Kategorier
Smirnoff, Karin

Sen for jag hem

Sen for jag hem av Karin Smirnoff är den avslutande delen i serien om janakippo, en väldigt speciell och egensinnig trilogi: oborstad, rå och med ett högt tempo. Våld, kärlek, glesbygd, konst med mycket annat flimrar förbi. Fantastisk! Betyg: 4 hundvalpar av 5.

Sen for jag hem är den avslutande delen i Karin Smirnoffs trilogi om Jana Kippo, eller janakippo som man kanske borde skriva. Jag har lyssnat på hela serien som ljudbok och då missar man såklart en del språkliga finesser, men Karin Smirnoff har alltså genomgående valt att skriva ihop alla för- och efternamn. Det är ett av många intressanta grepp i de här böckerna, som inte liknar några andra.

Den tidigare delen, Vi for upp med mor, slutade med en cliffhanger, bokstavligt talat. Janakippis bror, med det praktiska namnet Bror, hängde över ett stup. När den här boken tar sin början har en tid förflutit och Jana har mist sin bror i ovan nämnda olycka. Det är en stor förlust för Jana, som levt ett liv kantat av våld och övergrepp och som har haft en minst sagt tuff tillvaro, särskilt under uppväxten. Bror har varit hennes trygghet. Nu finns han bara kvar som en inre röst.

Sen for jag hem kretsar mer kring Jana och hennes förflutna än tidigare böcker. I de tidigare böckerna har jag tyckt att det varit ett intressant grepp att lämna så mycket outsagt. I tidigare böcker har läsaren fått följa Jana och excentriska människor i hennes närhet här och nu. Det har varit ett högt tempo och osannolikt många dramatiska händelser som skett slag i slag. Att inte riktigt veta vem Jana är och vad hon lämnat när hon “for ner till bror” eller “for upp med mor” har känts ganska befriande och gett lite extra spänning. Nu kommer det dock glimtar, våldsamma och råa, precis som det mesta runt Janakippo. Det berättas om oerhört grovt våld i nära relationer och om hennes liv som student i Stockholm.

Tillbakablickarna vävs ihop med här och nu, där Jana måste ordna med sin brors begravning samtidigt som jobbet i hemtjänsten aldrig riktigt går att sätta på paus. Livet i byn Smalånger rullar också på, för ungdomskärleken John, som hon har ett så knepigt förhållande till, och för de andra som läsaren fått träffa i de tidigare böckerna. Det är dock Jana som är i fokus och när hon gör en avstickare för att ställa ut sina lerfigurer i Stockholm får läsaren följa med. Resan fortsätter till Västkusten. Det fylls på med udda och oborstade karaktärer, liknande de som läsaren fått träffa i Smalånger och Kukkojärvi. Allt snurrar på i ett snabbt tempo. Jana blir passionerat kär, börjar hitta nya vägar i sitt skapande och får nya skyddslingar under sina vingar.

Det är knappast lätt att skriva klart en trilogi. Många trådar måste vävas ihop och risken finns att berättandet blir lite lidande av detta. Det är vågat av Smirnoff att addera så mycket nytt och så många nya karaktärer i en avslutande del i en serie, men det blir verkligen bra. Kanske är inte Sen for jag hem lika brännande bra som Jag for ner till bror, trots allt; Det egensinniga och speciella har man nu liksom vant sig vid och jag vill inte påstå att böckerna är upprepande, men den där wow-upplevelsen uteblir till viss del. Det är hur som helst en mycket bra avslutning i en mycket speciell trilogi. Välj gärna ljudboken. Lo Kauppis uppläsning adderar verkligen någonting extra.

Bror dog och lämnade mig kvar.

Repet lossnade. Vi gled. Vi föll.

En klyka höll mig kvar. En trädslana snodde sig runt min arm och väste i örat inte du janakippo. Armen rycktes ur led. Repet rycktes ur min hand.

Som en orm försvann den över hällan.

I andra änden av ormen fanns bror.

Han litade på att jag var stark nog. Precis som han alltid gjort.

Jag hängde över hällan med ena axeln snarad i en martall.

Martallen sa att det var nära ögat. Att hon hört av en gran som sa till en björk att.

Nu hängde jag strax ovanför aftastupet och hörde hans skrik när kroppen studsade mot bergnavlarna.

