Tjänarinnans berättelse

Tjänarinnans berättelse är en tänkvärd och skrämmande berättelse om en framtid där kvinnor har fråntagits sina rättigheter och utnyttjas sexuellt i en värld där fertiliteten har sjunkit. En plågsam och fantastisk bok. Betyg: 5 själarullar av 5.

Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood
Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood

Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood är en dystopisk roman som utspelar sig i ett USA som tagits över av kristna fundamentalister. Kvinnor har förlorat sina rättigheter, fråntagits sina pengar och tvingats från sina arbetsplatser. De är, bland mycket annat, förbjudna att läsa och en överträdelse straffas med att de får en hand avhuggen. Landets invånare hålls under förtryck genom fundamentalisternas idéer om vad som är den rätta tron och de hålls också under strikt kontroll av militär och genom angiveri. Samtidigt har fertiliteten dalat på grund av miljökatastrofer som lett till utsläpp av farliga ämnen. Det har gjort fertila kvinnor till något dyrbart och de kvinnor som visat något tecken på att vara fertila kan därför komma att bli tjänarinnor, vilket innebär att de utsätts för rituella våldtäkter av de av maktens män som är barnlösa. Huvudpersonen i Tjänarinnans berättelse är just en sådan tjänarinna. Hon har fråntagits sitt egentliga namn och kallas numera för Offred, ett namn bildat från Fred, namnet på den mäktiga man, så kallade anförare, i vars hushåll hon lever och av vilken hon blir våldtagen varje månad.

Offreds tillvaro är enormt avskärmad och hon har ytterst få möjligheter att göra sig en bild av vad som händer i samhället. Livet är fyllt av begränsningar och de enda gångerna hon kan lämna sitt spartanska rum, tömt på allt, särskilt allt som skulle kunna användas som redskap vid ett självmordsförsök, är när hon emellanåt kan lämna huset för att göra inköp. Promenaden ned till stan sker i den speciella dräkt som rent fysiskt är avskärmande genom den skygglappsliknande hätta som alla tjänarinnor ska bära och promenaden får dessutom bara ske i sällskap av någon annan tjänarinna, med vilken det inte är säkert eller tillåtet att prata på något fritt sätt. Offreds promenader till stan styrs förr eller senare alltid mot den plats där alla offentligt avrättade människor hänger för beskådan och hennes sällskap på promenaden verkar vilja göra samma omväg. Alla fruktar att de ska ha gjort ytterligare en förlust. För Offreds del handlar det om hennes pojkvän, som hon fruktar kan vara näst på tur att hängas.

Boken består av en klaustrofobisk skildring av Offreds instängda och begränsade tillvaro och av Offreds egna återblickar och skildringar av sin situation. Berättelsen drivs hela tiden av en sällsynt kraft, av Offreds förtvivlan och hennes frustration över att inte kunna berätta, inte ha tillåtelse att skriva, inte ha någon som lyssnar. Bit för bit klarnar bilden över vilka förluster Offred har lidit, det kanske mest smärtsamma: en dotter som tagits ifrån henne, och hur samhället ser ut. Det är skrämmande och förtvivlat och oerhört starkt berättat. Det var länge sedan en bok väckte så mycket känslor och tankar. Här är en bok som bland mycket annat tar upp frågor om religiös fundamentalism och hur snabbt ett samhälle kan raseras, om feminism och mänskliga rättigheter och om förtryck.

Jag blev helt tagen av den här berättelsen. Jag brukar inte vara så flitig på att läsa dystopier, fantasy eller science fiction och en stor del av anledningen till detta är att jag ofta föreställer mig att sådana böcker lätt blir överlastade med långa beskrivningar av hur samhällena ser ut i dem. Det här är dock något helt annat. Boken är skriven helt ur Offreds perspektiv och både revolutionen som har lett fram till diktaturens bildande, samhället som det ser ut och den motståndsrörelse som anas, är något som får mer och mer konturer genom Offreds berättelse. Trots att Offreds tillvaro främst kännetecknas av att den är avgränsad och tömd på allt som kan betraktas som livets glädjeämnen – till stor del sitter hon bara på sitt rum och har inte en aning om vad som händer och sker i världen – så ger den verkligen en knivskarp bild av hur den diktatoriskt styrda staten ser ut och hur människorna i den lider. Alla lider, alla är offer, även den anförare som Offred lever hos. Det framstår inte som att man genom staten har lyckats med något, inte ens männen på toppen verkar tillfreds med vad de har skapat.

Den här boken var verkligen svår att lägga ifrån sig och jag kommer inte att kunna lämna den på länge. Offreds berättelse är svår att släppa och förtvivlat inser jag just det: att rasera en demokrati kan gå fort och på många platser har det redan hänt. Delar av boken skulle kunna avfärdas som osannolikt, men det räcker att dröja kvar vid tanken en liten stund så inser man snart att ungefär såhär ser det redan ut på somliga håll i världen. Hjärtat går sönder.

Citerat ur Tjänarinnans berättelse

”En stol, ett bord, en lampa. Ovanför, i det vita taket, ett reliefornament i form av en blomsterkrans, och i dess mitt ett tomrum, igenfyllt med puts, liksom det ställe i et ansikte där ögat har blivit borttaget. Där måste ha suttit en takkrona, förr. De har tagit bort allt som man skulle kunna fästa ett rep i.

Ett fönster, två vita gardiner. Under fönstret en fönsterbänk med en liten dyna. När fönstret står på glänt – det går inte att öppna mer än på glänt – kan luften komma in och få gardinerna att röra sig. Jag kan sitta i stolen, eller på fönsterbänken, med knäppta händer, och betrakta detta. Fönstret släpper in solljus också, och det faller över golvet, som är av trä, i smala tiljor, blankbonat. Jag känner lukten av bonvaxet. Det ligger en liten matta på golvet, oval, av flätade trasor. Det är sådana detaljer de gillar: folkkonst, arkaisk, utförd av kvinnor, på lediga stunder, av saker som inte längre går att använda. En återgång till traditionella värderingar. Den som intet förslösar skall intet sakna. Jag blir inte förslösad. Varför saknar jag?”

Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood
Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood

Tjänarinnans berättelse

Originalets titel: The handmaid’s tale (engelska).
Översättare: Maria Ekman.
Utgivningsår: 1985 (första kanadensiska utgåvan), 1986 (första svenska utgåvan, Prisma), 2018 (den här pocketutgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 364.
ISBN: 978-91-1-308290-5, 978-91-1-308123-6.

Margaret Atwood

Margaret Atwood (född 1939) är en kanadensisk författare. Sedan debuten 1961 har hon utkommit med över 40 romaner, diktsamlingar och noveller. Flera av hennes verk har filmatiserats eller dramatiserats som teater eller opera. Några av hennes mest kända verk är Tjänarinnans berättelse, som också har gått som en omåttligt populär TV-serie på HBO, och deckaren Den blinda mördaren, för vilken hon bland annat har belönats med Bookerpriset. Margaret Atwood har en hemsida, twittrar under @MargaretAtwood och har en Facebook-sida.

