Älskaren handlar om en ung kvinna som växer upp i den franska kolonin ”Indokina” (nuvarande Vietnam, har jag googlat mig till) med sin fattiga mor och sina bröder. Hon träffar tidigt en välbärgad kines, som hon börjar träffa trots att hennes familj inte precis gillar det. Pengar och sex är lite av ett tema för boken, som för övrigt anses vara baserad på Duras egna upplevelser.
Jag tyckte det var lite svårt att komma in i berättelsen, men när jag väl gjorde det så tyckte jag verkligen om den. Det är något med miljöerna, livet i kolonierna och, framför allt, berättelsen om bokens huvudperson, hennes mor med sina misslyckade affärer, yngsta brodern som går bort och den äldsta som stjäl pengar för att ha råd med opium, som är väldigt fascinerande. Det är så exotiskt och annorlunda. Läsvärd klassiker!
För mycket lycka är min första bekantskap med nobelpristagaren Alice Munro, men det är absolut inte det sista jag läser av henne. Den här novellsamlingen föll mig definitivt i smaken.
Jag har läst en del noveller, särskilt de senaste åren, då de har pockat upp som en ganska praktisk liten text att läsa på mobilen, men Munro har verkligen en säregen stil som tar hela formatet till en ny nivå. Hon lär själv ha sagt något i stil med att hon valde novellen eftersom hon inte hade tid att skriva något annat. Jag undrar det, jag! Det krävs något extra av en författare som bara har några sidor på sig att få ihop en hel berättelse.
Jag tror att en nyckel är att våga hoppa i berättelsen, vilket jag gång på gång fascineras av att Munro gör i sina berättelser. Det som börjar med en berättelse av ett par och hur de träffats kan helt plötsligt hoppa iväg till en fest många år senare och sluta som en berättelse som egentligen handlar om en tjej som skriver om sin barndom och sin relation till sin mamma, fosterfar och musiklärare. Allt hänger ihop och är tight, men berättelserna färdas utan att det någonsin känns sökt eller onaturligt.
Vad som också imponerar i För mycket lycka är de vitt skilda berättelser som berättas. De flesta författare upprepar sig eller rent av återanvänder, men här är den enda skenbara röda tråden att alla, eller åtminstone de flesta, har en kvinna i huvudrollen. Munro måste på något sätt ha gjort gedigen research kring allt från tillvaron på ett fängelse till hur man fäller träd.
Jag tycker det är en fantastisk liten samling! För mycket lycka är tio noveller som var och en känns som en hel roman. Underbart!
Vägen mot Bålberget är det första jag läser av Therése Söderlind, en författare som ibland beskrivs som en svensk Joyce Carol Oates(!) eller en ny Kerstin Ekman. Snacka om att det är liknelser som trissar upp mina förväntningar. Förväntningarna blev också höga efter att jag varit på ett seminarium där Söderlind berättade om Vägen mot Bålberget och hur hon bestämde sig för att skriva om just häxprocesserna. Hon var spännande att lyssna på!
Boken lever dessutom verkligen upp till förväntningarna. Det här är en bra, insiktsfull och intressant bok. Den berättar också om ett stycke historia som ligger ca 10 generationer bort, men som känns extremt avlägset: häxprocesserna. Boken är indelad i fyra delar och rör sig i tid och rum. En del handlar om Malin, som hörde till de anklagade. En annan handlar om Jacke, i 70-talets Nyland vid Ångermanälven, som blir lämnad av sin fru och därför blir ensamstående med sin tonårsdotter, som blivit intresserad av häxprocesserna och att veta om det funnits några drabbade i släkten. En tredje handlar om tonårsdottern, Veronica, fast som vuxen, singel och barnfri och kanske lite osäker på vad hon vill här i livet. Hon har blivit intresserad av släktforskning och återvänder nu igen till att leta långt bak i släkten. Är det sant som farmor sa, att hon i rakt nedstigande led är släkt med en kvinna som överlevde processerna? I en fjärde del är det Olof som står i fokus. Han har levt ett helt liv med skuldkänslor över att han som barn var en av de som pekade ut.