Allt blev tyst förutom träden.

De barrade i vinden.

Jag bad dem hålla käften.

Ur Sen for jag hem av Karin Smirnoff

Uppläsare: Lo Kauppi.
Utgivningsår: 2020 (första utgåvan, Polaris), 2020 (den här ljudboken, Polaris).
Antal sidor: 346 sidor (ca 8 h lyssning).
Läs även: Jag for ner till bror, Vi for upp med mor.
ISBN: 9789177952022, 9789177952442.

Janakippo lämnar Smalånger för att delta i en utställning i Stockholm. Där kommer hennes förflutna åter en gång i kapp henne, samtidigt som nya möjligheter öppnar sig. Kanske innebär det en chans till ett värdigt liv. Med kärleken och konsten som kraft. Om det inte vore för john bror diana och de andra som kallar från norr. Med sina två första böcker om janakippo, Jag for ner till bror och Vi for upp med mor, etablerade sig Karin Smirnoff som en berättare av rang hyllad för sin särpräglade stil och djupt uppskattad för sin känsla för det mänskliga. Sen for jag hem är den dramatiska tredje romanen om janakippo som fullbordar trilogin.

Förlagets beskrivning

Karin Smirnoff

Karin Smirnoff (född 1965) är en svensk författare med en bakgrund som bland annat fotograf, journalist och ägare till en trävarufirma. Hon debuterade 2018 med Jag for ner till bror, en bok som blev Augustprisnominerad samma år.

Kategorier
Sandberg, Katarina

Vi är inte sådana som i slutet får varandra

Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg är en pladdrig bok om (olycklig) kärlek och om livet som inflyttad 19-åring i Stockholm. Betyg: 2 utekvällar av 5.

Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg är till delar en bok jag faktiskt har eftersökt: en bok om studentliv och ett liv där mycket kretsar kring uteliv, vänner och att bli vuxen på riktigt. Jag tycker själv att studenttiden var en väldigt speciell och formande tid och jag är förvånad över att det inte är fler som gett sig på att skildra den tiden. Här är det Cassiopeja som står i centrum: 19 år, juridikstudent, inflyttad i Stockholm från småstaden, bosatt i en liten andrahandslägenhet och spenderades (för) mycket tid med fest och uteliv tillsammans med vänner.

Cassiopeja har aldrig förstått sig på romantik och gulligull och är över huvud taget rätt skeptisk till kärlek. Att träffa någon verkar helt enkelt inte så viktigt, något jag förresten kan känna igen från den åldern. Plötsligt slår dock förälskelsen ner som en blixt från klar himmel och plötsligt handlar precis allt om den charmige grannen Casper, som också är hennes pianolärare. Han dyker upp i hennes drömmar och fantasier och rubbar hela Cassiopeja värld. Haken är att han lever med sin sambo och alltså är upptagen.

Snart inleder Casper och Cassiopeja trots allt en relation, som börjar som en otrohetsaffär och fortsätter som samboskap när Casper lite senare blir utslängd när Cassiopeja och han blir påkomna. Slutet gott, allting gott? Det tänker jag inte avslöja, men självklart hinner det bli lite trassel längs vägen innan boken är slut.

Jag uppskattar verkligen berättelsen om ung vuxen-liv i Stockholm. Det är kul att påminnas om hur det kan vara att vara 19 år, fri och obekymrad. Däremot tycker jag inte att kärleksberättelsen är speciellt trovärdig, vilket kanske säger något om min egen syn på romantik och gulligull. Eller ja, jag vet inte om det är mig det är fel på eller om det är boken. Jag kan i alla fall inte relatera till Cassiopejas förälskelse och hur hon så handlöst kastar sig in i den. Jag hade faktiskt tyckt att det vore roligare att läsa ännu mer om Cassiopeja och hennes liv och vänner. Det finns några sidospår också: att lämna småstaden för storstaden, att ha en okänd pappa. De här bitarna hade kunnat utvecklas mer.

Det som framför allt stör mig är dock språket. Jag förstår att det är högst medvetet och att det är ett stilistisk grepp, men jag gillar inte flödet. Författaren låter Cassiopejas osammanhängande tankar bli till långa rader med meningar, staplade på varandra, ofta utan skiljetecken. Till delar saknar det helt enkelt flyt. Annat fungerar bättre och det finns många snärtiga och roliga formuleringar också, men som helhet tycker jag inte att det blir riktigt bra.