Förlagets beskrivning

”I Atwoods klassiska dystopi från 1985 ges en bild av ett framtida USA, som förvandlats till den kristet fundamentalistiska republiken Gilead. I kampen mot sjunkande födelsetal rekryteras kvinnor i fruktsam ålder och utnyttjas hämningslöst som Tjänarinnor när de befruktas mot sin vilja av härskarklassens män, Anförarna. ­Offred är en Tjänarinna som lever under strikt övervakning, men som drömmer om att ta sig bortom Muren och bli fri igen.”

Nyfiken grönare: smartare vego

Nyfiken grönare av Cecilia Blankens och Kristin Johansson är en inspirerande vego-kokbok som uppmuntrar till improvisation och kreativitet i köket. Betyg: 4 krutonger av 5.

Nyfiken grönare av Cecilia Blankens och Kristin Johansson
Nyfiken grönare av Cecilia Blankens och Kristin Johansson

Nyfiken grönare av Cecilia Blankens och Kristin Johansson är en snygg och inspirerande kokbok som prickar in två aktuella och starka trender: vegetarisk mat och klimatsmart matlagning. Jag vet inte om det ligger något i det, men ibland talas det lite föraktfullt om att folk köper kokböcker (och kök!) i fantastiska mängder, men lägger väldigt lite tid på att laga mat. Jag hör emellanåt folk ifrågasätta om kokböckernas recept någonsin blir lagade. Det roliga är att Nyfiken grönare är en vegetarisk kokbok, som vill locka till improvisation och kreativitet snarare än att erbjuda färdiga recept. Det är lyckat, för boken har också som idé att tipsa om sätt att minska matsvinnet och att ta hand om rester och där är improvisation och kreativitet nycklar.

Själv hör jag till den kategorin människor som fyrkantigt följer recept till punkt och pricka. Jag har som vana att sätta mig ner någon gång i veckan och fundera ut vad jag ska laga för rätter framöver och jag brukar därför bara köpa hem sådant som jag hade tänkt använda i matlagningen. Jag är också väldigt noga med att frysa in allt som blir över. Hos mig är det ingenting konstigt att frysa in överbliven matlagningsgrädde, kokta potatisar eller ens små snuttar av pepparkaksdeg som ingen orkade baka ut – det mesta går att använda förr eller senare. Kokt potatis är t.ex. guld att ta fram och mosa ner i vegetariska biffar och burgare av olika slag och pepparkaksbitarna kan vara kul att strössla över glass. Lite självgott vill jag alltså påstå att jag är rätt duktig på att ta hand om mina rester och den mat jag köper hem, men jag inser samtidigt att jag har mycket att lära. Trötta grönsaker och slattar av diverse såser och röror hamnar lätt i min kyl och just grönsaker är något som jag ofta måste slänga för att de helt enkelt har hunnit möglat innan jag har kommit på att göra något vettigt av dem.

Nyfiken grönare tipsar om att hitta flöden för maten: det som ena dagen var en pastasås har potential att senare bli en soppa eller en fyllning till en matig macka eller en paj. Den tipsar också om att låta kylskåpsfynd bli ingredienser i sallader eller pytt-i-pannor. Här finns också tips på ”sides” och gryn- och bönblandningar som kan hotta upp rester så att de får en till chans.

Det är en snygg och härlig bok. Åsa Dahlgren, som står för fotot, har verkligen tagit fräscht matfoto och fina foton över författarna (och deras barn). Barn, ja, det här är också en bok med många tips om hur vegomat och grönt kan presenteras på ett lockande sätt för kräsna barn och hur diverse grönsaksrester kan smusslas ned i t.ex. brödbaket för att både rädda resterna och kanske få barnen att få i sig lite mer grönt.

Jag tycker att Nyfiken grön är en väldigt fin kokbok. Jag har inte lagat något ur den ännu, men jag har verkligen blivit mer peppad på att improvisera mer i köket och boken har helt klart gett mig fler tips på hur rester kan kombineras ihop till nya rätter. Min plan är att laga mat på rester någon gång i veckan. Jag tror det kan bli kul! Och förhoppningsvis gott.

Nyfiken grönare av Cecilia Blankens och Kristin Johansson
Nyfiken grönare av Cecilia Blankens och Kristin Johansson

Nyfiken grönare

Foto: Åsa Dahlgren.
Utgivningsår: 2018 (första utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 152.
ISBN: 9789113082387.

Cecilia Blankens

Cecilia Blankens (född 1979) är en svensk skribent, bloggare och företagare, som bland annat har medförfattat kokboken Nyfiken grön. Hon är numera bosatt i Los Angeles. Cecilia Blankens instagrammar under @ceciliablankens och har en blogg.

Kristin Johansson

Kristin Johansson (född 1970) är en svensk matekonom och matkreatör som bland annat har medförfattat kokboken Nyfiken grön. Kristin Johansson har en blogg.

Förlagets beskrivning

”Att äta mer vegetariskt har vi lärt oss är bra för både hälsan, plånboken och miljön. Men hur får vi det att bli verklighet i vardagen? Med Nyfiken grön (2016) skapade Cecilia Blankens och Kristin Johansson sin egen moderna och lättsamma version av det vegetariska livet.

I denna uppföljare bjuder de på fler recept som imponerar på såväl den inbitne köttätaren som på barnen som fortfarande är skeptiskt inställda till det där med kikärter och grönkål. Författarna vill med enkla, smarta rätter visa att det inte är svårt att laga god vegomat.

Ett huvudfokus i boken är att använda och återanvända rester på ett smart sätt, för att spara både miljö, tid och pengar. Det spelar ju ingen roll hur bra mat vi väljer att laga om vi ändå slänger hälften! På så sätt kan en vardagsmiddag gå igen till en ny rätt nästa dag och rester från grillen förvandlas till en ljuvlig bakispizza. Med olika sides, inläggningar och röror skapas genvägar till att enkelt sätta ny smak på maten.

Bli inspirerad att våga smaka på maten och att laga mat även utan recept. Sällan har det varit så lätt och inspirerande att äta grön och klimatsmart mat!”

Kupé nr. 6

Kupé nr. 6 av Rosa Liksom är en tragikomisk och annorlunda berättelse om Sovjetunionen, berättad genom en ung kvinna, som tar den Transsibiriska järnvägen mot Ulan Bator och tvingas dela kupé med en alkoholiserad man med ett minst sagt grovt språk. Betyg: 3 vodkaflaskor av 5.

Kupé nr. 6 av Rosa Liksom
Kupé nr. 6 av Rosa Liksom

I Kupé nr. 6 av Rosa Liksom får läsaren följa en ung kvinna på resa mot Ulan Bator i Mongoliet. Det är 80-tal och resan går från Moskva med den Transsibiriska järnvägen. Av en slump kommer hon att behöva dela kupé med en supglad man, som är minst sagt grov i munnen. Han talar nedsättande om kvinnor han träffat, slungar rasistiska uttalande omkring sig och ibland närmar han sig kvinnan. Det omaka paret rör sig mot Mongoliet, med en del stopp längs vägen, och medan landskapet svischar förbi får kvinnan (och läsaren) en mängd berättelser från den försupne mannens miserabla liv och indirekt också en skildring av Sovjetunionen. Ibland kommer också glimtar från kvinnans eget liv.

