Guds barmhärtighet är första delen i Kerstin Ekmans Vargskinnettrilogi. Jag kan ärligt talat säga att det tog mig ett bra tag innan jag kom in i berättelsen, så jag lyssnade om flera gånger på de första skivorna av ljudboken, men sedan lossnade det och då blev jag helt fast!
Boken kretsar kring Hillevi Klarin, som reser från Uppsala till en by i Jämtland vid 1910-talet. Hon har sökt och fått tjänst som barnmorska, men den egentliga anledningen till hennes resa är att hon är hemligt förlovad med prästen, Edvard, som också har fått en tjänst där borta. Edvard är dock inte särskilt entusiastisk över att Hillevi följer med honom och så småningom skiljs de åt och Hillevi inleder en relation med ortens handlare. Boken berättas av fosterdottern, Risten, och sticker ibland iväg och skildrar livet för Elis, en pojke som rymmer från de hårda förhållandena i byn.
Det är en engagerande och välberättad bok om livet i Jämtland under den här tiden. Inte minst tar den upp samernas situation och hur synen på samekulturen var, och den ger också en osminkad berättelse kring hur det kunde vara att arbeta som barnmorska under den här tiden. Hillevi kommer till byn med idéer om att vaccinera och att i största allmänhet utföra sitt jobb med stort allvar, men möts av en del skepsis. Hon kastas också rätt in i en obehaglig verklighet när hon t.ex. är med och förlöser en 13-årig flicka som gått i flera dagar utan att någon hjälp tillkallats.
Men boken är inte bara allvarlig och en historielektion. Mest av allt är den en intressant och fin berättelse, berättad med en hel del humor. Jag ser fram emot att läsa fortsättningen, Sista rompan och Skraplotter.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa en välskriven bok om livet i Jämtland vid början av 1900-talet.
Betyg: 4 lapphundar av 5.
Om Guds barmhärtighet och Kerstin Ekman
Kerstin Ekman (född 1933) är en svensk författare som sedan 1978 innehar stol nr 15 i Svenska akademien. Efter en konflikt kring författaren Salman Rushdie deltar hon dock inte akademiens arbete. Ekman debuterade som deckarförfattare 1959 och har sedan dess gett ut en lång rad romaner inom vitt skilda genrer. Ekman är en mycket uppskattad författare och bland de otaliga priser som hon har belönats med kan Augustpriset nämnas. Det är ett pris som hon dessutom har förärats två gånger (1993 för Händelser vid vatten och 2003 för Skraplotter).
Uppläsare: Helena Brodin.
Utgivningsår: 2004 (den här ljudboksutgåvan, utgiven av Bonnier Audio), 2003 (första utgåvan, utgiven av Bonnier).
Antal sidor: 399 sidor (ca 16 h lyssning).
Andra delar i serien: Sista rompan, Skraplotter.
Andras röster: En bok om dagen, Manne Fagerlinds blogg.
Köp hos t.ex: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”När barnmorskan Hillevi Klarin vårvintern 1916 kommer med sin hygien och sin välvilja till fjällbyn Svartvattnet i Jämtland möter hon en hård värld där kvinnor och barn far illa. En liten lappflicka, Risten, blir hennes fosterbarn, och hon är den som minns i berättelsen; hon är länken mellan levande och döda, mellan då och nu. Kerstin Ekmans breda och täta roman om livets finsida och dess grovsida är den första i en planerad trilogi Vargskinnet.”
Inés min själs älskade handlar om Inés Suárez, den fascinerande kvinnan som var med och erövrade Chile och försvarade Santiago. Hon är en verklig, historisk person, som levde i början av 1500-talet. Det kan inte ha varit lätt att hitta källor, men Allende lämnar verkligen inga luckor när hon berättar den här historien. Kärleksaffärer, den plågsamma resan till Chile, det vardagliga livet och de viktiga historiska händelserna kring hennes liv finns med, bland mycket annat. Det kanske både kan räknas till bokens styrka och svaghet. Som historiebok är den spännande och intresseväckande, men skönlitterärt är den inte lika stark. Jag kände inte riktigt att jag lärde känna Inés genom att lyssna på den här boken. Det hindrar mig ju dock inte från att ryckas med. Så häftigt att en kvinna hade en så stor roll i något som mest män var inblandade i! Jag är glad att Allende har lyft fram den här delen av Chiles historia och berättat om Inés.
