Det här är en riktig sommarbok. När man läser den är det nästan så att man luras att tro att det är en annan årstid än vad det faktiskt är. Boken handlar om Nils sommarlov i sommarstugan i Blekinge. Nils är kanske runt 10-12 år och han ägnar en del av sommaren åt att fundera kring viktiga saker som vad det är man bäst behöver.
Det här är en kort, lättläst och gullig barnbok om ett sommarlov.
Den här boken handlar om två unga människors liv och den består av två delar.
I den första delen av boken får vi följa Lena Walter-Lax. Hon vantrivs med skolan och med en alkoholiserad pappa och ett dåligt självförtroende börjar hon hascha och upptäcker snart att det är skönt och får henne att känna sig lite bättre för stunden. Detta leder vidare till ett missbruk av tyngre droger, som t.ex. amfetamin.
Boken handlar också om Carl Wennerstrand, som med sitt kaotiska familjeliv finner gemenskap och vänner hos ett gäng med nazister. Livet som nazist leder till kriminalitet och bråk, som till slut blir svårt att stå ut med.
Både Lenas och Calles berättelser är gripande. Man tvingas nästan lägga ifrån sig boken ibland och försöka smälta allt hemskt den handlar om. Det är så otroligt svårt att förstå hur någon kan sympatisera med nazisternas idéer och det känns också svårt att läsa om hopplösheten i drogträsket.
Det här är en väldigt bra bok att läsa, som kanske passar särskilt bra i skolan. Den är bra eftersom den berättar från ”offrens” synvinkel. Det här är inte medias förvridna bild av verkligheten eller lärarnas förmaningstal under ANT-lektionerna. Det här är Lenas och Calles egna berättelser där de försöker förklara hur de hamnade där de hamnade, men också hur de lyckades ta sig upp. Det här är en smärtsam bok, men också en bok som inger hopp. För det går faktiskt att vända sitt liv, även om de allra flesta kanske stannar kvar i det helvete där de har råkat hamna.
Själv tyckte jag att boken var så bra att jag faktiskt sträckläste ut den på en dag. Läs den!
Rita är en nyinflyttad och höjdhoppsintresserad tjej, som Robert träffar vid ett gatukök. De blir snabbt vänner, men Robert får inte bara en ny vän utan han förlorar även en annan. Efter att ha blivit anklagade för att ha misshandlat en kille blir Robert sviken av sin bästa vän. Det är sant att de är skyldiga till misshandeln, men kompisen skyller orättvist nog allt på Robert. Genast börjar Robert att oroa sig över hur han ska ta sig ur denna knipa.
Boken handlar om mycket annat också. Den handlar om Robert och Rita. Den handlar om svek. Den handlar om den svåra sorgen och saknaden. Den handlar om Roberts orienteringstävlingar och om Ritas höjdhopp. Den handlar om mycket och den är både bra och realistisk. En bra bok!
Det här är sista delen i Maria Gripes ”skugg”-serie. I de tidigare böckerna i serien har Berta varit huvudpersonen och berättarjaget, men i den här boken finns hon nästan inte med alls. Boken handlar istället om Carolin.
Carolin bor nu i 1910-talets Stockholm, där hon går på teaterskola. Hon är en mycket begåvad skådespelare, men hon har insett att hon måste undersöka sitt eget liv för att kunna kliva in i olika roller och spela övertygande.
Boken handlar om hennes liv: både saker som skett och saker som sker. Hon tänker tillbaka på sin barndom och mamma Ida, hon funderar kring sin pappa, som hon fortfarande inte vet vem han är, hon sliter på teatern och försöker att komma underfund med sina rollfigurers karaktärer och hon får också en nära vän, Ingeborg, och hon är mer eller mindre förföljd av två unga män.
Fortfarande finns både Berta, Arild, Rosilda och Rosengåva med i bilden, men ändå blev jag lite besviken över att boken inte handlade mer om dem än vad den faktiskt gjorde. De har ju varit en ganska stor del av de tidigare böckerna och det känns inte som att man får något riktigt ”slut” på historien för Bertas och de andras del. Boken handlar ju faktiskt bara om Carolin.