För mig blev det här en avkopplande strandläsning och som sådan fungerade den ypperligt, men tyvärr blev jag också rätt besviken. Det finns delar som är riktigt bra, men det fungerar inte hela vägen.

Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg

Tappar upp trehundra liter fyrtiotregradigt vatten i badkaret. Tänker på att vilja bli insnurrad i lakan. Blir förbannad på mig själv, tänker KÄRLEKEN ÄR JU EN LÖGN jättehögt i huvudet. Tänker på vetenskap och bevis och teorier. Går upp ur badkaret och hämtar ett gammalt nummer av Illustrerad Vetenskap. Lämnar blöta spår över parketten fastän jag egentligen inte får. Jag hyr ju i andra hand.

Bläddrar bland artiklarna, försöker läsa om jordens uppkomst och nya rön om hiv/aids men kan fortfarande inte släppa känslan av att vilja ha någon som skulle tycka att det vore kul att tvätta mina smutsiga underkläder. Och sedan till slut bestämmer sig mina ögon för att fastna på en artikel. En artikel som jag lyckats missa, fastän jag alltid läser Illustrerad Vetenskap från pärm till pärm. Och där står det att man kan se i hjärnan när någon är kär, att det är VETENSKAPLIGT BEVISAT. Och jag läser artikeln om och om igen och igen och igen och vattnet blir kallt och allt jag vetat sedan 2007 är plötsligt inte sant längre.

Ur Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg

Utgivningsår: 2013 (första utgåvan, Gilla böcker).
Antal sidor: 253.
ISBN: 9789186634339, 978-91-86634-47-6.
Andra som läst: I Elinas hylla, Jag och mina böcker, romeoandjuliet, Sagan om sagorna.

Med småstadens siluett tatuerad på underarmen flyttar Cassiopeja Svensson till Stockholm för att studera juridik. I huvudstaden lär hon känna de fina flickorna med pappas pengar som tycker att allt är så himla romantiskt, och på hennes hals växer strimmor av återhållen sanning. I ett utfall av frustration bestämmer hon sig för att börja spela piano, och i trapphuset finns en lapp om privatlektioner. ”Jag ska börja ta lektioner för en pianofarbror” är Cassiopejas glada tanke. Men pianofarbrorn visar sig vara ungefär femtio år yngre än väntat, och så vacker att Cassiopeja nästan går sönder.

Vi är inte sådana som i slutet får varandra är en klassisk berättelse om att vara ung och dum och kär. Med en överrumplande, bitsk humor vänder och vrider det unga berättarjaget på klyschor om den efterlängtade tvåsamheten.

Förlagets beskrivning

Katarina Sandberg

Katarina Sandberg (född 1992) är en svensk författare. Vi är inte sådana som i slutet får varandra är hennes debutroman.

Kategorier
Audur Ava Ólafsdóttir

Den sista kvinnan

Den sista kvinnan av Audur Ava Ólafsdóttir är en skickligt berättad och förvånansvärt rolig bok om en kvinna som blir lämnad. Betyg: 4+ korpar av 5.

Den sista kvinnan av Audur Ava Ólafsdóttir tar sin början en nyårsafton i Reykjavik. Marías man sedan elva år har precis meddelat att han har träffat en man och att han tänker lämna henne. Plötsligt är María lämnad ensam med parets två tvillingar, 2,5 år gamla, och tusen frågor. Hon kastas mellan hopp och förtvivlan, föreställer sig att maken ska återvända. Minnen från äktenskapet börjar rullas upp. Plötsligt hamnar alla makens sena kvällar på jobbet i ett annat ljus och hon börjar försiktigt närma sig tanken att vänner och bekanta kan ha varit något mer för hennes man. Samtidigt måste hon hålla sig samman och ta hand om barnen, oroa sig över barnen: den försigkomna flickan och den blyga och försiktiga pojken. Hur ska det egentligen gå för pojken, som ligger så långt efter i utvecklingen jämfört med sin syster och som nu kommer att sakna sin pappa?

