Kategorier
Sittenfeld, Curtis

Systerland

Systerland - Curtis SittenfeldViolet, Vi kallad, och Daisy är enäggstvillingar och förutom att de delar utseende så delar de också det de refererar till som “det sjätte sinnet”. De är alltså klärvoajanta och får emellanåt varsel om händelser, stort och smått, som kommer att hända, och andra syner. Men medan Vi kommer att utveckla sin förmåga så kommer Daisy att göra vad hon kan för att mörka sitt sjätte sinne. Hon kommer till och med att välja att studera på en annan ort så att hon slipper bo kvar i Saint Louis och hon kommer att byta namn till Kate. Allt för att klippa banden med sitt gamla, klärvoajanta jag.

Nu har åren gått och Kate och Vi är vuxna. Vi lever ensam och försörjer sig som medium, medan Kate har blivit hemmafru och är hemma med hennes och makens två små barn. Kates liv är en enda lång räcka av blöjbyten, amning, leksaker som ska plockas upp och ett evigt springande efter barnen. Sittenfeld har ett väldigt ingående och redogörande sätt att skriva, vilket verkligen målar upp tillvaron som precis så stressig, krävande och överrumplande som den säkerligen är för de flesta småbarnsföräldrar.

Så får Vi ett varsel som hon menar att hon måste gå ut med offentligt. Hon har nämligen fått veta att det ska ske en större jordbävning och nu vill hon varna allmänheten. När Vi går ut offentligt med vad hon har sett så ringer plötsligt journalister från hela världen på hennes dörr och fyller hennes telesvar med meddelanden. Alla vill prata med siaren och det är oundvikligt att händelsen påminner Kate om sin egen förmåga. Så följer en tillbakablick på Kates/Daisys och Vis uppväxt som varvas med nutid och oron över den eventuellt förestående jordbävningen.

Till en början så tyckte jag främst att boken var spännande. Jag ville veta om jordbävningen verkligen skulle komma och på vilket sätt den skulle påverka huvudpersonerna. Det blev därför lite av en sträckläsning. Efter hand växte dock uppväxtskildringen och de andra delarna och jag fann mig sitta med en väldigt fin och insiktsfull bok om relationer, ursprung, uppväxt och föräldraskap. Det visar sig att en stor anledning till att Kate/Daisy tar avstånd från sin klärvoajans är att hon inte kan skilja varsel från sin ständiga oro som föräldraskapet för med sig. Det är ett annorlunda och genialt grepp av Sittenfeld att väva ihop klärvoajans och föräldrars oro över sina barn, tycker jag.

Emellanåt kan jag dock tycka att det blir lite tjatigt och lite väl mycket uppradningar över vardagssysslor i den här boken, men samtidigt är det det som gör berättelsen. Det är all vardag och allt planerande för att få dagarna att gå ihop som gör att man verkligen får vara med i huvudpersonernas liv och lära känna dem. Utan att vara småbarnsförälder själv så tycker jag verkligen att Sittenfeld har skrivit en fin och intressant bok om att bilda en egen liten familj och att hålla kvar sitt ursprung. Det känns äkta och insiktsfullt och jag blir verkligen berörd och tycker om huvudpersonerna.

Systerland blev verkligen en positiv överraskning för mig. Jag har läst Presidentens hustru av samma författare och trots att den har hyllats överallt så uppskattade jag den inte speciellt mycket och jag tyckte inte att jag förstod den. Kanske var jag för ung för att förstå när jag läste Presidentens hustru. Det som verkligen störde mig i den boken, som delar många teman med Systerland faktiskt, är att den kretsar kring en hemmafru som går omkring och är väldigt uppoffrande och samtidigt svår att tycka synd om. Det var svårt för mig att tycka synd om eller känna med en person som alldeles självmant gett upp sin karriär och kapat banden med sina tidigare vänner. Kate är lite likadan. Hon har släppt sitt jobb, saknar egna pengar och sliter hårt, men den här gången ser jag inte huvudpersonen som ett tröttsamt offer, utan jag tycker faktiskt om henne. Om jag i Presidentens hustru blev galen på huvudpersonen och undrade varför hon helt enkelt inte ryckte upp sig och skaffade sig ett liv så kan jag läsa Systerland och verkligen förstå hur man i ett land som USA trots allt kan välja att bli hemmafru – med allt vad det innebär. Jag är ärligt talat inte säker på om Sittenfeld är starkt emot hemmafrulivet och använder sina böcker som en kanal för att kritisera systemet, men lite grann läser jag böckerna på det sättet.

