Kategorier
Jansson, Tove

Bildhuggarens dotter

Bildhuggarens dotter av Tove Jansson är en intressant biografi och uppväxtskildring. Den väcker lust att läsa mer av författaren, inte minst för att många karaktärer i hennes andra ikoniska böcker går att hitta igen i den här boken. Betyg: 3+ apor av 5.

Bildhuggarens dotter är Tove Janssons självbiografi, där hon berättar om uppväxten i det konstnärliga hemmet i Helsingfors och i sommarstugan i skärgården. Mycket är berättat med barnets blick, men som vuxen är det lätt att se mellan raderna och se vuxenlivet framför sig: fester och bohemiskt liv med allt vad det innebär. Båda föräldrarna är konstnärer och hemmet är fyllt av liv och excentriska gäster. Det måste ha varit en spännande och annorlunda barndom. Familjen hade till och med en apa, så inte ens familjens husdjur var något av de mer väntade.

Som vuxen fascineras jag alltså av det spännande vuxenlivet och alla spännande människor som dyker upp på olika sätt. Jag inser också att många av de är direkta förebilder för flera av karaktärerna i Janssons andra romaner, t.ex. Muminböckerna. Jag kan dock inte min Mumin tillräckligt väl för att riktigt hänga med. Muminmamman och Muminpappan har i alla fall sina tydliga förlagor; Det kan även jag se.

Annars är det såklart barnets blick som är bokens storhet. Jag minns plötsligt hur det kunde vara att vara barn: nyfikenheten, den plötsliga rädslan som kunde dyka upp (för de mest konstiga saker), fantiserandet.

Ja, jag tycker verkligen att Tove Jansson har fångat mycket i den här berättelsen. Lyssna gärna på den i hennes egen uppläsning om du får möjlighet, för då gör den sig särskilt bra.

I Bildhuggarens dotter ger Tove Jansson en inblick i sin egen barndom som var magisk och mystisk mitt i allt det vardagliga. Tove Jansson beskriver det bohemiska konstnärshemmet på Skatudden i Helsingfors där festerna pågår i dagar men också det betydligt lugnare sommarstället ute skärgården.

Både hennes pappa skulptören Viktor Jansson och mamma Signe Hammarsten är centrala personer i berättelsen, liksom hemhjälpen Anna, en symbol för friheten.

Tove Janssons älskade barndomsskildring utkom för första gången år 1968.

Förlagets beskrivning

Uppläsare: Tove Jansson.
Utgivningsår: 1968 (första finska utgåvan, Schildts & Söderström), 1996 (den här Radioföljetongen, producerad för Sveriges radio), 2019 (utgåvan på bilden, Förlaget).
ISBN: 978-952-333-016-0.
Antal sidor: 251 (ca 5 h lyssning).

Tove Jansson

Tove Jansson (1914–2001) var en finlandssvensk författare och konstnär. Hon är kanske främst känd för sina böcker och tecknade serier om mumintrollen, men hon har också skrivit ett flertal romaner som riktar sig till vuxna. Hon har belönats med flera priser och utmärkelser, bland annat H.C. Andersen-medaljen och Svenska Akademiens stora pris.

Kategorier
Pleijel, Agneta

Spådomen: en flickas memoarer

Spådomen, Agneta Pleijels memoarer, är en underbar skildring av att vara ung och bli sig själv medan man försöker att förstå vad som händer mellan de vuxna runt omkring. Betyg: 5 professorer av 5.

Spådomen av Agneta Pleijel är Pleijels memoarer, där hon ser tillbaka på sina barndomsår, uppväxt och vuxenblivande. Hon växer upp med sina två småsystrar i en familj som under många år lever ett kringflackande liv. Pappan är matematikprofessor och hans jobb för familjen från USA till Årsta till Lund. Agneta har svårt att komma in i sina nya skolklasser och hitta sammanhang. Böckernas värld blir en av de konstanter hon håller fast vid. Hon slukar böcker och lär sig allt möjligt om livets mysterium. Mobergs Utvandrarna utgör exempelvis en tidig sexualundervisning. Agneta häpnar över vad hon läser och har plötsligt kunskap som imponerar på andra flickor i samma ålder. Det här är verkligen en ogenerad och oväntat rolig berättelse om att vara en ung flicka. Det är så mycket som ingen talar om. Mens, onani, sex. Huvudpersonens sökande efter kunskap och svar är taffligt, rörande, roligt.

