Kategorier
Lundberg, Patrik

Fjärilsvägen

Fjärilsvägen av Patrik Lundberg är en mycket berörande bok om Patriks egen mamma och en mycket bra bok om klass. Betyg: 5 oplar av 5.

Fjärilsvägen är Patrik Lundbergs berättelse om sin mamma, Birgitta Lundberg. Birgitta hade allt det där som många drömmer om: man, två barn, villa och jobb. Sedan kom skilsmässan och med det en ekonomi som inte gick ihop. Så småningom drabbades hon av de krämpor och sjukdomar som kom att bli ett allt större hinder i vardagen och livet och leda till ett liv på sjukpenning. Till slut hamnade Birgitta i fullständig misär och 67 år gammal gick hon bort. Det är en resa nedåt, utan att Patrik för den sakens skull målar ut henne som ett offer. Här ryms både goda stunder och sorgliga stunder, misslyckanden och besvikelser liksom små framgångar. Ibland gör mamman rent förfärligt sårande saker mot Patrik och andra, men mestadels lyser det igenom att det finns en enorm kärlek mellan Patrik och hans mor, om än med perioder då deras relation skaver och är svår att upprätthålla. Fjärilsvägen är ett porträtt som ger en levande bild av en kvinna som mestadels levde ett väldigt slitsamt liv och om en son som präglats starkt av det.

Under Patriks uppväxt unnar sig mamman ingenting, allt går till barnen. Det trixas och fixas så att Patrik och hans syster ska få fotbollsskor och kunna följa med på skolresor, men själv unnar hon sig inte ens att äta lunch. Det är lätt att förstå att det slitsamma livet med ett tungt och lågbetalt jobb och en stressig tillvaro som ensamstående mamma kostar på. Birgitta blev bara 67 år och Patrik sätter fingret på något som är väldigt viktigt här: i vårt samhälle har de flesta fått det bättre, men det finns en kategori där utvecklingen går åt andra hållet. Lågutbildade kvinnors förväntade livslängd sjunker. Patrik Lundberg skriver sakligt och precist om klass och den sits som hans mamma delar med så många andra. Samtidigt skriver han om sig själv, som den som växer upp med en ständig insikt om att sakna skyddsnät och att aldrig ha ett nätverk att luta sig mot. Det präglar honom hårt, liksom det att växa upp i ett samhälle som är en vit fläck på kartan, en småstad som aldrig ges utrymme i några medier (nu är läget förvisso annorlunda för hemstaden Sölvesborg – och jo, Jimmy Åkesson finns med i den här boken, paradoxalt nog som en av Patrik Lundbergs förebilder i tonåren). Trots att Patrik sedan mot alla odds lyckas etablera sig som journalist och trots att han skriver uppmärksammade och kritikerrosade böcker så kan han aldrig riktigt känna sig helt hemma och trygg i den värld dit klassresan tar honom.