Boken utspelar sig inte under speciellt många dagar, men María håller sig verkligen sysselsatt. Hon drar iväg på en vansinnig tur till deras avlägsna stuga. Hon målar om i hemmet. Hon städar undan julen. Livet pågår i ett stadigt tempo samtidigt som hon rasar ihop invändigt. Jag är verkligen imponerad över hur författaren skildrar detta mellan raderna. Det finns inte många passager där det ges utrymme för Marías tankar och känslor på ett direkt sätt. Oron och de sömnlösa nätterna framgår ändå genom allt hennes ivriga görande, allt hon gör för att hålla sig sysselsatt. Ständigt tittar också grannen Perla in, en excentrisk kvinna som påstår sig spökskriva deckare samtidigt som hon arbetar som terapeut. Är hon en omtänksam vän och granne, eller är det lika mycket hon som behöver sällskap och lite stöttning? Mitt i allt detta dyker Marías biologisk pappa upp, en man hon inte har någon relation till; Det är fler som har familjehemligheter.

Jag fastnade verkligen för den här boken. Den är speciell. Berättelsen om kvinnan som blir lämnad av sin man hade kunnat bli en dussinberättelse bland tusen liknande, men Audur Ava Ólafsdóttir gör något mer tack vare det finurliga berättandet, de excentriska karaktärerna och alla sidospår. Det borde inte ens hålla ihop, det är för många ingredienser, men det blir verkligen bra! Jag älskar också humorn och att berättelsen allvarligt talat är lite skruvad och overklig. Det ger en skön balans till det sorgliga ämnet, att bli lämnad.

– Pappa kommer snart, säger jag och ser snabbt på mobiltelefonen för att kolla efter viktiga meddelanden som helst ska handla om ånger och längtan.

Min dotter har lätt för att uppfatta mönster och sätter ihop ett tjugo bitars dalmatiner på nolltid och med stor entusiasm. Kanske har hon ärvt sin fars matematiska sinne. Hennes bror ser villrådigt på och funderar fortfarande på var svansen ska sitta när hon river den sista pusselbiten ur handen på honom och fullbordar verket.

Ur Den sista kvinnan av Audur Ava Ólafsdóttir (översättning av Arvid Nordh)
Den sista kvinnan av Audur Ava Ólafsdóttir

Originalets titel: Undantekningin (isländska).
Översättare: Arvid Nordh.
Utgivningsår: 2012 (första isländska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Weyler förlag).
Antal sidor: 279.
ISBN: 978-91-7681-063-7.

Nyårsafton i Reykjavik. Flóki (maken) till Maria (makan): ”Du är kvinnan i mitt liv.” Sedan lämnar han henne och flyttar ihop med en man. Maria, som fallen från alla skyar, söker tröst och råd hos grannen Perla, en mycket kort kvinna, terapeut och spökskrivare av deckare. Men Marias familj fortsätter att överraska. Fadern, som hon aldrig träffat, dyker plötsligt upp på Island – för att dö. Och hennes mor har inte heller berättat allt.

Audur Ava Òlafsdóttir och hennes romaner har erövrat en världspublik med sin blandning av ironi och djup känsla för familjer och deras hemligheter. Hon är konsthistoriker och författare, har länge levt i Frankrike men bor nu åter på Island.

Förlagets beskrivning

Audur Ava Ólafsdottir

Audur Ava Ólafsdóttir (född 1958) är en isländsk författare och konsthistoriker.

Kategorier
Owens, Delia

Där kräftorna sjunger

Där kräftorna sjunger av Delia Owens är en mysig feelgood om kärlek, sorg och ett ensamt liv i våtmarken. Den är till stora delar förutsägbar, men ibland är det precis den typen av läsning man behöver. Betyg: 4 måsar av 5.

Där kräftorna sjunger av Delia Owens handlar om Kya och hennes ensamma liv i våtmarken på den amerikanska landsbygden. Hon bor med sin familj i en enkel bostad när den ena familjemedlemmen efter den andra försvinner från hennes liv, bortskrämda av hennes tyrann till far. Som sjuåring står hon plötsligt ensam i livet sedan även pappan gett sig iväg. Alldeles på egen and tar hon båten in till byn där hon börjar byta musslor mot mat och bensin. Byborna kallar henne för “Träskflickan” och skyr henne. De enda som riktigt står på hennes sida är den färgade mannen som driver båtmacken i byn och hans fru. Kya kommer att växa upp i stort sett ensam ute i våtmarken. Skolan går hon bara till en enda gång. Att hon alls lär sig läsa beror på att en pojke i trakten börjar söka upp henne och umgås med henne. De delar kärleken till naturen och fascinationen för våtmarkens växt- och djurliv. Det hinner även bli en liten spirande romans mellan henne och pojken, Tate, innan han lämnar trakten för att gå på universitetet. Hans tanke är att Kya omöjligen kan följa med honom och lära sig att trivas i stan och han lämnar henne utan att säga hejdå, vilket blir en stor sorg för Kya.