Det är en bok som till största del består av två människors livsberättelser, glimtvis berättade, men kanske framför allt en bok om själva resan, rakt genom hela Sovjetunionen. Landskapet, musiken, maten, byarna de stannar vid – Rosa Liksom är väldigt duktig på att måla upp Sovjetunionen/Ryssland och kulturen. Just de delarna tycker jag också väldigt mycket om, medan jag kommer på mig själv med att tycka att den grovhuggne mannens berättelse om våld och elände, och med sitt råa språk (”fitta” återkommer i var och varannan mening han uttalar), faktiskt blir rätt tjatigt. Samtidigt finns det en väldigt kul tragikomik i berättelserna och i mötet med den unga kvinnan. Det är två världar om krockar och det är lustigt och lite rörande att se hur de ändå sitter där i kupén och reser tillsammans.

Mannen i kupén känns på många sätt stereotypisk – en opolerad karl som sitter på tåget och super, minsann! Ändå känns det som att Rosa Liksom på ett insiktsfullt sätt har lyckats kapsla in hela känslan, kulturen, stämningen från resan genom landet. Jag påminns om ryska maträtter, klassisk musik och stor, rysk litteratur, saker som ligger långt från den gråhet och den alkoholindränkta världs som också skildras. På många sätt är det en väldigt fint berättad bok. För mig kändes det dock som att det ibland, trots det ringa sidantalet, stod och stampade lite.

Kupé nr. 6 av Rosa Liksom
Kupé nr. 6 av Rosa Liksom

Kupé nr. 6

Originalets titel: Hytti nro. 6 (finska).
Översättare: Janina Orlov.
Uppläsare: Sannamari Patjas.
Utgivningsår: 2011 (första finska utgåvan), 2012 (första svenska utgåvan, Wahlström & Widstrand), 2017 (den här Radioföljetongen, producerad av Kerstin Wixe för Sveriges radio).
Antal sidor: 189.
ISBN: 9789146222132.
Andras röster: Bokhora, Dagensbok.com.

Rosa Liksom

Rosa Liksom är pseudonym för den finska författaren och konstnären Anni Ylävaara (född 1958). Hon är en av Finlands mest populära moderna författare och har bland annat belönats med Finlandiapriset, som hon fick 2011 för romanen Kupé nr. 6. Rosa Liksom har en hemsida och en Facebooksida.

Förlagets beskrivning

En kylig nordost bar på balalajkans syrliga toner. På rälsen vilade utmattade och tysta lokomotiv. Den mjölkvita himlen, som hastigt ramlade ner, började slänga en kylig snömodd över marken som piskats av den vintriga vinden, hela rymden var fylld av en nedslående tristess.

En arkitektstuderande ung kvinna tar Transsibiriska järnvägen mot Ulan Bator för att studera grottmålningar. Hon delar kupé med en vodkapimplande buse på väg till ett bygge. I den lilla trånga kupén möter öst väst och under den flera veckor långa resan berättar den manschauvinistiske mördaren hårresande historier om sitt liv och om sitt land, Sovjet.

Kupé nr 6 är en kompakt, poetisk och mångbottnad historia om en tågresa genom 1980-talets Sovjetunionen.”

Kärleken är dödens motsats

Kärleken är dödens motsats av Roberto Saviano är en kortroman om kärlek och sorg och en berättelse om en riktigt ung änka. Betyg: 4 bonbonjärer av 5.

Kärleken är dödens motsats av Roberto Saviano
Kärleken är dödens motsats av Roberto Saviano

Kärleken är dödens motsats av Roberto Saviano är en kortroman om kärlek och sorg. Den kretsar kring Maria, vars pojkvän har tagit värvning i armén och nu har dödats i ett sprängattentat. Kvar blir Maria, sjutton år och redan änka. Tanken var att Enzo, Marias pojkvän, skulle ta värvning för att få ihop pengar till bröllopet. I det fattiga Syditalien, där arbetslösheten är hög, är det många som ser armén, och det fredsbevarande uppdraget i Afghanistan, som en möjlighet.

Boken berättas i form av en intervju, där den unga änkan berättar om förvirringen och sorgen efter förlusten. Det är effektivt och berörande och en väldigt tänkvärd berättelse om krig, sorg och vilken desperation som kan födas ur bristen på pengar.

Kärleken är dödens motsats

Originalets titel: Il contrario della morte (italienska).
Översättare: Birgitta Andersson.
Uppläsare: Frej Lindqvist.
Utgivningsår: 2007 (första italienska utgåvan), 2008 (första svenska utgåvan, Brombergs), 2017 (den här Radioföljetongen, producerad av Kerstin Wixe för Sveriges radio).
Antal sidor: 53.
ISBN: 978-91-7337-208-4.
Andras röster: Bokmania, Den var bra.

Roberto Saviano

Roberto Saviano (född 1979) är en italiensk författare, som slog igenom 2006 med boken Camorra, som handlar om Camorra, maffian i Neapel. Saviano tillhör en forskargrupp som undersöker maffians verksamhet och han lever därför på hemlig adress.

Förlagets beskrivning

”I Kärleken är dödens motsats berättar Roberto Saviano om den sjuttonåriga Maria som just mist sin pojkvän Enzo. Liksom många andra arbetslösa unga män i Syditalien hade han tagit värvning i armén.

Det fredsbevarande uppdraget i Afghanistan skulle finansiera Deras förestående bröllop och utgöra grundplåten för ett banklån. Men under uppdraget dör Enzo i ett sprängattentat. Maria beskriver sin sorg, ensamhet och vilsenhet. Trots sina unga år lever hon som en änka, oftast svartklädd. Hon vill inte riktigt förstå att Enzo är död.

Maria minns orden i en vacker sång Om kärleken är dödens motsats av Sergio Bruni och är övertygad om att hon kan hålla kvar Enzo, slita honom från döden genom att fortsätta älska honom. Det enda som hjärtat fortfarande lyssnar till och förstår: dödens motsats.”

Nödåret

Nödåret av Aki Ollikainen är en berättelse om livet under missväxtåren 1860, en tid när människor led en obeskrivlig nöd. Det är verkligen en drabbande och berörande läsning. Betyg: 4 ormar av 5.

Nödåret av Aki Ollikainen
Nödåret av Aki Ollikainen

Nödåret av Aki Ollikainen är en roman som utspelar sig under missväxtåren på 1860-talet. 1867 blev svältkatastrofen ett faktum eftersom vintern dröjde sig kvar till långt in i juni och hindrade sådden. När värmen väl kom så dröjde det inte länge innan bakslaget var ett faktum: i juli kom frosten och förstörde en stor del av skörden. Året följdes av flera år med stark torka. Nöden var enorm i Sverige, särskilt i de norra delarna, men i Finland var läget ännu mer akut. Jag läser hos SMHI att 8 % av den finska befolkningen dog under åren 1867 – 1868. För mig är det ibland svårt att riktigt greppa vad sådana här siffror innebär. Det fastnar lätt i att bli, just det, siffror och dessutom siffror och fakta som rör en tid som känns avlägsen och abstrakt.