Jag är i Patrik Lundbergs ålder och växte precis som honom upp under 90-talets finanskris. Min tillvaro var inte alls densamma som Patrik Lundbergs, men jag känner ändå igen mig väldigt mycket. Jag kan inte påstå att jag har saknat något i livet och jag har inte heller vuxit upp med en ensamstående mamma. Ändå delar jag verkligen Patrik Lundbergs känsla av att ingenting kan tas för givet, särskilt inte pengar. Jag fattade det inte då, men 90-talskrisen satte sina spår. Jag tänker ofta på det som vuxen, inte minst för att de flesta runt omkring mig nu för tiden har det väldigt gott ställt. Det blir sådana kontraster när folk i allmänhet reser med familjen på semester till Bali och på skidresor i Alperna (när jag var barn gick vår mest exotiska semester till Dalarna med lånad husvagn), köper nya iPhones till sina barn (jag hade inga statusprylar som barn – mycket av det jag hade i klädväg, cykel med mera var sådant jag ärvt av äldre kusiner och som de vuxit ur) och så vidare, och så vidare. Jag kommer aldrig glömma när jag flyttade från kollektiv till min första hyresrätt. Jag var student och kände mig så stolt och glad över att ha fått ihop ködagar så att jag kunde flytta till min egna lilla etta i ett miljonprogramshus. Jag tyckte den var SÅ fin och mysig och allt sådant. En av mina äldsta vänner blev uppriktigt förvånad och kunde inte förstå att jag inte flyttade till bostadsrätt. För mig fanns det inte på kartan att köpa en bostadsrätt. Jag levde på studiemedel och hade kanske 10 000 kr i en buffert som jag sparat ihop genom sommarjobb. Jag förstod inte ens vad han menade. Han förstod inte vad jag menade. Nu förstår faktiskt ingen vad jag menar när jag aningslöst frågar om blivande bostäder som andras vuxna barn är på väg att flytta till. Jag lever fortfarande i tron att man hyr när man flyttar hemifrån, men här köper man naturligtvis en bostadsrätt till ungarna. “Alla” gör det i den lilla akademikerbubbla jag mestadels befinner mig. Detta och tusen andra saker kommer aldrig riktigt att gå in, misstänker jag. Precis som att jag aldrig riktigt kommer att kunna slappna av och känna att det löser sig när det gäller jobb (trots att jag aldrig någonsin har varit arbetslös längre än en sommar). Jag har aldrig haft några släktingar i min bransch, ingen som har kunnat fixa in mig på något jobb eller kratta för mig. Jag sökte 80 jobb i hela Sverige när jag pluggade min sista termin och fick nobben. Jag tror aldrig att något sådant där ska lösa sig. Jag hör inte till alla de studiekamrater som pluggade till ingenjör för att deras pappa hade gjort precis det och för att det fanns ett familjeföretag att ta över. Ingenting sådant. Ingen har kunnat dela med sig av erfarenheter kring att plugga, ingen har kunnat ge tips kring hur jag ska tänka kring studier och karriär. Jag har uppfunnit allt själv och då blir man också ganska ensam. Jag misstänker att Patrik Lundberg har känt något liknande. Han som först inte ens sökte till journalistutbildningen på Skurups folkhögskola, för den ansågs omöjlig att komma in på, och som han sedan kom in på med högst poäng av alla. Varför trodde han att han inte skulle komma in? Det är sådant man lätt tror när absolut ingen i ens omgivning har gjort något liknande.

Det är inte synd om mig, långt ifrån. Ursäkta att jag började skriva om mig när det här inlägget egentligen handlar om Fjärilsvägen. Det är hur som helst en bok som väckte många tankar, minnen och känslor – och det är väl ett gott betyg.

En sak till förresten. I boken citerar Patrik Lundberg Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch: ”Låg pensionen efter föräldraledighet, deltid och ett låglöneyrke. Är det ojämställdhet? Gör andra val, få annat resultat.”. Det är ett gammalt citat, men det är verkligen svårt att släppa. Ebba Busch får mig att vilja spy.

Fjärilsvägen av Patrik Lundberg
Fjärilsvägen av Patrik Lundberg

Uppläsare: Martin Wallström.
Utgivningsår: 2020 (Albert Bonniers förlag), 2020 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier Audio).
Antal sidor: 175 (ca 4,5 h lyssning).
ISBN: 9789100181987, 9789100185961.

När Birgitta Lundberg föddes fanns det hopp, även om hennes liv. I rekordårens och folkhemmets Sverige kunde en arbetarflicka på landsbygden gå åtta år i skolan, ett år i husmoderskola och få ett kontorsjobb måndagen efter examen. Hon kunde spara till körkort och bil, åka på dans och hitta kärleken.

Snart levde Birgitta Lundberg den svenska drömmen: Make, två barn. Volvo och villa. En välfärd som fanns där när hon behövde den.
Sedan kom 1990-talets finanskris. Skilsmässan och stressen. Fattigdomen. Barnens liv till varje pris.

