Livet går så fort. Och så långsamt.

Livet går så fort. Och så långsamt. av Martina Haag är en bok som kastar läsaren tillbaka till högstadiet. Det finns nostalgi och humor, men främst är det en sorglig bok som påminner om vilken ensam och tuff tid högstadiet kan vara. Betyg: 5 Eagle-tröjor av 5.

Livet går så fort. Och så långsamt. av Martina Haag
Livet går så fort. Och så långsamt. av Martina Haag

Livet går så fort. Och så långsamt. av Martina Haag är en bok som kastar läsaren tillbaka till högstadiet. I Haags roman är det tidigt 80-tal och det strösslas generöst med referenser till den tidens musik, mat och mode, men även den som har gått på högstadiet under något helt annat decennium kommer förmodligen att känna igen sig i boken, kanske inte genom identifikation med huvudpersonen, men genom att både personer och situationer känns exakt inringade och går att känna igen på ett mer generellt plan eller genom att känna igen andra från högstadietiden.

I huvudrollen finns Sonja, som går i nian och inte har någon större förhoppning om att gå ut med betyg som räcker för att komma in på gymnasiet. Boken berättas mestadels av Sonja själv, med hennes naiva och barnsliga syn på tillvaron, och ibland i tillbakablickar från en vuxen Sonja. Delarna med tonårs-Sonja känns fenomenalt bra formulerade och påminner mig om den där åldern, då man är på väg att bli vuxen, men samtidigt är ett barn och saknar livserfarenhet. Mycket av det Sonja gör och säger är ogenomtänkt och dumt, ibland rent farligt. Som läsare håller jag nästan andan ibland, vill säga åt henne att gubben på hennes prao-plats är en pedofil, som hon ska passa sig för, att hon inte ska lita på skolans mesta högstatustjej, för hon kommer bara att lura och såra henne, och att den där killen hon suktar efter är en idiot.

Sonja verkar känna sig så himla ensam, en känsla som jag tror att många (de flesta?) känner någon gång på högstadiet. Det är viktigt att passa in, att säga rätt saker, att klä sig rätt, att umgås med rätt personer, att bli bjuden på rätt fester – det är många koder, oskrivna regler och maktstrukturer att förhålla sig till. Det gör också att det snabbt kan svänga om. Den som ena dagen var en bästis, kan nästa dag vända en ryggen. Sonja har det dessutom riktigt trassligt hemma, där föräldrarna är på väg mot separation och där psykisk ohälsa och alkoholism inte direkt bidrar till att skapa en lugn och trygg plats för Sonja och hennes lillasyster. När inte heller skolan är en speciellt bra plats för Sonja så är det svårt att inte känna med henne. Jag vill helst bara ge henne och kram och berätta att det kommer att bli bättre.

Martina Haag har ett antal feelgood-berättelser och underhållande krönikor i bagaget, men fick verkligen stort genomslag med sin senaste roman, Det är något som inte stämmer, som skickligt skildrar en sårig separation och djup ångest. Jag fick för mig att Livet går så fort. Och så långsamt. skulle bli något av en tillbakagång till feelgood-genren, 80-talsnostalgin talade för det. Visst finns det många roliga scener, snärtiga formuleringar och roliga referenser i den här boken, men den är faktiskt en långt mer allvarlig och mörk berättelse än vad jag hade trott. Som tur är finns det också en del hopp och ljus.

Den här boken har fått ett blandat mottagande, av det jag har sett, men jag tycker att det är en väldigt stark läsning. Jag älskar Haags rena språk, pricksäkra liknelser och hur hon hittar den helt perfekta rösten åt Sonja. Det känns äkta och på riktigt. Det är svårt att inte beröras av det här.

Citerat ur Livet går så fort. Och så långsamt.

”Det fanns så många fällor. Och råkade man svara fel så var det kört, man hade liksom bara en chans. Jag minns när jag var hemma hos Susse med Mia och Micke Almlöf och vi satt och lyssnade på nya Scorpionsskivan, och Susse plötsligt frågade:

– Hur ofta tvättar du öronen, Sonja?

Och jag tänkte, om jag svarar: En gång i veckan då är det så konstigt, som att man har sin speciella örontvättardag. Och om jag svarar: Nej jag tvättar liksom inte öronen sådär med tvål och vatten, som man tvättar händerna, då är man ju skitäcklig. Nu måste jag svara, men vad jag än kommer att säga blir jag antingen en örontvättarprofessor eller en äckelmänniska, som har hela huvudet fullt med vax och jag tänkte det fortaste jag kunde på vad fan jag skulle säga, det bara rusade i huvudet och Micke och Mia och Susse tittade på mig och det var som om musiken tystnade och helvete, vad jag än svarar kommer det att bli en sägning som förstör för mig, något som dom kan kasta ur sig lite närsomhelst, när det är andra viktiga med. Så plötsligt kom jag på det, jag sa:

– Det gör jag automatiskt, varje gång jag tvättar håret.

Jag klarade mig, precis i sista sekunden. Jag var helt lättad resten av kvällen.”

Livet går så fort. Och så långsamt av Martina Haag
Livet går så fort. Och så långsamt av Martina Haag

Livet går så fort. Och så långsamt.

Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Piratförlaget).
Antal sidor: 177.
ISBN: 978-91-642-0491-2.
Andras röster: Emilia Westerström, Enligt O, Sandra Beijer.

Martina Haag

Martina Haag (född 1964) är en svensk författare, krönikör och skådespelare. Hon slog igenom som författare med debutromanen Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också jättebra) som kom ut 2005. Efter det har hon gett ut en lång rad uppskattade krönikesamlingar och feel good-romaner. En del av de har filmatiserats, som t.ex. Glada hälsningar från Missångerträsk, som hade biopremiär 2015 och där Martina Haag själv spelade huvudrollen. Livet går så fort. Och så långsamt. är Haags senaste bok. Martina Haag har en Facebooksida.

Förlagets beskrivning

”Mer än trettio år har gått, men jag kan än idag ta ett klassfoto från högstadiet och på mindre än en minut gradera alla klasskompisarna, i coolhetsordning. Hur enkelt som helst lista varenda jävels exakta plats i hierarkin. Det gällde att försvara sin position, att hela tiden sträva uppåt, men om man gjorde fel sak, eller hade på sig fel kläder eller pratade med fel person kunde man plötsligt bara falla hjälplöst i rangordning och hamna bland de pinsamma eller mobbade eller bara bli en sån där som ingen pratade med.

Den där tiden. Den där skolgården. Som var hela ens universum. Med alldeles egna regler och lagar. Ett helt kungarike, utan några vuxna överhuvudtaget.

Livet går så fort. Och så långsamt. är en roman om hur man formas som person, om de där händelserna i livet som är avgörande för vem man sedan blir.”

Vaggvisa

Vaggvisa av Leïla Slimani är en spännande bok om ett par som anlitar en barnskötare, som snabbt blir oumbärlig. Samtidigt börjar boken dramatiskt med att familjens två barn har blivit mördade. Betyg: 4+ glassar av 5.

Vaggvisa av Leïla Slimani
Vaggvisa av Leïla Slimani

Vaggvisa av Leïla Slimani börjar dramatiskt med att två små barn har blivit mördade. Sedan följer en spännande tillbakablick där det hela tiden känns ovisst vad som egentligen har hänt.

Berättelsen kretsar kring Myriam och Paul, ett medelklasspar med en ordnad tillvaro i Paris. Myriam har under en tid varit hemma med de små barnen, Mila och Adam, men känner sig instängd och obekväm med hemmafrulivet. Innan barnen var hon en lovande jurist och nu längtar hon tillbaka till den hon var innan barnen. Plötsligt öppnar sig en möjlighet att ta ett jobb på en advokatbyrå, men en förutsättning är att de i sådant fall anställer en barnskötare som kan ta över Myriams uppgifter i hemmet. På så sätt kommer Louise in i parets liv. Paul var till en början inte överförtjust över att Myriam skulle börja jobba igen, men när Louise kommer till dem så blir det nästan som en förälskelse för både honom och Myriam. Louise går bra ihop med barnen, hon lagar fantastiskt god mat och hon håller ordning och städar parets hem. Allt blir plötsligt lite lättare och lite ljusare, Myriam skördar framgångar på sitt nya jobb och relationen mellan Myriam och Paul mår också bra av att det finns mer tid och ork till varandra och över all guldkant som Louise förstår att sätta på tillvaron genom sköta all markservice och alltid göra det lilla extra.

