Dags att blicka tillbaka, som jag gör ibland. Den här gången tänkte jag återvända till läsningen för fem år sedan, alltså år 2020. Tänk att det har gått fem år sedan det där sjuka året då pandemin skakade om samhället (och livet) på så många olika sätt. För mig var pandemin något som verkligen påverkade mig och nu när jag tänker tillbaka känns det nästan overkligt att ha varit med om det. Nu för tiden slås jag ofta över hur folk i allmänhet har lyckats lämna pandemin bakom sig. Det känns som att pandemin har glömts bort. Det kanske är rimligt och klokt, men för mig är det även ganska förvånande. Hade någon frågat mig för fem år sedan om jag trodde att det som hände skulle vara ”bortglömt” om fem år, då hade jag nog haft svårt att tro det.
Utöver pandemin, med allt den innebar, var 2020 också ett omvälvande år för mig personligen eftersom jag blev gravid och vi kom att vänta vår dotter, som sedan föddes 2021. 2020 var alltså både ett år då samhället inte direkt medgav så mycket annat än att man satt hemma och läste böcker och ett år då jag fortfarande hade helt sjukt mycket fritid och egentid. Läste jag mycket böcker 2020? Eh, ja, tydligen plöjde jag 80 böcker under det året. Många var i och för sig noveller, men det är ändå en imponerande siffra för att vara jag. I år är jag hittills uppe i 9 utlästa böcker…
Finns det några böcker jag minns särskilt väl av de där 80 titlarna från 2020? Ja, absolut, och här kommer mina fem främsta favoriter från det årets läsning.
Fjärilsvägen av Patrik Lundberg
Fjärilsvägen, av Patrik Lundberg, är en brännande och berörande bok om klass. Det märks att den bygger på författarens egen mammas historia, för här finns verkligen en skärpa och ett allvar. I Sverige finns det en grupp vars förväntade livslängd sjunker, och ja, det är lågutbildade kvinnor som drar det kortaste strået. Det är provocerande. Den här romanen är en sorglig berättelse om hur vägen nedåt kan se ut.
Gift av Tove Ditlevsen
Gift, av Tove Ditlevsen, är en självbiografisk roman om missbruk. När boken tar sin början är Ditlevsen på väg att skapa sig ett namn som författare. Framtiden ser ljus ut, men allt stjälps omkull när hon inleder en affär, blir gravid och bestämmer sig för att göra en olaglig abort. I samband med ingreppet får hon starkt beroendeframkallande smärtstillande preparat och det behövs inte mer. Efter detta kretsar allt kring drogerna och den man som tillhandahåller dem. Jag vet just ingenting om droger, men Ditlevsen har som ingen annan gett mig en bild av hur starkt begäret efter droger kan vara hos den som trillat dit. Det är en bok som väcker både tankar och känslor.
Granen av HC Andersen
Jag läste många noveller 2020 och ska jag plocka ut någon favorit bland dem är det nog Granen av HC Andersen. Det var en omläsning för min del – den klassiska berättelsen om granen som gläds åt att få bli julgran och som sedan kasseras, har jag läst sedan jag var barn. Det är en vemodig och fin novell att återvända till om och om igen.
Osebol av Malin Kapla
Osebol, av Malin Kapla, är en riktig koloss till bok och den hittas förmodligen bland poesi, även om jag själv ser den mer som en poetiskt nedtecknad reportagebok. Jag hoppas ingen avskräcks av vare sig sidantalet eller formatet, för det här är en lättillgänglig, tankeväckande och fantastiskt fin samling livsöden från en värmländsk avfolkningsbygd. Här låter författaren invånarna i lilla Osebol berätta om sina liv. Så skenbart enkelt och så himla fint. Boken belönades med ett väldigt välförtjänt Augustpris 2019.
Som pesten av Hanne Vibeke Holst
Det är nästan lite kusligt, men precis innan pandemin bröt ut läste jag ut Som pesten av Hanne Vibeke Holst. Den handlar alltså om en pandemi… Inte är det väl stor litteratur, men den var en spännande bladvändare för min del. Håller den för läsning idag, när vi nyss upplevt en pandemi? Kanske, kanske inte. Jag vet faktiskt inte. När jag läste den var den i alla fall en mycket spännande berättelse om korruption och politiskt spel. Jag uppskattade den mycket!