Idag är det den Internationella kvinnodagen. Jag älskar böcker som handlar om starka kvinnor. Faktiskt tycker jag så mycket om dem att jag låtsas att de har en egen genre som behöver en egen etikett på bloggen. 😉 Många av de bästa guldkornen är författade av Joyce Carol Oates, som är nummer ett när det gäller att berätta om kvinnoöden i USA idag, läs t.ex. Älskad, saknad eller Dödgrävarens dotter! Jag älskar också Cora SandelsAlberteböcker, som är alla tiders bästa i genren. 🙂 Det finns såklart många fler…
Idag är också dagen då projektet Nordisk kvinnolitteraturhistoria på nätet lanseras. Här finns massvis med artiklar kvinnliga författare. Mycket trevligt initiativ att göra detta digitalt och lättillgängligt!
Idag är det mors dag och jag hoppas att alla mammor där ute har blivit ordentligt gratulerade! 🙂
Jag tänkte inte passa på att tipsa om mammaböcker i form av böcker om graviditeter och barnuppfostran, för det är inte mitt ämne (jag är ingen mor). Däremot vill jag gärna tipsa om några några böcker där mammor har en stor roll.
Martina Haags böcker var de första jag kom att tänka på när jag funderade ut det här inlägget. I Hemma hos Martina och Martina-koden delar hon med sig av tokroliga berättelser ur sitt eget liv som trebarnsmamma. Det är hektiskt, stökigt och kärleksfullt, precis som i Mia Skäringers bok Dyngkåt och hur helig som helst. En tredje biografisk/verklighetsbaserad bok är Mustafa Cans berörande och fantastiska Tätt intill dagarna. Det är en otroligt kärleksfull och fin berättelse om Mustafa Cans mor.
Mammor finns naturligtvis också inom fiktionen. En av de i, mitt tycke, mest minnesvärda är Hilma i böckerna om Signe (i och för sig anses böckerna vara baserade på Thorvalls och moderns liv). Böckerna skildrar Hilmas enorma kärlek till sin dotter och hennes uppoffringar, vilka kanske framkommer tydligast i I skuggan av oron, som är en av mina favoritböcker. En mamma sedd ur en tonårings perspektiv får läsaren i den tårframkallande I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell. Bokens huvudperson lever ett ganska vanligt, men ovanligt, tonårsliv och har en cancersjuk mamma. En annan mammabok är Marianne Fredrikssons Anna, Hanna och Johanna, vilket är en bok där läsaren inte bara får lära känna en mor, utan tre generationer mödrar och hur deras liv ter sig. Samhället hinner förändras mycket medan åren går och generationer växlas, men någonstans tycks ändå beroendet till män stå kvar. Flera mammor finns också i feel good-romanerna om Ya-Ya flickorna. De är naturligtvis i en helt annan kategori än de nyss nämnda böckerna av Thorvall, Thydell och Fredriksson, men ibland behöver man bryta av med något lättare (fast det är faktiskt inte böcker helt i avsaknad av allvar!). Jag tycker att böckerna om Ya-Ya flickorna är ursköna. I de träffar vi mammorna Vivi, Caro, Teensy och Necie i deras liv i Louisiana.
En inte särskilt uppskattad mamma är mamman i Ragdes Arseniktornet. När hon går bort träffas hennes barn och barnbarn och de har hårda ord att säga om henne. Boken berättar ett inte helt lätt levnadsöde och om en mamma som är mor till ett inte alls planerat barn. Det kanske inte är en så rolig bok att nämna i det här inlägget, där jag egentligen vill hylla mammor, men jag hade svårt att låta bli, för det är en himla fin bok! Trots allt!
”Den första svenska feministiska romanen” står det på framsidan till den här ljudboksversionen av Carl Jonas Love Almqvists lilla (ja, bara tre CD!) roman från 1839. Vem passar bättre som uppläsare än Gudrun Schyman? Jag tycker att hon gör det galant i alla fall.
