Kategorier
-

En paus från ljudboksapp. Kanske måste man ha Storytel/BookBeat/Nextory. Kanske inte.

Jag lyssnar på en hel del ljudböcker i mobilen och sedan ett antal år tillbaka har jag främst lyssnat genom en ljudboksapp. Det finns många aktörer som erbjuder abonnemang på strömmade ljudböcker (och e-böcker). Jag har betat av BookBeat, Storytel, Nextory och Mofibo (som köptes upp av Storytel för något år sedan och lades ned). Jag har tyckt bra om  allihop (även om de har lite varierande utbud) – apparna är lättanvända, snygga och inspirerande. Framför allt har jag uppskattat att alldeles purfärska och spännande böcker har funnits bara ett klick bort.

Krokas av Elin Olofsson
Krokas av Elin Olofsson i BookBeat-appen

Någonting som alltid har fascinerat mig är dock priset. Av en slump 😉 har samtliga jämförbara abonnemang kostat 169 kr/mån (helt nyligen sänkte dock BookBeat priset till 149 kr/mån). Det är egentligen mer än vad jag tycker är helt rimligt, med tanke på vad det kostar att t.ex. ha Spotify premium eller abonnemang för strömmade filmer & TV-serier. Jag har i och för sig råd att betala 169 kr/mån, men jag hade eventuellt prioriterat annorlunda om jag hade varit student, haft barn, varit pensionär eller varit sjukskriven. Nu tänkte jag hur som helst avstå från betal-appar ett tag. Varför? Jo:

  1. Jag har haft ett samarbete med BookBeat, men nu har det gått ut, och då känns det lägligt att säga upp och börja med något annat. Jag har verkligen gillat BookBeat och jag har inte haft något ont att säga om de andra aktörerna heller, men min erfarenhet är att det aldrig lönar sig att vara en “trogen kund”. Prenumerationer är till för att sägas upp. Hur gärna man än vill ha de där prenumerationerna så måste man säga upp dem med jämna mellanrum, för annars får man aldrig ta del av “välkommen tillbaka!”- eller “prova på!”-kampanjer.
  2. I år har jag tydligen bara läst två e-böcker på mobilen. Jag läser morgontidningen i mobilen och tycker inte att jag har tid/lust att läsa så mycket mer än så på den enheten. Det är med andra ord ganska poänglöst att betala för tillgång till e-böcker som jag ändå inte läser…
  3. Jag har hittills i år lyssnat på 16 ljudböcker. För samma kostnad som 8 månades lyssning i ljudboksapp hade jag kunnat köpa ca 11 topplisteljudböcker. Det kanske framstår som glasklart att jag “tjänar” på att ha en bokapp istället för att köpa böckerna separat, men det är faktiskt inte givet att det lönar sig att betala för en app, särskilt inte om man, liksom jag, gärna lyssnar & läser lite äldre böcker (de är ofta billigare än topplistan & nyheterna).
  4. Nu för tiden har faktiskt även biblioteket en ljudboksapp värd namnet (Biblio) och i den kan man lyssna på 4 böcker i månaden och till och med ha dem nedladdade offline. Det enda det kostar mig är den skatt jag betalar. 🙂 Det här gäller mig, som bor i Umeåregionen, men Biblio, eller andra tjänster för lån av ljudböcker, finns säkerligen även i andra delar av Sverige (med lite olika utbud och begränsningar i antalet lån). Obs: jag har förstått från säkra källor att Biblio inte är så bra (särskilt inte med avseende på utbudet), men äh! Det är förmodligen en tillräckligt bra tjänst för att förtjäna en ärlig chans!
  5. Ljudboksapparna, särskilt Storytel, verkar mer intresserade av andra målgrupper än den jag tillhör. Några anledningar till att abonnemangen kostar så mycket som de gör är för att en hel del av pengarna går till att expandera och till att utveckla nya produkter, produkter som känns irrelevanta för mig, men som såklart är tänkta att locka nya målgrupper. Storytel producerar t.ex. sina egna “Originals”-serier, med följetonger som släpps säsongsvis, superkomprimerade snabbversioner av populära böcker (“brief”) och podcastliknande dokumentärer (“dox”). Storytel är särskilt duktiga på att producera eget material, men varenda ljudboksapp kommer troligen att gå i deras fotspår inom kort. Min farhåga är att ljudboksapparna främst kommer att lyfta fram sitt plattformsexklusiva material, medan “vanliga” böcker blir ett lull-lull vid sidan av. Alla om har försökt hitta någon vettig film på Netflix förstår vad jag menar… 😉 Jag gillar inte den utvecklingen och jag har, för den delen, ingen lust att betala extra för en dussindeckare i följetongformat eller ett podcastliknande avsnitt “true crime”. Faktum är att jag helst läser “vanliga” böcker. Och det är knappast de där “vanliga” böckerna som apparna kommer att tjäna pengar på i framtiden.
  6. Jag vet inte riktigt hur/när/varför, men min podcastapp är just nu sprängfylld av poddar som jag inte hinner lyssna på. Jag har funderat tio varv på vad som har hänt, men jag vet inte! Hur hann jag lyssna så mycket förr i tiden?! Jag skulle i princip behöva en ljudbokspaus för att lyssna ikapp lite. Bland annat har jag flera Radioföljetonger som ligger och väntar och det är ju också en form av ljudböcker, som man dessutom får tillgång till gratis (förutom att man troligast betalar avgift till Radiotjänst).