Slask, av Mikael Berglund, är en koncentrerad och berörande berättelse om att vara sjutton år och att försöka hitta nya vägar mot något att kalla ett hem.
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4.5 av 5.
Slask, av Mikael Berglund, är en kortroman om 17-årige Melvin, som hamnat i ett vägskäl i livet. Flickvännen, Hannah, har lämnat honom för någon annan och utan henne har Melvin svårt att hitta sitt sammanhang. Hannah har länge varit den som stakat ut riktningen och som fortfarande har förmågan att göra det. I hennes familj finns alltid en dukad plats för Melvin och en säng att sova i. Melvin låter inte ens separationen från Hannah ändra på saken – där har han ett hem som känns mer hemma än vad det gör hos hans egen mamma.
Hannah har funnits i Melvins liv sedan barnsben och det har även Mika. De tre har vuxit upp i grannhusen och lekt ihop sedan de var små. Att det knappast har varit friktionsfritt anar man mellan raderna, vidden av det blir mer och mer tydlig och skrämmande ju längre in i berättelsen man kommer. Melvin håller av Mika, men relationen mellan dem tar en helt ny vändning efter ett valborgsfirande som slutar i tragedi. Även här är författaren försiktig med att avslöja detaljer. Slask är en verkligt tät och effektiv berättelse, där lager på lager sakta avtäcks.
Jag imponeras och fascineras av Slask. P¨å knappa 150 sidor lyckas den berätta förvånansvärt mycket om människor och deras komplicerade relationer, om klass och rasism och om att vara på väg ut i vuxenlivet. Det är en berörande berättelse och uppbyggnaden lockar till omläsning – det är en bok att läsa om och bläddra tillbaka i. Den här gången har jag läst boken ensam, men jag känner också att den hade varit fantastiskt intressant att bokcirkla den, diskutera den och få andras perspektiv och tankar. Jag får skicka vidare det som ett tips till andra som är på jakt efter bokcirkelböcker.
Om exakt allt är begripligt, eller trovärdigt, vet jag egentligen inte. Samtliga karaktärer i boken är mig ärligt talat främmande – de bär inte på några drag jag känner igen från någon jag träffat i verkliga livet. De flesta bär också på en kantighet som jag tycker är lite märklig. Varför är de så taskiga mot varandra och varför håller de ändå ihop? Någonstans tycker jag ändå att det tillför boken något att den låter så många frågetecken stå obesvarade. Det här är inte boken för den som vill läsa med igenkänning, misstänker jag, men det är en bok för den som vill läsa något som väcker tankar gör en nyfiken. Gott så! Att den lyckas med detta med sitt ringa sidantal är inget annat än imponerande.
Slask
Slask gavs ut av Albert Bonniers förlag 2024. ISBN: 9789100805357.
Mikael Berglund
Mikael Berglund är en svensk författare, grafisk formgivare och programmerare.
Jag och dottern har spenderat några lediga dagar hos hennes mormor och morfar och vi har haft anledning att plöja högvis av min egen barndoms mest vällästa bilderböcker. En del favoriter har jag redan bloggat om i ett inlägg om böcker jag återupptäckt med dottern, men jag känner att jag missade en helt central bok i sammanhanget: Hur gick det sen? av Tove Jansson.
Hur gick det sen? är en bilderbok som känns så dyr att när jag nu återsåg den, tänkte jag omedelbart att den knappast kommit i nyutgåva sedan mina föräldrars exemplar från 80-talet. På varje sida finns konstfullt utskurna hål, som leder läsaren vidare till nästa sida. Vad kostar inte detta att få till? Till min förvåning såg jag att den senast utkom så sent som 2019 (utgiven av Förlaget). Den verkar till och med finnas i lager hos nätbokhandlare. Vilken välgärning!
Boken handlar om det som undertiteln, ”boken om Mymlan, Mumintrollet och lilla My”, skvallrar om: Mymlan (lilla Mys storasyster) och Mumintrollet är på jakt efter den försvunna Lilla My. De hinner passera en storstädande Hemul, ett gäng sprakande hattifnattar och en hel del annat innan allt ordnar sig i tryggheten hos den ständigt trivselskapande Muminmamman. Jag kan inte påstå att jag mindes något av berättelsen när jag nu läste boken på nytt. Men bilderna! Bilderna!
