Kategorier
Ishiguro, Kazuo

Begravd jätte

Begravd jätte av Kazuo Ishiguro är en fantasyroman om ett äldre par som ger sig iväg in i dimmorna för att söka sin försvunna son. Jag har älskat allt annat jag läst av Ishiguro, men den här gick inte hem hos mig. Betyg: 2+ drakar av 5.

Begravd jätte av Kazuo Ishiguro är en fantasyroman om ett äldre par som ger sig iväg på en lång resa i sökandet efter deras försvunna son. Det är 500-tal och en dimma har svept in och gjort att människors minnen har börjat blekna bort. Det blir en händelserik färd och många möten. Någonstans hotar också en fruktansvärd drake, eller är det något annat som ligger begravt?

Jag har läst flera romaner av Ishiguro och hittills har alla seglat in på min lista över favoritromaner. Jag har blivit djupt berörd av både Återstoden av dagen och Never let me go, men när jag nu har läst Begravd jätte så känner jag mig inte lika drabbad. Fantasy är måhända fel genre för mig, men för mig fanns det inte mycket i den här romanen som engagerade. Av de Ishiguro-romaner som jag har läst så tycker jag dessutom att Begravd jätte är den mest avancerade och jag är den första att erkänna att mycket säkerligen flög över huvudet på mig. Här finns kopplingar till andra verk och berättelser, inte minst Kung Artur-berättelserna, och det är proppat med symboler och namn som är tänkta att väcka associationer, men som främst får mig att känna mig dum.

Det finns säkert mycket att hämta i Begravd jätte för den som har den rätta bakgrunden och känner sig manad att läsa något som kräver mycket analys och eftertanke. Jag inser att det finns många bottnar i den här berättelsen, men för mig var det just inget lager som engagerade särskilt mycket.

Begravd jätte av Kazuo Ishiguro
Begravd jätte av Kazuo Ishiguro

Originalets titel: Buried giant (engelska).
Översättare: Rose-Marie Nielsen.
Uppläsare: Magnus Roosmann.
Utgivningsår: 2015 (första brittiska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Wahlström & Widstrand), 2017 (den här ljudboksversionen, Bonnier audio).
Antal sidor: 335 (ca 14 h lyssning).
ISBN: 9789146226659, 9789176518373, 9789176471890.
Andra som läst: dagensbok.com, Fantastiska berättelser.

Det är 500-tal. Romarna försvann för längesedan, och det land som en gång ska komma att bli England sveps sakta men säkert in i ett slags kollektiv minnesförlust som kallas ”dimman”. I landskapet rör sig människor på obestämd flykt; föräldrar söker sina barn, barn söker sina föräldrar. Men det är också en värld, som Ishiguro skildrar den, befolkad av monster och demoner. Och mitt i allt detta befinner sig Axl och Beatrice, ett åldrat par som ger sig ut på en lång och farofylld resa för att hitta sin son, sedan många år försvunnen.

Kazuo Ishiguros nya roman, den första på tio år, är en symbolladdad, svart och mystisk saga. Ishiguro leker med genrer och överskrider dem. Begravd jätte är äventyrsberättelse, pikareskroman, fantasy – allt på en och samma gång. Och, på ett djupare plan, är den också en betraktelse över – och kanske ifrågasättande av – myternas och det kollektiva minnets betydelse.

(förlagets beskrivning)

Kazuo Ishiguro

Kazuo Ishiguro (född 1954) är en brittisk författare med japanskt ursprung. Han har skrivit ett stort antal romaner, i vitt skilda genrer. Hans genombrott kan sägas vara The remains of the day (Återstoden av dagen), från 1989, som också har filmatiserats och för vilken han belönades med Bookerpriset. Även SciFi-romanen Never let me gohar filmatiserats. 2017 tilldelades Kazuo Ishiguro Nobelpriset i litteratur.

Kategorier
Sahin, Burcu

Broderier

Broderier av Burcu Sahin är en diktsamling om handarbete och kvinnoliv, traditioner och migration. Det känns fint att låta dikter som kretsar kring just handarbete låta berättelsen växa fram som en väv! Betyg: 4 spetskanter av 5.