I Ollikainens nätta roman är det dock svårt att inte beröras. Hjärtat går sönder när jag får följa några människor under den här tiden av obeskrivbar nöd. Ollikainen skriver om Marja, som tar sina barn, lämnar sin man att dö och påbörjar en vandring genom snön för att ta sig till St. Petersburg och, som hon hoppas, kunna rädda sig och barnen. Det är inte en berättelse med lyckliga slut. Ollikainen skriver också om de mer privilegierade. Kort och koncentrerat skildrar han gapet mellan olika klasser och skriver fram den fruktansvärda nöd och den enorma brist som de flesta led av. Berättelsen tar läsaren närmare människorna, bort från siffror och fakta och prat om barkbröd (här finns inte ens det). Här är det hallucinationer, förluster, människor som tvingas lämna sina närmaste att dö. Och ingen kan ta emot dem som vandrar, ingenting mer än små smulor kan någon bjuda på. Däremot står många på tur att roffa åt sig, av vad som finns, och när inget finns: kvinnors kroppar, mot deras vilja.

Det här är verkligen en sorglig och smärtande bok att läsa, men också en bok med lite hopp och ljus, åtminstone i bokens slut.

Nödåret av Aki Ollikainen
Nödåret av Aki Ollikainen

Nödåret

Originalets titel: Nälkävuosi (finska).
Översättare: Ann-Christine Relander.
Uppläsare: Martin Wallström.
Utgivningsår: 2012 (första finska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Lind & Co), 2017 (den här Radioföljetongen, producerad av Sammi Nummelin för Sveriges radio).
Antal sidor: 143.
ISBN: 9789174614992.
Andras röster: Bokhyllan, Bokstugan.

Aki Ollikainen

Aki Ollikainen (född 1973) är en finsk journalist och författare. Nödåret är hans debutroman.

Förlagets beskrivning

”Bonden Juhani ser hellre att hans barn äter än han själv. Han blir allt svagare och hustrun Marja är rasande – han borde äta, hålla sig stark och ta hand om sin familj. Till slut fattar hon beslutet att lämna sin döende make och ger sig av söderut med deras två barn – där hoppas hon att det ska finnas mat.

Vintern är kallare än någonsin, hela Finland är täckt av snömassor, nästan alla svälter, sjukdomar grasserar och medmänskligheten tycks vara satt ur spel. Överallt drar svältande människor fram i en desperat jakt på något att äta.

Nödåret är en drabbande studie i vad människor är beredda att göra för att överleva. Berättelsen utgår från missväxten på 1860-talet, då många i Finland såg sig tvingade att vandra söderut för att överleva. Hungersnöden drabbade även norra Sverige och i de båda länderna svalt över hundratusen människor ihjäl.”

Den tyska flickan

Den tyska flickan av Armando Lucas Correa är en intressant och berörande bok om livsöden under Andra världskrigets Berlin och revolutionens Kuba. Det är kanske en lite väl rörig bok, men ändå klart läsvärd. Betyg: 3 cyanidkapslar av 5.

Den tyska flickan av Armando Lucas Correra
Den tyska flickan av Armando Lucas Correra

Den tyska flickan av Armando Lucas Correa tar sin början i Berlin 1939, där 12-åriga Hannah lever med sin familj. De är judar och deras tillvaro blir allt mer hotad och de utsätts för allt mer förföljelse och trakasserier. Kriget är precis på väg att bryta ut, men det vet såklart inte Hannahs föräldrar. De är ändå smärtsamt medvetna om att de inte kan stanna i Berlin. Hannah spenderar dagarna med att fota och leka med sin kompis Leo. Hon förstår att de lever i en svår och orolig tid, men hon är för liten för att helt förstå innebörden av vad som sker omkring henne. Plötsligt är det dags att ge sig av. Hennes föräldrar har redan blivit fråntagna hus, hem och det mesta av sina tillhörigheter, men nu har de också spenderat enorma summor för biljetter till oceanångaren St. Louis och för de dokument som krävs för att få gå iland i det som de hoppas ska bli deras nya hemland: USA. Resan kommer först gå mot Kuba, där de kommer att stanna helt kort innan allt är klart för deras fortsatta resa.

Det som skulle bli de 900 passagerarnas räddning blir dock en tragedi. Under resans gång springer Hannah fortfarande omkring och leker med sin vän. Det finns mycket att utforska på fartyget och om kvällarna kan det fortfarande ordnas tjusiga middagar och danser, som om de vuxna verkligen kämpar för att hålla kvar vid det som var deras tidigare societetsliv. Men bakom kulisserna utspelar sig desperata förhandlingar. Kubas regering har tvärt svängt om och vill inte längre acceptera att fartygets passagerare går iland. Ingen vill låta passagerarna gå iland. St. Louis kommer till Havanna, men får inte närma sig hamnen. Läget blir allt mer desperat.

Till slut kan Hannah och hennes mor ändå gå i land, som några av de fåtal passagerare som får sina visa accepterade, men Hannahs pappa och hundratals andra påbörjar den långa resan tillbaka till Europa, där kriget bryter ut och där någon framtid inte finns.

Hannah och hennes mamma blir kvar på Kuba. De kommer aldrig till USA och de kommer heller aldrig att komma över sina förluster och saknaden efter pappan. Hannahs mamma är dessutom gravid och föder snart Hannahs lillebror, en pojke som i den stora sorgen kanske inte riktigt får den uppmärksamhet han skulle behöva och som så småningom växer upp och blir en ung man med drivkrafter som sliter honom ifrån sin familj. Han kommer nämligen att ansluta sig till revolutionärer och tar en aktiv roll i att omkullkasta ordningen i samhället. Hannah själv är en av de som drabbas när den kommunistiska revolutionen är ett faktum. Plötsligt förföljs hon och hennes mor igen och de blir fråntagna det de har.

I Den tyska flickan väver Correa ihop förföljelserna under Andra världskriget med förföljelser under den kubanska revolutionen. Om det är helt rimligt vet jag inte, men det är verkligen smärtsamt att läsa om människor som fortsätter att förföljas, gång på gång, i en värld som aldrig tycks lära sig av historien. Skildringen av tillvaron i Berlin, precis innan krigsutbrottet, är klaustrofobisk och obehaglig, svår att läsa eftersom man som läsare hela tiden fruktar det värsta. Händelserna berättas dock från Hannahs ögon och är därför filtrerade genom en barns föreställningsvärld och de också ganska röriga. Jag vet inte om det är ett bra grepp. Jag tycker att en av bokens problem, om man får kalla det så, är att boken är just det, rörig. Ibland byggs det upp en stämning, som  inte följs upp med något mer, som när Hannah förtvivlat frågar efter sin Leo, när avfärden med St. Louis närmar sig:  Allt är uppbyggt för att Leo ska bli kvarlämnad i Berlin, men i nästa kapitel springer de två omkring på däck som om inget hänt. Det är mycket i boken som är hoppigt och ibland svårt att hänga med i.

