Liv Strömquist, alltså! Finns det någon vassare och mer träffande? Jag håller inte alltid med henne, men hennes satir är verkligen fantastisk ändå. Einstens fru är delvis på samma tema som Prins Charles känsla, som jag läste tidigare i år, men den är kanske lite spretigare. Centralt tema är feminism. I klockrena serier förkastar hon ”Flicka-projektet”, som uppstod på 00-talet för att bota problemet med ”Unga tjejer” (ni vet: ätstörningar, självskadebeteende, stringtrosor…) och synliggör historiska kvinnor som Einstens fru, Priscilla Presley och Yoko Ono.
Det jag gillar med Liv Strömquist är bland annat att hon så totalt saknar spärrar för vem hon trycker till. Folkkära snubbar som Cornelis Vreeswijk går absolut inte säkra bara för att de är folkkära. Samtidigt försvarar hon mer än gärna de har för låg status för att försvaras i andra forum och de som inte själva snackar för sig (t.ex. tycker hon mer synd om prostituerade än de som kallas ”hora” utan anledning..). Hon tar liksom inte de lätta bollarna. Vem applåderar inte ett projekt för att göra ”unga tjejer” mer självsäkra? Liv Strömquist ger hela projektet en fet spark och menar att pojkar kanske borde lära sig att ta mindre plats istället. Vem tycker inte att homosexuella djur är lite av ett gulligt bevis för att homosexualitet är naturligt? Strömquist problematiserar genom att fråga sig varför just homosexualitet, och inte alla mänskliga beteenden, måste jämföras mot djur för att anses vara normalt. Vad jag också gillar med Strömquist är att hon tecknar prydligt och snyggt och att varje formulering är pricksäker. Allt stämmer. Det är roligt, tänkvärt, snyggt och ibland provocerande. Som det ska vara. Strömquist behöver ingen flicka-kurs. Det är ett som är säkert.
Du hittar boken hos t.ex. Adlibris och Bokus. Några andra som skrivit om Einsteins fru är ielinashylla, Sydsvenskan och ordochingavisor.
