är 40+ och längtar efter barn. Sedan länge står hon i adoptionskö och nu väntar hon bara på att hennes lilla unge ska få komma hem. När hon väl får besked från adoptionsbyrån är det dock inte det besked hon hade väntat på: hon får istället för barnbesked veta att hon inte längre kan adoptera eftersom landet hon vill adoptera från inte längre godkänner ensamstående föräldrar. På något vänster råkar dock Nadja säga till adoptionsbyrån att hon inte alls är ensamstående och plötsligt har hon fått ett kryphål: kan hon med kort varsel fixa fram alla papper som styrker äktenskapet så kommer det bli hennes tur att få adoptera. Men vem ska hon gifta sig med?
I norrländska Missångerträsk bor Nadjas syster med sin stora familj och med sin svärfar, Sigvard, som p.g.a. funktionshinder behöver hjälp i vardagen. Äktenskapet knakar i fogarna och systern ser som enda utväg att göra en Parisresa med sin man så att de kan få lite tid för varandra. Hon lyckas övertala Nadja att komma upp och ta hand om Sigvard under tiden. Nadja har inte alls lust att lämna Stockholm för Missångerträsk, men hon går med på det hela under villkoret att systern fixar någon som kan gifta sig med henne.
I Missångerträsk blir ingenting som det var tänkt. Den kille som systern har hittat, och som systern påstår är en riktig ”Nadja-kille”, verkar inte förstå vad det är frågan om, Sigvard plingar hysteriskt på en klocka mest hela dagarna när han behöver hjälp, telefonen har ingen täckning och när Nadja försöker hitta hem till hennes nya ”man” hamnar hon mitt bland läskiga renar.
Glada hälsningar från Missångerträsk är ungefär som man kan känna igen Haags övriga böcker. Det är roligt, dråpligt, träffande och författarinläsningen (jag lyssnade på ljudboken) är kanonbra. Hon beskriver karaktärerna med sådan värme att man inte kan annat än gilla dem och tycka om dem. Ändå tycker jag inte att boken om Nadja är bland Haags bästa. Det blir lite väl knasigt emellanåt och sedan känns det kanske lite tjatigt att skoja om just blyga norrlänningar, Stockholmare som är helt vilse på landet och andra klyschor… Men ändå! Jag gillar Martina Haag. Det finns ingen bättre feel good-litteratur, om ni frågar mig.
Spill: En damroman är en bok som har följt mig länge. Jag har haft den i mp3-spelaren sedan jag vet inte när. Förr lyssnade jag ofta och regelbundet på ljudböcker i och med att jag brukade lyssna när jag sprang, men jag har haft paus från löpningen sedan i våras, så nu har det blivit mer sporadiska lyssningar. Det kanske inte precis förhöjer läsupplevelsen att låta det gå lång tid mellan lyssningarna. Hur som helst kan jag väl konstatera att jag gillade boken, men att den kanske inte bjöd mig någon direkt wow-känsla. Kanske hade jag också för höga förväntningar. Det här är trots allt en Augustprisvinnare, och till skillnad mot många andra (pretentiösa) priser, så brukar jag uppskatta Augustprisvinnare och finna böckerna både läsvärda och lättillgängliga.
Spill handlar om författaren Sigrid Combüchen (ja, det här är ytterligare en i raden av böcker där författaren lånar ut sitt namn till en av bokens karaktärer…), som en dag får ett brev av en läsare. Läsaren är en äldre dam, Hedwig Langmark, som tycker sig känna igen ett foto som beskrivs i en av Combüchens böcker. Hon frågar sig om fotot inte råkar vara ett foto som tagits av hennes familj på 30-talet. Det visar sig att hon har rätt. Sigrid har hittat fotot och låtit sig inspireras av det när hon har byggt upp persongalleriet till en av sina böcker. Nu börjar hon intressera sig för Hedwig och hennes liv och det som följer är en lång brevväxling, varvat med en skildring av livet som ung kvinna i 30-talets Stockholm.
Det är alls inte ointressant. Jag tycker det är kul att läsa om livet på 30-talet och följa med huvudpersonen i sina kärleksaffärer, sitt familjetrassel och en spirande karriär.
När jag läste om boken hos morgontidningarna fick jag dock veta att man ska läsa boken som någon slags stilfulländad bok om fiktion vs. verklighet;att alla bokens ”Hedda”, den unga kvinnan vars liv vi får följa, är en påhittad karaktär i Sigrids bok, och inte är samma person om Hedwig Langmark. Jaha, tänkte jag, vad synd att det gick mig förbi. Kanske är det sådant som händer när man lyssnar på ljudböcker på ett slarvigt sätt…
Förmodligen kan man läsa in mycket mer i den här boken än vad jag någonsin gjorde. För mig var det bara en trevlig bok om en ung tjej med livet framför sig och ett Stockholm, så som det var för 80 år sedan. Inte så illa det heller!