Självklart förstår man som läsare att någonting är fel, men författaren ger inte många uttalade ledtrådar till vad som egentligen har hänt. Däremot bygger hon skickligt upp stämningen. Som läsare dras man med i den inledningsvis uppsluppna stämningen när Louise virvlar in i parets familj och ger nytt syre till deras relation och lyfter Myriam från den tråkiga och instängda tillvaro hon levt i. Sedan dras läsaren neråt tillsammans med Louise, som bakom kulisserna lever rörigt i en sjaskig lägenhet och har en hel del i bagaget.

På sätt och vis hade jag gärna fått mer svar på vad som egentligen hände. Trots att berättelsen blir mörkare och mörkare, så känns det samtidigt som att det dåd som boken inleds med är så extremt att det är svårt att riktigt ta det på allvar. Jag funderar också på vad det är för eventuell sensmoral som författaren vill förmedla. Genom boken kan man ana att det finns någonting skamligt kring att Myriam inte trivs som hemmafru. Det framkommer lite nu och då att hon och Paul jobbar för mycket. Jag vet inte om man ska läsa in kritik mot föräldrar som väljer att försöka kombinera föräldraskap med att göra karriär. Som svensk är det knappast kontroversiellt att tycka att det är självklart att mammor också har ett jobb, men det kanske är ovanligare i Frankrike?

Jag vet inte om man ska ödsla så mycket tid på att leta sensmoral i den här boken. Den kan med fördel läsas som en spännande och annorlunda roman och som sådan är den riktigt bra. I förlagets beskrivning står det att läsa att boken liknar Gillian Flynns Mörka platser. Jag kan förstå liknelsen. Båda böckerna berättas delvis av opålitliga berättare som håller läsaren i en ovisshet. Det är ett smart och intressant berättargrepp, som effektivt håller spänningen uppe.

Ska jag peka ut någon skillnad mellan Vaggvisa och exempelvis Mörka platser, så kan jag tycka att Vaggvisa är snäppet svårare att följa. Faktum är att jag först lyssnade på ljudboken, men efteråt kände att jag missat så många lager att jag också valde att läsa e-boken. Fortfarande vet jag inte om jag förstått hur boken egentligen slutade. Förmodligen spelar det ingen roll. Det här är en bok där stämningen ensam utgör berättelsen.

Vaggvisa av Leïla Slimani
Vaggvisa av Leïla Slimani

Vaggvisa

Originalets titel: Chanson douce (franska).
Översättare: Maria Björkman.
Uppläsare: Odile Nunes.
Utgivningsår: 2016 (första franska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Natur & kultur), 2018 (den här ljudboksutgåvan, Adelphi audio).
Antal sidor: 231 (ca 6 h lyssning).
ISBN: 9789127152502, 9789188711601.

Leïla Slimani

Leïla Slimani (född 1981) är fransk-marockansk författare. Hon debuterade 2014 med romanen Dans le jardin de l’ogre. Hennes stora internationella genombrott kom två år senare med Chanson douce (Vaggvisa), för vilken hon belönades med Goncourtpriset.

Förlagets beskrivning

”Hemmet har aldrig tidigare varit så välstädat och barnen avgudar henne. Barnflickan Louise har kommit in i deras liv och förändrat det. Tack vare henne har Myriam kunnat återuppta sin juristkarriär och hon och maken Paul lägger tacksamt sina barn i hennes händer. Snart börjar Louise få plötsliga vredesutbrott och bete sig märkligt, men de undviker i det längsta att konfrontera henne. I det vackra huset i Paris tionde arrondissement har ett mörker sipprat in och nedräkningen mot en katastrof har tagit sin början.

Fransk-marockanska Leïla Slimanis succéroman har samma psykologiska spänningsnerv som Gillian Flynns ”Mörka platser” och har sålt i mer än 600 000 exemplar i Frankrike. Den översätts nu i 38 länder.”

Fyra noveller om kärlek

Fyra noveller om kärlek är en liten presentask med klassiska kärleksnoveller av Shelley, Tolstoj, Wilde och Woolf – ett smart urval av noveller som behandlar kärlek ur olika vinklar. Betyg: 4+ rosor av 5.

Fyra noveller om kärlek
Fyra noveller om kärlek

Fyra noveller om kärlek är en tjusig liten presentask som innehåller novellerna Kärleksprövningen av Mary Shelley, Efter balen av Lev Tolstoj, Näktergalen och rosen & Lady Alroy av Oscar Wilde (två noveller i en, med andra ord) samt Arvet av Virginia Woolf. Det är inte bara fem fina kärleksnoveller utan också fem klassiker. Jag har läst både Wilde och Woolf tidigare medan Shelley och Tolstoj är författare som jag länge har varit nyfiken på, men som jag inte har kommit mig för att läsa förrän nu. Tolstoj räknas som en av de riktiga giganterna i den ryska litteraturen, men några av hans kanske främsta verk råkar också vara riktiga tegelstenar med tusentals sidor. Tröskeln har därför varit hög för mig att läsa något av Tolstoj och då känns det såklart lite extra kul att ta sig an en av hans noveller. Jag är mycket förtjust i novellformatet. Det handlar inte bara om att sidantalet gör att tidsinsatsen för att testa en ny författare blir liten, det jag framför allt tycker om är att berättelserna brukar blir tighta och koncentrerade med mycket som utspelar sig mellan raderna. Det är precis den sortens berättelser som jag brukar tycka om som bäst.

Presentasken (eller de enskilda novellerna) är såklart perfekt för den som är sugen på att läsa klassiker, men hur intressant är temat, kärlek? Jag hade en fördom om att det här skulle vara några rätt intetsägande berättelser. Jag menar, kärlek är ju något som berörs i var och varannan berättelse, om det så är böcker, film eller musik. När det dessutom handlar om ett antal klassiska verk så känns det som att oddsen är låga för att berättelserna skulle handla om sådant som sedan har upprepats tusen gånger i andra berättelser. Men faktum är att samtliga noveller verkligen sa mig något och berörde mig på ett eller annat sätt. Det är också ett väldigt fint urval, där alla berättelserna närmar sig temat från olika håll. Jag är riktigt imponerad!

I Shelleys Kärleksprövningen väntar en ung kvinna på att återförenas med sin älskade. De har gått med på att leva åtskilda under ett år och att hålla deras relation hemlig. Meningen är att de efter denna prövotid ska gifta sig. Samtidigt börjar det bli tid för kvinnans bästa vän att hitta en lämplig blivande make. Självklart blir det ett triangeldrama, men det slutar faktiskt väldigt oväntat (för mig i alla fall) och uppfriskande. I Wildes Näktergalen och rosen berättas en sorglig saga där kärleken ställs mot ytlighet och där någons stora kärlek får kosta ett högt pris. I Lady Alroy tar sig Wilde an mystiken, denna viktiga komponent i en förälskelse. I Woolfs Arvet är det en nybliven änkling som har huvudrollen. Han är mitt uppe i att fördela den framlidna hustruns saker i enlighet med hennes, förvånansvärt detaljerade, önskemål.  Det visar sig att arvet ger ledtrådar dom kommer att leda änklingen till en överraskande insikt om det äktenskap han levt i.

Den kanske bästa novellen är dock i mitt tycke Efter balen av Lev Tolstoj. Den skildrar en häftig förälskelse och en balkväll där novellens huvudperson inte kan få något annat i huvudet än föremålet för hans kärlek. Efter balen får han dock se något som raserar allt. Den här novellen skrevs 1903 och är alltså över 100 år gammal, men ändå tycker jag att det är den första riktigt bra berättelse jag har läst om förblindande förälskelse (och ett smärtsamt uppvaknande). I de flesta kärleksberättelser, nya som gamla, görs det ingen skillnad på förälskelse och kärlek, vilket ärligt talat antyder att författaren inte kan så mycket om ämnet. Efter balen är något annat och jag tyckte den var fantastiskt bra. Nu har jag verkligen fått mersmak och vill gärna läsa mer Tolstoj.