Å andra sidan är det riktigt roligt att få läsa om Carolin, som i alla böckerna har framstått som så speciell. Det en mycket bra och spännande bok. Trots att den är rätt tjock läser man ut den ganska snabbt och det finns hela tiden en massa frågor i boken som man måste få besvarade och därför blir man frestad att sträckläsa. Jag har sagt det förr, men Maria Gripes böcker är så härliga och har en sådan speciell mystik. Sämst med boken är att det inte finns några fler ”skugg”-böcker i serien. Sorgligt!
Sandor slash Ida är en prisbelönt bok som jag har blivit tipsad om många gånger. Trots det tog det ett tag innan jag kom mig för att läsa den och när jag väl hade läst ut den blev jag, som så många gånger förut när jag har haft höga förväntningar på en bok, lite besviken.
Boken handlar om två helt vanliga 15-åringar. Den ena heter Sandor och bor i en förort till Göteborg och den andra heter Ida och bor i Stockholm.
Sandor är tönten som blir kallad för bögjävel i skolan eftersom han dansar balett på fritiden. Några riktiga vänner har han egentligen inte och han är inte typen som går på fester och träffar folk.
Ida blir kallad för hora och bimbo och folk snackar skit om henne och säger att hon knullar runt. Hon fester vilt varje helg och skolkar från skolan nästan jämt. Den mesta tiden spenderar hon på café med sina kompisar och familjeförhållandena är rätt struliga.
Sandor och Ida är alltså olika som natt och dag, men genom en slump kommer de i kontakt med varandra via en chatt och vänskapen mellan Ida och Sandor kommer att förändra saker hos dem båda.
Boken har på vissa ställen hög ”känna igen sig”-faktor och är på ett sätt väldigt realistisk, men samtidigt tar jag det för otroligt att två så olika människor finner varandra. Trist, men sant. Visst suger sig boken fast redan i de första kapitlen och får en att läsa mer, men jag hakar ideligen upp mig på sådant som jag inte tror kan hända i verkligheten. Boken känns helt enkelt inte speciellt äkta eller som någon trovärdig skildring av livet som tonåring idag.
För något år sedan var det här boken som alla talade om och som alla läste. Egentligen gillar jag inte att läsa sådana böcker eftersom det nästan alltid leder till besvikelse när boken sedan inte lever upp till de höga förväntningarna, som det är så lätt att ställa på en populär bok. Själv blev jag dock inte speciellt besviken den här gången. Det här är en bok, som är lätt skratta till samtidigt som allvaret inte är svårt att skönja bakom de fyndigt formulerade meningarna.
Boken handlar om Mikael, som växer upp i Tornedalen på 60-talet, och den handlar om tonåren, rockmusik och livet i staden som varken tillhör Sverige eller Finland – Pajala.
Som 80-talist är det lite svårt att kunna identifiera sig med bokens beskrivningar av 60-talet, som ju är en del av bokens charm, men det störde mig inte speciellt mycket eftersom man faktiskt kan uppskatta denna bok i alla fall. Populärmusik från Vittula är välskriven och rolig samtidigt som den är en kärleksfull historia om en bygd och folket som lever där. Boken är dock inte bara rolig utan övergår ibland snabbt till underligheter, som jag inte alltid riktigt hänger med på. Jag tycker att övergången från det vanliga och roliga till något slags abstrakt fantasi sker så snabbt att man inte vet om det man läser är ”verklighet” eller utspelar sig i någon huvud. Det är dock en av de få riktigt negativa sakerna med den här boken.
Med den här boken avslutas Per Anders Fogelströms klassiska serie om Stockholm. Vi har nu hamnat i 60-talet och boken koncentrerar sig mest kring barnbarnen till de personer som serien ursprungligen handlade om.
Livet för de unga ser inte alls ut som det gjorde för de unga tidigare. Nu startar raggarkulturen och andra ungdomskulturer och istället för att kämpa för sina rättigheter söker de unga spänning på annat håll.