Att både skildra Andra världskriget, överfarten med St. Louis och situationen på Kuba är intressant, men det blir också lite splittrat. Författaren har försökt att få med många olika aspekter och levnadsöden och det blir på vissa punkter lite framhastat och ytligt. Det finns mycket i den här boken som är berörande, smärtsamt och intressant, men i mitt tycke nådde inte berättelsen riktigt ända fram.

Den tyska flickan av Armando Lucas Correra
Den tyska flickan av Armando Lucas Correra

Citerat ur Den tyska flickan

”Middagen var serverad. Matsalen hade blivit vårt fängelse, med sina mörka träpaneler som ingen längre polerade. Taket, med sitt tunga, fyrkantiga listverk, såg ut som om det kunde falla ned över våra huvuden i vilket ögonblick som helst.

Vi hade inget tjänstefolk i huset längre: alla hade gett sig i väg. Inklusive Eva, som var med när jag föddes. Det var inte säkert för henne och hon ville inte se oss lida. Fast jag trodde att hon egentligen hade lämnat oss eftersom hon inte ville behöva ställas inför valet att kanske bli tvungen att ange oss.”

Den tyska flickan

Originalets titel: La niña alemana (spanska).
Översättare: Jessica Hallén.
Utgivningsår: 2016 (första utgåvan på spanska), 2017 (första svenska utgåvan, LB förlag).
Antal sidor: 349.
ISBN: 9789188447210.
Andras röster: Bokprinsessorna, Dagensbok.comDen läsande kaninen, Johannas deckarhörnaJust nu – just här.

Lucas Armando Correa

Lucas Armando Correa (född 1959) är en kubansk-amerikansk författare och tidningsredaktör. Den tyska flickan är hans debutroman. Armando Lucas Correa har en hemsida.

Förlagets beskrivning

”Unga Hannah Rosenthal levde ett sorglöst liv innan allt förändrades. Men nu, 1939, är Berlins gator draperade med röd-vit-svarta flaggor, hennes familjs ägodelar fraktas bort och de är inte längre välkomna på platser som tidigare känts som hemma. Hannah och hennes bästa vän Leo Martin sluter en pakt: vad framtiden än har i sitt sköte, så ska de möta den tillsammans.

Nytt hopp anländer när familjerna Rosenthal och Martin lyckas få visum till Kuba och avseglar med lyxångaren M/S St. Louis mot Havanna. Men snart börjar det gå illavarslande rykten om Kuba. Från ena dagen till nästa verkar det fartyg som varit deras räddning förvandlas till deras undergång.

Sjuttiofem år senare, i New York, får tolvåriga Anna Rosen ett egendomligt paket från en okänd släkting på Kuba. Anna och hennes mamma beslutar sig för att resa till Havanna för att ta reda på sanningen om familjens mystiska och tragiska förflutna.

Den tyska flickan är en mästerlig roman baserad på verkliga händelser. En berättelse som sträcker sig från Berlin vid tiden för andra världskrigets utbrott till Kuba på revolutionens rand, till New York efter den 11:e september, och når sin upplösning i vår tids Havanna.”

Rosa: prinsessa av Fäholmarna

Rosa: prinsessa av Fäholmarna av Barbro Lindgren är en underbar liten berättelse om (hund)liv och döden. Betyg: 4+ pinnar av 5.

Rosa prinsessa av Fäholmarna av Barbro Lindgren
Rosa prinsessa av Fäholmarna av Barbro Lindgren

Rosa: prinsessa av Fäholmarna av Barbro Lindgren är en samlingsvolym med Lindgrens tre böcker om bullterriern Kungsholmens ros, Rosa på bal och Prinsessan Rosa. Barbro Lindgren har ett alldeles eget sätt att berätta och det är en ren fröjd att lyssna på den här boken i hennes egen uppläsning. Boken finns nämligen inläst som Radioföljetong.  Här berättar Lindgren om sitt liv tillsammans med hennes egen ”ros” och på sätt och vis är det en biografi, men utifrån hundägarperspektivet. Det blir på så sätt en bok om både livet och döden och alla vänner (med deras hundar) som kommer in och vandrar ut ur deras liv. Det är också en bok om livet på Kungsholmen och på Öland, med de kontraster som finns mellan landet och stan.

Det är lätt att tycka om Barbro Lindgren. Hon är frispråkig och rakt på sak och hon bjuder gärna på sig själv, både i med- och motgång och både i livets ljusa och sorgligare stunder.  Hennes fantasi är dessutom något utöver det vanliga. Hur kommer hon på allt? Var får hon allt ifrån?

Barbro Lindgren har också ett härligt och kärleksfullt sätt att beskriva sin ”bulle”, den lata Rosa, som aldrig vill gå på promenad, och som har en tendens att kärleksfullt kasta sig över de som kommer i hennes väg. Den som har haft ett djur i sitt liv kommer att känna igen glädjen, kärleken (och sorgen) det innebär att få dela sitt liv med en fyrfota vän.

Rosa: prinsessa av Fäholmarna är en underbar liten bok. Lindgren är mest känd för sina böcker riktade till en yngre publik. Rosa är däremot en bok för den vuxne läsaren, men det är egentligen synd att sätta en etikett på en god berättelse. Lindgren kan roa och sätta ord på livets små och stora ämnen. Jag tror inte att barn uppskattar Rosa-böckerna speciellt mycket, men det slår mig att man som vuxen säkert kan läsa en hel del av Lindgrens barnböcker och hitta väldigt mycket fint i dem.

Livet, döden och en liten ros i form av en bulle. Det här var verkligen en fin berättelse i alla fall!

Rosa: prinsessa av Fäholmarna av Barbro Lindgren
Rosa: prinsessa av Fäholmarna av Barbro Lindgren

Rosa: prinsessa av Fäholmarna

Innehåller: Kungsholmens ros (1995), Rosa på bal (1997), Prinsessan Rosa (1999).
Uppläsare: Barbro Lindgren.
Utgivningsår: 2007 (första utgåvan, Alfabeta), 2018 (den här Radioföljetongen, producerad av Kerstin Wixe för Sveriges radio).
Antal sidor: 339.
ISBN: 9789150108828.

Barbro Lindgren

Barbro Lindgren (född 1937) är en svensk författare, som lästs och älskats av generationer barn. Hon har exempelvis skrivit Mamman och den bilda bebin, böckerna om Max och böckerna om Loranga. Hon är även känd för sin självbiografiska trilogi (som inleds med Jättehemligt) och har skrivit många andra böcker riktade till vuxna och till alla åldrar. Lindgren har belönats med många priser och utmärkelser för sitt författarskap, bland annat ALMA-priset, vilket hon tilldelades 2014.

Förlagets beskrivning

”Å, vad man känner sig rik med en liten Ros! Livet blir fyllt av mening när man då och då känner en kall nos pressa sig in i knävecket…
Nu kommer äntligen Barbro Lindgrens tre mycket personliga böcker om bullterriern Rosa ut i en samlingsvolym. Kungsholmens ros, Rosa på bal och Prinsessan Rosa blir tillsammans Rosa – prinsessa av Fäholmarna. Det tillkommer även nyskrivet material.”