Under årets Littfest var jag på plats när det tillkännagavs vem som vunnit årets Katapultpris, Sveriges författarförbunds debutantpris. Vinnaren blev Burcu Sahin, som belönades för sin diktsamling Broderier, en bok som jag omedelbart såg till att skaffa mig.

Det är en liten bok, fylld med kvinnor: kvinnor böjda över sömnad och broderier, kvinnor böjda i bön, kvinnor i en självklar gemenskap, masserande varandras nackar. Det är också en bok om sorg och förlust och om migration. Genom hela boken löper just sömnaden som en röd tråd (förlåt för ordvitsen) och bildar en rik väv. Handarbetet blir en väg både framåt och bakåt, till traditionerna och kulturen. Jag tycker att det är en väldigt rik och fin berättelse.

Ibland blir poesi för “svårt” för mig, men jag brukar ta mig läsarens frihet att läsa in det jag spontant känner under läsningens gång. Förmodligen missar jag någonting, förmodligen är det något lager som går mig förbi och flyger över huvudet. Men det gör inget! Det här är en fin diktsamling och det känns tacksamt att författaren har valt att låta dikterna kretsa kring just broderier, som verkligen fungerar som metaforer på många plan. Det gör att det trots allt är ganska lätt att följa med och det gillar jag. Det känns också härligt att bjuda in till detta kvinnliga universum och lyfta handarbetet, hantverket.

rötterna är kraftiga
liknar anklagelser

de yngsta grenarna kapas
faller under mödrarnas
befallningar

rötterna sprider sig
förgrenas likt linjerna
i dina fotsulor

dokumenteras
inför ännu oskrivna böcker

där roten kapas
växer trådar ut

Ur Broderier av Burcu Sahin

Utgivningsår: 2018 (första utgåvan, Albert Bonniers förlag).
Antal sidor: 80.
ISBN: 9789100174934, 9789100174941.

det som läggs i våra händerska så småningom tas ifrån oss

Burcu Sahins dikter börjar i det detaljerade handarbetet, så som det har praktiserats av generationer kvinnor: broderi, sömnad, vävning. Tradition och minne ställs mot rörelse, migration och konflikt – men inte som enkla motsatser, utan som en växande och föränderlig väv.

(Förlagets beskrivning)
Broderier av Burcu Sahin
Broderier av Burcu Sahin

Burcu Sahin

Burcu Sahin (född 1993) är en svensk författare och lärare i skrivande, bland annat på Biskops-Arnös skrivarlinje. Broderier (2018) är hennes debut.

Kategorier
Pamuk, Orhan

Den rödhåriga kvinnan

Den rödhåriga kvinnan av Orhan Pamuk är en mångbottnad berättelse om faderskap, svek och skam. Betyg: 4 fastighetsbolag av 5.

Den rödhåriga kvinnan av Orhan Pamuk tar sin början en sommar när Cem tar ett tillfälligt lärlingsjobb som brunnsgrävare i en mindre stad utanför Istanbul. Hans pappa har försvunnit ur bilden och därmed har Cem också förlorat de ekonomiska förutsättningarna för att studera vidare, men med lärlingsjobbet hoppas han på att kunna samla ihop de pengar som behövs. Hans chef och lärare, mäster Mahmut, blir mer än en chef och lärare, han blir också något av en fadersfigur för Cem.

Medan brunnsgrävningen pågår kommer ett teatersällskap till byn och Cem blir omedelbart intresserad av en kvinna i sällskapet. Det slumpar sig också så att han vid ett tillfälle blir förförd av kvinnan och följer med henne hem. Dagen efter händer som inte får ske: en liten sten som ramlar ned i brunnen kan skada den som står på bottnen och gräver, men plötsligt tappar Cem en hel hink, fylld med utgrävt material. Mäster Mahmut står på brunnens botten och Cem kastas mellan att föröka rädda sin mästare eller att fly till Istanbul. Han väljer det sistnämnda, vilket ger honom skam- och skuldkänslor som kommer att förfölja honom resten av livet, liksom skräcken över att bli påkommen som den som lämnat mäster Mahmut att dö.