Det här är en bra avrundningen på Fogelströms porträtt av Sverige. Jämför man med tidigare delar i serien är förändringen i Stockholm uppenbar och det finns en del intressanta delar i boken, där personer tänker tillbaka på sin ungdom och ser hur de har blivit märkta av den tid de växte upp i.
I boken finns också en salig blandning av personer och därför får man en ganska bra inblick i såväl livet för de som har det riktigt dåligt, som livet för de som har lyckats bra i livet. Detta ger ännu fler möjligheter att jämföra och se hur olikt livet kan te sig.
Det jag saknar med boken är en riktig helhet. Vid det här laget har antalet huvudpersoner blivit lite för många för att man ska kunna få en riktigt bra bild av varje person. Boken hoppar lite fram och tillbaka mellan olika personer och mellan kapitlen kan det också vara ganska stora tidsmässiga skutt.
Annars är det här, som sagt var, en intressant bok och Fogelströms stockholmsböcker har vid det här laget blivit självklara favoriter hos mig.
När jag var sju år så gick Tomtemaskinen, med Pettson och Findus, som julkalender. Samma år fick jag också boken med samma berättelse och det händer fortfarande att jag tar fram den vid jul och läser den. Jag älskar fortfarande Sven Nordqvists vackra och finurliga bilder och den söta historien om gubben som vill överraska sin katt med en tomte på julaftonen.
Pettson inser att det inte går att be någon granne komma och vara tomte åt en katt, så han bestämmer sig för att göra en tomtemaskin. För någon riktig tomte finns väl inte? Eller?
Rekommenderas för: Alla som vill njut av Sven Nordqvists finurliga och roliga bilder och läsa en mysig julberättelse om en gubbe som vill ordna en tomte åt sin katt.
Betyg: 4+ jultomtar av 5.
Sven Nordqvist (född 1946) är en svensk författare och illustratör som bland annat är känd för sina böcker om Pettson och Findus. Den första boken i serien, Pannkakstårtan, kom ut 1984.
Utgivningsår: 1994 (första svenska utgåvan, Opal).
Antal sidor: 129.
Serie: Pettson & Findus.
ISBN: 9172707267.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
”Pettson har berättat för Findus att Tomten brukar komma på julafton. Det är något som Findus inte glömmer, och nu ser han väldigt mycket fram emot julafton och Pettson är rädd för att Findus kommer att bli mycket besviken när ingen Tomte kommer. Han sätter igång med att bygga en mekanisk tomte, ett projekt som visar sig vara ganska svår.”
Sandra, 19 år, flyttar till Stockholm och börjar arbeta på ett servicehus. Hon flyr eftersom hon i besvikelsen över att hennes stora kärlek, Zeb, varit otrogen har kastat en sten i hans huvud. Zeb hamnade på sjukhuset efter incidenten och Sandra är mörk av sorg. Hon är dessutom gravid, vilket inte gör någonting enklare.
På servicehuset träffar Sandra en gammal dam som heter Judith. Sandra och Judith får en fin kontakt och Judith berättar för Sandra om sitt händelserika liv och sitt livs stora kärlek. Judiths gripande berättelse resulterar i att Sandra hjälper den gamle damen med någonting som damen har skjutit på länge, men den resulterar också i att Sandra lär sig mycket om sig själv och att hon får hjälp till att fatta beslut.
Det här är en fin berättelse om en stark kärlek mellan två gamla människor, men också en bok om en tonårings kärleksproblem.
Boken är bra, men känns också lite för kortfattad. Historien är mycket koncentrerad kring Judith och hennes bekymmer medan mycket av Sandras problem aldrig riktigt reds ut. När jag la boken ifrån mig kändes det som om det fanns en hel del frågor som författaren helt enkelt lämnade osvarade. Det och faktumet att jag sällan faller för lite småsentimentala kärlekshistorier, som den här, gör att jag inte riktigt gillar den här boken.