Efter balen tycker jag är en riktig toppennovell, men det här är verkligen en samling riktiga novellpärlor. Mycket läsvärda allihop!

Kärleksprövningen av Mary Shelley

Kärleksprövningen av Mary Shelley
Kärleksprövningen av Mary Shelley

Mary Shelley (1797 – 1851, född Mary Wollstonecraft Godwin) var en brittisk författare. Hon är kanske främst känd för romanen Frankenstein, som kom ut första gången 1818.

Originalets titel: The trial of love (engelska).
Översättning: Helena Hansson.
Utgivningsår: 1835 (första brittiska publiceringen, i samlingen The Keepsake), 2017 (första svenska utgåvan, Novellix).
Antal sidor: 30.
ISBN: 9789175892405.

Efter balen av Lev Tolstoj

Efter balen av Lev Tolstoj
Efter balen av Lev Tolstoj

Lev Tolstoj (1828 – 1910) var en rysk författare. Han räknas som en av den ryska litteraturens riktiga giganter och har skrivit klassiker som Anna Karenina (1877) och Krig och fred (1865 – 1869).

Originalets titel: Posle bala (ryska).
Översättning: Alan Asaid.
Utgivningsår: 1911 (första ryska publiceringen, i Posmertnyje chudozjestvennyje proizvedenija L. N. Tolstogo [Postuma litterära verk av Lev Tolstoj], band I), 1911 (första svenska publiceringen, i samlingen Efterlämnade skrifter 1: Djäfvulen och andra berättelser och dramer, med översättning av Valborg Hedberg, 2017 (den här svenska utgåvan, med översättning av Alan Asaid, Novellix).
Antal sidor: 21.
ISBN: 9789175892436.

Arvet av Virginia Woolf

Arvet av Virginia Woolf
Arvet av Virginia Woolf

Virginia Woolf (1882 – 1941) var en brittisk författare, känd för bland annat romanen Mrs Dalloway (1925) och för hennes feministiska texter, t.ex. essän Ett eget rum (1929).

Originalets titel: The legacy (engelska).
Översättning: Margareta Ekström.
Utgivningsår: 1944 (första brittiska publiceringen, i samlingen A haunted house and other stories), 1990 (första svenska publiceringen, i samlingen Virginia Woolfs samlade noveller och prosaskisser), 2017 (den här utgåvan, Novellix).
Antal sidor: 17.
ISBN: 9789175892412.

Näktergalen och rosen & Lady Alroy av Oscar Wilde

Näktergalen och rosen & Lady Alroy av Oscar Wilde
Näktergalen och rosen & Lady Alroy av Oscar Wilde

Oscar Wilde (1854 – 1900) var en irländsk författare, känd för t.ex. romanen Dorian Grays porträtt. Han var också en samhällssatiriker och dramatiker.

Antal sidor: 22.
ISBN: 9789175892429.

Näktergalen och rosen

Originalets titel: The nightingale and the rose  (engelska).
Översättare: Rune Olausson.
Utgivningsår: 1888 (första irländska publiceringen, i samlingen The happy prince and other tales), 1998 (första svenska publiceringen, i samlingen Oscar Wilde – Ett urval), 2017 (den här utgåvan, Novellix).

Lady Alroy

Originalets titel: Lady Alroy (även: The sphinx without a secret).
Översättare: Rune Olausson.
Utgivningsår: 1887 (första irländska publiceringen, i tidskriften The World), 1998 (första svenska publiceringen, i samlingen Oscar Wilde – Ett urval), 2017 (den här utgåvan, Novellix).

Förlagets beskrivning

”Det här är en ask fylld med berättelser om kärlek: Om stark förälskelse och om brustna hjärtan. Om fåfänga och ondska, omtanke och besvikelse. Fyra noveller skrivna av några av våra mest älskade författare genom tiderna.”

Arvet av Virginia Woolf

”När den framstående politikern Gilbert Clandon tvingas ta hand om ägodelarna efter sin fru, som omkommit i en bilolycka, ställs han inför ett arv med oanade följder. Likt flera av Virginia Woolfs noveller är Arvet en studie i människans egoism och självupptagenhet. Den berör frågor som svartsjuka, könsroller, identitet och jämlikhet. Woolfs starka övertygelse att fiktion inte ska paketera verkligheten som en absolut sanning gjorde henne till en mästare på att gestalta tillvaron såsom den skulle kunna upplevas av de olika sidorna i persongalleriet. Och precis som i flera av Woolfs noveller bjuder slutet på en tvist.”

Näktergalen och rosen & Lady Alroy av Oscar Wilde

”I den vemodiga berättelsen Näktergalen och rosen vänder sig Oscar Wilde mot samhällets och människans ytlighet, ett tema som även återkommer i den roman som han idag kanske är mest känd för, Dorian Grays porträtt. Novellen anses vara ett svar på H.C. Andersens saga Näktergalen. Gemensamt för historierna är kritiken av författarnas samtid, men Wilde invänder mot Andersens syn på uppoffring och hans förkärlek för det naturliga över det konstgjorda och låter sin berättelse ta en helt annan vändning. Ytterligare ett prov på Oscar Wildes kortprosa får vi i Lady Alroy, berättelsen om en mystisk kvinna som tycks bära på en dunkel hemlighet.”

Kärleksprövningen av Mary Shelley

”De två väninnorna Angeline och Faustina återförenas efter ett par år isär. Mycket har hänt under denna tid: Angeline har träffat en man, Ippolito, men de två har tvingats avlägga ett löfte om att hålla sin kärlek hemlig och inte träffas under ett helt år för att därefter kunna trolovas. Men när Ippolito plötsligt dyker upp, alldeles för tidigt, utsätts deras kärlek för ytterligare en prövning. Den brittiska författaren Mary Shelley är mest känd för sin roman Frankensteins monster. Hennes novell Kärleksprövningen från 1834 anses av många egentligen vara historien om det triangeldrama som utspelades mellan Shelleys make, hennes halvsyster och Mary Shelley själv under deras gemensamma vistelse i Italien år 1818. Nu finns berättelsen för första gången på svenska i översättning av Helena Hansson.”

Efter balen av Lev Tolstoj

”Novellen Efter balen har beröringspunkter med flera av den ryska författargiganten Lev Tolstojs mest kända verk, däribland Krig och fred och Anna Karenina. Också detta är en berättelse om Ryssland, om kärlek och ytterst om människans natur. Efter balen var avsedd som en protest mot mänsklig råhet och grymhet och från början tänkt att publiceras i en bok till hjälp för de judar som drabbats av pogromen i Chi?in?u 1903. Men Tolstoj hann inte färdigt i tid och novellen kom att tryckas först 1911, året efter hans bortgång.”

En rasande eld

En rasande eld av Andreas Norman är en spänningsroman om en svensk diplomat som plötsligt och oväntat blir misstänkt för att planera ett terrordåd. Betyg: 4 poesisamlingar av 5.

En rasande eld av Andreas Norman
En rasande eld av Andreas Norman

En rasande eld av Andreas Norman är en thriller som utspelar sig i en så skenbart mossig och trist miljö som UD. Där jobbar den unga och ambitiösa diplomaten Carina Dymek och hårt arbete är på väg att löna sig: Carina börjar känna att ett utlandsjobb på ambassad börjar bli inom räckhåll. Plötsligt rasar dock hela hennes karriär. Efter ett helt vanligt EU-möte i Bryssel blir Carina kontaktad av en man som ger henne en sekretessbelagd rapport som hon inte riktigt vet hur hon ska hantera. Rapporten går igenom de långt framskridna planer som finns kring en ny europeisk säkerhetstjänst med oväntat långtgående befogenheter. Carina skickar rapporten till några chefer och kollegor som hon bedömer kan ha intresse av rapporten. När de får rapporten blir det plötsligt kris: rapporten har läckt från EU-kommissionen och Carina misstänks plötsligt ha kopplingar till en terrororganisation. Att hon sedan några månader tillbaka har en pojkvän med egyptiskt ursprung gör henne särskilt misstänkt i somligas ögon eftersom gräv kring pojkvännens släktingar leder till egyptiska grupperingar som kan tänkas planera terrorhandlingar.