Det här blev ett långt inlägg..! Men jag tänkte att det kunde vara kul att posta något som är en liten motvikt till all den reklam som skriks ut för de här betal-apparna vid varje busshållplats, i varje TV-apparat och hos varje stor influencer. Nu blir det här såklart lite patetiskt eftersom jag själv har gjort reklam för en av de här apparna (jag har som sagt haft ett längre samarbete med BookBeat). Jag har ju också verkligen använt och haft en enorm glädje av ljudboksappar och har absolut ingen anledning att kritisera någon av de här aktörerna. Det här handlar absolut inte om det.

Charlotte Löwensköld av Selma Lagerlöf
Charlotte Löwensköld av Selma Lagerlöf i BookBeat-appen.

Jag vill bara lyfta fram att det allra viktigaste egentligen är själva böckerna och själva läsningen/lyssningen. Det finns faktiskt flera alternativ till att lyssna via betal-appar, även om de här alternativen kanske inte marknadsför sig själva lika effektivt som apparna. Sedan behöver det inte vara så att de här billigare alternativen är bättre eller rimligare, men det kanske kan vara trevligt att påminna sig om att de ens finns. Jag misstänker att en och annan har ett gammalt ljudboksabonnemang som bara rullar på. En fråga man kan ställa sig är hur många ljudböcker man hade kunnat köpa för samma summa? Och hur många av de ljudböckerna som finns på biblioteket…

1793 av Niklas Natt och Dag
1793 av Niklas Natt och Dag i BookBeat-appen.

Jag hör till den kategori människor som tycker att man bör vara lite skeptisk till konsumtion i allmänhet. Visst kan det vara kul att köpa en massa grejer och tjänster, men handen på hjärtat behöver vi sällan ens en bråkdel av allt vi skaffar oss (många har heller inte råd!). Det kan, av många skäl, vara värt att fundera kring det, tycker jag. Sedan är det såklart lite kluvet, för i slutändan finns det ju förlag och författare som måste tjäna sina pengar någonstans, så självklart kan man tycka att de här apparna tillför mycket gott. Det har trots allt visat sig att många är villiga att öppna plånboken för just sådana här appar, men att det är ganska få som är villiga att lägga liknande summor på böcker från bokhandeln.

Vaggvisa av Leïla Slimani
Vaggvisa av Leïla Slimani i BookBeat-appen.

Nu har jag i alla fall punktat upp några argument som i alla fall motiverar mig att ta en paus från betal-appar. Kanske får den någon annan att reflektera över hur mycket hen egentligen använder sin app. Kanske får den någon att rent av skaffa en sådan här app. 🙂

Själv kanske jag blir så frustrerad över Biblio, poddar och köpeböcker att jag är tillbaka hos BookBeat inom en månad. 😉 Men äsch. Hur länge tror du att jag håller ut? 🙂

Kategorier
Hainer, Caroline

Män visar kuken för mig

Män visar kuken för mig av Caroline Hainer är en essäsamling om fenomenet dickpics. Det är en oväntat intressant bok, som paradoxalt nog säger mycket om kvinnlighet. Betyg: 3 reflekterande vattenkokare av 5.

Män visar kuken för mig av Caroline Hainer
Män visar kuken för mig av Caroline Hainer.