På något sätt är det som att illustrationerna och de effektfulla hålen gör mer intryck på mig nu än vad de kanske gjorde när jag var liten. Jag minns så väl bilderna: inte minst de mörka, läskiga trädstammar som sträcker sig mot skyn när Mumintrollet skyndar genom skogen. De väckte känslor redan då. Nu ser jag dem igen och träffas av Tove Janssons otroliga kraft som illustratör. Det här är bilder med stämning och känslor, sannerligen. När jag fick boken läst för mig som barn tyckte jag garanterat att det var 100 % otäckt när Hemulen dammsuger upp både Mumintrollet och Mymlan: jag ser på bilden som mitt barndomsjag och tycker att Hemulen är döläskig och att färden genom dammsugarslangen är mardrömsframkallande. Nu ser jag den också som vuxen och ler åt Hemulens förvånande min, för att inte tala om Mumintrollets förskräckta uppsyn. Jag noterar också den uppenbara räddningen – i fönstret, som avslöjar en glimt av nästa sida, finns en helt annan färgskala. Den här boken är inte alltigenom läskig, som jag kanske mindes den. Här finns humor och roliga detaljer – betydligt fler nyanser än jag såg som barn.
Mitt eget barn? Hon är uppenbarligen av ett helt annat virke än jag själv. Hennes roligaste är sidan där ”filurer har kaffekalas”. – Älskade barn, det är hattifnattar som trängs i ett hus och sprakar av elektricitet, så att det luktar bränt, medan åskan går för fullt! Fast nu ser jag lite mer av det hon själv ser: hur knäppa hattifnattarna ser ut med sina långsmala kroppar och spretande fingrar, och hur extra knasiga de ser ut med små kaffekoppar i knäna.
Man kan se lite olika saker, helt enkelt, men något ser man. Jag vet just ingen som kan förmedla så mycket i sina illustrationer som Tove Jansson. Hålen gör verkligen sitt till. De låter en skymta något annat (ljus, hopp!), ger ett imponerande djup (lager på lager av trädstammar), eller är rätt och slätt skojiga, som när man vänder blad, lämnar hattifnattarna bakom sig, och i hålet till föregående sida ser en förskräckt hattifnatt som sitter på dass med öppen dörr.
Hur gick det sen? är en barndomsklassiker, illustrerad av en sann konstnär. Boken är en njutning, för treåringar som petar i hålen och upptäcker ”hur det gick sedan”, och för den konstintresserade mamman som fängslas av Janssons bildvärld.
Den mest minnesvärda bilden? Ja, det är den som är mot bokens slut, där Muminmamman sitter bland sina rosor och rensar vinbär i en hatt. Jag vet inte varför den gjort sådant intryck, men nu när jag ser den påminns jag om att delar av uppslaget är det som liksom alltid flimrar till en kort stund när vinbären är i säsong och de vackra, röda klasarna har mognat och är som godast. Ibland vet man inte varför, men en del böcker kan verkligen fastna i minnet.
Hur gick det sen?
Hur gick det sen? gavs ut första gången 1952 av Schildts. Jag har läst en senare utgåva, utgiven av Nordisk bok (Alla barns bokklubb) 1989. ISBN: 9179041574.
Tove Jansson
Tove Jansson (1914–2001) var en finlandssvensk konstnär och författare.
Tranorna flyger söderut, av Lisa Ridzén, är en berörande bok om en åldrad man, som närmar sig livets slut, och om kärleken till en hund.
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 5 av 5.
Tranorna flyger söderut, av Lisa Ridzén, är en omtyckt bästsäljare och jag kan verkligen förstå varför den berört så många. I huvudrollen finns Bo, en åldrad man som tvingats uppleva förlusten av sin livskamrat – allt hon var har förlorats i demens. Nu lever han ensam, med sin älskade hund.
