Kammakargatan, av Therese Bohman, är en kortroman som passar utmärkt att läsa i december eftersom den är indelad i 24 kapitel. Varken formatet eller undertiteln – ”En julberättelse” – bör dock avskräcka någon från att läsa boken vid andra tider på året. Det här är en liten pärla som kan avnjutas när som helst, förslagsvis med eventuellt studentliv på behörigt avstånd, för maximal nostalgi.

Det här är nämligen en berättelse om en fiktiv Therese Bohman som flyttar till Stockholm för att lästa kulturvetenskap på universitetet. Året är 1997, vilket också bidrar till nostalgin. Boken vältrar sig absolut inte i popkulturella referenser eller gör några komiska poänger av tiden då den utspelar sig, tvärtom är det en berättelse som är helt utlyft i tiden. I Kammakargatan blir det ändå väldigt påtagligt att handlingen är förlagd långt före de smarta telefonernas intåg och det är det som väcker nostalgin hos mig: att personerna i den här boken plingar på hos varandra och hoppas på att någon svarar, att de köper böcker att plocka fram och läsa på pendeln, att det är en tid där människor kan vara omgärdade av en viss mystik eftersom allt man vet om varandra är det man har fått veta när man lärt känna varandra (eller möjligen det man hört genom andra) – detaljer om folk och deras förflutna går inte att söka upp på nätet.

Bokens Therese flyttar till stan utan att känna någon och det är med både förväntan och nervositet hon går på uppropet på universitetet. Hennes hyresrum ligger i Skogås, men snart har hon lärt känna en kursare som bor oerhört centralt – på Kammakargatan, i en stor lägenhet inredd med antikviteter och osande av kulturellt kapital. I boken får läsaren följa Therese under sin första termin i Stockholm, en termin som allt mer börjar röra sig runt just Kammakargatan och de vänner hon funnit där.

Kammakargatan är en berättelse som är oväntat spännande, trots att den i stort sett inte handlar om någonting annat än vardagen hos en ung vuxen som börjat plugga och börjat lägga grunden för det som ska komma: i Therese fall ett liv kring konst och kultur. Vad är det som är spännande? Jag vet knappt själv, men jag när jag läser om Therese och hennes kompisar, fester, diskussioner kring litteratur, så läser jag med en viss lite oro över att berättelsen ska ta en vändning och tillvaron, som framstår så problemfri, ska kompliceras. Kanske kompliceras tillvaron, kanske gör den det inte. Oavsett blir terminen en formande tid och det var ljuvligt att följa bokens Therese genom den. Jag tror att alla som pluggat på universitetet känner igen sig i att det är en tid som verkligen lägger grunden för livet lång tid framöver, oavsett om man förstod det medan det hände eller om man inte alls gjorde det. Jag tycker Kammakargatan är en mycket fin berättelse om just det.

Therese Bohman

Therese Bohman är en svensk författare och kulturjournalist.