Det går an är berättelsen om hur den självständiga och starka Sara träffar Albert, som är sergeant. De träffas på en ångbåt, på resa från Stockholm, och de kommer att göra sällskap resten av resan och ända hem till Sara. Saras mamma är änka, vilket möjliggör att hon och dottern får driva ett glasmästeri. För Sara är det ekonomiska oberoendet viktigt och hon är inte den som låter karlar eller andra bjuda henne på middag eller betala för henne i andra sammanhang. Hon håller inte bara hårt i det ekonomiska utan strävar också efter frihet även på andra plan, inte minst i relationer. Boken väckte faktiskt stor uppståndelse när den kom och det ansågs enormt vågat att Sara förespråkar att par lever ihop utan att dela på sina tillgångar och utan att formellt gifta sig. Att Albert är förälskad i Sara är uppenbart, men går det an att leva som Sara vill? Spoilervaning. Men ja: det går an!
Jag tycker att det här är en fantastiskt fin bok och sedd i sitt sammanhang är den oerhört intressant. Det är lätt att tro att vi idag lever i ett modernt och fulländat samhälle och att det på 1800-talet var ”rena 1800-talet”, men när jag läser/lyssnar på en bok som Det går an slås jag av hur högaktuell den fortfarande är. Det här är fortfarande en bok som man kan diskutera och som fortfarande är relevant.
Presidentens hustru är en bok som är inspirerad av Laura Bushs liv och för den som är insatt i USAs historia och politik så kan man känna igen flera verkliga personer i den här skönlitterära boken. Jag hade höga förväntningar, för det känns onekligen som ett intressant uppslag att skriva en bok som mer eller mindre handlar om Laura Bush, och dessutom är min favoritförfattare, Joyce Carol Oates, en av de som har talat väl om den. Naturligtvis blev jag besviken!
Huvudpersonen, Alice, är utbildad bibliotekarie och vid 30 års ålder verkar hon ha blivit ”den eviga singeln”, när hon träffar Charlie Blackwell. De tycks inte ha någonting gemensamt över huvud taget, utöver att de har ett skojigt sexliv (Alice är dock naturligtvis för pryd för att låta honom sova över innan de har gift sig). Bland annat delar de inte varandras politiska åsikter. Men självklart, självklart håller de ihop ändå. De kostar Alice hennes enda riktiga vänskap, eftersom bästa vännen också är intresserad av Charlie, men självklart, självklart, säger hon upp sig från sitt jobb och ger upp sitt liv för att leva med den här karln och vara hans hemmafru/mamma. Sedan rullar åren på. Han blir alkoholiserad (själv har hon förresten sin första fylla vid 31 års ålder och sedan dricker hon just ingenting mer), de skaffar en gullig unge, de lever överklassliv, som Alice kanske inte riktigt känner att hon passar in i, och så småningom är Charlie president. När han blir president har Alice övergivit alla sina egna åsikter. Allt hennes man gör är fint och bra och riktigt och rätt och det finns ingen fråga som hon kan/bör/ska lägga sig i, vare sig det är det meningslösa kriget, som egentligen är en slags slakt som inte leder till någon frihet eller demokrati i det krigsdrabbade landet, abortfrågan (hon har själv gjort abort en gång) eller något annat brännande. Hon engagerar sig för säkerhets skull bara i enkla grejer som omöjligen kan väcka anstöt: AIDS-frågan, analfabetism etc.
Jag blir provocerad av Alices präktighet, hennes brist på eget liv/egna åsikter/någonting eget över huvud taget och hur hon hela tiden framställs som ett offer, trots att man egentligen mycket väl skulle kunna leva Alices liv av eget fritt val och må bra av det. Charlie verkar vara sällsynt ocharmig, plump och sexistisk (i och för sig har jag aldrig varit en av George Bushs fan heller) och Alice är så tröttsamt perfekt att man omöjligen kan känna några sympatier för människan. Det kanske är meningen att man ska känna på det sättet, men någonting får mig att tro att det inte är så. Någonting får mig att tro att man ska läsa den här boken och se det romantiska och fina i att hålla ihop och att man ska beundra Alice för hennes livsval. Det känns verkligen som att boken är skriven på fullaste allvar och det gör mig verkligen tveksam. För mig känns den nästan parodisk och om man utgår från att den är det så kanske man kan se det som intressant och som ett inlägg i frågan om jämställdhet och klassfrågan. Annars får man nog se det som ett stycke ointressant tantsnusk. Väljs själv!