Carina stängs omedelbart av från sitt jobb och både svenska och brittiska säkerhetstjänster gräver djupt på nätforum, e-post och i avlyssnade samtal efter fler upplysningar kring det om de fruktar kan komma att bli ett terrorattentat mot ett EU-toppmöte. Britterna är särskilt pådrivande och den enda som i någon mening försöker att hålla huvudet är kallt är Bente, som chefar över en ytterst hemlig Brysselbaserad grupp inom säkerhetspolisen. Carina själv förstår inte mycket av vad det är som händer: hon har inte någon tydlig bild av varför hon har blivit avstängd från sitt jobb och hon har ingen aning om att hon är föremål för en stor utredning där hon pekas ut som terrormisstänkt.

Det tog ärligt talat ett tag att komma in i den här boken, som till en börjar rör sig kring UD och främst följer en person, d.v.s. Carina, som är helt absorberad av sitt jobb. Boken börjar också dramatiskt med ett mord, som inte känns glasklart kopplad till Carina och hennes liv och jobb i Stockholm. När det börjar hända lite mer så accelererade det dock fort och blev riktigt spännande. Det är spännande att få reda på hur allt hänger ihop, hur det ska gå för Carina och, inte minst, vem och vilka det egentligen går att lita på. Alla tycks ha sina egna agendor och hemligheter och in i det sista hölls spänningen uppe. Deckare brukar i allmänhet ta många spännande vändor innan allting till slut får sin upplösning och löser sig på bästa sätt. Här kändes det in i det sista oklart om något skulle lösa sig över huvud taget.

Vad som är fint med En rasande eld är att den faktiskt är olikt mycket annat i genren. Både miljöer och huvudpersoner känns annorlunda och att författaren själv har arbetat på UD i åratal gör det såklart extra kittlande. Boken väcker faktiskt många tankar kring politiska spel och cyniska upplägg för att driva igenom egna agendor.

En riktigt spännande och läsvärd deckare!

En rasande eld av Andreas Norman
En rasande eld av Andreas Norman

En rasande eld

Utgivningsår: 2013 (första utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2013 (den här pocketutgåvan, BonnierPocket).
Antal sidor: 486.
ISBN: 9789100135263, 99-0307595-2.
Andras röster: Döda zonen, Kvarteret Ängeln.

Andreas Norman

Andreas Norman (född 1972) är en svensk författare, som också har gjort karriär på UD, där han bland annat har jobbat i den säkerhetspolitiska enhetens terroristbekämpningsgrupp och med katastrofhanteringen i Thailand efter tsunamin 2004. Norman debuterade redan 1996 med diktsamlingen I dagarnas lutning, men En rasande eld, från 2013, är hans debutroman. Hans senaste roman är De otrogna (2017).

Förlagets beskrivning

”Carina Dymeks framtid är utstakad. Hon är påläggskalv på UD. Alltid påläst, alltid pålitlig. Efter ett möte i Bryssel blir hon kontaktad av en främmande man som ber henne ta hand om ett usb-minne. Det visar sig vara en rapport om ett nytt europeiskt antiterrorsamarbete. Carina lämnar den vidare till sina överordnade – och blir omedelbart avstängd från sitt arbete. För att bevisa sin oskuld måste hon hitta mannen som gav henne usb-minnet. Hennes nya kärlek, pojkvännen Jamal, försöker enträget hindra henne från att forska vidare. När hon upptäcker att hon är förföljd förstår Carina att det enda sättet att hålla sig vid liv är att få fram sanningen. Det är fler som vill ha fram sanningen men inte alla vill hålla henne vid liv.

Den som fått uppdraget att bevaka Carina är säkerhetspolisen Bente Jensen, som snart blir varse att även hon står under bevakning. Av brittiska MI6? Eller ett terrornätverk? Vem är jägare och vem är jagad?”

De oroliga

De oroliga av Linn Ullmann är en autofiktiv berättelse om en uppväxt med kändisföräldrar, som älskar sitt barn, men som inte riktigt lyckas kommunicera. Betyg: 3 bandspelare av 5.

De oroliga av Linn Ullmann
De oroliga av Linn Ullmann

I år skulle ”demonregissören” Ingmar Bergman ha fyllt 100 år och både hans filmer och person står verkligen i fokus i kulturvärlden. Själv har jag passat på att lyssna på Linn Ullmanns autofiktiva roman, De oroliga, där Bergman helt enkelt är ”pappa”, precis som att mamma Liv Ullmann är ”mamma”. Med två superkändisar till föräldrar, föräldrar som är mitt i karriären och som slagit sig ner på helt olika platser i världen, blir uppväxten helt klart speciell. Varken mamma eller pappa verkar kunna, eller vilja, vara den sortens föräldrar som offrar något för sitt barns skull. Det blir Linn som skickas än hit och än dit. Om somrarna åker hon till Fårö och har märkligt svårt att prata med sin pappa.

På ålderns höst är samtalen också komplicerade. Linn åker till sin pappa och gör (misslyckade) bandinspelningar av deras samtal. Meningen är att de ska skriva en bok tillsammans, men trots Linns kämpande för att få ut något användbart av samtalen så blir de mest virriga och på många sätt sorgliga. Bergman blandar ihop sina kvinnor och barn och svaren på Linn Ullmanns frågor blir svamliga. Bergman hinner dessutom gå bort innan någon bok blev verklighet. Nu finns en del samtal istället återgivna i den här boken. Tillsammans med Linn Ullmanns berättelse skildrar de snåriga föräldrar-barn-relationer och en annorlunda uppväxt, men lyckas också förmedla en väldigt fin värme och kärlek. Och självklart: det finns ingen motsättning mellan gränslös kärlek och en oförmåga att samtidigt vara en 100 % ansvarig och närvarande förälder.

Boken har många smärtsamma partier, men språket är lätt och precist och ger mestadels en varm känsla, en känsla av föräldrar som försöker, även om de inte alltid lyckas, och en dotter som trots allt lyckas navigera. Boken är tydligen en roman, men självklart är det lite kittlande att den uppenbart handlar om Linn själv och hennes kändisföräldrar. Att ingen av de här personerna någonsin omnämns med namn är ett intressant grepp som faktiskt gör berättelsen ännu mer nära och berörande.

Den här boken gick som radioföljetong förra sommaren och jag passade på att ladda ned den i min podcast-app medan det fortfarande gick att göra detta. Även om jag har lyssnat på den här ljudboksversionen först nu så finns den alltså inte tillgänglig som radioföljetong längre. Det är i sanning är synd, för uppläsarna, Marie Richardson och Sten Ljunggren, gör strålande tolkningar som verkligen förhöjer upplevelsen och träffar helt rätt.

De oroliga

Originalets titel: De urolige (norska).
Översättare: Urban Andersson.
Uppläsare: Marie Richardson, Sten Ljunggren.
Utgivningsår: 2015 (första norska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2017 (den här radioföljetongen, Sveriges radio).
Antal sidor: 383.
ISBN: 978-91-0-016708-0.

Linn Ullmann

Linn Ullmann (född 1966) är en norsk författare och journalist. Hon är enda dottern till regissören Ingmar Bergman och regissören och skådespelaren Liv Ullmann. Hon har medverkat i flera av sin fars filmer. Linn Ullmann debuterade 1998 med romanen Innan du somnar. Hennes senaste bok på svenska är Ett välsignat barn (2017). Linn Ullmann har en hemsida.

Förlagets beskrivning

””Jag numrerar, ordnar och katalogiserar. Jag säger: Det var tre kärlekar. Jag är idag lika gammal som min far var när jag föddes. Fyrtioåtta år. Min mor var tjugosju, hon såg både mycket äldre och mycket yngre ut än sin ålder den gången.”

