I En storm kom från paradiset berättar Johannes Anyuru om sin pappas, P kallad, långa väg från hemlandet Uganda till Sverige. När boken tar sin början är han fängslad i Zambia, där han fått jobb som besprutningspilot, men där han inte får stanna. Han har varit i Grekland och utbildat sig till stridspilot för att kunna strida i Ugandas flygvapen, men Idi Amin har tagit makten och P har flytt och kan heller inte återvända till sitt hemland. Det är en spännande berättelse om hur P försöker ta sig vidare och för mig var det också en ganska välbehövd liten historie- och geografilektion.
Men det som jag fastnar för mer än själva berättelsen är trots allt språket. Anyuru är även poet, och det kanske inte är en förklaring, men han skriver ju verkligen fantastiskt. Språket bara vindlar sig över sidorna med den ena mer förbluffande formuleringen efter den andra. Allt sitter perfekt.
Den är också fascinerande kort. Andra författare hade säkert fastnat i att beskriva alla händelser kronologiskt och uppehållit sig för länge kring fakta och andra redogörelser, men Anyuru kan konsten att skriva tight och att låta saker skymta mellan raderna. Det gör att boken ibland blir lite svår att ta sig igenom. Det är koncentrerat. Men bra!
Nanna Johansson, som för mig mest är känd för sina serier, skriver också noveller. Det här är hennes debut. Jag älskar Nanna Johanssons samhällssatiriska och feministiska serier och blev nyfiken så fort jag fick höra att hon nu också är aktuell med en novell. Hur skulle det funka utan bilder och roliga bildmontage? Bra!, visade det sig.
I Det är nog dags nu är en ung tjej på besök hos ett par nyblivna föräldrar. Pappan har hon haft känslor för sedan länge och i en förhoppning om att det skulle bli något mellan dem flyttade hon till och med till Malmö för hans skull. Men det blev aldrig något. Efter 14 sms om ensamhet och längtan kom bara ett taktlöst svar där han lyriskt berättade att han har träffat tjejen som kanske är tjejen i hans liv. Och det var inte novellens huvudperson han menade.
Johansson lyckas i detalj ringa in den lite tryckta stämningen som uppstår när man inte längre har något att tala om, när skämten faller platt och när någon som tidigare var en nära vän plötsligt befinner sig på ett annat plan. Det i sig är kanske mer obarmhärtigt än att det också finns olycklig kärlek inblandad. När någon i bekantskapskretsen skaffar barn är det inte säkert att det längre går att umgås. För den som blir förälder är det som att träda in i en värld, där den kompis som befinner sig i en annan fas i livet, kanske inte passar in eller känner sig hemma.
Jag tycker Nanna Johansson verkligen har lyckats beskriva de här sakerna på ett träffsäkert och intressant sätt. Novellen är välskriven, tankeväckande och det saknas inte humor. Mycket bra novell! Läs!
Jag gillar titeln till Sara Granérs seriealbum Det är bara lite aids. Det är provocerande och roligt, på samma sätt som hennes satiriska serier och enrutare. Jag har dock läst en hel del seriealbum i ungefär samma genre det senaste året (Liv Strömquist, Nanna Johansson och, till viss del, Nina Hemmingsson) och kan ibland tycka att andra gör det bättre, men det är nog också något jag tycker för att jag inte riktigt kommer överens med Granérs teckningar. De är ofta mörka, plottriga och ibland, som det känns, hastigt nedkletade. Ibland tycker jag att hennes serier är för mycket, på alla ledder. Albumet innehåller dock ett gäng tokigt bra serier och enrutare, som ändå gör det läsvärt. Granér öser mycket kritik över privatiseringar och tecknar tragikomiska bilder av personer med t.ex. ett ben avslitet och två sjukvårdare som hänger över och spekulerar vad som kan vara fel. Intressant seriealbum!
Du hittar boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om boken är DN och bokmania.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: varför skriver inte John Ajvide Lindqvist något som inte är… skräck? Visst är det lite knasigt att jag säger detta om Sveriges kanske mest populära skräckförfattare, men jag tycker att han skriver så makalöst bra och har sådan intressant insikt i hur människor fungerar att det är lite synd att han håller sig till en genre som jag i någon mening faktiskt inte är så förtjust i.
I Hanteringen av odöda vaknar döda till liv igen en natt. Det börjar med Eva, avliden hustru till David, som plötsligt kan röra sig igen och till viss del tala. David inser dock att det här inte är hans saknade fru; blicken är helt tom. Ändå vaknar såklart förhoppningen om att hon ska bli sig själv igen. Stockholm fylls snart av vandrande o-döda från bårhus och begravningsplatser. Elvy och hennes barnbarn Flora märker till deras förvåning att den forne maken, respektive morfadern, knackar på dörren igen. För Elvy, som är djupt kristen, vaknar idén om att det här är ett tecken på att Jesus återvändande är nära förestående. Journalisten Mahler kastar sig omedelbart till kyrkogården och gräver upp kistan där hans barnbarn har lagts för sista vila. Liket är äcklande, men innehåller ändå något slags liv, vilket barnets mamma snart också blir varse. De tar med sig det uppsvällda barnliket för att vårda honom i Mahlers sommarstuga.