Den 8:e mars är det den internationella kvinnodagen och Stockholms stadsmission passar på att ha konstutställning och boklansering på Klaragården (Klara västra kyrkogata 20B). Den konst som ställs ut är tavlor av kvinnorna på Klaragården och boken är en antologi med texter från deltagarna i Klaragårdens skrivargrupp. Jag har fått den skickad till mig och ser fram emot att läsa den. För er som bor i Stockholm tipsar jag om att man kan köpa den på plats för 80 kr.
Något som jag verkligen uppskattar med Joyce Carol Oates är att hon inte bara kan skriva om tunga ämnen, oftast om kvinnor i olika utsatta situationer, utan hon kan också väva ihop historierna och ge dessa sårade, utnyttjade och trasiga kvinnor upprättelse och avsluta böckerna med hopp och förtröstan. Det känns som att det verkligen behövs i sådana här böcker, där författaren inte är rädd för att rota omkring bland klassamhällen, utanförskap och annat som är tungt att prata om.
I Lilla himlafågel är huvudpersonerna två unga personer, Krista och Aaron, som växer upp i ett mindre, amerikanskt samhälle, där indianer och halvindianer bemöts med misstänksamhet och oftast lever med betydligt sämre förutsättningar än alla andra och där droger florerar fritt. Det framställs inte som en särskilt trygg uppväxt, utan som en ganska tuff tillvaro med mycket våld och klassklyftor. Deras liv korsas när Aarons mamma hittas brutalt mördad och såväl Kristas som Aarons pappa plockas in som misstänkta för mordet. Berättelsen som följer är en riktigt sorglig och ledsam historia om två män och två familjer som krossas totalt av samhällets agerande och aldrig får upprättelse. Vem som begått mordet är oklart, och på något sätt sekundärt, då det som egentligen tycks engagera folk är det snaskiga i det här brottet: en mördad strippa, som en gång i tiden var en populär sångerska i ett lokalt band och som vågade drömma om en riktig karriär som artist, och de två misstänkta som råkade vara hennes älskare respektive halvindianske man.
Boken är indelad i flera delar, där vi växelvis får följa Krista och Aaron i hur de hanterar det som hänt och samtidigt växer upp och står inför att skaffa egna liv. Det dröjde egentligen till den sista delen innan jag verkligen började uppskatta boken, som fram tills dess inte riktigt engagerade mig på samma sätt som många av Oates tidigare böcker. Den slutar dock precis så elegant och bra som man kan vänta sig av Oates och jag vet att det är en berättelse som jag kommer att bära med mig länge.
Jag tyckte väldigt bra om böckerna om Nancy (Mosippan m.fl.), men Näckrosträdet fångar mig tyvärr inte. I boken får vi följa Hildur genom hennes liv: från barndomen hos fostermamman och folkskolelärarinnan Greta och genom ett helt liv och äktenskap med mannen som blir hennes make, Ivan. För Ivans skull hoppar Hildur av sina studier och blir hemmafru och hon lever hela sitt liv med tanken om att det är ett livslångt äktenskap. Man undrar lite vad som driver henne att stå ut genom otrohetsaffärer och diverse galenskaper. Ivan framställs som psykiskt sjuk, sexuellt överaktiv och helt utan någon verklig kärlek till Hildur. Boken känns bitter, sorgsen och mörk. Eländig, liksom. Och jag förstår aldrig varför det inte sker något, varför Hildur mest tycks traska på och godta att livet är som det är.
Jag blev inte uppåt av boken precis och jag förstår den inte heller. Kärlek må i och för sig vara nästan omöjligt att förstå.
Trots allt förstår man att författaren skriver någonting viktigt som hon behöver berätta; som om det här är något hon har skrivit för att skriva av sig. Jag beundrar det och hur hon lyckas skriva så öppet och dela med sig av så mycket instängda känslor. Det är min största behållning av boken.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Guds barmhärtighet är första delen i Kerstin Ekmans Vargskinnettrilogi. Jag kan ärligt talat säga att det tog mig ett bra tag innan jag kom in i berättelsen, så jag lyssnade om flera gånger på de första skivorna av ljudboken, men sedan lossnade det och då blev jag helt fast!