Bo kan svårligen lämna hemmet och minnet sviktar, vilket han ibland är medveten om: små lappar ska påminna honom om sådant han vill prata om med vännen Ture, när de hörs på sin stående telefontid, och i kalendern antecknas noga när sonen Hans ska komma på besök. Ändå fungerar det inte riktigt, vilket hemtjänstens anteckningar, som boken till delar består av, vittnar om. Att Bo inte har hälsan med sig gör att Hans närmar sig det tuffa beslutet att lämna bort hunden. Det är inte hemtjänstens jobb att rasta Bos hund. Inte ens den mest medkännande och omtänksamma av hans hemtjänstarbetare kan täcka upp till slut.
Med en fru som försvunnit in i demens, en ork som inte räcker till och ett överhängande hot om att bli fråntagen sin hund, blir världen och livslusten allt mindre. Bo glider in och ut i minnen från förr, drömmar och funderingar kring hur livet blev.
Det är inte ofta äldre återfinns i huvudroller, särskilt inte när det handlar om äldre med sviktande hälsa och hemtjänstbehov. Samtidigt är åldrande en del av livet för de flesta – och är man själv ung har man förmodligen närstående i liknande situationer som Bo (eller har haft). Det är fint att någon har skrivit en bok om hur livet kan vara när det närmar sig sitt slut. Tranorna flyger söderut fyller ett tomrum och jag läser med känslan av att läsa någonting nytt, som egentligen borde få mycket mer utrymme i kulturen och i samtal. Pratar vi någonsin om att åldras?
Fällde jag en tår när boken var slut? Ja, det gjorde jag absolut och det brukar jag definitivt inte göra, men här gick det inte riktigt att värja sig. Tranorna flyger söderut är verkligen en berörande bok som väcker många tankar om livet och döden. En mycket fin bok!
Tranorna flyger söderut
Tranorna flyger söderut gavs ut av Forum 2024. ISBN: 9789137506135, 9789137506128.
Vego på 30 minuter, av Ylva Bergqvist, är en inspirerande kokbok fylld med spännande smaker och lättlagade rätter.
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 5 av 5.
Vego på 30 minuter, av Ylva Bergqvist, är en kokbok som har seglat upp och blivit en av mina favoriter i genren. Jag tycker det är kul att laga mat, men föredrar det som går snabbt och inte kräver så många ingredienser. I många år har Sara Asks och Lisa Bjärbos kokböcker Mera vego, Ännu mera vego och Kaosvego varit mina främsta inspirationskällor i köket – de har presenterat precis den typ av mat jag gillar att laga: snabbt, gott, vegetariskt. Vego på 30 minuter har en liknande inriktning, men är ändå något helt annat, helt andra smaker. Det är inget revolutionerande, men har man ägnat några år åt att varva ett gäng maträtter från ungefär samma kokböcker kan andra grepp verkligen göra stor skillnad. Med Vego på 30 minuter har smaksättare i stil med näringsjäst (umami!) och miso letat sig in i min matlagning och jag har upptäckt att jag verkligen gillar det! Vego på 30 minuter har rent av fått mig att börja göra matiga sallader lite oftare – jag som just aldrig har någon grönsallad hemma annars. Och gott är det!
Recepten i Vego på 30 minuter är sorterade under fem olika kapitel: Medelhavsmagi, Pot luck club, Publikfavoriter, Hello Asia och Grönt är skönt. Här finns medelhavssmaker, soppor & grytor, ”skräpmat” i grön tappning, asiatiska rätter och matiga sallader. Hittills har jag inte hittat speciellt många rätter som seglat upp som favoriter hos familjens kräsna 3,5-åring, men det har jag egentligen inte gjort i någon annan kokbok heller. Känslan är ändå att Vego på 30 minuter innehåller en hel del lite vuxnare smaker än vad mina andra favoritkokböcker gör, och kanske är det därför den är ett så bra komplement här hemma. En favoritkokbok, som sagt var!
Vego på 30 minuter
Vego på 30 minuter är en kokbok av Ylva Bergqvist och med foto av Lennart Weibull. Den gavs ut av Bonnier fakta 2017. ISBN: 9789174247428.
Ylva Bergqvist
Ylva Bergqvist är en svensk kock och kokboksförfattare.