Himlens fånge

Himlens fånge av Carlos Ruiz Zafón är en äventyrlig roman som rör sig nära böckernas världar. En mysig och spännande bok. Betyg: 3 bröllop av 5.

Himlens fånge av Carlos Ruiz Zafón
Himlens fånge av Carlos Ruiz Zafón

Himlens fånge av Carlos Ruiz Zafón är den tredje delen i De bortglömda böckernas gravkammare-serien. Det var verkligen förskräckligt länge sedan jag läste del ett, Vindens skugga, och tvåan har jag faktiskt inte ens läst. Jag tycker ändå att Himlens fånge var en trevlig lyssning. Daniel Sempere, som var i 10-årsåldern i Vindens skugga, är nu en vuxen man som arbetar i bokhandeln Sempere & söner i Barcelona. Boken börjar med att en man köper en dyrbar utgåva av Greven av Monte Cristo, men mystiskt nog lämnar den kvar efter sig med en dedikation till Fermin Romero de Torres, d.v.s. till Daniels vän, som också arbetar i bokaffären. Sedan följer ett äventyr där Daniel söker sanningen om Fermin. Det leder till händelser under inbördeskriget och innefattar bland annat en fängelsevistelse. Det är spännande och äventyrligt och med ett högt tempo. Mina tankar leds lite till Da Vinci-koden. Fast med lite mer litterär anknytning.

Och visst är det spännande och underhållande, men på något sätt drogs jag inte med till hundra procent. Det är någonting som gör att karaktärerna känns platta, kanske för att det är en bok där väldigt mycket händer och pågår, men där det sällan stannas upp och ges någon fördjupning kring vilka karaktärerna i boken är. Eventuellt är det meningen att man ska läsa hela serien i ett svep och därmed verkligen spendera tid med karaktärerna och lära känna dem, men när jag hoppade rakt in i den här boken, efter att till och med ha skippat del två, ja, då kändes det som att något kanske saknades. Ändå skulle jag vilja säga att det är en läsvärd bok. Det är alltid tacksamt med böcker där just böcker spelar en stor roll och det är inte dumt att kasta sig in i böcker där man får följa med på ett äventyr.

Himlens fånge

Originalets titel: El prisionero del cielo (spanska).
Översättare: Elisabeth Helms.
Uppläsare: Philip Zandén.
Utgivningsår: 2011 (första spanska utgåvan), 2012 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2017 (den här Radioföljetongen, producerad av Ulla Strängberg för Sveriges radio).
Antal sidor: 295.
Läs även övriga delar i serien De bortglömda böckernas gravkammare: Vindens skugga, Ängelns lek, Andarnas labyrint.
ISBN: 9789100129934.

Carlos Ruiz Zafón

Carlos Ruiz Zafón (född 1964) är en spansk författare som slog igenom 2005 med romanen Vindens skugga. Han har skrivit romaner och ungdomsböcker och finns översatt till fler än 40 språk. Carlos Ruiz Zafón har en Facebooksida och en hemsida.

Förlagets beskrivning

”I Himlens fånge återvänder vi till De bortglömda böckernas gravkammare och bokhandeln Sempere & Söner, i Carlos Ruiz Zafóns säregna och mörka Barcelona.

Det är strax före jul i slutet av 50-talet. Daniel och Bea bor med sin son ovanför bokhandeln, där trotjänaren Fermín är i full färd med att förbereda sitt förestående bröllop. En morgon kommer en gammal man in i bokhandeln och vill köpa en värdefull bok, en ovanlig och exklusiv förstautgåva av Greven av Monte Cristo. Men han tar den inte med sig ­– istället lämnar han boken med en dedikation: ”Till Fermin Romero de Torres, som återvänt från de döda och har nyckeln till framtiden.” Främlingens besök blir upptakten till en berättelse om fångenskap, svek och en hemlighet som legat begravd i mer än två decennier.”

Pappaklausulen

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri är en fantastisk bok om en familj som försöker att hålla ihop, sorg över en förlorad dotter och rädslan över att inte alltid fixa att vara den närvarande förälder man vill vara. Betyg: 5 wet wipes av 5.

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri
Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri är en roman om familjeliv och relationer. I centrum står en föräldraledig pappa som ägnar dagarna åt det kaos som gärna uppstår när en ettåring och en fyraåring är inblandade. Omtöcknad av sömnbrist sköter pappan hämtningar, lämningar, källsortering, byten av bajsblöjor, förfrukostar, frukostar, middagar, storhandling, tvätt, lek, tröst och tusen andra saker samtidigt som barnen gärna drar åt helt olika håll. Så kommer den tid på året då pappans egen pappa, barnens farfar, kommer till stan. Pappan, som är en farfar, bor utomlands och har lämpat över all hantering av posten och det ekonomiska till sin son, som också förväntas upplåta sitt kontor åt honom när farfadern kommer till Sverige för sin regelbundna visit, som han måste företa sig för att fortfarande kunna ta del av svenska välfärdssystem. För pappan, som är en farfar, är det naturligt att hans son tar hand om allt detta och han anser sig också förtjäna det eftersom han en gång i tiden överlät en hyresrätt till sin son och därför på något sätt har en livslång hållhake på honom. För pappan börjar det dock bli allt kämpigare att rodda allt kring farfaderns Sverige-liv, inte minst sedan han själv blev förälder. Nu börjar han känna sig redo att omförhandla pappaklausulen, det är dags att sätta ner foten och få sin pappa att sluta utnyttja honom.

Boken berättas omväxlande från pappan, farfadern och från andra familjemedlemmar (levande som döda, ettåringar som farmödrar), vilket är ett genialiskt drag. Alla vinklar tas med och trots att var och en av bokens karaktärer bär på osympatiska drag så är det lätt att börja känna sympatier med dem när perspektivet ändras.

Det är lätt att förstå att bokens pappa är så besviken på sin egen pappa, som visar så litet intresse för sin son och sina barnbarn, men som kräver så mycket i form av en massa praktiskt fixande, och som alltid tar för sig utan att säga tack, men som aldrig bjuder igen. Samtidigt är pappan, som är en farfar, naturligtvis en person med ett bagage och egna sorger, krämpor och ensamhet.

Det är lätt att känna sympatier med bokens pappa, som sover så lite och sliter så hårt. Han är ständigt upptagen med att vara den perfekta och närvarande pappan, men han är också en person som, oskönt nog, helst vill ha applåder för att han gör det han gör. Sett ur hans frus och föräldrars ögon är det också lätt att förstå att bokens pappa kan upplevas som oerhört irriterande.  Han sliter som ett djur med vardagens sysslor, men han är också den som låter minsta småsak blir enorma projekt att läsa in sig på tills ingen energi längre finns att slutföra något. Hans liv är en lång rad påbörjade projekt som slutat i ett ingenting.