Så småningom kommer Kya att träffa Chase, en av byns mest populära killar: quarterback i baseballaget och en riktig player. Kya har ingen aning om att han träffar otaliga flickor i stan; Hon faller för honom när han uppvaktar henne med romantiska picknickar och hon tror att han ska fria. Det blir inte så. Långt ifrån.

Berättelsen om Kya och hennes liv berättas kronologiskt från hennes barndom under tidigt 50-tal och framåt, men blandas också upp med ett brott som rullas upp: 1969 hittas Chase död, mördad. Mördaren har noga dolt sina spår. Plötsligt leder alla spår mot Kya och bybornas fördomar om “Träskflickan” är inte till hennes hjälp.

Där kräftorna sjunger har legat på New York Times bästsäljarlista 30 veckor i följd och gör nu sitt segertåg i Sverige och många andra länder. Det är lätt att förstå varför. Till delar är den här boken otroligt förutsägbar och det finns passager som är så sentimentala att det knappast faller alla i smaken, men det vägs upp av annat: det är exempelvis härligt med en bok som utspelar sig i en så originell miljö som våtmarken. Det här är helt klart en bok skriven av någon som kan mycket om djur och natur och det tycker jag är väldigt sympatiskt. Kärleken till naturen är något som genomsyrar hela boken på ett fint sätt. Det är också fint att författaren blandar flera genrer: deckare, kärleksroman och feelgood på samma gång. Även om det finns svärta och mörker är det också en bok som präglas mycket av att allt kommer att ordna sig till slut och det är ju något man gärna vill höra dessa dagar, kan man ju säga. Allt som allt är det en mysig och läsvärd feelgoodberättelse.

Internationell succé – nu på svenska. En oförglömlig berättelse om naturens krafter och ensamhetens pris. Kya Clark lever ensam och i samspel med naturen utanför en liten stad vid North Carolinas kust. Byborna kallar henne ”Träskflickan” och har i många år spridit elaka rykten om henne. När en stilig quarterback hittas död i våtmarken blir hon därför omedelbart misstänkt och en mordutredning inleds. Men Kya är långt ifrån den obildade enstöring som alla tror, och snart uppdagas sanningen om hennes liv. ”Där kräftorna sjunger” var den mest säljande boken i USA 2019 och har blivit en internationell fenomentitel som älskas av läsare över hela världen.

Förlagets beskrivning

Originalets titel: Where the Crawdads Sing (amerikanska).
Uppläsare: Anna Maria Käll.
Översättare: Cecilia Berglund Barklem.
Utgivningsår: 2018 (första amerikanska utgåvan), 2020 (första svenska utgåvan, Forum), 2020 (den här ljudboken, Bonnier Audio).
Antal sidor: 350 (ca 12 h lyssning).
ISBN: 9789178275625, 9789137154831.

Delia Owens

Delia Owens (född 1949) är en amerikansk författare och zoolog. Där kräftorna sjunger är hennes debutroman. Delia Owens har en hemsida, en Facebooksida och finns på Instagram.

Kategorier
McPartlin, Anna

Rabbit Hayes sista dagar

Rabbit Hayes sista dagar av Anna McPartlin är en varm och förvånansvärt rolig bok om en kvinna som hamnar på hospice och om hennes anhöriga. Betyg: 3 rockkonserter av 5.

Rabbit Hayes sista dagar av Anna McPartlin handlar om den ensamstående mamman Rabbit Hayes sista dagar i livet. Hon har drabbats av en långt gången cancer och skrivs nu in på hospice för vård i livets slutskede. Boken handlar om hur Rabbit och hennes anhöriga försöker att hantera situationen. Inte minst handlar den om dottern Juliet, som inte helt har förstått, eller vill förstå, hur läget är för hennes mamma. Rabbits egna föräldrar vill, precis som hennes bästa kompis, syster och bror, alla ta hand om Juliet och alla har argument för de att de andra inte kan komma på fråga: föräldrarna, som själva och gamla och kan gå bort innan Juliet blivit vuxen, den bästa kompisen som är nyseparerad och bor i en pytteliten lägenhet, brodern som lever musikerliv i USA och kuskar runt i en turnébuss, systern som har en stor, bullrig familj och redan är trångbodd.