Män visar kuken för mig är en essäsamling av journalisten Caroline Hainer. Idén till boken kom när Hainer dejtade och plötsligt fick sin livs första dickpic skickad till sig. Den som inte har rört sig i dejtingvärlden sedan de smarta telefonernas intåg kanske aldrig har sprungit på fenomenet, men om man får tro Hainer så är det extremt vanligt att dejtande kvinnor får ta emot ovälkomna och oväntade foton på mäns kön (dickpics alltså). Hainer hade en idé om att skriva ett reportage om fenomenet, men det svällde till en hel bok. Det är alltså inte en bok om par som ägnar sig åt “sexting” (att skicka sexiga meddelanden till varandra) eller en bok som i första hand handlar om sexuella trakasserier eller om den typ av kuk-bilder som skickas för att hota eller demonstrera makt, nej, det är en bok om den mer oskyldiga kuk-bilden, den som närmats naivt skickas i en förhoppning om att mottagaren ska gilla det hen ser. Eller varför män nu skickar dickpics.

Jag och många andra har sluppit detta fenomen och kanske kan man tänka att dickpics är något väldigt nytt och övergående, men jag insåg redan när jag läste baksidestexten att det inte alls är så. Män har visat kuken sedan de för första gången hittade ett sätt att göra detta. Pojkar och män ristar in kukbilder på väggar och ritar kukar i snön. För pojkar och män är det heller inte helt ovanligt att ha ett namn på könet och att prata peppande till det i olika situationer. Detta och det mesta andra i den här boken känns totalt främmande för mig som kvinna och kanske just därför tyckte jag att den här boken var både knäpp, kul och intressant. Det här är också en bok som paradoxalt nog säger väldigt mycket om just kvinnlighet. Varför har inte det kvinnliga könsorganet samma symbolvärde och betydelse? Varför är det så få tjejer som skryter om sitt könsorgan eller skickar nakenbilder på sig själva? Varför är det så få tjejer som tänder på dickpics? Hainer redogör för en hel del tankar och teorier kring detta och annat. Det är tankeväckande och intressant, även om jag ibland undrar hur välunderbyggda alla påstående är. Ibland saknar jag källor, helt enkelt, men överlag är det en riktigt bra bok om ett ämne om ett fenomen som kanske rymmer mer än vad man från första början tror. Jag gillar också att Hainer skriver om dickpic-fenomenet från alla möjliga vinklar och med alla möjliga ingångar och att hon sällan tar ställning till någon slags rätt eller fel. Det här är ingen arg bok om det oförskämda i att män, helt ur det blå, skickar bilder på sina praktstånd. Det är mer en nyfiken bok som försöker svara på varför och helt sakligt beskriva fenomenet utifrån kultur, historia och hur vi tycks fungera som människor. En förvånansvärt intressant bok, som sagt!

Citerat ur Män visar kuken för mig

“Jag ställde lite frågor, undrade vad han gjort under dagen. Jag bad honom nämnda den senaste filmen han sett på bio. Han svarade kortfattat och ointresserat. Han tog lång tid på sig att svara, jag kände hans initiala intresse svalna och försvinna. Synd, det känns alltid som en investering att börja prata med någon över internetkanalerna. Som resultatet av en lång dags – eller veckas – skördearbete. Ett evigt plockande av ogräs. Att hitta en fullgod potatis, alltså en person med till synes attraktivt utseende och någonting i presentationstexten som väcker ett intresse, är något man lär sig ta tillvara på. Så det var ändå med viss besvikelse jag insåg att den här killen gått vidare. Man känner igen en gäspning när man ser den, även i mejlform. Han skrev “Vill du se en bild jag tog idag” och jag svarade “okej” och han skickade en bild på sin kuk.

Bilden var tagen av honom själv sittande i sängen, benen särade. Jag kunde se att han behövt hålla mobilkameran i en speciell vinkel. Jag insåg att han måste ha tagit många testbilder för att få till den. Eller så var detta långt ifrån den första dickpic han skickat. Kanske hade han inte ens tagit bilden idag utan hade den på lut och skickade till tjejer som han pratade med på nätet.”

Män visar kuken för mig av Caroline Hainer
Män visar kuken för mig av Caroline Hainer

Män visar kuken för mig

Uppläsare: Caroline Hainer.
Utgivningsår: 2017 (första utgåvan, Mondial), 2017 (den här ljudboksversionen, Adelphi audio).
Antal sidor: 190 (ca 5 h lyssning).
ISBN: 978-91-88671-02-8, 978-91-88711-30-4, 978-91-88711-29-8.