Khemiri låter läsaren följa de två fäderna och deras närstående under ett antal dagar, där det utåt sett inte händer just någonting, men där det trots allt sker väldigt mycket, inte minst inuti dem. Det är en fin resa att få följa med på. Vi är alla människor med ett bagage som innehåller sorg, frustration och ilska, men också ömhet och kärlek. Khemiri påminner om att alla innehåller lite av varje: att vi alla har både bra och dåliga sidor, men att ingen faktiskt är sämre än att den kan bryta mönstret, åtminstone lite grann, och släppa fram nya sidor. Det är en fantastisk och trösterik liten bok om vad som håller ihop och drar isär en familj och om sorger som kan svälla ut och spränga fram stora avstånd mellan människor. Jag älskade verkligen att få följa den här familjen och att lära känna dem bortom de sidor de oftast väljer att visa utåt. Inte minst är det härligt att få vara i Khemiris språkvärldar ett tag. Han har ett alldeles eget sätt att skriva där rytm och flöde driver berättelsen på ett sätt som kan få vilken scen som helst att lyfta.  Han har ett lekfullt språk och en fenomenal förmåga att hitta oväntade, roliga och exakta liknelser och uttryck. Trots att boken innehåller många sorgliga stråk är det en bok som på många sätt är ren underhållning. Det går inte att göra annat än att skratta med pappan i hans vardagsstök och att dra på munnen när precis allt tycks gå honom emot.

Jag vet ingen som skriver som Khemiri och har samma lätthet och ton i sitt berättande. Det är verkligen fantastiskt att kliva in i hans världar.  Hans tidigare böcker har ofta varit politiska och spetsiga på ett sätt som Pappaklausulen inte är på samma sätt, men Khemiris unika berättande och hans humor känns igen. Jag har älskat i princip alla romaner Khemiri har skrivit och det här är ännu en fullträff, en mångbottnad, underhållande och berörande berättelse som bjuder på igenkänning och som på ett oväntat sätt skänker både tröst och hopp för den som ibland ifrågasätter om livet verkligen går i rätt riktning.

Citerat ur Pappaklausulen

”Hon går mot tunnelbanan, hon har sin nya väska, sin nya frisyr, sin rock, sina handskar, hon ser så professionell ut när hon ska ut i välden. Han står kvar hemma i kökskaoset. Han har en morgonrock med ettåringens snor på axeln, avtryck från fyraåringens gröthänder på fickan. Ettåringen springer runt med en gåvagn och vrålar av frustration varje gång som han fastnar i en matta eller i ett hörn.”

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri
Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri

Pappaklausulen

Utgivningsår: 2018 (första utgåvan, Albert Bonniers förlag).
Antal sidor: 364.
ISBN: 9789100176303.

Jonas Hassen Khemiri

Jonas Hassen Khemiri (född 1978) är en svensk författare och dramatiker som romandebuterade 2003 med Ett öga rött, en bok som väckte stor uppmärksamhet, inte minst för den skrivits med en inte speciellt grammatiskt korrekt svenska. För sin debutroman belönades Khemiri med Borås tidnings debutantpris och han har därefter belönats med ett flertal andra prestigefulla priser, t.ex. Augustpriset, som han belönades med för romanen Allt jag inte minns. Khemiri är även en stark röst i samhällsdebatten, t.ex. fick han stor uppmärksamhet 2013 för sitt öppna brev till Sveriges dåvarande justitieminister Beatrice Ask. Brevet, som inleds med ”Bästa Beatrice Ask…”, är en reaktion på det så kallade Reva-projektet, vilket syftade till att verkställa fler avvisningar av papperslösa. Rasism och främlingsfientlighet är teman som ofta återkommer i Khemiris texter. Jonas Hassen Khemiri twittrar på @jhkhemiri, instagrammar under @jonashassenkhemiri och har en Facebooksida och en hemsida.

Förlagets beskrivning

”En pappa återvänder till Sverige för att hälsa på familjen som han en gång övergav. Hans dotter är gravid med fel man, hans neurotiske son har fått egna barn och vill att pappan som nu är farfar ska ta hand om sig själv. Pappaklausulen måste omförhandlas. Men går det? Inte utan krig.

Jonas Hassen Khemiris nya roman handlar om familjehemligheter och blodsband, om gatstenar och dinosaurier, om kärlek och svek. Och om utmaningen i att fortsätta vara familj, trots allt.”

Okänt offer

Okänt offer av Tana French är en extremt osannolik deckare, full av logiska luckor. Den kretsar kring polisinspektören Cassie Maddox, som plötsligt hittar sin egen dubbelgångare mördad. Betyg: 1 kortlek av 5.

Okänt offer av Tana French
Okänt offer av Tana French

Okänt offer av Tana French är en deckare med polisinspektör Cassie Maddox i huvudrollen. Det är den andra boken om Cassie, men den kan läsas fristående. Cassie har en bakgrund från den polisenhet som jobbar med hemliga operationer, men nu arbetar hon på familjevåldsroteln. Plötsligt hör dock en före detta kollega av sig och lyckas locka tillbaka Cassie till sitt tidigare jobb som infiltratör. En kvinna har nämligen hittats mördad och den mördade råkar vara Cassies dubbelgångare. Dessutom visar det sig att den mördade kvinnan har levt under en stulen och påhittad identitet – hon har kallat sig för Lexie Madison, vilket råkar vara en tagen identitet som Cassie tidigare har använt sig av under en hemlig operation. Vem den mördade kvinnan är egentligen, varför hon har blivit mördad och av vem är helt okänt, liksom på vilket sätt hon känner till Lexie (och Cassie?).  Att den mördade kvinnan både ser ut som Cassie och har en tagen identitet med kopplingar till henne gör att Cassie inte kan tacka nej till att gå tillbaka till sitt jobb med hemliga operationer, trots att det tydligen har hänt en hel del (i den första boken om Cassie, gissar jag), som på goda grunder har lockat henne från den karriären.

Nu är tanken att Cassie ska leva som Lexie och försöka att hitta både mördare och motiv. Den sista tiden i livet har Lexie varit doktorand i litteraturvetenskap och levt på ett stort gods tillsammans med fyra excentriska doktorandkollegor. De fem har levt som en liten familj, i ett eget slutet litet universum, och har just inte umgåtts med någon utanför deras sällskap eller ens synts till i byn. Har ni läst Donna Tartts Den hemliga historien (eller Marisha Pessls Fördjupade studier i katastroffysik) så får ni kanske en idé om känslan. Den här boken är uppenbart inspirerad av Tartts moderna klassiker.

När boken tog sin början satt jag som på nålar. Jag tror att alla någon gång, i något sammanhang, har haft pulsen snabbt pickande i skräck för att bli upptäckta. I den här boken får läsaren följa Cassie in i ett väldigt speciellt hem där hon när som helst kan bli avslöjad och genomskådad av människor som mycket väl kan vara hennes mördare. Det fanns någonting extremt kittlande kring detta och jag vågade knappt läsare vidare när hon väl släppts av vid godset och tagits emot av sina rumskompisar. Jag såg framför mig hur precis allt kunde gå fel. En dubbelgångare kan kanske lura någon på håll, men skulle Cassie kunna lura Lexies rumskompisar, människor som hon levt med under lång tid? Skulle hennes utseende verkligen vara tillräckligt övertygande? Skulle hon kunna hänga med i interna skämt? Förstå rutinerna och lunken i huset? Veta exakt vilken relation Lexie haft till var och en av hennes rumskompisar? Skulle hon smälta in?