Samhället vet inte hur de ska hantera den nya situationen. Odöda förvandlas till forskningsobjekt och spärras in tills vidare. Anhöriga reagerar på olika sätt, men många vill inte skiljas från deras återvändande anhöriga.
Boken är på spännande och intressant. Som vanligt drar Ajvide Lindqvist saker till sin spets när han skriver om människor i sorg. Kan man älska ett barn så mycket att man kan hantera att kroppen är ett liks? Ajvide Lindqvist skriver fantastiskt bra, som vanligt, men naturligtvis blir man också äcklad. Jag vet inte om jag vill läsa om lik och förruttnelse egentligen.
Liv Strömquist, alltså! Finns det någon vassare och mer träffande? Jag håller inte alltid med henne, men hennes satir är verkligen fantastisk ändå. Einstens fru är delvis på samma tema som Prins Charles känsla, som jag läste tidigare i år, men den är kanske lite spretigare. Centralt tema är feminism. I klockrena serier förkastar hon ”Flicka-projektet”, som uppstod på 00-talet för att bota problemet med ”Unga tjejer” (ni vet: ätstörningar, självskadebeteende, stringtrosor…) och synliggör historiska kvinnor som Einstens fru, Priscilla Presley och Yoko Ono.
Det jag gillar med Liv Strömquist är bland annat att hon så totalt saknar spärrar för vem hon trycker till. Folkkära snubbar som Cornelis Vreeswijk går absolut inte säkra bara för att de är folkkära. Samtidigt försvarar hon mer än gärna de har för låg status för att försvaras i andra forum och de som inte själva snackar för sig (t.ex. tycker hon mer synd om prostituerade än de som kallas ”hora” utan anledning..). Hon tar liksom inte de lätta bollarna. Vem applåderar inte ett projekt för att göra ”unga tjejer” mer självsäkra? Liv Strömquist ger hela projektet en fet spark och menar att pojkar kanske borde lära sig att ta mindre plats istället. Vem tycker inte att homosexuella djur är lite av ett gulligt bevis för att homosexualitet är naturligt? Strömquist problematiserar genom att fråga sig varför just homosexualitet, och inte alla mänskliga beteenden, måste jämföras mot djur för att anses vara normalt. Vad jag också gillar med Strömquist är att hon tecknar prydligt och snyggt och att varje formulering är pricksäker. Allt stämmer. Det är roligt, tänkvärt, snyggt och ibland provocerande. Som det ska vara. Strömquist behöver ingen flicka-kurs. Det är ett som är säkert.
Evas bok är Marianne Fredrikssons debutbok från 1980 och den är också första delen i trilogin Paradisets barn. Boken berättar om Adams och Evas (ja, de bibliska personernas) liv, men utan att egentligen kräva att man kan sin bibel. När boken tar sin början är Eva på en vandring tillbaka till Paradiset för att söka svar på frågor hon bär på. Varför dödade Kain, hennes son, brodern Abel?
Jag tycker om Marianne Fredrikssons fina berättelser om kvinnor, men i just Evas bok blev jag inte berörd. När jag lyssnade så kom jag på mig med att undra om jag missat ett avsnitt i mitten (lätt hänt om man lyssnar medan man springer i motvind…). Jag har lyssnat, lyssnat om och lyssnat om och lyssnat om, men berättelsen fångade aldrig mitt intresse och gick in. Idén är bra; det är ett intressant uppslag att skriva om Eva. Jag vet inte varför jag inte rycks med. Kanske är det för att jag inte kan relatera över huvud taget till grottmänniskolivet… Kanske gör sig boken bättre som pappersbok? Jag vet inte. Boken är lite av en modern klassiker och det finns många som hyllar den. Några som läst och skrivit om den är t.ex. Snowflakes in rain och Mikaelas läs- och skrivblogg. Själv läser jag nog inte klart trilogin.