Caroline Hainer

Caroline Hainer (född 1976) är en svensk författare, kulturjournalist och filmkritiker. Hennes debutroman, Inte helt hundra, kom ut 2013 och hennes senaste bok är essäsamlingen Män visar kuken för mig. Hainer bloggar på bloggen Jazzhands och twittrar under @jaxxhands.

Förlagets beskrivning

“Varför älskar unga killar att rita snoppar i snön? Hur kommer det sig att sju av tio män har ett smeknamn på sin penis? Vad får en man att skicka en dickpic?

I Män visar kuken för mig söker journalisten Caroline Hainer svaren. I fokus står det manliga könet, och inte minst mäns komplexa relation till detsamma. Sökandet leder henne mot såväl en ifrågasatt manlighet som till den antika konsten, lagboken, valkampanjer och de riktigt mörka skrymslena på internet.”

Kategorier
Fried, Hédi

Frågor jag fått om Förintelsen

Frågor jag fått om Förintelsen är en bok där överlevaren Hédi Fried ger raka, ärliga och sakliga svar på frågor hon fått om Förintelsen. Det är en extremt läsvärd bok där Fried inte ens duckar för frågor som kan verka oförskämda eller naiva. Betyg: 5 av 5.

Frågor jag fått om Förintelsen av Hédi Fried
Frågor jag fått om Förintelsen av Hédi Fried

I Frågor jag fått om Förintelsen svarar förintelseöverlevaren Hédi Fried på ett urval av frågor som hon har fått om just Förintelsen. Efter många års föreläsande på skolor och i andra sammanhang så förstår man förstås att hon måste ha fått en hel del frågor. I boken känner man också att frågorna måste komma från just unga människor, för det finns en direkthet och rakhet som jag tror att fullvuxna människor skulle akta sig för. Kanske finns det till och med en naivitet i vissa frågor, men det är också en av de aspekter som gör den här boken så extra fin och intressant. Jag skulle själv aldrig klara av att ställa frågor i stil med “Varför gjorde ni inte motstånd?”, “Vad var det bästa?” eller “Kan du förlåta?”, eftersom att det är frågor som egentligen känns oförskämda, men Hédi Fried tar sig an alla dessa frågor och många fler och gör det sakligt, rakt, ärligt och underbyggt. Hon svarar även på frågor i stil med “Hur var det att ha mens?”, en fråga som kan kännas för obetydlig i sammanhanget för att ens ställa, men som ändå visar sig få ett svar med fler bottnar än vad man kanske först trodde.

Alla frågor är naturligtvis inte “barnsliga” eller på randen till det olämpliga, utan här finns det en stor bredd och jag tycker helt klart att urvalet är bra. Jag måste ändå säga att jag särskilt uppskattar att Hédi Fried har orkat svara på den typen av frågor som jag räknade upp här ovanför. Visst är det intressant och viktigt att läsa Frieds svar på “vanliga” frågor i stil med “Vad är det värsta du har varit med om?”, “Hur var det att leva i lägren?”, “Hur tänkte du att ditt liv skulle bli efter kriget?”, “Hur ser du på framtiden?”, men det är de “andra” frågorna som får boken att sticka ut. Det finns många skildringar av Förintelsen (vilket är fantastiskt och viktigt), men den här boken fyller i någon mening en lucka i att den svarar på “alla” frågor. Hédi Fried och andra överlevare är idag äldre och vi kommer att behöva acceptera att det snart inte finns några fler ögonvittnen som kan fortsätta att berätta. Då är det viktigt att överlevarnas vittnesmål finns bevarade i form av böcker och annat; Ingen i framtiden ska kunna se tillbaka och förminska det Förintelsen faktiskt innebar. Det gör det viktigt att det faktiskt finns svar på “alla” frågor, högt som lågt, svar som kan tysta eventuella tvivel på vad som faktiskt skedde.

Jag tycker att Frågor jag fått om Förintelsen är en fantastisk bok och jag rekommenderar alla att läsa den. Det finns förmodligen en och annan som drar sig för att läsa böcker om Förintelsen och andra ämnen som kan upplevas som så tunga och tuffa att det helt enkelt kan upplevas som “för jobbigt” att ta in, men Frågor jag fått om Förintelsen bör man läsa ändå. Den är dessutom såpass rak, lättläst och saklig att jag tror att de flesta kan ta sig igenom den. Så det är bara att läsa, läsa och vara tacksam över att Hédi Fried och andra överlevare orkar berätta.

