Det här är Anna-Karin Eldes tredje humoristiska seriebok och den är precis lika rolig som de två föregångarna (Om ingen nyper mig i rumpan snart så går jag hem och Var ska man lägga näsan om inte i blöt?), om inte roligare. Förutom träffsäkra illustrationer att känna igen sig i innehåller boken även en del trevliga små texter som en extra krydda. Roligt är också att det inte längre bara är en ruta per serie utan att vissa sträcker sig över flera sidor.
Det är svårt att inte roas av den här serieboken, som med Eldes rika bilder och passande bildtexter ger en väldigt realistisk bild av livet som kvinna idag. Det här är en bok att känna igen sig i och skratta åt. Det här är min humor!
För första gången har jag provat att läsa en serie, eller en tecknad roman, som man kanske borde kalla den här boken. Det var en väldigt trevlig upplevelse!
Det sägs ju att en bild säger mer än tusen ord och det kan jag verkligen hålla med om. Bilderna i den här boken är väldigt träffsäkra och förmedlar verkligen någonting. Det är lätt att känna igen sig i bilderna av fröken Livrädd, som är bokens huvudperson, och de fyndiga texterna och pratbubblorna till bilderna förstärker dessutom en del saker.
Boken handlar om fröken Livrädd, som börjar tröttna på den man som hon har levt ihop med de senaste åren. Hon träffar en ny man och är plötsligt inte säker på vad hon känner. Fröken Livrädd blir livrädd för att bryta upp, men är också rädd för att förlora sin nya flört. Bokens ämne kan kanske inte sägas vara nyskapande, men boken är bra och härlig och den gjorde mig sugen på att läsa fler serier.
Det var länge sedan jag skrattade så mycket när jag läste en bok som när jag läste Anna-Karin Eldes första illustrerade bok. Här skildras vardagens lyckor och olyckor i roliga, sarkastiska och charmiga teckningar med tillhörande kommentarer.
Ibland känns det som om boken skulle kunna handla om mig och det är kanske det som är så roligt med den här boken. Träffsäkert!
Ingen grekisk gud, precis, av Katarina Kieri är en ganska typisk och härlig ungdomsbok, som är lätt att känna igen sig i, kanske inte för att huvudpersonen är med om händelser som alla råkar ut för, men för att det känns att den fångar åldern och känslorna på ett fint sätt. Boken handlar om några jobbiga veckor i 15-åriga Lauras liv och behandlar ämnen som omöjlig kärlek, kompisproblem, kontakten med föräldrarna och (kanske) lycklig kärlek.
Ingen grekisk gud, precis är mysig och har hög ”känna igen sig”-faktor, men sa mig kanske inte så mycket nytt jämfört med andra ungdomsböcker, trots allt.
Ingen grekisk gud, precis
Ingen grekisk gud, precis gavs ut av Rabén och Sjögren 2002. ISBN: 9789129656664.
När den här boken kom ut första gången väckte den ganska mycket uppståndelse och jag kände direkt att det var en bok som jag ville läsa. Trots detta har det dröjt flera år innan jag faktiskt har snubblat över boken och läst den. På ett sätt är det lite synd att jag inte har läst den förrän nu, eftersom det här är en bok som jag tror att man kan uppskatta extra mycket om man är i de vilsna yngre tonåren. I många av texterna skriver författarna nämligen om sina egna uppväxter och det är skrämmande lätt att känna igen sig i de situationer författarna har varit i. Jag tror att den här boken kan ge unga och osäkra tjejer en liten puff och få dem att våga stå på sig och ta för sig.
Boken är en samling av artiklar om olika frågor som alla rör feminism och att vara kvinna. De är skrivna av olika författare och somliga är också bättre skrivna än andra, men sammantaget är det dock en väldigt bra bok om ett ämne som ständigt är aktuellt. Jag tror att alla flickor, tjejer och kvinnor hittar någonting att känna igen sig i när de läser den här boken. Fittstim beskriver definitivt livet som kvinna på ett väldigt äkta och tankeväckande sätt utan att för den sakens skull komma med pekpinnar eller dra upp fördomar och utslitna repliker. Artiklarna är också kryddade med ibland upprörade fakta och statistik och talande bilder. Det är svårt att inte reagera när man läser den här boken, som gör att man börjar fundera på varför saker och ting är som de är. Just därför är det här en bok som alla borde läsa och ta till sig av.
Utåt sett ser Alex och Sophie ut som två väldigt lyckade människor och deras förhållande verkar lyckligt. När de precis hade flyttat ihop bodde de i en villa på landet och hade det inte alls lika gott ställt som de har nu, när de tillsammans äger och arbetar med en tidning och bor i en vindsvåning i Stockholm tillsammans med sina fyra barn.
Under ytan är dock allt kaos och båda sviker varandra utan att riktigt förstå det själva. För Alex är det viktigt att nå ut med deras tidning och att expandera företaget, men Sophie tycker att arbetet är för tungt och vill helst göra något annat. Båda är olyckliga och det urartar till att Alex blir alkoholiserad och Spohie deprimerad. Det blir till slut uppenbart att det inte går att leva på det här sättet och Sophie och Alex skiljer sig. Nu kommer nästa svåra steg: att försöka gå vidare med sina liv.