Boken är såklart otroligt sorglig. Det står klart redan från sidan ett att Rabbit inom kort kommer att gå bort och lämna en stort tomrum efter sig hos sina anhöriga. Det går inte att skriva glatt och glättrigt om en sådan förlust. Ändå måste jag säga att boken känns väldigt varm och dessutom har passager som är riktigt roliga. Bokens huvudpersoner är alla excentriska och speciella på sitt sätt och det är kul att få följa dem, även om det är i en så svår stund i livet.

Det som känns mindre bra med den här boken är dock hur den är skriven. Den består nästan helt av dialoger och har väldigt tunt med annan text som kan fylla ut berättelsen. Dialogen är inte dum, Anna McPartlin får till ett bra flyt i dialogerna och många repliker är verkligen vassa och roliga, men det blir enformigt ändå. Jag läser också och känner att berättelsen borde vara en film eller en TV-serie.

Med det sagt så tycker jag att det här var en skön läsning. Den blandar ett jobbigt ämne med lättsammare delar utan att det blir för sentimentalt eller lättviktigt. Jag har också läst den här boken parallellt med annat under hela den här coronaperioden hittills och mitt i detta vansinne fann jag att den här boken passade rätt bra. Trots att den inte känns som någon stor litteratur så gav den verkligen perspektiv mitt i den här krisen. Livet alltså, var rädd om det!

“Verkar badkaret bra?” frågade Rabbit. Molly förstod att hennes dotter var medveten om hennes kamp, och det gav henne den spark hon behövde för att ta sig samman.

“Det gör det verkligen”, sa hon och kom ut från badrummet. “Man skulle kunna drunkna i det.”

“Det ska jag komma ihåg ifall det blir alltför illa.” Rabbit skrattade.

Rabbit hade för länge sedan insett att hennes mamma var den sortens person som, om det fanns minsta möjlighet, alltid måste säga fel sak vid fel tillfälle. Exemplen var otaliga, men av Rabbits favoritincidenter hade inträffat när en äldre granne med handprotes frågat Molly hur hon hade tagit sin mammas död. Varpå Molly hade svarat: “Om jag ska vara ärlig, Jean, så var det som att förlora sin högra hand.”

Ur Rabbit Hayes sista dagar av Anna McPartlin, översättning av Åsa Brolin.
Rabbit Hayes sista dagar av Anna McPartlin

”Det var en vacker aprildag och fyrtioåriga Mia ’Rabbit’ Hayes – älskad dotter till Molly och Jack, syster till Grace och Davey, mamma till tolvåriga Juliet, bästa vän till Marjorie Shaw och den enda stora kärleken i Johnny Fayes liv – var på väg till ett hospice för att dö.”

Under nio dagar får vi vara med Rabbit när hon försöker förlika sig med att hon måste lämna sin familj. Vi får följa Mollys kamp för att, mot alla odds, hitta ett botemedel mot dotterns cancer – en irländsk mor ger aldrig upp.

Och Juliet – vem ska ta hand om henne? Alla vill, men vem är mest lämpad? Och har Juliet ens förstått hur illa däran hennes mamma är? Rabbit Hayes sista dagar är en känslomässig berg-och-dalbana, som får läsaren att skratta, gråta och uppskatta livet på ett helt nytt sätt. En bok man aldrig glömmer.

Förlagets beskrivning

Originalets titel: The Last Days of Rabbit Hayes (engelska).
Översättare: Åsa Brolin.
Utgivningsår: 2014 (första irländska utgåvan), 2015 (första svenska utgåvan, Printz).
Antal sidor: 373.
ISBN: 9789187343483, 9789187343650.
Andra som läst: Annes bokhörna, Böcker, Dagensbok.com.

Anna McPartlin

Anna McPartlin (född 1972) är en irländsk författare som skrivit flera bästsäljare. Rabbit Hayes sista dagar är den hittills enda som har översatts till svenska. Anna McPartlin har en hemsida och finns på Twitter och Instagram.