Jag tar inte farväl, av nobelpristagaren Han Kang, handlar om två sydkoreanska kvinnor som drabbas hårt av sitt sökande efter sanningen om de massaker och massmord som skett i landets historia.
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 5 av 5.
Jag tar inte farväl, av nobelpristagaren Han Kang, handlar om Gyeongha, en författare som hamnat i en djup depression. Hennes senaste bok handlar om en av de massaker som skett i Sydkoreas blodiga historia och nu kastas hon tillbaka till fruktansvärda scener i återkommande mardrömmar. Hon befinner sig i en liten, tryckande varm lägenhet i Seoul och det enda som paradoxalt får henne att fortsätta leva är att hon gång på gång behöver börja om med det avskedsbrev hon aldrig lyckas formulera som hon tänkt sig.
När vännen Inseon plötsligt hör av sig får Gyeongha anledning att skyndsamt lämna Seoul. Inseon ligger på sjukhus efter en olycka och nu ber hon Gyeongha att hjälpa henne. Kvar i hennes bostad på ön Jeju finns Inseons älskade fågel och Inseon är förtvivlad över att tiden är på väg att rinna ut – fågeln kommer inte att klara sig länge till utan vatten. En snöstorm är på väg, men Gyeongha kan inte säga nej.
Ungefär här börjar berättelsen växla över till magisk realism, där snön och ovädret bildar en laddad fond. Resan till Jeju och till Inseons hem, som också är hennes föräldrahem, blir även en resa längs ett sökande som Inseon, och ännu mer hennes mor, i hemlighet har ägnat sig åt under lång tid.
1948 mördades omkring 30 000 personer – varav många barn och andra civila – av militärpolisen. Misstänkta vänstersympatisörer utsattes för grym tortyr och därefter tystades händelserna ner i decennier. Samtidigt som befolkningen utsatts för ett enormt trauma var det förbjudet, straffbart, att över huvud taget nämna massmordet.
Han Kang skildrar hur detta nedtystade våldsdåd fortsätter att drabba generation efter generation, hur sörjande och saknad aldrig riktigt fått visas och hur ett läkande därför också har omöjliggjorts. Det är en oerhört drabbande och berörande roman. Morden och tortyren är svår att ta in, men författaren gör det på något sätt verkligt, inte minst genom att återkomma till den rent fysiska omfattningen av det hela – hur gruvgång efter gruvgång fylls med kvarlevor från människor som radats upp och avrättats.
Det är inte en bok som i första hand skildrar massmordet medan det pågick, utan en bok som handlar om hur anhöriga förtvivlat söker sina anhörigas öde. Morden blir förluster som fortsätter, ärvs vidare av nästa generation. Det är en helt otrolig roman om oläkta trauman och om nedtystad historia. Sällan har väl ett nobelpris känns så rätt som när det tilldelades Han Kang, kan jag känna.
Jag tar inte farväl
Chakpy?l haji ann?nda finns översatt till svenska av Anders Karlsson och Okkyoung Park och utgiven av Natur & kultur 2024. ISBN: 9789127179318.
Han Kang
Han Kang är en sydkoreansk författare. Hon belönades med Nobelpriset i litteratur 2024.
Sista gästen, av Andreas T Olsson, är en tragikomisk berättelse om en mycket ensam man som serverar på restaurang KB och blir besatt av två stamgäster.
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4.5 av 5.
Sista gästen, av Andreas T Olsson, handlar om servitören Tomas Rapp, som arbetar på restaurang KB i Stockholm. En gång pluggade han litteraturvetenskap, precis som dåvarande flickvännen Ellen. Nu har de separerat, Ellen har flyttat till Örebro och Tomas har blivit outsägligt ensam.
Så kommer ett medelålders par till KB och Tomas fäster sig omedelbart vid dem, lever sig in i deras liv och engagerar sig i dem till den grad att sommarens semester blir en plåga. Paret blir stammisar på KB och Tomas är den som ser till att servera dem. Något mer än så är det inte, för paret, men för Tomas, vars liv i övrigt framstår som fullständigt tomt, betyder de allt.