Söderlind kan berätta. Hon kan ge en trovärdig röst åt Malin, hon kan hitta intressanta infallsvinklar och kopplingar till nutid. Vägen mot Bålberget känns alltigenom angelägen och intressant. Det gäller inte bara berättelsen om hur kvinnor avrättades och brändes på bål, utan även det som hon skildrar i mer nutid. Att vara tonåring, att ha en tonårsdotter, att söka sina rötter, att välja eller välja bort barn, att veta vad man vill göra med livet, att ångra, att förlora, att älska och att hålla hemligheter. En mycket läsvärd bok! Och faktiskt som en blandning av Oates underbara porträtt av kvinnor och Ekmans skildringar av Sverige.
Dödens mästarinna är en deckare i medeltida miljö. När jag var yngre/tonåring hade jag särskilt intresse för ”historiska romaner”, men nu tycker jag att de sätter upp ett filter som hindrar mig från att relatera. När jag läser en bok kan jag eventuellt vara ute efter spänning/underhållning/intressanta berättelser, men de böcker jag verkligen blir berörd av måste de vara särskilt angelägna och kunna förmedla något som går att leva sig in i. Jag förmodar att människan i grunden var likadan på t.ex. 1100-talet som i nutid, men när böcker utspelar sig för hundratals år sedan har jag verkligen svårt att leva mig in. Det blir platt. Det blir mer fakta och historiska detaljer än berättelser om människor och relationer som jag kan bygga mig en bild av.
I Dödens mästarinna skickar kung Henrik II efter ”rättsläkaren” (så hette det naturligtvis inte) Adelia för att undersöka kropparna efter några barn som hittats mördade och stympade. Med de primitiva metoder som fanns (i boken; jag tror nog inte på att rättsläkare existerade på den här tiden) gör hon sina undersökningar, brottas med omgivningen, som inte alltid har så lätt att förhålla sig till att hon är kvinnlig läkare, och nystar i fallet. Som så många andra böcker som tar sig an att lära läsaren om livet förr i tiden så innehåller boken rätt mycket redogörelser för hur lite man visste om t.ex. medicin och forensik på den här tiden. Och hur mycket! Hon är onekligen svårköpt klipsk den där Adelia; som när hon bara lite sådär från ingenstans och som en liten bisak förstår vad som orsakar malaria eller som när hon i förbifarten delar ut moderna kostråd.
Nja. Det här känns som en småspännande bagatell. Det är lite kul med en deckare som utspelar sig i en annan miljö än vad de flesta andra deckare och visst har den sina intressanta och positiva sidor, t.ex. att den faktiskt är rätt rolig och att den har en självständig kvinna i huvudrollen. Men personligen har jag som sagt svårt för historiska romaner i största allmänhet. Det räckte helt enkelt inte hela vägen för mig.
Vi läste den här boken i bokcirkeln Picket & pocket, men jag kunde inte vara med på träffen och boken blev liggande outläst i månader… 😮 Mina bokcirkelkompisar Nobelprisprojektet och Med näsan i en bok har också bloggat om boken. Tror de gillade den lite mer än vad jag gjorde… Boken kan köpas hos t.ex. Adlibris.
Att vara 18-19 år är något speciellt. Det är en ålder när ens framtid börjar utkristallisera sig och man börjar bli vuxen på riktigt; skolan är över och det är dags att skaffa sig ett jobb eller söka sig till universitetet – och skaffa en livskamrat, en bostad och allt annat som hör det egna livet till.
I Shani Boianjius Det eviga folket är inte rädda står huvudpersonerna i precis det vägskälet, men som israeler måste de först och främst göra sin värnplikt. Barndomskompisarna Yael, Lea och Avishag får olika uppdrag: utbildar skyttar, jobbar som militärpolis och står vid gränskontroll. Militärtjänstgöringen är en lång leda och tjejerna har inte så mycket annat att göra än att fantisera om annat eller fördriva tiden på de mest meningslösa sätt. Likt de lekar som de lekte när de var små och sprang omkring och fantiserade ihop berättelser så fantiserar de nu ihop berättelser om de som passerar gränskontrollerna. Det fantiseras om män och snackas om sex. När det är tråkigt och hett lägger sig några tjejer ute på marken och kopplar in sig till nedfrusna droppåsar. Tjänstgöringen är som en meningslös lek där de här unga tjejerna, som i mångt och mycket är och beter sig som barn, ska uppträda som soldater. Ibland kommer verkligheten på besök; som när en kille närmast får halsen avskuren i gränskontrollen; en bild som sedan aldrig går att radera.