De oroliga är en lekfull, utforskande och genreöverskridande roman om ett barn som inte kan vänta med att växa upp, och föräldrar som skulle föredra att vara barn. Det är en bok om minnen, glömska och de många berättelser som utgör ett liv.”

Dagen du förstörde allt

Dagen du förstörde allt av Linnea Dahlgren är en både sorglig och hoppfull bok om sorgen efter att ha förlorat en vän i självmord. Betyg: 3+ tröstande hundar av 5.

Dagen du förstörde allt av Linnea Dahlgren
Dagen du förstörde allt av Linnea Dahlgren

Melanie och Kassandra är en oskiljaktig kompisduo med så många interna skämt och påhitt att det närmast bygger murar mot alla andra. De betyder allt för varandra och framtiden ser utstakad ut: de fantiserar om den framtid då de ska plugga på universitetet och dela lägenhet och när de ska vara vuxna, kanske ha familjer, men fortfarande och självklart ska ha varandra. Plötsligt bryts dock linjen och allting ställs på ända: Kassandra begår självmord och Melanie blir lämnad kvar med ilska, sorg och tusen frågor om vad hon borde ha sett, förstått och gjort. Kan hon resa tillbaka i tiden och ändra förloppet?

Fyra personer begår självmord varje dag i Sverige. Det är fruktansvärt många och det är helt oacceptabelt att det inte satsas mer på åtgärder för att förhindra självmord. Trots att så många lider av depression och annan psykisk ohälsa så är det ett tabubelagt ämne som nästan ingen vill prata om. Därför tycker jag såklart att det är bra att det finns sådana här berättelser som tar sig an ämnet. Här är fokus på sorgearbetet för en av de efterlevande, ett perspektiv som är både viktigt och intressant. Varje person som begår självmord lämnar ett tomrum och ett hål efter sig och det finns knappast några enkla eller lätta vägar för att gå vidare.

I Dagen du förstörde allt går huvudpersonen igenom alla möjliga stadier i sin sorg och det är verkligen fint att få gå vid sidan av och följa henne. Det är en både sorglig och hoppfull bok om ett viktigt ämne.

Dagen du förstörde allt av Linnea Dahlgren
Dagen du förstörde allt av Linnea Dahlgren

Dagen du förstörde allt

Uppläsare: Asta Kamma August.
Utgivningsår: 2018 (första svenska utgåvan, Vox by Opal), 2018 (den här ljudboksutgåvan, Saga Egmont).
Antal sidor: 245 ca 5,5 h lyssning).
ISBN: 978-87-26-00244-7, 978-91-88665-07-2.
Andras röster: En blogg för bokugglor, Prickiga Paula och böckerna.

Linnea Dahlgren

Linnea Dahlgren (född 1991) är en svensk biblioteksassistent och författare, utbildad vid bland annat Lunds författarskola. Unga vuxna-romanen Dagen du förstörde allt (2018) är hennes debutroman.

Förlagets beskrivning

”Melanie och Kassandra har varit bästisar sen de var små. De behöver inga andra, de har ju varandra: Mellan och Kass. Något av det bästa de vet är att besöka Tidssmygen, en glänta i skogen där det känns som man kan resa i tiden. De reser till gemensamma minnen och till allt roligt de ska göra i framtiden. Så en tidig morgon vaknar Melanie av telefonen. Kassandra är död. Hon har tagit livet av sig. Nyheten drabbar Melanie som ett slag. Det kan inte vara sant, det måste vara ett misstag. Hur ska hon fortsätta leva? Mellan kan ju inte finnas utan Kass. Men så kommer hon på: Tidssmygen. Tänk om hon kan resa i tiden och få Kassandra att ändra sitt beslut.

En finstämd och gripande berättelse om sorg, vänskap och kampen för att leva vidare.”

Kriget har inget kvinnligt ansikte

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj är en dokumentär roman där kvinnor får berätta sina erfarenheter av att strida i den Röda armén. Det är ett mångbottnat verk som överraskar och väcker många nya tankar kring krig, mod, nöd och kärlek. Betyg: 5 långa flätor av 5.

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj
Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj

Det finns redan många krigsskildringar, men i reportageboken Kriget har inget kvinnligt ansikte låter journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj de kvinnliga erfarenheterna ta plats. En del av de kvinnor som medverkar i boken har arbetat som prickskyttar, stridsvagnsförare eller piloter, andra har varit exempelvis varit sjukvårdare, läkare, tvättare eller kock. En del tillhörde den Sovjetiska motståndsrörelsen, andra var i den Röda armén. Att berätta om krig ur kvinnliga perspektiv är ovanligt grepp och för mig är det helt nya erfarenheter som skildras; Boken överraskar mig och överrumplar mig hela tiden.

Det första som slår mig är hur många kvinnor som var med i Röda armén och i den Sovjetiska motståndsrörelsen (partisanerna). Jag hade kunnat gissa att många kvinnor jobbade som exempelvis sjukvårdare, kockar, tvätterskor eller postmedarbetare, men med boken inser jag också att det fanns otroligt många kvinnor som gick i direkt strid och som exempelvis var piloter, stridsvagnsförare, spanare, prickskyttar eller infanterister. Dessutom inser jag det som egentligen borde ha varit självklart: alla som deltog i kriget var hjältar och alla gick in i det med fara för sitt eget liv: sjukvårdarna krälade ut mitt i striden för att släpa hem skadade (och deras vapen), springschasar transporterade allt som soldaterna behövde vid fronten och oftast bar de det på sina egna ryggar, ingenjörssoldater låg på span i alla väder och följde fienden för att sedan kunna rita observationskartor över frontlinjen; Aleksijevitj synliggör en mängd erfarenheter av att utföra viktiga och direkt livsfarliga arbetsuppgifter i krig, erfarenheter som jag tidigare inte har känt till eller någonsin tänkt på som hjältehandlingar i krig.  Efter kriget delades det ut förtjänstmedaljer till de som utfört särskilt hjältemodiga insatser, men kvinnorna glömdes i regel bort (även om en del har belönats senare). De som utförde det viktiga jobbet bakom kulisserna har också varit bortglömda i många sammanhang då krig har skildrats och krigshjältar har uppmärksammats, men självklart hade inget krig kunnat vinnas utan sjukvårdare, kockar, byggnadsarbetare och alla andra som slet, svalt, frös och offrade allt för kriget.

Merparten av berättelserna i boken berör fruktansvärt lidande: att bevittna totalt traumatiserande händelser, att lida stora förluster, att plågas, torteras, skadas, svälta, frysa, jobba tills man somnar stående. Mycket i den här boken är svårt att ens ta in och en del saker är så obehagliga att jag måste stänga av, men även om de specifika händelserna och scenerna är nya för mig så måste jag erkänna att jag hade förväntat mig att boken skulle innehålla just lidande. Det som överraskar mig är det andra: den totala övertygelsen och starka viljan att gå ut i krig. Det krävs kanske att man har fötts och vuxit upp i ett land som Sverige, där vi har haft fred sedan 1814, för att det här ska kännas överraskande, men jag blev i alla fall just det: överraskad. Boken är fylld av berättelser om unga kvinnor, en del är till och med minderåriga, som verkligen vill, ja, kräver, att få åka till fronten. En del får förklarat för sig att de är för unga, för bräckliga, att de kommer att dö, men de står på sig. Några rymmer och bluffar sig in i armén på olika sätt. Just ingen i den här boken vill stå på sidan av, och alla är beredda att offra livet för sitt folk och sitt land. Det är otroligt starka berättelser att få ta del av och de väcker många tankar.