Att Tomas fixering vid de båda gästerna blir en slags sorgehantering av den egna spruckna relationen, visar sig lite mellan raderna. Till en början tyckte jag inte att boken sa mig så mycket, men läsupplevelsen växte. Tomas har varit med om någonting som krossat honom och han är precis den opålitlige huvudperson jag älskar att följa – man vet inte riktigt vad som är på riktigt och vem som är vad. Det här ger en intressant spänning.
Under läsningen kom jag ofta på mig att irritera mig över Tomas, hans hopplösa fyrkantighet och obehagliga engagemang för det stackars paret, som råkat komma i vägen genom sitt restaurangbesök och som aldrig bett om att vara någon del av Tomas liv. Snart kände jag dock något annat. Jag läser och känner med Tomas och tycker att jag förstår honom. Författaren har verkligen lyckats skriva fram en intressant person och en person jag som läsare bryr mig om.
Sista gästen är en annorlunda bok om en väldigt egen person. Jag är övertygad om att den kommer att stanna i minnet länge.
Sista gästen
Sista gästen gavs ut av Natur & kultur 2017. Jag har lyssnat på den som ljudbok, i inläsning av författaren själv, utgiven av Natur & kultur 2017. ISBN: 9789127153493, 9789127155220.
Andreas T Olsson
Andreas T Olsson är en svensk skådespelare och författare.
Året närmar sig sitt slut och vad passar då bättre för en bokbloggare än att sätta ihop en topplista över årets bästa böcker? Jag vet egentligen inte hur man gör sådana här listor. Kan man ställa romaner mot faktaböcker, poesi mot reportage? Nej, det kan man väl egentligen inte. Här har jag dessutom utelämnat de böcker jag läser mest: barnböckerna, för de läser vi i sådana mängder att det inte finns någon möjlighet att hinna blogga om dem. Men, med det sagt: här kommer faktiskt de tio bästa böckerna jag har läst i år (inte nödvändigtvis böcker med utgivningsår 2024).
1. Systrarna av Jonas Hassen Khemiri
Systrarna är en riktig tegelstensroman av min favoritförfattare Jonas Hassen Khemiri, en författare med böcker på ca 80 sidor i sin bibliografi. Funkade det även med 700+ sidor? Ja, verkligen. Jag älskade att boken räckte länge, att jag fick följa bokens huvudpersoner – Jonas och de tre Mikkolasystrarna – under lång tid. ”En underbar roman om om livet, systerskap och om att växa upp med en förälder från Tunisien”, som jag beskrev det när jag bloggade om boken i mars.
2. Sanningsberget av Therese Bohman
Sanningsberget, av Therese Bohman, läste jag ut så sent som nu i december, men jag känner mig övertygad om att boken kommer att leva kvar länge. Det är en otroligt fin bok, som, med några korta nedslag i huvudpersonens liv, berättar en berörande historia om livet, konsten och om den livslånga sorgen efter en spårlöst försvunnen bror.
3. Pythian pratar av Liv Strömquist
Få författare kan skriva så roligt och vasst om samtiden, som Liv Strömquist. I Pythian pratar är det självhjälp, livsråd och den ständiga strävan efter att maximera & optimera livet, som granskas. Ett sjukt roligt och tankeväckande seriealbum!
4. Stacken av Annika Norlin
I Stacken, av romandebuterande Annika Norlin, får läsaren följa en grupp människor som valt att stå utanför samhället. Det är en fascinerande bok, med ett spännande persongalleri, där man får följa gruppens utveckling. Det blir mer och mer som en sekt. En av de böcker som verkligen sticker ut från mängden i årets läsning och som fastnat i minnet!
5. Daisy Darker av Alice Feeney
Daisy Darker, av Alice Feeney, är en klassisk ”det slutna rummet”-berättelse – en familj sitter isolerade, avskärmade från omvärlden på grund av tidvattnet, när den ena efter den andra plötsligt tas av daga av en okänd förövare. Är man beredd på greppet är den en sällsynt underhållande och spännande roman. Jag hade mycket svårt att lägga Daisy Darker ifrån mig.
6. Skyddsrummet Luxgatan av Jerker Virdborg
Skyddsrummet Luxgatan, av Jerker Virdborg, är en av mina favoritnovellsamlingar, alla kategorier. Det är en oerhört drabbande samling berättelser om ett Sverige i krig och konflikt. Boken utkom för nio år sedan, men känns aktuell på ett skrämmande sätt.