Det här är bland det finaste och bästa jag läst i år. Ledan, de egentligen obefintliga drömmarna man kan ha i Tel Aviv, där lägenheter kostar multum och det bästa jobb man kan hoppas på är att få sitta hela dagarna på flygplatsen och kontrollera passagerare, och de här unga tjejernas framtid, skildras så oerhört fint och med en enorm precision. Boianjiu skriver fantastiskt bra. Visst hade hon kunnat spara på några ganska onödiga och lite väl överdrivna scener, men jag orkar inte haka upp mig på det. Det här är en drabbande roman, som lika mycket handlar om att vara ung idag, väldigt generellt alltså, men också det att vara ung i Israel; att samtidigt vara så ung och barnslig och ändå behöva konfrontera våld i vardagen.
Några andra som skrivit om Det eviga folket är inte rädda är SvD, Bokmania och Hyllan. Du hittar den hos t.ex. Adlibris eller Bokus.
Bonnier fortsätter att leverera snygga pocketutgåvor av (moderna) klassiker. Den här gången är det en frisk blandning, men ändå ett tydligt tema: fyra böcker med kvinnor i fokus. Den senaste översättningen av Madame Bovary har här sällskap av Det mest förbjudna, Glaskupan och Under det rosa täcket; Alla utom Glaskupan har dessutom nya förord skrivna av Sara Danius, Johanna Koljonen respektive Katrine Kielos.
Men i någon mening är det framsidorna som känns mest spännande! Supersnygga, 70-talsflörtiga framsidor av Marimekkodesignern Maija Louekari. Jippie!
Thorvalls bok lånade jag för åratal sedan på biblioteket. Om någon mot förmodan skulle köa den, så att jag måste lämna tillbaka den, så blir jag inte ledsen om jag ”måste” köpa boken i nyutgåva istället… 🙂
Evas bok är Marianne Fredrikssons debutbok från 1980 och den är också första delen i trilogin Paradisets barn. Boken berättar om Adams och Evas (ja, de bibliska personernas) liv, men utan att egentligen kräva att man kan sin bibel. När boken tar sin början är Eva på en vandring tillbaka till Paradiset för att söka svar på frågor hon bär på. Varför dödade Kain, hennes son, brodern Abel?
Jag tycker om Marianne Fredrikssons fina berättelser om kvinnor, men i just Evas bok blev jag inte berörd. När jag lyssnade så kom jag på mig med att undra om jag missat ett avsnitt i mitten (lätt hänt om man lyssnar medan man springer i motvind…). Jag har lyssnat, lyssnat om och lyssnat om och lyssnat om, men berättelsen fångade aldrig mitt intresse och gick in. Idén är bra; det är ett intressant uppslag att skriva om Eva. Jag vet inte varför jag inte rycks med. Kanske är det för att jag inte kan relatera över huvud taget till grottmänniskolivet… Kanske gör sig boken bättre som pappersbok? Jag vet inte. Boken är lite av en modern klassiker och det finns många som hyllar den. Några som läst och skrivit om den är t.ex. Snowflakes in rain och Mikaelas läs- och skrivblogg. Själv läser jag nog inte klart trilogin.
Spill: En damroman är en bok som har följt mig länge. Jag har haft den i mp3-spelaren sedan jag vet inte när. Förr lyssnade jag ofta och regelbundet på ljudböcker i och med att jag brukade lyssna när jag sprang, men jag har haft paus från löpningen sedan i våras, så nu har det blivit mer sporadiska lyssningar. Det kanske inte precis förhöjer läsupplevelsen att låta det gå lång tid mellan lyssningarna. Hur som helst kan jag väl konstatera att jag gillade boken, men att den kanske inte bjöd mig någon direkt wow-känsla. Kanske hade jag också för höga förväntningar. Det här är trots allt en Augustprisvinnare, och till skillnad mot många andra (pretentiösa) priser, så brukar jag uppskatta Augustprisvinnare och finna böckerna både läsvärda och lättillgängliga.