Vad som heller ingen pratar om är de vuxnas egna hemligheter om sig själva och varandra. Mamman, en skicklig musiker, har behövt lägga mycket åt sidan för att följa sin man och sköta flickorna. Redan som barn förstår Agneta innerst inne att mamman är olycklig. Läget hemma är ofta spänt och påverkat av skuldkänslor och dåligt samvete. Snart visar det sig också att pappan har sina hemligheter: en vän till familjen är också pappans älskarinna. Det verkar vara något som alla på stan känner till. Utom mamma?

Jag föreställer mig att det måste vara oerhört svårt att skriva sina memoarer. Vad är värt att lyfta fram, vilka minnen är sanna och vilka har förändrats genom årens lopp? Hur håller man ihop berättelsen och får till en begriplig röd tråd? Vad vill en författare ens säga med sina memoarer? Jag har inte läst så mycket i genren, men misstänker att en hel del faktiskt inte håller måttet. Agneta Pleijel lyckas dock få ihop precis allting. Allt är noga avvägt och passar in och berättelsen är ständigt intresseväckande och omväxlande rolig, hjärtskärande, uppfriskande, sorglig. Pleijel skriver med igenkänning (trots att jag är nästan 50 år yngre än henne), humor och skärpa. Utan att själv vara ett skilsmässobarn tycker jag mig plötsligt förstå precis vad det kan innebära att stå mitt i en familj där det händer saker i det fördolda och där allt är på väg att rivas itu. Effekterna av det som händer i Pleijels familj fortsätter som ett sår in i Agneta Pleijels eget (kärleks)liv. Åtminstone för en tid. För mot bokens slut är Pleijel verkligen på väg att kasta sig ut i vuxenlivet. Allt kan finnas inom räckhåll. Jag minns precis den känslan av att vara runt 20 och på väg att göra något av sitt liv. Efter den här läsningen påminns jag om att det är en process om alltid pågår. Vilket liv väljer du?

För mig är Spådomen en roman som har allt, en uppfriskande, tänkvärd och vackert berättad uppväxtskildring som jag kommer att bära med mig länge.

Jag visste inget om människan vars ögon jag mötte i spegelglaset. Högst osäkert om jag gillade henne. Jag trodde inte det. Jag förstod ingenting. Jag hade inte den blekaste aning. Jag ville mest bara tre saker. Bli fri, skriva, få orgasm. Och senare, mycket längre fram, kanske få ett barn.

Ur Spådomen av Agneta Pleijel
Spådomen av Agneta Pleijel
Spådomen av Agneta Pleijel

Utgivningsår: 2015 (första utgåvan, Norstedts).
Läs även uppföljaren, Doften av en man.
Antal sidor: 266.
ISBN: 9789113059549.

Öppenhjärtigt och i laddade minnesbilder skriver Agneta Pleijel fram en ung flicka som en gång var hon. Boken spänner över tiden från födelsen 1940 och tjugo år framåt. Ledmotivet är den spådom som en älskad faster har fått, och vars uppfyllelse flickan med spänning följer.

Barndomen präglas av geografiska förflyttningar. Flickan är upptagen av att läsa – böckerna ger ord åt tillvarons vaghet – liksom av kvinnokönet, av familjen och av de häpnadsväckande skillnaderna mellan människor. Pappa matematikern och mamma musikern är mycket olika varandra. De är i konflikt och hon älskar dem båda.

Långsamt går det upp för henne att hon vuxit upp i en lögn. Så vem är hon? Hon måste vakta noga på sig själv. Skydda sig själv och de två yngre systrarna och inte trampa fel i den krigszon som föräldrarnas äktenskap alltmer förvandlas till. Hon tror på miraklet, magin och förvandlingen.

Händelserna utspelas i Stockholms förorter, i USA och i Lund. Det är en smärtsam och också humoristisk berättelse om sökandet efter sanning, moral och en plats i världen. Agneta Pleijel skriver om en tid som runnit förbi, men berättelsen är en högst aktuell skildring av en flickas väg mot vuxenhet.

Förlagets beskrivning

Agneta Pleijel

Agneta Pleijel (född 1940) är en svensk författare och litteraturkritiker. Hon fick sitt stora genombrott med romanen Vindspejare (1987).

Kategorier
Svensson, Patrik

Ålevangeliet: Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk

Ålevangeliet av Patrik Svensson är en fascinerande bok om ålen, en fisk som vi vet mycket lite om och som vi snart har förlorat för gott. Betyg: 4 pilträdslöv av 5.