Många mötte sina blivande livskamrater under kriget, så för en del blev det fruktansvärda och blodiga på ett paradoxalt sett också något ur vilket kärlek kunde spira. Det är förvisso lätt att förstå att kärlek kan uppstå när man lever och arbetar så nära varandra och delar så många traumatiska händelser. Svårare och ledsammare är det att läsa om den vanligare erfarenheten: att efter kriget bli mött med misstänksamhet och betraktad som en slampa, misstänkt för att legat runt med andras män vid fronten. Kvinnor togs sällan emot som krigshjältar, utan fick oftare sneda blickar när de återvände från kriget.  Ofta sågs de också som okvinnliga och fula, olämpliga som livskamrater. Trots allt det kvinnor utförde och offrade under kriget så verkar de allmänt ha kommit tillbaka till det gamla vanliga: en värld där utseendet trots allt är det viktigaste kapitalet för en kvinna. Den man som skadats under kriget kunde bli hyllad efteråt, men en kvinna i samma situation återvände inte till någonting. Under kriget behövde många kvinnor därför leva med den extra skräcken, den att tvingas återvända som skadad och därmed vara för evigt dömd att förbli ogift och ensam.

Kvinnor och män bemöttes väldigt olika efter segern, men under kriget var de förvånansvärt likställda. Kvinnor utförde lika farliga, tunga och krävande arbetsuppgifter som män och gavs inga speciella fördelar eller någon särskild utrustning. Faktum var att egentligen ingenting var anpassat för kvinnors storlek eller speciella behov. Små tonårstjejer gavs grova kängor i storlek 43 och ett par byxor som förr eller senare blev nedblodade med mensblod. De förväntades klippa av sig håret och klä sig som alla andra. I hemlighet saknade många sitt hår, kvinnliga attribut, att någon gång få känna sig lite fin. Hur mycket som än slipas ned och skalas av under svår nöd förblir vi alla människor. Att människorna i den här boken sågs som kuggar i ett maskineri och inte gavs något större eget värde under kriget är uppenbart. Alla förväntades förmodligen försvara sitt land och människor var också beredda att göra det, men meningen var också att var och en skulle tjäna ett högre syfte och offra sig själva. Det fanns inte utrymme för ytliga nöjen, som att piffa till sig. Det är smärtsamt att läsa om hur bedrövligt fattigt och eländigt de hade det i armén och vilken otroligt dålig utrustning de hade.

Det kanske finaste med boken är ändå just det: att människorna aldrig upphörde att vara människor. Kvinna efter kvinna berättar också att de trots allt aldrig förlorade sin moraliska kompass. De som arbetade som sjukvårdare vårdade både sina egna mannar och de tyskar som tagits till fånga och när de nådde fram till Tyskland plundrade och plågade de inte de civila. Kanske är det inte en totalt sann bild, men just de här vittnesmålen berättar i alla fall om detta. Det berättas också att det faktiskt går att gå vidare, att leva ett långt liv trots alla trauman kriget gett, att kärlek kan läka en hel del av de sår som kriget orsakat. Det här är verkligen en mångbottnad och fin bok som ger många tankar och som trots allt fruktansvärt också ger ett visst hopp och tröst.

När Aleksijevitj fick Nobelpriset 2015 lydde motiveringen ”för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”. Det låter kanske lite pretentiöst och komplicerat, men är faktiskt en bra beskrivning av Aleksijevitjs berättarteknik. Hennes metod går ut på att intervjua ett stort antal människor och att sedan väva ihop berättelserna till en helhet. Berättelse läggs på berättelse och även om det finns en röd tråd så behöver man egentligen inte läsa boken från pärm till pärm eller läsa varje avsnitt i någon viss ordning; Texterna står nämligen också för sig själva. Men trots att boken innehåller berättelser som skulle kunna läsas fristående så bildar de en stark väv. När jag lägger ifrån mig boken så är jag alldeles fylld av nya insikter och tankar som skapats ur den här komplexa väven av berättelser. Det är en fantastisk bok med många bottnar och där röst ges åt människor som just ingen ville lyssna på efter kriget. Jag är så glad att de har velat berätta för Aleksijevitj och att hon har lyckats foga samman alla vittnesmål till en sådan här helhet.

Citerat ur Kriget har inget kvinnligt ansikte

”– Första gången var det hemskt… mycket hemskt…

Vi hade lagt oss ner och jag spejade. Plötsligt fick jag se hur en tysk reste sig upp ur skyttegraven. Jag tryckte av, och han föll. Och, vet ni, jag började skaka i hela kroppen – jag hörde hur alla ben i min kropp skramlade. Jag började gråta. När jag sköt mot måltavlor hade jag inte känt någonting – men nu, nu hade jag dödat någon! Jag hade dödat en främmande människa. Jag visste ingenting om honom, men ändå hade jag dödat honom.

Sedan gick det över. Nu ska jag berätta… hur det gick till… Vi hade just påbörjat en offensiv, det var någonstans utanför en mindre by. Jag tror det var i Ukraina. Och intill vägen där vi gick hade det stått en barack, eller kanske ett hus – det var omöjligt att se vilket, för byggnaden hade brunnit ned helt och hållet och det var bara kol kvar. Svartbrända stenar… Många av flickorna gick inte fram dit, men jag kunde inte låta bli… Bland kolbitarna fick vi syn på människoben, och där låg också sotiga små stjärnor – det var sårade eller tillfångatagna från vår armé som bränts inne. Efter det spelade det ingen roll hur många jag dödade – jag tyckte inte längre synd om någon. När jag hade sett de där svarta benbitarna…

… Jag var gråhårig när jag återvände från kriget. Tjugoett år var jag, men håret var alldeles vitt.”

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj
Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj

Kriget har inget kvinnligt ansikte

Originalets titel: U vojny ne zenskoe lico (ryska).
Översättare: Kajsa Öberg Lindsten.
Utgivningsår: 1984 (den första, censurerade, belarusiska utgåvan), 2004 (den första, kompletta, belarusiska utgåvan), 2012 (första svenska utgåvan, Ersatz förlag).
Antal sidor: 447.
ISBN: 978-91-87219-00-9, 978-91-87219-67-2.
Läs även: Övriga titlar i serien Utopins röster, som består av Kriget har inget kvinnligt ansikte, De sista vittnena, Zinkpojkar, Bön för Tjernobyl, Tiden second hand.
Andras röster: Bokmania, Booksessed, C.R.M. Nilsson, Dagensbok.com, Feminstbiblioteket, Fiktiviteter.

Svetlana Aleksijevitj

Svetlana Aleksijevitj (född 1948) är en belarusisk förattare, känd för sina dokumentära romaner, Utopins röster, där hon skriver om ”sovjetmänniskan”. I serien ingår bland andra Bön för Tjernobyl. Böckerna har inte tagits emot väl av den belarusiska regimen och Aleksijevitj har därför levt i exil i flera år, bland annat i Göteborg. Sedan 2011 bor hon dock åter i Minsk. Hennes starka skildringar av tillvaron för människorna i Sovjetunionen, och det som blivit efter dess upplösning, har dock hyllats på andra håll i världen och Aleksijevitj har fått ta emot en rad priser, däribland Nobelpriset i litteratur, som hon belönades med 2015.

Förlagets beskrivning

”De var piloter, stridsvagnsförare, spanare och prickskyttar – kvinnorna som stred i Röda armén, sida vid sida med männen. De var också sjukvårdarna som bar de sårade ut ur stridszonen. Men till skillnad från männen betraktades de efter kriget inte som hjältar, utan bemöttes med misstänksamhet och inte sällan med förakt. Så de teg. Tills journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj fyrtio år senare började söka upp dem på fabrikerna och i hemmen och bad dem berätta sin historia. Den flerfaldigt prisbelönta boken bygger på hundratals djupintervjuer och ingår i författarens stora livsprojekt »Utopins röster«, ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten utifrån den lilla människans perspektiv.”

Historieläraren

Historieläraren av Matt Haig är en annorlunda och humoristisk historisk roman om en man som åldras väldigt långsamt. Betyg: 4 lutor av 5.

Historieläraren av Matt Haig
Historieläraren av Matt Haig

Historieläraren av Matt Haig är en roman om en historielärare som verkligen inte har några problem med att levandegöra historien. Det speciella med historieläraren Tom Hazard är nämligen att han åldras extremt långsamt. Trots att han ser ut att vara i 40-årsåldern så är han i själva verket flera hundra år gammal och har upplevt häxprocesser (på det allra hemskaste vis), jobbat åt Shakespeare och genomlevt världskrigen och många andra historiska händelser.