Jag kan säga direkt att jag inte alltid håller med Liv Strömquist i alla hennes slutsatser eller delar alla hennes åsikter, men det hindrar mig inte från att verkligen tycka fantastiskt mycket om hennes seriealbum Prins Charles känsla. I Prins Charles känsla gör Strömquist ett försök att förklara kärleken (den heteronormativa parrelationen, om någon trodde något annat) som samhällsfenomen och att gå till botten med varför otrohet är en sådan dramatisk återvändsgränd som innebär att ”Nyss älskade jag dig, men nu hatar jag dig!! Jag vill aldrig mer träffa dig. Förutom eventuellt på en stel fika en gång om året”. Underbyggt med argument från olika källor, inom t.ex. sociologi och historia, och i snygga tuschteckningar, liknar hon kärlek vid religion och förklarar sin syn på kopplingen mellan makt och relationer. Det är både skrattframkallande och gör en lite illa till mods samtidigt. Många av karaktärerna som flimrar förbi har man ju liksom träffat på i det verkliga livet. Som de där tjejerna som är lite som en morsa för sina pojkvänner och som gör allt för att ställa upp, ta hand om och visa sin kärlek, men som inte får så mycket tillbaka… I kändisvärlden kan de heta Whitney Houston, Victoria Benedictsson eller Diana…
Det här är nog det tightaste och bästa jag läst i serieform hittills. Det är lätt att se serier som roliga enrutare eller strippar, men Strömquist visar också att serier kan vara ett forum för mer djupa gransningar. Det är ju ingen fackbok, men jag blev positivt överraskad över att boken trots allt är så informativ, samtidigt som den är sjukt rolig. Vad som också är befriande med serietecknare som Liv Strömquist är att trots att seriena är så feministiska och vänster, så fastnar de inte i att vara politiskt korrekta och mossiga. Tvärtom så skojar Strömquist om allt och går gärna över gränsen för vad de flesta skulle anse bekvämt (tror jag). Exempelvis har hon inga betänkligheter att hänga ut Arne Weise, som är så folkkär, som topp 1 på topplistan ”våra allra mest älskade torskar”. Hon har ett skönt, o-tjejigt (hehe) sätt att skoja om saker. Det är ju så lätt för alla att kritisera kvinnliga kändisar för än det ena, än det andra (gärna kommentarer om det yttre!). Strömquist trampar utan betänkligheter rakt in i det träsket, men som motvikt drämmer hon till män som Hugh Grant och Jerry Seinfeld. Det kanske inte är det finaste sättet att skapa någon slags debatt som jämlikhet, men hon fegar verkligen inte. På många sätt är hennes serier väldigt tankeväckande och intressanta, även om jag personligen inte köper allt.
Kanske är jag den enda som inte har läst en enda Wallanderdeckare förut och heller inte har sett någon filmatisering. Nu har jag i alla fall läst den första delen i Mankells serie om polischef Kurt Wallander. Den har några år på nacken, 22 närmare bestämt. Jag funderar på om den känns lite daterad och jag vet inte, men visst skriver man inte deckare såhär idag? Deckare är väl egentligen inte ”min” genre, men jag föreställer mig att deckare nu för tiden måste vara lite överdrivna, tillspetsade och bjuda på överraskningar för att fungera. Det finns ju redan så många deckare och det är svårt att vara nyskapande. I Mördare utan ansikte är det inte särskilt mycket som känns överdrivet eller konstruerat. Tvärtom handlar den om en mordutredning – varken särskilt mycket mer eller mindre.
Det är ett äldre par som brutalt har mördats på sin gård på den skånska landsbygden. Ingen kan förstå motivet och ingen vill mena på att de ens har haft några pengar att tala om och som kunnat locka till sig rånare. Det är grannarna som slår larm en tidig morgon och när Wallander och hans kollegor är på plats så är mannen redan död och hustrun är svårt misshandlad och döende. När hon avlider på sjukhuset några dagar senare kan hon bara väsa fram ett enda ord: ”utlänningar”. När informationen läcker ut till pressen går plötsligt en våg av hot och brott mot flyktingförläggningar, vilket i sin tur kräver ännu mer av utredarna, som nu tampas med flera ouppklarade fall.