Vad som också förföljer Cem är två traditionella berättelser: den om Oidipus, som mot sin vetskap dödar sin egen far och har sex med sin egen mor, och den om Sohrab, som mot sin vetskap dödar sin egen son. Orhan Pamuk väver ihop dessa myter och berättelser med den mer samtida berättelsen om Cem och på många sätt blir det såklart förutsägbart eftersom berättelserna speglar sig i varandra. Ändå tycker jag verkligen att Pamuk ror iland det och skapar något verkligt intressant. Jag vet inte vad det är som gör det, men Orhan Pamuk har sannerligen ett alldeles eget sätt att komponera. Han lyckas väva in en lågmäld spänning som verkligen fängslar. Jag brukar inte alls fascineras av mytologi och traditionella berättelser, men här gav de en ödesmättad känsla som verkligen adderade något till den här berättelsen om faderskap, skam och skuld. Jag tycker också om hur Pamuk gärna gör snabba perspektivbyten och vrider runt på berättelsen, lägger till nya lager. Det finns mycket att veckla ut i den här mångbottnade berättelsen. Jag tror att jag kommer att bära den med mig länge.

Den rödhåriga kvinnan av Orhan Pamuk
Den rödhåriga kvinnan av Orhan Pamuk

Den rödhåriga kvinnan

Originalets titel: Kirmizi saçli kadin (turkiska).
Översättare: Mats Andersson.
Uppläsare: Reine Brynolfsson.
Utgivningsår: 2016 (första turkiska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2018 (den här radioföljetongen, producerad av Ludvig Josephson för Sveriges radio).
Antal sidor: 284.
ISBN: 9789113076300.

Orhan Pamuk

Orhan Pamuk (född 1952) är en turkisk nobelprisbelönad författare, känd för romaner som Mitt namn är röd (från 2000) och Istanbul (från 2003). Orhan Pamuk har en hemsida.

Förlagets beskrivning

“Han heter Cem Çelik och är son till en försvunnen apotekare. Han lever med sin mor och jobbar hårt för att förverkliga sina drömmar att läsa vid universitetet. En dag möter Cem den rödhårige kvinnan Gülcihan och inser att hon en gång var hans fars ungdomskärlek.

Den rödhåriga kvinnan är en sinnrikt konstruerad roman som ofta knyter in psykologiska och litterära myter och legender. Återigen visar Orhans Pamuk vilken romanens mästare han är och den här gången gör han det i det något kortare formatet.”

Kategorier
Woodson, Jacqueline

Brun flicka drömmer

Brun flicka drömmer är en poetisk och vacker biografi och en berättelse om rasism och skrivardrömmar i 60- och 70-talets USA. Betyg: 5 fjärilar av 5.

Brun flicka drömmer av Jacqueline Woodson
Brun flicka drömmer av Jacqueline Woodson

Brun flicka drömmer av Jacqueline Woodson är en självbiografisk berättelse om en uppväxt i ett USA där medborgarrättsrörelsens kamp börjar ge frukt. Här växer Jacqueline upp i den amerikanska södern och så småningom i New York. Det är en tid när mycket faktiskt blir till det bättre för svarta, men här blir det beskrivet ur ett barns ögon, vilket är intressant på sitt sätt.

Kanske är det tiden, kanske är det bara Jackie, men något som genomsyrar hela berättelsen är drömmarna, inte begränsningar eller något som håller emot, utan en bubblande längtan. Jackie drömmer om att skriva och hon spricker nästan av berättarlust, ibland räcker faktiskt inte verkligheten till. Det är en underbar uppväxtskildring att få ta del av – en berättelse med ett lyckligt slut, om man så säger, eftersom man som läsare förstås är medveten om att lilla Jackie kommer att bli författare en dag, en väldigt framgångsrik sådan till och med. I år tilldelades Jacqueline Woodson ALMA-priset (Astrid Lindgren memorial award) – världens kanske finaste pris till en barn- och ungdomsförfattare. Raskt påbörjades den svenska översättningen av just den här boken, som märkligt nog är det första (men knappast den sista) som getts ut på svenska. Det är den fenomenala poeten Athena Farrokhzad som står för översättningen och den har verkligen träffat helt rätt (vill jag tro, inte för att jag har läst boken på originalspråk, men för att språket flyter helt naturligt på vers).