Jag vet inte om man kan kalla Historieläraren för en historisk roman, men jag kan ju börja med att erkänna att jag inte brukar gilla historiska romaner. Anledningen är främst att jag tycker att många författare brukar fastna i att skildra en viss tid eller vissa händelser och att det då skapas en distans som gör att människorna i boken känns svåra att relatera till. Jag tänker gärna att människor i alla tider har haft ungefär samma tankar och känslor och att det på många plan är märkligt lite som har förändras, men i historiska romaner kan människor plötsligt prata och bete sig helt annorlunda mot vad människor gör idag. Det får mig alltid att tappa intresset. Människor var väl inte dummare, stelare eller tråkigare för t.ex. 200 år sedan jämfört med nu? Det kanske är jag som är helt fel ute i och för sig; Jag vet såklart ingenting om hur människor var för 400 år sedan. Det fina med Historieläraren är i alla fall, ur min synvinkel, att den inte är en traditionell historisk roman. Här är det istället en nutida människa som kan blicka tillbaka. Jag tycker att det blir riktigt kul och intressant, inte minst för att Haig skriver precis den historiska roman jag har saknat. Här är det märkligt lite som förändras. Samhället blir annorlunda, men människorna och mänskligheten är mer eller mindre konstanta: det är samma kärlek & kärlekstrassel, pengatrubbel & girighet och konflikter.

Att åldras långsamt kommer dock med en del svårigheter för Tom och andra som delar hans speciella egenskap. Det gäller att smälta in och att inte väcka andras nyfikenhet. Läcker det ut att Tom och andra lever i hundratals år så kan de förvandlas till försöksdjur och utnyttjas. Därför finns det ett speciellt sällskap som jobbar hårt (och grymt) med att bevara deras hemlighet. I upplägget ingår också att ingen av dem får stanna på en och samma plats i mer än åtta år.  Det är inte meningen att de ska bygga långa relationer till mer kortlivade människor – och särskilt inte inleda relationer och skaffa barn. Trots detta har faktiskt Tom en dotter, en dotter som dessutom har ärvt hans förmåga att åldras långsamt. De har dock kommit isär och Tom letar nu med sällskapets hjälp efter henne och har så gjort i hundratals år.

Sökandet efter dottern är ett bra inslag i boken, men det är ändå den del jag faktiskt hade lite svårt för. Boken byggs upp bra och långsamt, men när boken närmar sig sitt slut så börjar handlingen rasa iväg i ett snabbt tempo och jag tycker faktiskt att den här knuten löstes upp lite väl snabbt. I övrigt tycker jag att boken var riktigt bra och tänkvärd. Längs berättelsens gång kommer Tom uppleva möten och vara med om händelser som får honom att börja tvivla på att upplägget med allt hemlighetsmakeri är av godo. Det var oväntat och uppfriskande att berättelsen började utforska helt andra sätt att hantera situationen.

Det jag kanske främst uppskattade med boken var annars humorn. Författaren formulerar sig roligt och jag inser i och för sig att det är väldigt simpla skämt, men jag drar verkligen på munnen när Tom konstaterar att han inte har dejtat på 100 år och faktiskt menar det bokstavligen. Det finns en hel del skämt i samma stil, men det finns också annat som är humoristiskt. Att ha en sådan lång historia som Tom ger en slags avslappnad attityd hos huvudpersonen. Tom har varit med förut och verkar ha märkligt lätt att finna sig till rätta bland flugor och nya företeelser. Det här är skildrat med en humor som jag verkligen gillar.

Jag gillade helt klart Historieläraren. Den är kanske inte en typisk historisk roman, eller en historisk roman över huvud taget, men den är underhållande, tänkvärd och ger en del spännande återblickar till historiska händelser.

Historieläraren av Matt Haig
Historieläraren av Matt Haig

Historieläraren

Originalets titel: How to stop time (engelska).
Översättare: Karin Andrae.
Uppläsare: Martin Halland.
Utgivningsår: 2017 (första brittiska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Polaris), 2018 (den här ljudboksutgåvan, Polaris).
Antal sidor: 379 (ca 10,5 h lyssning).
ISBN: 978-91-88647-86-3, 978-91-7795-008-0.
Andras röster: Bina’s books, Hanneles bokparadis, Ugglan & boken.

Matt Haig

Matt Haig (född 1975) är en brittisk journalist och författare som har skrivit såväl barnböcker som vuxenromaner. Han har också skrivit en självbiografisk roman, Reasons to stay alive (Skäl att fortsätta leva) om Haigs tid med svår depression. Flera av Haigs böcker är verkliga bästsäljare och de har också översatts till  30 språk. How to stop time (Historieläraren) från 2017 (2018 på svenska) är hans senaste bok. Den är just nu på väg att filmatiseras. Matt Haig har en hemsida och twittrar på @matthaig1.

Förlagets beskrivning

”Tom Hazard bär på en livsfarlig hemlighet. Av allt att döma är han en högst ordinär 41-åring, men han har i själva verket levt i århundraden. Från den elisabetanska eran genom 1920-talets Jazzålder i Paris till dagens London. Han har sett världen förändras så många gånger, men det enda han längtar efter är ett vanligt liv.

Tom är ”kvasi-odödlig”. På 13-14 år åldras han endast ett. Han har med åren blivit en outsider, en betraktare av världen utifrån, förundrad och kritisk. Han följer franska revolutionen, fascineras av Facebook och hänger med Zelda Fitzgerald och Josephine Baker. Det enda han inte får göra, det enda förbjudna, är att bli kär.

Som historielärare på en grundskola i London har han hittat det perfekta jobbet: han kan lära barnen om häxjakten, världskrigen och andra stora historiska händelser. Han försöker på så sätt att tämja det förflutna, som alltid riskerar att springa ikapp honom, och komma över förlusten av sin sedan länge försvunna dotter.

Det är en bitterljuv roman, om att förlora och samtidigt finna sig själv. Om tidens gång, kärlekens villkor, och om att det ibland kan ta minst en livstid att lära sig att leva. Boken är samtidigt fyndig med typiskt brittiskt bett i replikerna: ”Varför oroa dig för framtiden? Den händer alltid. Det är det som är grejen med framtiden.”

Hollywood: guldåldern

Hollywood av Lasse Bergström är en vacker bok om ”guldåldern” i Hollywood (åren ca 1929 – 1949). Här presenteras filmmakare & deras filmer av en författare vars genuina intresse verkligen lyser igenom och smittar. Betyg: 4 drömmar av 5.

Hollywood av Lasse Bergström
Hollywood av Lasse Bergström

Hollywood av Lasse Bergström är en bok som jag har haft som ”hyllvärmare” sedan 2011. Att jag vet detta är för att 2011 också var året då stumfilmen The Artist gjorde succé (den fick Oscar för bästa film till och med) och jag hade turen att vinna biobiljetter till den. I vinsten ingick även den här boken, som passande nog till stor del handlar om Hollywoods stumfilmer.

Som titeln skvallrar om så handlar boken om amerikansk film under de decennier som brukar betraktas som Hollywoods guldålder: cirka 1929 till 1949, vilket också är tiden kring ljudfilmens intåg. Guldåldern syftar på att det vid den här tiden fanns 8 Hollywoodbaserade filmstudios som nästan totalt dominerade filmmarknaden. Jag läser på Wikipedia att de här bolagen tillsammans hade 96 % av marknadsandelarna år 1939. I boken finns det däremot ytterst blygsamt med den här typen av fakta och grundläggande information. För mig, som innan läsning inte var det minsta insatt i Hollywoods guldålder eller speciellt kunnig om vare sig stumfilm eller tidiga ljudfilmer, så hade det egentligen känts välkommet med mer fakta och en lite mer generös introduktion. Nu är emellertid upplägget ett helt annat och det är nog också högst medvetet.