Spill handlar om författaren Sigrid Combüchen (ja, det här är ytterligare en i raden av böcker där författaren lånar ut sitt namn till en av bokens karaktärer…), som en dag får ett brev av en läsare. Läsaren är en äldre dam, Hedwig Langmark, som tycker sig känna igen ett foto som beskrivs i en av Combüchens böcker. Hon frågar sig om fotot inte råkar vara ett foto som tagits av hennes familj på 30-talet. Det visar sig att hon har rätt. Sigrid har hittat fotot och låtit sig inspireras av det när hon har byggt upp persongalleriet till en av sina böcker. Nu börjar hon intressera sig för Hedwig och hennes liv och det som följer är en lång brevväxling, varvat med en skildring av livet som ung kvinna i 30-talets Stockholm.
Det är alls inte ointressant. Jag tycker det är kul att läsa om livet på 30-talet och följa med huvudpersonen i sina kärleksaffärer, sitt familjetrassel och en spirande karriär.
När jag läste om boken hos morgontidningarna fick jag dock veta att man ska läsa boken som någon slags stilfulländad bok om fiktion vs. verklighet;att alla bokens ”Hedda”, den unga kvinnan vars liv vi får följa, är en påhittad karaktär i Sigrids bok, och inte är samma person om Hedwig Langmark. Jaha, tänkte jag, vad synd att det gick mig förbi. Kanske är det sådant som händer när man lyssnar på ljudböcker på ett slarvigt sätt…
Förmodligen kan man läsa in mycket mer i den här boken än vad jag någonsin gjorde. För mig var det bara en trevlig bok om en ung tjej med livet framför sig och ett Stockholm, så som det var för 80 år sedan. Inte så illa det heller!
Jag har inte läst något av Joyce Carol Oates på ett tag. Hon är ju en fantastisk författare och är ständigt på tapeten när det börjar spekuleras kring vem som kommer att få nästa Nobelpris. I de diskussionerna brukar det dock alltid komma upp att hon är ”för produktiv” – och, ja, visst ligger det något i det. Hon skriver mycket och ibland är hon ojämn eller upprepar sig lite väl mycket. Det hindrar mig i och för sig inte från att tycka att hon är en enastående författare. Däremot kan jag ibland känna mig lite ”mätt” på hennes böcker. Nu börjar jag dock känna att det är dags att kasta sig in i en ny Oates och någon av hennes gripande berättelser om kvinnor i olika utsatta situationer. Kanske blir Dykvinnan min nästa. Den har i dagarna kommit ut på svenska och har fått rätt sval kritik i t.ex. DN. Det avskräcker mig inte.
M.R. Neukirchen är professor i filosofi och rektor för ett prestigefyllt universitet på den amerikanska östkusten. Hon är rakryggad, diplomatisk och alltid lika vänlig – värdefulla egenskaper för den som hanterar känsliga relationer till donatorer, bångstyriga studenter och äregiriga kolleger och som är ansikte utåt för ett lärosäte med fint men dessvärre inte fläckfritt rykte.
På väg till en stor kongress gör M.R. en spontan avstickare till sin barndoms trakter vid Great Snake River och får där oväntat kontakt med Dyflickan, som fyrtio år tidigare misshandlades svårt av sin mor och lämnades att dö i flodkantens dy. Innan slumpen såg till att hon blev räddad, bortadopterad och omdöpt till Meredith Ruth Neukirchen.
Joyce Carol Oates har skrivit en psykologisk spänningsroman som för tankarna till klassiker som Daphne DuMauriers Rebecca eller till Henry James När skruven dras åt.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Älskaren handlar om en ung kvinna som växer upp i den franska kolonin ”Indokina” (nuvarande Vietnam, har jag googlat mig till) med sin fattiga mor och sina bröder. Hon träffar tidigt en välbärgad kines, som hon börjar träffa trots att hennes familj inte precis gillar det. Pengar och sex är lite av ett tema för boken, som för övrigt anses vara baserad på Duras egna upplevelser.