Till en början så gillade jag verkligen den här deckaren skarpt. Det kändes så annorlunda, så ovanligt, att boken tycktes följa en ”helt vanlig utredning”. Det ena vanliga dagen på jobbet följer på den andra, eller vad man ska säga. Visst, det är några jakten och biljakter, men det är ännu mer presskonferenser och skrivbordsjobb. Det kändes liksom ärligt, som om det är såhär det går till under polisutredningar. Men sedan var det som att det blev just det som fick boken att tappa mot slutet. Jag gillade lunket, men när brottet visade sig ha ungefär den förklaring man kunnat tänka sig så kändes det lite som att jag trots allt hellre hade velat haft det där spektakulära: att paret hade någon dunkel hemlighet och att det skulle finnas något extra där bakom. Icket.
Jag har lite blandade åsikter med andra ord, men jag är oavsett glad att jag läste boken. Det var en trevlig bekantskap och jag läser gärna fler böcker i samma serie.
Karmamailen är en spänningsroman från debuterande Eva-Lisa Dezmin. Hon är bosatt i Lycksele, efter vad jag kan förstå, och det tyckte jag kändes lite kul; jag är ju själv norrlänning. 😉
Boken kretsar kring Liam, Isabelle och Marcus; tre personer som inte känner varandra, men vars vägar ändå kommer att korsas. Alla får de nämligen ett mejl från ”Carmen”, som erbjuder dem att göra någon annan en tjänst och få något tillbaka. Liam, som är arbetslös och precis har gjort slut med sin tjej, som alltid har gnällt över hans brist på ambitioner, önskar sig framgång och kändisskap: han vill få en bok publicerad i sitt namn. Boken kommer att skrivas av Isabelle, som för egen del önskar sig en kollegas jobb. Marcus är den som kommer att se till att Isabelle får sitt jobb och det är Liam som hjälper Marcus med hans önskan – att sabotera förhållandet mellan Marcus ex och hennes nya kille.
Ganska snart efter det att Liam har slagit igenom med ”sin” roman börjar dock hoten komma. Någon känner till Liams bluff och hotar med att avslöja honom. Det driver honom till att söka upp både författaren till hans bok och killen han själv har hjälpt, men ingen av dem verkar vara den person som vill sätta dit honom. Dessutom blir hoten allt mer allvarliga och skrämmande.
Boken är spännande och underhållande. Jag kan tycka att det finns några logiska luckor och att det spårar ur lite mot slutet, men låt gå. Som lättsam läsning funkar boken fint och jag tyckte den var en annorlunda och intressant thriller.
Det här är det första jag läser av serietecknaren Sara Granér, men när jag läser hennes album Med vänlig hälsning känns det som att hon hör till lite samma skola som Liv Strömquist och Nanna Johansson och de gillar jag ju väldigt mycket.
I detaljrika bilder, med förmänskligade hundar i huvudrollerna, serverar Granér träffsäker samhällssatir och tillför något nytt till debatten om jämställdhet och frågan om hållbar utveckling. Texten i serierutorna är exakt och roligt formulerat. T.ex. en arg slipsnisse på ett dagis:
”Vem fan är det som har lagt en massa nersnorade infantila småglin med behov av en trygg och kreativ miljö för att kunna utvecklas i enlighet med sina individuella förutsättningar MITT I MIN VINSTDRIVANDE VERKSAMHET?”
Ja, det kan man ju undra. Och om man ska tro Sara Granér verkar folk tyvärr fika hellre än lösa problem…
Det här gillade jag! Jag kommer att läsa mer av Granér. Som tur är så har jag faktiskt hennes debutbok Det är bara lite AIDS ståendes i hyllan. Den ser jag fram emot.
Sagor för barn över år 18 år är en vuxen sagobok, där sagorna handlar om saker i stil med när Gud införde ordransonering och prästmän, PR-män och politiker tappade rösten. För en politiker föll det så väl ut att han blev den bästa statsminister riket haft. Det finns sagor där kungar och politiker svischar förbi och andra sagor med kanske lite otippade huvudpersoner – t.ex. en oxfilé… Sammantaget är det en rolig och mysig samling sagor med mer eller mindre inslag av satir. En del sagor kan kännas lite daterade, eller åtminstone svåra föra mig att relatera till, såhär nästan 50 år efter bokens uppkomst, men det gör ingenting. Jag tyckte det var en riktigt bra och trevlig bok.
I en del nyutgåvor finns en av Danielssons mest kända vuxensagor: Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton. Det gäller dock inte denna ljudboksutgåva (fint inläst av Gösta Ekman!), men… Det är ju å andra sidan en saga vi kan njuta av redan på måndag, på TV alltså.