Det är dock inte som någon slags inlägg i en samhällsdebatt jag läser Systerland utan jag läser den som en väldigt fin bok om kärlek, relationer och föräldraskap. Jag gillade den här boken jättemycket och läste ut den på några få dagar. Fängslande bok!

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som har skrivit om den är Bokhora, GP och Feelgoodbiblioteket.

Kategorier
Sittenfeld, Curtis

Presidentens hustru

Presidentens hustru är en bok som är inspirerad av Laura Bushs liv och för den som är insatt i USAs historia och politik så kan man känna igen flera verkliga personer i den här skönlitterära boken. Jag hade höga förväntningar, för det känns onekligen som ett intressant uppslag att skriva en bok som mer eller mindre handlar om Laura Bush, och dessutom är min favoritförfattare, Joyce Carol Oates, en av de som har talat väl om den. Naturligtvis blev jag besviken!

Huvudpersonen, Alice, är utbildad bibliotekarie och vid 30 års ålder verkar hon ha blivit “den eviga singeln”, när hon träffar Charlie Blackwell. De tycks inte ha någonting gemensamt över huvud taget, utöver att de har ett skojigt sexliv (Alice är dock naturligtvis för pryd för att låta honom sova över innan de har gift sig). Bland annat delar de inte varandras politiska åsikter. Men självklart, självklart håller de ihop ändå. De kostar Alice hennes enda riktiga vänskap, eftersom bästa vännen också är intresserad av Charlie, men självklart, självklart, säger hon upp sig från sitt jobb och ger upp sitt liv för att leva med den här karln och vara hans hemmafru/mamma. Sedan rullar åren på. Han blir alkoholiserad (själv har hon förresten sin första fylla vid 31 års ålder och sedan dricker hon just ingenting mer), de skaffar en gullig unge, de lever överklassliv, som Alice kanske inte riktigt känner att hon passar in i, och så småningom är Charlie president. När han blir president har Alice övergivit alla sina egna åsikter. Allt hennes man gör är fint och bra och riktigt och rätt och det finns ingen fråga som hon kan/bör/ska lägga sig i, vare sig det är det meningslösa kriget, som egentligen är en slags slakt som inte leder till någon frihet eller demokrati i det krigsdrabbade landet, abortfrågan (hon har själv gjort abort en gång) eller något annat brännande. Hon engagerar sig för säkerhets skull bara i enkla grejer som omöjligen kan väcka anstöt: AIDS-frågan, analfabetism etc.

Jag blir provocerad av Alices präktighet, hennes brist på eget liv/egna åsikter/någonting eget över huvud taget och hur hon hela tiden framställs som ett offer, trots att man egentligen mycket väl skulle kunna leva Alices liv av eget fritt val och må bra av det. Charlie verkar vara sällsynt ocharmig, plump och sexistisk (i och för sig har jag aldrig varit en av George Bushs fan heller) och Alice är så tröttsamt perfekt att man omöjligen kan känna några sympatier för människan. Det kanske är meningen att man ska känna på det sättet, men någonting får mig att tro att det inte är så. Någonting får mig att tro att man ska läsa den här boken och se det romantiska och fina i att hålla ihop och att man ska beundra Alice för hennes livsval. Det känns verkligen som att boken är skriven på fullaste allvar och det gör mig verkligen tveksam. För mig känns den nästan parodisk och om man utgår från att den är det så kanske man kan se det som intressant och som ett inlägg i frågan om jämställdhet och klassfrågan. Annars får man nog se det som ett stycke ointressant tantsnusk. Väljs själv!