Frågor jag fått om Förintelsen

Uppläsare: Katarina Cohen.
Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Natur & Kultur), 2017 (den här ljudboksutgåvan, A nice noise).
Antal sidor: 146 (ca 3 h lyssning).
ISBN: 978-91-27-15085-0, 978-91-88711-25-0.

Hédi Fried

Hédi Fried (född 1924) är en svensk författare och psykolog, född i Sighet i Rumänen. Hon överlevde Auschwitz och Bergen-Belsen och har i senare delen av livet delat med sig av sina upplevelser i nazistiska koncentrationsläger. Hon har också skildrat sitt liv i ett flertal böcker: Skärvor av ett liv, Livet tillbaka, Ett tredje liv, Livets pendel och, hennes senaste, Frågor jag fått om Förintelsen. Hédi Fried har en hemsida.

Förlagets beskrivning

“Vad betydde det att ha sin syster med i Auschwitz?
Var man hungrig hela tiden?
När förstod du att det pågick ett folkmord?
Kan det hända igen?

I över trettio år har Hédi Fried rest runt i svenska skolor för att tala om Förintelsen. Vittnesmålet om hur hennes familj deporterades från sin hemstad, och hur hennes föräldrar mördades i Auschwitz, har berört tusentals elever landet runt. Ofta är det i mötet med elevernas frågor som katastrofens omfattning blir som allra tydligast. Det är direkta, konkreta frågor som bottnar i en grundläggande känsla för humanism. Tillsammans hjälper de till att göra ett ofattbart skeende mer begripligt. Hédi Fried är en av få överlevande som finns kvar och kan berätta sanningen. I Frågor jag fått om Förintelsen besvarar hon ett urval av de frågor hon fått genom åren, frågor som nu för första gången samlas i en bok. Bara genom att fortsätta ställa de svåra frågorna kan vi undvika att upprepa historiens övergrepp.

Hédi Fried (född 1924) är författare och psykolog. Hon är djupt engagerad i att arbeta för demokratiska värderingar och mot rasism. Hon utgår i detta arbete från sina egna erfarenheter från Förintelsen. Hon föddes i staden Sighet och kom efter befrielse från koncentrationsläger i Auschwitz till Sverige.”

Kategorier
Ishiguro, Kazuo

Återstoden av dagen

Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro är en bok om en butler som med stor yrkesstolthet går in för att ge den mest utsökta service, men mellan raderna förstår man också att det kommer med ett pris. Betyg: 5 bilar som rullar genom den engelska landsbygden av 5.

Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro
Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro

Stevens är butler på det stora godset Darlington hall och han är verkligen stolt över sin position och över att få tjäna en så respektabel och upphöjd man som lord Darlington. Mellan raderna förstår man att lorden är involverad i storpolitiska skeenden, men det ingår inte i Stevens uppdrag att ha några åsikter eller att ifrågasätta det diskussionerna snurrar kring när de inflytelserika männen samlas för att diskutera Tyskland i den skälvande tiden efter Första världskriget. Stevens bidrar på sitt eget sätt, genom att ge den mest utsökta service som tänkas kan.

Stevens känsla för detaljer är imponerande och han gör allt för att få den han tjänar att känna sig bekväm. Han sätter också en ära i att hålla högsta klass i sitt yrke, även om det innebär svåra uppoffringar på det personliga planet. Butleryrket är inte så mycket ett jobb som en identitet och yrket är också något som uppfyller honom helt och något som han är mycket stolt över.