Jag älskar språket i Woodsons självbiografiska berättelse. Det är lätt och poetiskt, rakt på sak utan att vara banalt. När jag läser kan jag verkligen se lilla Jackie framför mig och jag blir glad av den synen. Trots att hennes uppväxt inte saknar sorger och förluster så finns det ett skimmer och ett ljus och, framför allt, den där härliga berättarglädjen. Jag vill läsa mer av Woodson. Hoppas att det kommer mer på svenska snart!

Citerat ur Brun flicka drömmer

Det duger som namn åt mig, sa min far
dagen då jag föddes.
Jag förstår inte varför
hon inte också kan få det.

Men kvinnorna sa nej.
Först min mor.
Sen en faster i taget, drog undan min rosa filt,
klappade de tjocka, stubbiga lockarna,
ryckte i mina nya tår,
rörde vid mina kinder.

Flickan kommer inte att heta Jack, sa min mor.

Och min fars systrar viskade,
En pojke som fick heta Jack var redan det illa.
Precis så att min mor kunde höra.
Låt flickan heta Jack, sa min far,
och hon kommer att växa upp
och bli stark.
Uppfostra henne väl, sa min far,
och hon ska göra namnet till sitt.
Låt flickan heta Jack
och folk kommer att lägga märke till henne
, sa min far.

Av det enda skälet att de undrar om hennes föräldrar
var galna, sa min mor.

Och så höll de på fram och tillbaks tills
det blev Jackie
och min far rasande lämnade sjukhuset.

Ge mig pennan,
sa min mor till mina fastrar, skrev
Jacqueline där det skulle stå ett namn.
Jacqueline, utifall att
nån skulle få för sig att strunta i ie.

Jacqueline, utifall att
jag skulle växa upp och vilja ha nåt lite längre
och lite längre bort ifrån
Jack.”

Brun flicka drömmer av Jacqueline Woodson
Brun flicka drömmer av Jacqueline Woodson

Brun flicka drömmer

Originalets titel: Brown girl dreaming (amerikanska).
Översättare: Athena Farrokhzad.
Utgivningsår: 2014 (första amerikanska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Natur & kultur).
Antal sidor: 333.
ISBN: 9789127159266, 9789127159280.
Andras röster: Fiktiviteter, Jennies boklistaOch dagarna går…Prickiga Paula och böckerna.

Jacqueline Woodson

Jacqueline Woodson (född 1963) är en amerikansk författare som bland annat har belönats med ALMA-priset. Hon har skrivit en lång rad barn- och ungdomsböcker, men den enda som har översatts till svenska (hittills) är Brun flicka drömmer från 2014 (på svenska 2018). Jacqueline Woodson har en hemsida, twittrar under @JackieWoodson, instagrammar under @jacqueline_woodson och har en Facebooksida.

Förlagets beskrivning

“Brun flicka drömmer är Jacqueline Woodsons memoarer skrivna på fri vers. Hon skildrar sin uppväxt i South Carolina och i New York och hur det var att växa upp som svart flicka i USA på 1960- och 1970-talet. Ömsint och starkt leder varje rad in i barnets sökande efter tillhörighet och en plats i världen.”

Kategorier
-

Nobelveckan: kvinnliga nobelpristagare jag har läst

Den här veckan är den vecka då den ena nobelpristagaren efter den andra tillkännages, men i år är det knäpptyst på torsdag. Ingen kommer att stiga ut genom dörren i Börssalen och tillkännage en ny pristagare. Självklart känns det vemodigt och tråkigt.

För något år sedan kände väl inte en vanlig människa till namnet på medlemmarna i Svenska Akademien, men plötsligt blev namn som Katarina Frostenson och Horace Engdahl löpsedelsstoff. Nu är Svenska Akademiens ledamöter välkända bland allmänheten, men inte för att de tillhör är en viktig institution som delar ut en mängd stipendier och priser, utan för att de utgör en solkig och pinsam grupp stofiler som skyddar en våldtäktsman och som är beredda att låta en månghundraårig kulturinstitution rasa samman för att skydda honom (och hans fru). Ja, vad ska man säga? Jag vet faktiskt inte!