Jag har haft ljudboksversionen av biografin Gösta Ekman: Farbrorn som inte vill va’ stor i lurarna ett tag. Ska jag vara ärlig så känner jag nästan bara igen Gösta Ekman från de första Jönssonliganfilmerna (och lite från Papphammar om det repriserats på typ Minnenas television..), men jag har haft stor behållning av att lyssna på den här boken i alla fall. Det är verkligen en lång och bred karriär Ekman kan se tillbaka till och i den här boken sammanfattas allting, inklusive åren som hjälpreda åt Ingmar Bergman. Kul att höra om hur det kunde gå till! Den täcker också upp lagom dos privatliv och familjeliv, men jag tycker absolut att den är roligast och bäst för alla ”bakom kulisserna”-grejer som Ekman delar med sig av. Fin bok! Säkert är den dessutom ännu finare som pappersbok, där jag antar att den också innehåller foto och illustrationer.
Hjälp! är det första jag läser av Sara Olausson, men inte det första jag läser av Nina Hemmingsson. Hemmingsson har en speciell stil, som säkert många känner igen. Hennes ögonlösa karaktärer, som gärna är tjejer som säger oväntat snuskiga, rättframma eller oväntade repliker, brukar synas i enrutare i Aftonbladet. Sara Olausson har en annan tecknarstil och flera av hennes serier framstår som självbiografiska. Olausson delar med sig av ångest över döden, skräck för skelett, ilska över sin pappa, 30-årskris och serier som är ganska rakt på sak i sin samhällskritik. Jag gillar de verkligen! De går rakt in och är inte tillkrånglade.
Hemmingsson är bra som vanligt och hon bjuder bl.a. på bokens bästa serie: ”Jag var en riktig häst-tjej”. Den som tror att det går att vara liten och mesig om man är en hästtjej borde läsa den serien!
Det är nog fler än jag som spänt väntar på sista delen i Engelsforstrilogin: Nyckeln, som utkommer i höst. När jag läste första delen, Cirkeln, hade jag inga särskilda förväntningar åt något håll. Jag fick boken innan den ens var tryckt, så det rörde sig om ett lösbladssystem som jag bläddrade lite i vid matbordet. Jag hade inte läst några omdömen om boken eller hört något särskilt om den. Ändå blev jag fast direkt. Upplägget är genialt. Engelsforstrilogin är spännande fantasy förlagd vid en svensk bruksort. Ett gäng gymnasieungdomar med helt olika bakgrunder och helt olika verkligheter tvingas att närma sig varandra eftersom det är utvalda att bekämpa något stort och mörkt. Böckerna är på samma gång bra fantasy och insiktsfulla berättelser av hur det kan vara att vara tonåring idag. Uppföljaren, Eld, vågade jag knappt läsa för att jag var rädd för att bli besviken. Den visade sig toppa alla förväntningar. Nu tätnar verkligen spänningen inför upplösningen i den avslutande delen!
Engelsforstrilogin har en stor fanskara och fansidan på Facebook är välbesökt och uppdateras också ofta. Var och varannan dag postas t.ex. fanart, d.v.s. läsarnas bilder med tolkningar av berättelsen. Att författarna nu tillsammans med serietecknarna Kim W Andersson (som har tecknat framsidorna till Cirkeln och Eld), Karl Johnsson (som har tecknat kartan som finns i Eld) och Lina Neidestam har gjort det här seriealbumet känns otroligt kul och nästan som en present till alla fans.
Här finns 8 serier som utspelar sig före Cirkeln eller efter Eld (men innan Nyckeln, såklart). De första utspelar sig under niornas vårbal, när Rebecka och Gustav träffades. Där får läsaren också chans att lära känna Elias lite bättre, vilket säkert många har önskat eftersom han försvann ur handlingen så snabbt i böckerna. Mot slutet blir det också några hintar om vad som kommer att komma…
Berättelser från Engelsfors är en riktigt trevlig liten bok för den som är fast i trilogin. Jag skulle vilja påstå att den förutsätter att man har läst böckerna, faktiskt, men för oss som har gjort det så är boken verkligen godis. Den är fantastiskt snyggt tecknad och på något sätt har tecknarna lyckats pricka in precis hur jag föreställt mig karaktärerna. Färgerna i bilderna är fantastiska och kompositionerna perfekta. Uppslag efter uppslag är en explosion i dramatiska färger och bilderna är fulla av snygga detaljer. Såhär snyggt kan det vara:
(bild: Karl Johnsson)
Nu längtar jag ännu mer efter Nyckeln!
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
I En storm kom från paradiset berättar Johannes Anyuru om sin pappas, P kallad, långa väg från hemlandet Uganda till Sverige. När boken tar sin början är han fängslad i Zambia, där han fått jobb som besprutningspilot, men där han inte får stanna. Han har varit i Grekland och utbildat sig till stridspilot för att kunna strida i Ugandas flygvapen, men Idi Amin har tagit makten och P har flytt och kan heller inte återvända till sitt hemland. Det är en spännande berättelse om hur P försöker ta sig vidare och för mig var det också en ganska välbehövd liten historie- och geografilektion.
Nanna Johansson
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: varför skriver inte 