Boken är alltså skriven av Lasse Bergström, filmkritiker och förläggare. Utöver att arbeta med filmkritik under flera decennier har han också varit förläggare för bland annat ett flertal filmböcker. Exempelvis arbetade han tillsammans med Ingmar Bergman med boken Bilder, som handlar om Bergmans filmer. Det här är alltså en författare som sitter inne med en enorm kunskap om film och en person som är passionerat intresserad av just film. Boken Hollywood: guldåldern är framför allt Bergströms högst personliga bok om sitt stora intresse. Som läsare är det härligt att få svepas med av och insupa all kunskap som Bergström delar med sig av. Jag hänger inte alltid med och jag kan för lite om ämnet för att veta om urvalet är bra eller inte, men det är helt klart en imponerande bok där skådespelare, filmmakare och deras filmer presenteras med Bergströms finurliga och fina formuleringar. Jag läser i bokens efterord att 90 % av all amerikansk stumfilm anses har brunnit upp eller på annat sätt försvunnit för evigt. Det framkommer också tidigare i boken att många verk är borta (och att några överraskande har hittats åter!). I en del fall finns stillbilder och annat material kvar som vittnar om filmer som inte längre finns att hitta. Det är lite svindlande att tänka på vilka kulturhistoriska skatter som har försvunnit. Därför blir det också extra glädjande att den här boken finns och kan fortsätta att berätta om ”guldåren”. Kanske hade upplägget kunnat vara lite tydligare och kanske kunde fakta serveras på ett tydligare sätt. Förmodligen spelar det ingen roll. Det här är en tjusig och intressant bok och författarens genuina intresse lyser igenom och smittar.

Hollywoord av Lasse Bergström
Hollywoord av Lasse Bergström

Hollywood

Utgivningsår: 2010 (första utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 470.
ISBN: 978-91-1-302052-5.

Lasse Bergström

Lasse Bergström (född 1929) är en svensk tidigare förläggare och filmkritiker. Under 30 års tid var han filmskribent på Expressen och under många år arbetade han som förläggare på Norstedts, där han också kom att bli förlagschef. Han har bland annat arbetat tillsammans med regissören Ingmar Bergman med boken Bilder, som handlar om Bergmans filmer. Bergström har också själv skrivit flera böcker, däribland memoarerna Bokmärken (1998).

Förlagets beskrivning

”Det handlar om den amerikanska filmens huvudstad och dess gyllene år decennierna kring 1929, året då börsen kraschade på Wall Street, talfilmen tog över från stumfilmen och författaren till denna bok föddes till ett liv som filmälskare.

Arbetet med Hollywood påbörjades 2005. Från början tänkt som en självbiografisk återblick på ungdomens filmer och dess hjältar och hjältinnor växte projektet först till en undersökning om den tidiga amerikanska filmens andra akt efter stumfilmens död och passagen genom ljudvallen. Sedan till en berättande historia – utan akademiska förtecken – om en lysande epok som bländade den tidens biobesökare och som nu, för nya generationer, kan upplevas på elektroniska skärmar i våra hem, genom tv, video och dvd.
En lysande epok med ett lysande följe – från Chaplin till Marilyn Monroe, från Erich von Stroheim till Billy Wilder, från Victor Sjöström till Garbo och Ingrid Bergman, från Buster Keaton till Bröderna Marx och Helan och Halvan och så vidare.

Omgiven av alla de filmer han berättar om ser Lasse Bergström i denna för svenska förhållanden unika och rikt illustrerade bok den amerikanska filmens guldålder i ett nutida och förklarat ljus.”

Himlen tillhör oss

Himlen tillhör oss av Luke Allnutt är en fin och fängslande berättelse om en familj där ett barn drabbas av cancer och där detta fasansfulla leder till att föräldrarna glider isär. Betyg: 4+ panoramafoton av 5.

Himlen tillhör oss av Luke Allnutt
Himlen tillhör oss av Luke Allnutt

Robs och Annas tillvaro slås till spillror när de får veta att deras lilla son, Jack, har en hjärntumör. De kastas mellan hopp och förtvivlan och som så många andra söker de febrilt på nätet efter kunskap, prognoser, hopp. Medicinska begrepp, som fram till nu har varit totalt främmande, blir nu vardagsmat och de hittar snart ett forum där föräldrar i liknande situationer utbyter erfarenheter. Rob blir snabbt kontaktad på forumet av en man vars son har haft samma typ av tumör som Jack, men som mot alla odds har blivit återställd.  Mannen berättar om en alternativ behandling i Prag och när Rob och Anna får allt dystrare besked från sjukvården så blir det den tjeckiska kliniken som får hoppet att fortsätta glöda hos Rob. Anna delar inte på något sätt Robs förtvivlade önskan att resa till Prag med sonen och det blir en konflikt som i den här svåra situationen bidrar till att slita itu deras relation.

Det saknas inte böcker om att mista en nära anhörig i en svår sjukdom och det saknas inte heller böcker om barncancer. En risk är alltid att sådana här berättelser fastnar i floskler eller att det blir sentimentalt på ett sökt sätt. Himlen tillhör oss lyckas dock undvika klyschor och tar heller inte de lätta vägarna för att vrida på tårkanalerna hos läsaren. Visst blir man berörd och visst är boken fängslande, men framför allt är den tankeväckande och förvånansvärt nyskapande i att den fokuserar mer på Robs och Annas relation än den direkta sorgen kring allt som händer runt deras son. Boken börjar också som en ”vanlig” kärleksroman, där läsaren får följa Anna och Rob och läsa om hur de träffar varandra, hur de försöker få igång sina karriärer och hur de så småningom försöker att bli föräldrar (en lång och komplicerad resa).

Jag tyckte riktigt mycket om den här boken. Den är lättläst/lättlyssnad utan att vara lättviktig eller banal. Jag har haft förmånen att slippa uppleva något som ens är i närheten av det Anna och Rob går igenom, men författaren lyckades verkligen skriva fram situationen för mig och göra mig både berörd och överraskad. Ett sorgearbete kan se ut på många olika sätt och det tycker jag att författaren lyckas skildra. Kanske är jag inte hundra procent kompis med slutet och hur författaren väljer att knyta ihop allting, men det är ingenting att haka upp sig på och ingenting som skulle få mig att avråda någon från att läsa den här boken. Jag rekommenderar den faktiskt varmt!

Himlen tillhör oss av Luke Allnutt
Himlen tillhör oss av Luke Allnutt

Himlen tillhör oss

Uppläsare: Hannes Meidal.
Översättare: Molle Kanmert Sjölander.
Originalets titel: We own the sky (engelska).
Utgivningsår: 2018 (första brittiska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Forum), 2018 (den här ljudboksversionen, Bonnier Audio).
Antal sidor: 312 (ca 10,5 h lyssning).
ISBN: 978-91-7647-183-8, 978-91-37-15037-6.
Andras röster: Bina’s books, Boktokig.

Luke Allnutt

Luke Allnutt är en brittisk journalist och författare, bosatt i Prag. Han debuterade 2013 med Unspoken, en bok om Allnutts pappa, som gått bort i cancer. Samma år drabbades han själv av en cancersjukdom. We own the sky (Himlen tillhör oss) är hans första roman. Luke Allnutt har en hemsida, en Goodreads-sida och twittrar under @lukeallnutt.

Förlagets beskrivning

”Himlen tillhör oss är en stark och ömsint berättelse om den ovillkorliga kärleken mellan far och son och om att försöka förstå det ofattbara, som inte lämnar någon läsare oberörd.

Om man skulle spola tillbaka tiden, hade Rob sagt att han var en sådan där jobbigt lyckligt lottad man – gift med fantastiska Anna, pappa till den efterlängtade lilla pojken Jack, och med ett eget hus i norra London. Men det var då. Innan Jacks alltmer frekventa huvudvärkar och den där naggande känslan som Rob inte kunde skaka av sig. Innan alla läkarbesök som bekräftade att deras och varje förälders största rädsla blivit verklighet, och hela livet rasat.

Nu finner Rob sin tröst i alkoholen, och via kontakter på webbforum blir den växande besattheten av en alternativ medicinsk behandling i Schweiz till slut den sista droppen för äktenskapet. Men mitt i all förtvivlan kommer klarheten till Rob som en käftsmäll, och han blir tvungen att ifrågasätta allt han så desperat hållit fast vid och försöka hitta en väg till försoning med alla han sårat – och med sig själv.”