Ålevangeliet av Patrik Svensson är en essä om ålen. Genom åren är det många som har fascinerats av just ålen. En av dem är Isabella Lövin, som för drygt tio år sedan belönades med Guldspaden för sin reportagebok Tyst hav: Jakten på den sista matfisken. Lövins bok handlar om överutnyttjandet av fiskebestånden, men det som verkligen har etsat sig fast hos mig som läsare är egentligen kapitlet om ålen. Innan jag läste Lövins bok hade jag inte ägnat den här fisken många tankar. Lövins beskrivning av ålens gåtfulla liv och hur nära den är att utrotas gjorde mig mer uppmärksam. Jag åt inte ål innan jag läste Tyst hav. Efter Tyst hav håller jag aldrig tyst om någon pratar om att fiska eller äta ål. Det finns inte utrymme för att äta ål.

När jag först hörde talas om Patrik Svenssons Ålevangeliet blev jag genast nyfiken och påmindes om min läsning av Tyst hav. Jag gladdes också åt att en såhär smal bok har fått utrymme i utgivningen hos en av landets mest prestigefyllda förlag. Jag föreställde mig även, komiskt nog, att Ålevangeliet kunde vara en bok med en ungefär lika stor läsekrets som en genomsnittlig diktsamling. Jag hade helt fel. Det är inte bara jag och Isabella Lövin som fascineras av ålen, den här boken har faktiskt sålts med rekordförskott till en massa länder. Jag läste senast att den har översatts till 33 språk. Vilken osannolik debut ändå!

Samtidigt kan jag verkligen förstå det. Ålen är fascinerande och i en tid när klimatfrågan äntligen har kommit upp på agendan blir ålen också en symbol för vad som händer med vår värld. Snart är ålen utrotad och fortfarande är det mycket kring ålen som är ett mysterium. Vi kanske aldrig kommer att förstå hur ålarna lever sina liv.

Patrik Svensson skriver om hur människor som Aristoteles och Sigmund Freud har försökt att förstå hur ålen lever och förökar sig. Det skulle dröja omkring 2 000 år innan man förstod att ålen över huvud taget är en fisk och att den kan ha fortplantningsorgan. På något märkligt sätt är det ungefär det vi vet idag. Det går inte att föda upp ålar. Av någon anledning, som vi inte känner till, kan den bara fortplanta sig i Sargassohavet. Hur den tar sig dit vet man inte. Inte heller när. Ingen har ens sett en vuxen ål i Sargassohavet.

Det är lätt att bli ödmjuk när man läser Ålevangeliet. Det är så mycket som människan inte vet och det finns samtidigt så mycket i naturen som är sällsamt, häpnadsväckande och fascinerande. Nu rinner mycket av det ur våra händer. Ålevangeliet är därför en både spännande och djupt sorglig berättelse på samma gång. Svensson har dessutom vävt in sig själv i boken och delar med sig av berättelsen om honom och hans far. Ålevangeliet är på så sätt en mångbottnad berättelse om livet och döden. Fint.

Ålevangeliet av Patrik Svensson
Ålevangeliet av Patrik Svensson

Uppläsare: Hannes Meidal.
Utgivningsår: 2019 (första utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2019 (den här ljudboksversionen, Bonnier Audio).
Antal sidor: 278 (ca 8 h lyssning).
ISBN: 9789176472804, 9789100178017.

Hur mycket kan man veta om en ål? Eller om en människa?

“Ålevangeliet” är en bok om världens mest gåtfulla fisk. En fisk som gett upphov till ett alldeles eget mysterium inom naturvetenskapen, det som kallas ”ålfrågan”. En fisk som alla från Aristoteles till Sigmund Freud försökt förstå sig på, utan att lyckas. Och som nu dör ifrån oss, i mångt och mycket fortfarande en gåta.

Men ”Ålevangeliet” är också en bok om författaren och hans far och hur ålen förde dem samman. En berättelse om ursprung, öde, livet och hur det bör levas. Samt om det som är livets sista och ofrånkomliga utmaning: hur man hanterar döden.

Förlagets beskrivning

Patrik Svensson

Patrik Svensson (född 1972) är en svensk journalist och författare. Ålevangeliet är hans debutbok. Den har redan översatts till 33 språk.

Kategorier
Bergman, Ingmar

Laterna magica

Laterna magica av Ingmar Bergman är Bergmans självbiografi, en bok där de flesta kring Bergman känns underligt platta, men där det å andra sidan ges en verkligt fin bakgrund till Bergman och hans skapande. Betyg: 4 magsår av 5.