Patrik Lundberg växte upp på Fjärilsvägen i Sölvesborg. Nu är Fjärilsvägen en kärleksförklaring till hans mor, och en berättelse om det svenska klassamhället.

Förlagets beskrivning

Patrik Lundberg

Patrik Lundberg (född 1983) är en svensk journalist och författare. Han debuterade 2013 med den självbiografiska ungdomsboken Gul utanpå, som bland annat handlar om att vara adopterad och göra en återresa. Sommaren 2020 var Patrik Lundberg värd i Sommar i P1 och hade ett hyllat program som precis som Fjärilsvägen handlar om hans mamma. Patrik Lundberg är krönikör på Expressen. Han har en hemsida och finns på Twitter och Facebook.

Kategorier
Nesser, Håkan

Den sorgsne busschauffören från Alster

Den sorgsne busschauffören från Alster av Håkan Nesser är en mysig och spännande bok om ett mord som aldrig riktigt klarades upp och som nu plötsligt blir aktuellt igen, allt berättat med Nesser alldeles speciella stil och språk. Betyg: 4 Gotlandsfärjor av 5.

Den sorgsne busschauffören från Alster är Håkan Nessers sjätte roman om Barbarotti. Kommissarie Gunnar Barbarotti och hans sambo, tillika kollega, Eva Backman har tagit tjänstledigt från sina polisjobb och rest till Gotland, där de förvandlas till privatspanare. De får nämligen snabbt syn på ett bekant ansikte: Albin Runge, en man vars försvinnande de utredde för ett antal år sedan. Han är sedan länge dödförklarad, men kanske var det något de missade den där gången?

Barbarottis och Backmans funderingar och spaningar blandas med Albin Runges egna berättelse i form av anteckningsboken “Stänk och flikar”. Där berättas om ett liv som rasade samman den dagen busschauffören (och den före detta idéhistorikern) Albin Runge genom en olycka orsakade arton människors liv. Sjutton av dem var barn på väg på skolresa. För barnen och deras anhöriga blev livet aldrig sig likt, naturligtvis, men även Albin Runges liv slogs i spillror. Nu har åren gått och plötsligt har det börjat dyka upp hotfulla brev. Någon vill honom illa.

Nesser närmar sig upplösningen från flera håll och får ihop berättelsen sådär elegant som nästan bara han kan. Nesser har ett särskilt sätt att berätta och ett alldeles särskilt språk med finurliga referenser, lekfulla namn och en kärv humor. Jag gillar det verkligen! Den sorgsne busschauffören från Alster är inte den typen av deckare som gör att man sitter som på nålar. Det är i själva verket en berättelse med en viss portion vemod och med det låga tempo som ett Gotland på lågsäsong kan bjuda på. För mig är det den bästa sortens deckare. Jag tycker bättre om den här typen av kluriga, överraskande och humoristiska deckarna än om actionspäckade varianter.

Jag kan varmt rekommendera den här boken. Lyssna gärna på ljudboksutgåvan, som dessvärre inte är inläst av författaren själv (Nesser är ju bra som uppläsare!), men som däremot är riktigt bra inläst av Reine Brynolfsson, som verkligen passar som uppläsare till den här boken.

Den sorgsne busschauffören från Alster av Håkan Nesser
Den sorgsne busschauffören från Alster av Håkan Nesser

Jag borde verkligen inte leva.

Så skriver den före detta akademikern och busschauffören Albin Runge i sina anteckningar från 2012–13. Och när någon eller några tycks hota honom till livet har han full förståelse för detta. De bisarra hoten leder så småningom till att polisen i Kymlinge kopplas in.

Hösten 2018 tillbringar kommissarierna Gunnar Barbarotti och Eva Backman av vissa skäl ett par tjänstlediga månader i Rute socken på norra Gotland, och fallet med den olycklige Runge får oväntat ny aktualitet. Någonting i utredningen från 2013 verkar ha gått fel. Käpprätt fel. Eller?