7. Straff av Ann-Helén Leastadius
Samisk kultur må ha en plats i årets julkalender (som jag för övrigt älskar!), men det är en kultur som Sverige aktivt har försökt utplåna, bl.a. genom nomadskolor. Om detta skriver Ann-Helén Laestadius i Straff, en mycket berörande bok som påminner om ett förtryck som faktiskt inte ligger särskilt långt tillbaka i vår historia.
8. Vi är inte här för att ha roligt av Nina Lykke
Vi är inte här för att ha roligt, av Nina Lykke, är en av mina mer otippade favoriter från året. Jag hade inte riktigt väntat mig att en roman om en kulturman, som (kanske?) har utsatt en kvinna för sexuella trakasserier, skulle vara rolig och tänkvärd, men det var den!
9. Trilogin av Jon Fosse
Trilogin, av nobelpristagaren Jon Fosse, väckte många tankar och känslor hos mig. Det är en tunn liten bok, som dessutom rymmer tre sammanlänkade berättelser, men vilket innehåll! Jag väljer att läsa den som en mäktig bok om kärlek.
10. Nu levande: tredje Monikabok av Sara Lövestam
Sara Lövestams Monikaböcker, med den avslutande delen Nu levande, har varit ljudboksfavoriter under året. Böckerna följer Monika och hennes resa, från att kastas mellan hopp och förtvivlan, som den gör som är ofrivilligt barnlös och som genomgår behandling efter behandling, till att våga utforska fler delar av livet.
Sanningsberget, av Therese Bohman, är en berättelse om livet, konsten och om den livslånga sorgen efter en spårlöst försvunnen bror.
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 5 av 5.
Sanningsberget, av Therese Bohman, inleds med att tioåriga Hannas storebror försvinner spårlöst efter en sen utflykt till Sanningsberget – ett mytomspunnet berg i Kolmården. Ingen har någon aning om var han har tagit vägen och han lämnar inget meddelande efter sig: en dag är han bara borta och familjen lämnas i en sorg som fortsätter genom livet.
I tre delar, med stora tidshopp, får läsaren följa Hanna från broderns försvinnande, via kämpiga unga vuxna-år, till medelåldern. Sorgen, saknaden och frågorna utan svar, ligger som ett vemodigt stråk över berättelsen. En annan följeslagare genom livet är grannen och klasskompisen Marcus, som är en trygg punkt under tonåren och så småningom blir någonting mer. När de är på väg ut i vuxenlivet tar dock Hanna och Marcus olika vägar: Marcus hamnar i Malmö och börjar doktorera, Hanna flyttar till Göteborg och kämpar med att komma in på en konstskola. Klyftan växer, Hanna känner sig misslyckad och vet knappt varför hon alls lämnade Kolmården längre.
Hanna och Marcus tappar kontakten medan livet händer och livet pågår: med toppar och dalar. Någonting som står fast är bergen, som blir betydelsefulla i Hannas konst, när hon så småningom etablerar sig som konstnär. Hon målar naturen, men lika mycket den saknade brodern.
Sanningsberget är, med sina dryga 200 sidor, ingen lång bok, men den rymmer ett liv och den är en njutning att läsa. Jag älskar kompositionen: hur långa sjok, hela decennier, lämnas åt sidan för att istället låta korta nedslag skildra Hannas liv. Det hade kunnat kännas hoppigt och tunt, men det gör det inte, det är en väldigt rik roman och Bohmans fenomenala precision mejslar ut varje scen med en sådan exakthet att mellanrummet fylls ut.
Det hade också kunnat upplevas störigt att boken inte rör sig mot någon lösning av gåtan kring broderns försvinnande, men inte heller detta skaver. Det känns fint att det här inte är en bok som nystar upp alla trådar och serverar alla svar. Det är inte en sådan bok, ingen spänningsroman, men det är den bästa sortens böcker: en bok om liv, konst, kärlek och sorg.
Sanningsberget
Sanningsberget gavs ut av Norstedts 2024. ISBN: 9789113133874.
Therese Bohman
Therese Bohman är en svensk författare och kulturjournalist.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