Det tragikomiska är att det här, som hade kunnat vara en så intressant och klaustrofobisk del i den här boken, inte framställs som någon stor grej över huvud taget. Cassie/Lexie gör bort sig några gånger, men inte på något allvarligt sätt och i princip kan hon helt enkelt vandra in på godset och umgås, skämta och jacka in helt rätt i jargongen bland Lexies nära vänner och rumskompisar. Inga problem! Förtroliga samtal, skämt, tokiga upptåg, precis allt går bra och det är som att Cassie har känt de här människorna i åratal och helt naturligt vet vilken humor och vilken personlighet Lexie hade. Efter någon dag börjar Cassie också gå till Lexies arbetsplats och jag kunde ju föreställa mig att det skulle kunna vara utmanande att fejka att man doktorerar inom ett ämne, men nej, det är ingenting speciellt med det heller. Cassie har inga problem att ta över Lexies jobb, handleda hennes studenter och arbeta vidare med Lexies forskning. Det här är en logisk lucka som är så glupande stor att man häpnar. Det är svårsmält att tänka sig att en polis hittar sin egen dubbelgångare mördad, men det är samtidigt något som man som läsare måste köpa för att kunna läsa vidare i just den här boken. Att det är såhär lätt att övertyga såväl närstående som kollegor är dock svårsmält för mig. Tyvärr är det dock inte det enda som skaver med boken.

Trots att Okänt offer började så spännande och kittlande så blev den snabbt oerhört seg. Boken är alldeles för lång och oredigerad och dialogerna är också långa, tjocka textmassor utan flyt. Cassie/Lexie har också ett lite grovt språk, som på ett orimligt sätt ibland spiller över i vanlig text (jag minns inte ordagrant, men någonstans i den står det t.ex. att hon satte sig på röven), vilket är fult och irriterande. Det märks också att författaren har gjort en riktigt, riktigt trött research. Man måste ha förläst sig på deckare om man tror att ett mord kan få en oerhört omfattande hemlig operation att dra igång. Seriöst! Nu kanske jag spoilar något, men det Cassie kommer fram till är sådant som enkelt hade kunnat fås fram i några förhör. Istället lejer man alltså Cassie att jobba dygnet runt som infiltratör under många månaders tid samtidigt som hon dag som natt är avlyssnad och har en hel stab med människor som i realtid sitter och lyssnar på allt som spelas in och också är redo att rycka ut om det behövs. Okej, mord är i regel högprioriterade brott, naturligtvis, men såhär går faktiskt inte mordutredningar till. Dessutom är Cassie i många avseenden helt inkompetent och oseriös. Hon ljuger och undanhåller vid ett flertal tillfällen fynd och bevisföremål för sina kollegor och ”råkar” ibland stänga av mikrofonen. Allt detta gör hon utan någon annan eller bättre anledning än att hon fått en magkänsla… Förmodligen hade författaren en ambition att skriva en berättelse där Cassie växer ihop så mycket med Lexie att hon börjar få svårt att slita sig från Lexies liv och vänner, men den skildringen är inte speciellt skickligt utförd och det mesta kring hennes märkliga lögner och oproffsiga polisarbete blir mest irriterande.

Det jag tycker absolut sämst om med den här boken är just det: att det finns så många intressanta ingångar, spännande omständigheter och uppiggande idéer om hur berättelsen ska utveckla sig – men allt pyser ut i ett ingenting. Mot slutet tror jag rent av att författaren tappade skrivlusten alldeles.

Nu kommer en seriös spoilervarning.

Slutet, alltså. Jag hade väntat mig att författaren skulle göra något riktigt intressant kring den stulna identiteten. Hur kan den här ”Lexie” ha känt till Cassies gamla fejade identitet och varför har hon börjat använda den? Jag var nyfiken på vad som skulle hända. Tyvärr händer inget på den fronten! Inget! Det var bara en slump. En slump. När boken får sin upplösning blir Cassie avslöjad av en av sina rumskompisar och får genom en otroligt tjatig och lång monolog reda på ungefär vad som hände på mordnatten. Någon dag senare sker någon slags konfrontation med resten av hennes roomies. För att verkligen avsluta boken snabbt och effektivt blir det skottlossning, polisen kommer och allt avslutas. I en bisats, några sidor längre bort i boken, har hela godset dessutom helt random brunnit ned.

Det här var riktigt kalkonigt, om du frågar mig. Okänt offer började SÅ bra och hade SÅ stor potential. Att det blev såhär dåligt är extremt irriterande.

Citerat ur Okänt offer

”Jag hörde hur Sam drog häftigt efter andan. ”Hem ljuva hem”, sa Frank och stängde av radion.

De väntade på mig utanför dörren, stod på rad längst uppe på trappan. För mitt inre ser jag dem fortfarande där, guldlackade av kvällssolen och strålande som i en dröm, vecken i deras kläder och formerna i deras ansikten ofördärvade och smärtsamt klara. Rafe stod lutad mot räcket med händerna i jeansfickorna; Abby i mitten, framåtlutad på tå, ena armen böjd för att skugga ögonen; Justin, fötterna tätt ihop och händerna på ryggen. Och bakom dem Daniel, inramad av dörrpelarna, höjt huvud och ljusskärvor från glasögonen.”

Okänt offer av Tana French
Okänt offer av Tana French

Okänt offer

Originalets titel: The Likeness (irländska).
Översättare: Peter Samuelsson.
Utgivningsår: 2008 (första irländska utgåvan), 2009 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2010 (den här pocketutgåvan, Bonnier Pocket).
Antal sidor: 519.
ISBN: 9789100121259, 9789174291223.
Läs även övriga böcker om Dublins mordrotel: Till skogs, Brottsplats: Faithful Place, Otrygg hamn, En hemlig plats, Inkräktare.

Tana French

Tana French (född 1973) är en irländsk/amerikansk författare som främst är känd för sina deckare i serien Dublins mordrotel, för vilka hon också har belönats med flera fina priser, t.ex. Allan Poe Award för bästa debutroman (som hon fick för första delen i serien, Till skogs). Tana French har en Facebooksida och en hemsida.

Förlagets beskrivning

”När poliskommissarie Cassie Maddox kallas till en mordplats upptäcker hon att offret är kusligt lik henne själv. Mordfallet saknar ledtrådar, motiv och misstänkt. Cassies chef föreslår att hon återigen ska jobba under täckmantel. Hon ska låtsas vara den döda kvinnan Lexie, ett extremt farligt uppdrag. Polisen kommer att berätta för media och Lexies rumskamrater att knivhuggen inte var livshotande utan att kvinnan hamnat i koma. Cassie kan då förbereda sig, sedan ska hon återvända till vännerna som den skadade Lexie. Men ju mer Cassie upptäcker om Lexies gåtfulla liv desto svårare blir det att få svar på: vem som dödade kvinnan, och vem hon verkligen var? Smart psykologisk spänning!”