Berättelsen om den egendomlige busschauffören från Alster är den sjätte (eller möjligen sjunde) boken om kriminalpolisen Gunnar Barbarotti, inte mindre egendomlig han.

Förlagets beskrivning

Uppläsare: Reine Brynolfsson.
Utgivningsår: 2020 (första utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2020 (den här ljudboken, Bonnier Audio).
Antal sidor: 397 (ca 10 h lyssning).
ISBN: 9789100183127, 9789100184216.

Håkan Nesser

Håkan Nesser (född 1950) är en svensk författare och före detta lärare. Han debuterade 1988 med romanen Koreografen, men är kanske mest känd för sina deckare med Van Veeteren i huvudrollen. Sedan 1998 arbetar han som författare på heltid. Håkan Nesser har en hemsida.

Kategorier
-

Jonas Hassen Khemiri är aktuell med en novell om våld i nära relationer

Många har berörts starkt av SVT-dokumentären Josefin Nilsson – Älska mig för den jag är, som berättar om sångerskan Josefin Nilssons alldeles för korta liv och den historia som hon aldrig hann berätta, den om hur hon bröts ned och skadades för livet av det våld hon utsattes för av en före detta pojkvän. Så blossar #MeToo upp igen. Det verkar inte finnas något slut på våld och trakasserier mot kvinnor i den här världen. Man blir så ledsen.

I dagarna har också Jonas Hassen Khemiri kommit ut med en ny novell, Sista måltiden. Den finns att läsa på Instagram och hos Expressen, om någon har missat. Novellen är skriven på uppdrag av länsstyrelserna i Stockholm och Skåne, som tillsammans med Manscentrum i Stockholm har en telefonlinje för den som vill förändra ett kontrollerande eller våldsamt beteende, Välj att sluta,
020-555 666.

Våld i en nära relation kan slå sönder precis allt, relationer över generationer, allt. Jag tyckte att det var en väldigt stark novell, en sorglig berättelse ur den kontrollerandes perspektiv (och med intressanta kopplingar till Pappaklausulen, en av mina favoritböcker från förra året). Jag läste den precis efter att ha sett dokumentären om Josefin Nilsson och kände mig helt gråtfärdig. En så levnadsglad, feministisk, begåvad och stark kvinna, som dog i förtid, med svår smärta in i det sista. Fy, fan. Välja att sluta behövs, tyvärr. Och Kvinnofridslinjen är öppen dygnet runt, 020-50 50 50.

Visa det här inlägget på Instagram

Här är nya novellen, skriven på uppdrag av Länsstyrelsens projekt ”Välj att sluta”, en telefonlinje för dem som vill förändra ett kontrollerande eller våldsamt beteende. Den som är orolig för sitt beteende kan ringa 020-555 666. Den som är utsatt för våld kan ringa Kvinnofridslinjen 020-50 50 50 dygnet runt. Den som gillar texten får gärna sprida den vidare. Den som tror att jag har några illusioner om att en novell kan stoppa världens våld kan hata loss. Men jag har sett på nära håll hur våldet inte bara drabbar den som får slagen, sparkarna, bitmärkena, utan också vandrar vidare genom generationer och påverkar barn, syskon, föräldrar, kusiner, mostrar, barnbarn (vilket inte minst #brinnförjosefin var en stark påminnelse om). Och om EN person väljer att ringa istället för att slå efter att ha läst denna text så vore ju otroligt. Den som vill läsa texten avfotad från min dataskärm hittar den här. Den som vill läsa den fint illustrerad med intervju etc hittar den i dagens @expressen @expressenkultur. Tack för att ni läser. ?? ? // New short story written for a Swedish hotline aiming to reduce domestic violence. The idea is to get men to call a phone number instead of being violent. Will it work? I honestly have no idea. But writing the text felt important because I’ve seen up close how violence can spread through generations. The story is also published in today’s newspaper @expressen.??? ?? #sistamåltiden #väljattsluta #jonashassenkhemiri

Ett inlägg delat av Jonas Hassen Khemiri (@jonashassenkhemiri)