Boken berättas av Stevens själv, med hans eget språk, filtrerat från allt som kan upplevas som opassande eller för centrerat kring hans egen person. Det är som om alla år som butler har skalat av språket till ett artigt, genomtänkt och, framför allt, korrekt, uttryck. Det är endast mellan raderna som läsaren får förstå vad som egentligen händer i huset och vad Stevens faktiskt sätter åt sidan för att leva upp till sina högt ställda krav på sig själv. Allt Stevens berättar är korrekt och fritt från stora känslouttryck. Det ingår heller inte riktigt i Stevens person att skoja och skämta, men trots detta finns det en hel del dråpligt och roligt i boken. Det är upplagt för tokiga situationer när någon måste hålla upp ett professionellt yttre samtidigt som den  jobbar så tätt inpå en annan människa att den känner personen utan och innan.  Att Stevens hör till tjänstestaben är självklart, men efter att ha jobbat nära andra människor under många år uppstår också en udda intimitet. Det är exempelvis inte för mycket begärt att be Stevens prata “blommor och bin” med en ung man som står inför sitt eget bröllop. Dråpligt är det också att höra Stevens skildring av alla de situationer där han envist och barnsligt håller uppe sin fasad. Han vägrar exempelvis till varje pris att visa att han på sin fritid slösar tid på att läsa ytliga romaner. Det finns inte ett enda tillfälle när Stevens kan lätta lite på kraven och det finns någonting tragikomiskt i det.

Det finns komiska passager, som sagt, men på många sätt är Återstoden av dagen främst en sorglig roman, som väcker många frågor om vad som egentligen är viktigt här i livet. Oavsett vad vi jobbar med eller med vilken entusiasm vi går in för våra jobb, så får vi alla vara ödmjuka för att livet hela tiden pågår och att ett liv är kort. Det finns så många vägskäl där vi genom våra val (eller icke-val) leder in oss själva på vägar som gör att dörrar öppnas för nya möjligheter och stängs för andra. För Stevens springer tiden ikapp honom själv (och lord Darlington) och när boken tar sin början, 1956, är vare sig Darlington hall eller Stevens roll i huset vad det har varit. I boken ser Stevens tillbaka på sitt liv på Darlington hall och mellan raderna reflekterar han över det som varit och vad han gått miste om.

Jag är verkligen fascinerad över hur den här boken berättas. Författaren har hittat helt rätt röst åt Stevens och jag älskar att det är huvudpersonen själv som berättar hela boken på sitt opålitliga sätt. Det Stevens ser tillbaka till är ett liv där han ständigt gjorde sitt yttersta i sitt jobb och där han i viss mån levde nära män med makt. Det är inte illa. På många sätt kan Stevens på riktigt se tillbaka till ett gott liv, men det anas också att allt det Stevens stolt lyfter fram egentligen inte är annat än tröstande, falska ord som blottar det han inte vill berätta eller erkänna för sig själv: allt det han förlorade längs vägen. Och lite är vi väl alla som Stevens någon gång: ibland måste vi stå till svars, åtminstone för oss själva, för de livsval vi gjort och i stort och smått hitta argument för att det blev som det blev – jobbchansen vi inte tog, vänskaper som rann ut i sanden, tid vi spenderade eller inte spenderade med barn eller nära och kära, var det värt det? Det går alltid att hitta argument för det ena eller andra, men när något skaver finns alltid valet att ljuga för sig själv eller att faktiskt försöka förändra sin situation.

Stevens närmast självutplånande livsstil väcker känslor, men berättelsen går samtidigt långt bortom att skildra en butlers liv. Boken tar upp många allmänmänskliga frågor om ett liv som blir som det blir. Stilen och berättandet är fantastiskt och helt i min smak och berättelsen växer hela tiden. En fantastisk bok!

Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro
Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro

Återstoden av dagen

Originalets titel: The remains of the day (engelska).
Översättare: Annika Preis.
Uppläsare: Reine Brynolfsson.
Utgivningsår: 1989 (första brittiska utgåvan), 1990 (första svenska utgåvan, Viva), 2017 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 254 (ca 8 h lyssning).
ISBN: 91-614-0278-8, 9789176518359.

Kazuo Ishiguro

Kazuo Ishiguro (född 1954) är en brittisk författare med japanskt ursprung. Han har skrivit ett stort antal romaner, i vitt skilda genrer. Hans genombrott kan sägas vara The remains of the day (Återstoden av dagen), från 1989, som också har filmatiserats och för vilken han belönades med Bookerpriset. 2017 tilldelades Kazuo Ishiguro Nobelpriset i litteratur.

Förlagets beskrivning

“Romanen om mönsterbutlern Stevens som ger sig iväg i sin husbondes bil på sitt livs första semester har blivit en modern klassiker. Författaren låter med ojämförlig mästerlighet den korrekte butlern ta läsaren med på en resa genom den engelska landsbygden 1956. Och genom sina egna minnen. Återstoden av dagen är en sorglig och humoristisk betraktelse över den vanliga människans demokratiska ansvar och en skarpsinnig och ironisk berättelse om missriktad idealism.”