Det här är en ganska bra bok om ett kraschat förhållande, men också en bok om mediernas hänsynslöshet och den falskhet som genomsyrar hela underhållningsvärlden. Det jag inte gillar med boken är att det känns svårt att sympatisera med någon av de båda huvudpersonerna. Boken berättas av Sophie i vartannat kapitel och av Alex i vartannat och därför får man två olika sidor av saken, men detta till trots är det ibland lite svårt att förstå varför Sophie och Alex gör som de gör. Dessutom gillar jag inte språket, som ofta är både rått och vulgärt. Samtidigt som det finns saker med den här boken som jag inte gillar måste jag dock säga att det faktiskt är en ganska gripande och lite tankeväckande bok: var finns lyckan egentligen?
Efter år av misshandel från sin far, har Erik lärt sig allt om våld, vilket leder till att han 14 år gammal relegeras från sin skola efter att ha skapat ett litet skräckvälde runt sig. På väg till den nya skolan, Stjärnsberg, bestämmer sig Erik för att det nu får vara slut med våldet, men det visar sig vara svårt att hålla löftet om att inte slåss något mer.
På Stjärnsberg gäller speciella lagar och regler och misshandel och förnedring ses som god kamratuppfostran. Det skär sig snabbt mellan Erik och några äldre elever på skolan och problem tornar upp sig.
Det här är en oerhört rå och lite äcklig bok som behandlar frågor som vad ondska är för något och om våld verkligen kan lösa problem. Det här är också ett fint porträtt av en ung killes liv och hans försök att klara sig igenom skolåren mot alla odds.
Boken är bra och känns realistisk trots att jag egentligen inte borde kunna avgöra detta eftersom våld inte direkt är vardagsmat för mig. Boken har i alla fall såpass bra beskrivningar att det var omöjligt att inte bli berörd av de blodiga våldsscenerna. Faktum är att jag emellanåt var tvungen att lägga ifrån mig boken en stund för att smälta den.
När Hanna börjar femman är ingenting längre som förut: bästa kompisen börjar att vara med de tuffa tjejerna i klassen och Hanna blir helt utanför.
Det här är en rå och otäckt mörk berättelse om en utfryst och ensam flickas liv. Boken är svår att skaka av sig när man har läst ut den eftersom den verkligen berör på djupet och jag hade lätt att minnas hur det var när jag själv gick på mellanstadiet. När man är i Hannas ålder är det mycket som händer i kroppen och det är lätt att glida ifrån varandra när man utvecklas olika fort och växer ifrån varandra. Jag hade glömt hur hemskt det var att vara en femteklassare, men boken gör mig påmind om hur det kan vara att gå i en klass med dålig sammanhållning och att ha alldeles blinda lärare.
Boken är ingen kul läsning, men det är bra att det finns författare som på ett så bra sätt kan skriva om sådant som folk gärna blundar för. En viktig, vacker och underbar bok!
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Det här är Anna-Karin Eldes tredje humoristiska seriebok och den är precis lika rolig som de två föregångarna (Om ingen nyper mig i rumpan snart så går jag hem och Var ska man lägga näsan om inte i blöt?), om inte roligare. Förutom träffsäkra illustrationer att känna igen sig i innehåller boken även en del trevliga små texter som en extra krydda. Roligt är också att det inte längre bara är en ruta per serie utan att vissa sträcker sig över flera sidor.
Det är svårt att inte roas av den här serieboken, som med Eldes rika bilder och passande bildtexter ger en väldigt realistisk bild av livet som kvinna idag. Det här är en bok att känna igen sig i och skratta åt. Det här är min humor!
För första gången har jag provat att läsa en serie, eller en tecknad roman, som man kanske borde kalla den här boken. Det var en väldigt trevlig upplevelse!
Det var länge sedan jag skrattade så mycket när jag läste en bok som när jag läste Anna-Karin Eldes första illustrerade bok. Här skildras vardagens lyckor och olyckor i roliga, sarkastiska och charmiga teckningar med tillhörande kommentarer.
När den här boken kom ut första gången väckte den ganska mycket uppståndelse och jag kände direkt att det var en bok som jag ville läsa. Trots detta har det dröjt flera år innan jag faktiskt har snubblat över boken och läst den. På ett sätt är det lite synd att jag inte har läst den förrän nu, eftersom det här är en bok som jag tror att man kan uppskatta extra mycket om man är i de vilsna yngre tonåren. I många av texterna skriver författarna nämligen om sina egna uppväxter och det är skrämmande lätt att känna igen sig i de situationer författarna har varit i. Jag tror att den här boken kan ge unga och osäkra tjejer en liten puff och få dem att våga stå på sig och ta för sig.
Utåt sett ser Alex och Sophie ut som två väldigt lyckade människor och deras förhållande verkar lyckligt. När de precis hade flyttat ihop bodde de i en villa på landet och hade det inte alls lika gott ställt som de har nu, när de tillsammans äger och arbetar med en tidning och bor i en vindsvåning i Stockholm tillsammans med sina fyra barn.
Efter år av misshandel från sin far, har Erik lärt sig allt om våld, vilket leder till att han 14 år gammal relegeras från sin skola efter att ha skapat ett litet skräckvälde runt sig. På väg till den nya skolan, Stjärnsberg, bestämmer sig Erik för att det nu får vara slut med våldet, men det visar sig vara svårt att hålla löftet om att inte slåss något mer.
När Hanna börjar femman är ingenting längre som förut: bästa kompisen börjar att vara med de tuffa tjejerna i klassen och Hanna blir helt utanför.