Här kommer i alla fall ett litet inlägg om de kvinnliga nobelpristagare som jag har läst. 14 av de 114 författare som hittills har belönats med nobelpriset i litteratur är kvinnor. Under 10-, 50-, 70- och 80-talet belönades ingen kvinna. INGEN!

1909: Selma Lagerlöf

Lagerlöf har skrivit några av mina favoritböcker: Kejsarn av Portugallien, Jerusalem och många riktigt bra noveller, t.ex. Vägen mellan himmel och jord. Hon kan skriva om människor och deras kärlek, tro och rädslor på ett sätt som verkligen går rakt in i hjärtat. Och oftast håller hon sig fast förankrad i sina hemtrakter i Värmland, men med berättelser som når rakt ut i världen.

Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf
Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf

1926: Grazia Deledda

Har inte läst ännu.

1928: Sigrid Undset

Undset är kanske mest känd för sina böcker om Kristin Lavransdotter. Och det är lätt att förstå. Böckerna handlar om Kristin Lavransdotter, som växer upp i ett välbärgat hem i 1300-talets Norge och som sedan går sin egen väg i livet och väljer den stora kärleken framför den man som utsetts åt henne. Det är några av de finaste och mest opolerade böcker jag läst om kärlek och moderskap.

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset
Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset

1938: Pearl S. Buck

Har inte läst ännu.

1945: Gabriela Mistral

Har inte läst ännu.

1966: Nelly Sachs

Har inte läst ännu.

1991: Nadine Gordimer

Har inte läst ännu.

1993: Toni Morrison

Har inte läst ännu.

1996: Wislawa Szymborska

Har inte läst ännu, egentligen, men hon har skrivit en av de finaste dikter jag vet: Nära ögat. Den finns inlagd i slutet på tegelstenen Den osynliga bron av Julie Orringer, en fin bok om några judiska ungrares fruktansvärda tillvaro under Andra världskriget. Trots att jag verkligen berördes av och tyckte väldigt mycket om Orringers roman så läste jag sedan Szymborskas dikt och insåg att Szymborska lyckats komprimera ned ungefär samma berättelse och samma känsla i några rader. Så fruktansvärt skickligt!

2004: Elfriede Jelinek

Har inte läst ännu.

2007: Doris Lessing

Okej, här kommer skammen dårå, men jag har läst Lessings Den femte sanningen och jag tog mig knappt igenom. Den var så, så, så svår att hänga med i. Lessing har kanske skrivit annat, som är mer lättillgängligt, men Den femte sanningen flög fem meter över huvud på mig.

Den femte sanningen av Doris Lessing
Den femte sanningen av Doris Lessing

2009: Herta Müller

Av Müller har jag läst Hjärtdjur, som flög över huvudet på mig när jag läste den. Jag tror att jag skulle läsa den på ett annat sätt idag, men då nådde den inte fram. Kanske borde jag läsa om den. Förmodligen skulle jag i sådant fall bli berörd av berättelsen om människor som försöker att stå ut under förtrycket i det totalitärt styrda Rumänien.

Hjärtdjur av Herta Müller
Hjärtdjur av Herta Müller

2013: Alice Munro

Jag har läst mycket Munro sedan 2013. Hon skriver noveller som ingen annan. Trots att berättelserna är komprimerade, så som de måste vara i novellformatet, så kan de ibland sväva ut och berätta överraskande ingående om vissa detaljer. Jag häpnar alltid över hur hon bygger upp, får läsaren att titta åt ett håll och sedan plötsligt vänder hela berättelsen. Hennes berättelser är ofta överraskande, i sin lågmäldhet. Jag tycker riktigt mycket om Munro! Jag tycker särskilt mycket om samlingen Brinnande livet.

För mycket lycka av Alice Munro
För mycket lycka av Alice Munro

2015: Svetlana Aleksijevitj

Aleksijevitj! Jag saknar ord för att beskriva hur brännande och berörande hennes reportageböcker är. Jag känner inte till någon som inte har dragits med av Bön för Tjernobyl och lagt den ifrån sig med nya insikter och tankar. Aleksijevtij har läst mig mycket om Sovjet, människor och lidande.

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj
Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj

PS: I år har flera förlag gått ihop och bestämt sig för att ge ut nyutgåvor av verk från samtliga kvinnliga nobelpristagare. Fint initiativ tycker jag!