När jag hörde talas om Bodil Malmstens senaste, Så gör jag, blev jag genast nyfiken. Det är inte alltid jag förstår vad hon vill säga, men ändå dras jag alltid in i hennes böcker och häpnar över hennes exakthet, hennes stil och hur varje ord är avvägt och passar för känslan. Med förhoppningen att få veta hur hon gör. så började jag läsa hennes handbok i skrivande. Eftersom jag ärligt talat inte har något egentligt intresse att börja skriva själv, så hoppades jag faktiskt att den skulle vara mer som hennes loggböcker än en fackbok, och ja, den är mer som en loggbok. Och tydligare än vilken fackbok som helst målar hon upp bilden av hur en bok kan få eget liv och växa fram. Inte minst märks det i hur kapitlen är indelade i olika avsnitt, varav den sjunde delen heter ”Kapitlen som inte kom med”. Ingenting lämnas åt slumpen för Malmsten, inte ens det som till en första början inte ser ut att passa in.
”Det här är inte kapitel som blev över, det är sådant som hör till, men som inte gick att få in. Hade den här boken fått den tid den behöver, hade den visserligen aldrig blivit till, men jag hade hunnit arbeta in kapitlen i löpande text enligt innehåll, formulering, motiv.
Kapitlen ligger osorterade, men aldrig fel. De ligger som de ligger för att det är så det blev.”
Jag gillar verkligen den här boken; mer för att den är väldigt rolig och säger saker om vår samtid, än för att den ger handfasta tips på hur man skriver en bok, för det gör den faktiskt inte i så stor utsträckning. Det är mer av roliga betraktelser i stil med:
”Det finns personer som sitter på kafé i dagsljus med en MacBook, lång latte, lurar med musik i öronen och skriver.
Bra för dem.”
Samtidigt är det verkligen en omfattande bok i skrivandets konst. Den går igenom allt från varför man ska skriva och hur ens skrivplats kan vara utformad till vad man ska skriva om och hur man ska förhålla sig till ”jaget” i en berättelse. Malmsten skriver om svåra ord, klassiker, deadline, flow och hur man väljer en titel. Med mera. Mellan raderna skymtar kritik till hur läsandet sjunker och att litteraturkritiken inte är vad den borde.
För den som gillar Malmstens författarskap så är Så gör jag en fantastisk bok, inte bara för att den ger en kul bakgrund till böcker hon har skrivit, utan också för att det helt enkelt är en rolig, smart och inspirerande bok. Som en bonus måste jag säga att boken är bland de snyggaste jag äger. Kanske inte för framsidan egentligen, men för det tjocka, lyxiga papperet och alla vackra bilder.
Jag har ärligt talat inte känt till mycket om livet i Ryssland under Sovjettiden, men efter att ha läst Tanja Dianovas lilla självbiografi En människa föddes i Moskva känner jag att jag har fått ett fint porträtt av hur livet kunde se ut.
Dianova berättar utvalda episoder ur sitt liv i en kronologisk ordning. Det börjar således med barndomsminnen, där hon berättar att det gällde att ställa sig i kö så fort det uppstod någon sådan. Varubristen var så enorm att det var värt att köa, även om man inte visste vilka varor som fanns att köpa eller om man ens skulle lyckas komma fram till butiken innan varorna tog slut. Hon berättar om Sovjetsångerna och Leninberättelserna som de fick lära sig från det att de var små och att de verkligen kändes sig lyckliga och som att de bodde i världens bästa land. Sedan kommer författaren in på tiden när Sovjet föll och människor som levt hela sitt liv under kommuniststyre plötsligt skulle förstå hur en marknad fungerar. Inflationen var grotesk och fattigdomen enorm. Det behövdes en stor portion idérikedom, styrka och vilja för att klara sin försörjning.
Jag blev verkligen berörd av den här boken. Den har öppnat mina ögon för hur livet kunde se ut i Sovjetunionen/Ryssland och den har också bjudit på en intressant och inspirerande berättelse om hur man kan klara motgångar och ta sig vidare.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Nadja är 40+ och längtar efter barn. Sedan länge står hon i adoptionskö och nu väntar hon bara på att hennes lilla unge ska få komma hem. När hon väl får besked från adoptionsbyrån är det dock inte det besked hon hade väntat på: hon får istället för barnbesked veta att hon inte längre kan adoptera eftersom landet hon vill adoptera från inte längre godkänner ensamstående föräldrar. På något vänster råkar dock Nadja säga till adoptionsbyrån att hon inte alls är ensamstående och plötsligt har hon fått ett kryphål: kan hon med kort varsel fixa fram alla papper som styrker äktenskapet så kommer det bli hennes tur att få adoptera. Men vem ska hon gifta sig med?