Kategorier
Rendell, Ruth

Stenarna skola ropa

Stenarna skola ropa av Ruth Rendell är en originell deckare där det redan från början avslöjas att bokens huvudperson, hembiträdet Eunice, har mördat hela familjen hon jobbar hos. Anledningen? Hon kan inte läsa eller skriva. Betyg: 3 glasögon med fönsterglas av 5.

Stenarna skola ropa av Ruth Rendell
Stenarna skola ropa av Ruth Rendell

Eunice Parchman är ett hembiträde som precis har börjat arbeta hos den tjusiga och kulturella familjen Coverdale. Det avslöjas redan från början att Eunice har mördat hela familjen som hon arbetar åt. Motivet? Att hon är analfabet. Det låter inte som en pusseldeckare precis, men faktum är att författaren lyckas hålla uppe spänningen, trots att det inte är den sortens deckare där läsaren får klura på vem som är mördaren eller den sortens deckare där läsaren hålls på halster och inte vet vad som ska hända. Det spännande ligger alltså i att få ihop på vilket sätt analfabetismen hänger ihop med ett kallblodigt massmord.

Visst är det så att Eunices upplever sina läs- och skrivsvårigheter som en sådan skam att hon är beredd att gå mycket långt för att dölja det, men det finns också lite andra omständigheter som ändå bevarar spänningen.

Det finns många dussindeckare och deckare som bygger på idéer som närmast är kliché. Stenarna skola ropa är originell på många sätt och det kan jag se både som dess styrka och svaghet. Jag kommer nog alltid komma ihåg Stenarna skola ropa eftersom det är den enda bok jag läst om en analfabet som är en kvinna i ett industriland. Hon stöter på problem mest hela tiden, i stort och smått, eftersom hon inte kan läsa. Som hembiträde kan hon exempelvis bli ombedd att handla efter en inköpslista och då blir det såklart den ena nödlögnen som staplas på den andra. Redan någonstans här så känner jag att jag inte riktigt köper premissen. Analfabetism var knappast vanligt i brittiskt 70-tal, där boken utspelar sig, och man kan tycka att det finns gott om motiv (och möjligheter) för Eunice att helt enkelt ta tag i sina problem. Boken kulminerar också i ett massmord, vilket också är en helt extrem händelse. För mig blir det helt enkelt lite svårt att köpa storyn och att leva sig in. Det är en spännande deckare, absolut, och den är originell, men den kanske trots allt inte går ihop riktigt.

Stenarna skola ropa

Originalets titel: A judgement in stone (engelska).
Översättare: Nils Larsson.
Uppläsare: Kerstin Nilsson.
Utgivningsår: 1977 (första brittiska utgåvan), 1982 (första svenska utgåvan, Askild & Kärnekull), 1992 (den här Radioföljetongen, producerad av Sven Trolldal för Sveriges radio), 2015 (nyutgåvan på bilden, Bonnier).
Antal sidor: 215 (ca 5  h lyssning).
ISBN: 91-582-0367-2, 9789100154349.

Ruth Rendell

Ruth Rendell (1930 – 2015) var en brittisk författare, främst känd för sina detektiv- och kriminalromaner. Hon har också skrivit under pseudonymen Barbara Vine (Barbara är från hennes andranamn och Vine är ett danskt efternamn som Rendell har lånat från sin mormor). Rendell har fått ett flertal priser för sina romaner, däribland Gold Dagger, Edgarpriset och Svenska deckarakademiens pris för bästa utländska kriminalroman. Flera av hennes böcker har filmatiserats, däribland böckerna om kommissarie Wexford.

Förlagets beskrivning

“Eunice Parchman verkar vara det perfekta hembiträdet. Men under ytan döljer sig en dödligt farlig kvinna. Eunice har nämligen en hemlighet som hon är beredd att dö – eller döda – för att dölja: hon kan varken läsa eller skriva. Det ironiska ödet för henne för henne till den ytterligt intellektuella familjen Coverdale, ett hem där mycket kretsar kring konst, litteratur och musik. Kring Eunice växer det upp allt mörkare skuggor av hot från alla skrivna budskap och instruktioner som hon inte kan tolka. När hon blir vän med den hysteriskt religiösa Joan Smith med hennes gammaltestamentliga straffmoral får det ödesdigra följder.”