Laterna magica av Ingmar Bergman
Laterna magica av Ingmar Bergman

Laterna magica av Ingmar Bergman är Bergmans självbiografi från 1987. Det här jubileumsåret, 100 år sedan Bergmans födelse, har Bergman och hans filmer uppmärksammats på många håll och Sveriges radio har bland annat låtit den här boken gå som radioföljetong, samtidigt som den har bokcirklats i Lundströms bokradio. Bokcirkeln har jag inte hunnit lyssna klart på, men nu har jag i alla fall lyssnat på uppläsningen av boken.

Till att börja med kan jag erkänna att jag inte är någon kännare av Bergman och trots att jag är intresserad av film så har jag faktiskt inte sett någon av Bergmans verk(!), inte ens Fanny och Alexander. Jag tror självklart att den här boken lyfter om man också har sett något av det Bergman skapat på film eller för teatern, kanske kan boken då också ge en del nycklar till hans skapande och visa nya sidor av det han har velat berätta i sina verk.

Även utan att kunna sin Bergman så tycker jag att boken håller, inte minst för att han är en sådan oerhört känd och respekterad person och eftersom det har blivit så mycket diskussioner kring hans “demoner” och hårda ledarstil. Det gör såklart att det blir spännande att få titta in i hans värld och höra Bergmans egna ord. Bergman lyckas också berätta på ett engagerande sätt. Jag blir kanske mest berörd när han berättar om den laterna magica, filmapparaten, som tidigt skänkte honom den magi som lockade honom till filmen. Som mest underhållen blir jag när Bergman berättar om alla hopplösa teatrar han kuskar runt på – han berättar målande och äckelframkallande om ohyra, trasiga avlopp och allmänt nedgångna lokaler. Jag anar att han vässar lite, men det gör inte så mycket.

Laterna magica är helt klart en spännande biografi där Ingmar Bergman bjuder på sig själv och sitt liv. Det som är till bokens nackdel är paradoxalt just det: det blir väldigt mycket Bergman. Ingmar Bergman var gift fem gånger och blev pappa till nio (?) barn. En del av dessa människor finns skildrade i boken, men det mesta känns platt. Faktiskt känns de flesta människor runt Ingmar Bergman förvånansvärt vagt beskrivna. Kanske ska man unna sig att vara väldigt självupptagen i en biografi, inte minst för att ens närstående kanske inte ens vill vara i rampljuset, men jag kände ändå att det saknas något i personporträtten, alltså porträtten av alla vid sidan av Bergman själv. Allt som allt är det dock fortfarande en intressant och välkomponerad självbiografi som är lagom utlämnande. Jag måste börja se hans filmer! Det känns verkligen som en lucka att inte ha sett något av Bergman!

Laterna magica

Uppläsare: Sten Ljunggren.
Utgivningsår: 1987 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2018 (den här radioföljetongen, producerad av Emma Janke för Sveriges radio).
Antal sidor: 336.
ISBN: 91-1-876002-3.

Ingmar Bergman

Ingmar Bergman (1918 – 2007) var en svensk regissör, manusförfattare, teaterchef och författare. Han är en världsberömd kulturperson, som gjort en lång rad hyllade och prisade filmer, däribland de Oscarsbelönade filmerna Jungfrukällan, Såsom i en spegel, Viskningar och rop och Fanny och Alexander. Den som vill lära sig mer om Bergman och/eller hans verk kan t.ex. besöka Stiftelsen Ingmar Bergmans hemsida.

Förlagets beskrivning

(om den nyutgåva om getts ut av Norstedts 2018).

“Få självbiografier har skapat ett sådant förhands­intresse som Laterna magica innan den gavs ut 1987, även i ett internationellt perspektiv. Det var första gången Ingmar Bergman skrev ett verk helt frånkopplat filmmediet. Genom branta klipp och djärva associationer skildras vägen från olyckligt prästbarn till folkkär film- och teatermagiker vilket också gav många nycklar till de ämnen han ofta återkom till i sina filmer.

Mer än något annat visade Ingmar Bergman med Laterna magica att han var en stor författare i egen rätt. Nu ges möjligheten att läsa självbiografin tillsammans med Arbetsboken, ur vilken han hämtade en stor del av det material som kom att bli de publicerade memoarerna. En sådan samtidig läsning ger nu läsaren en oanad möjlighet att se hur författaren i den konstnärliga processen förhåller sig till det egna minnet, fakta och fiktion.”

Kategorier
Stenberg, Marcus

Jag har inte råd: Sorrow no 5

Jag har inte råd av Marcus Stenberg är en personlig och tankeväckande bok om konsumtion och om en personlig resa från ett liv med ett ohållbart köpbeteende. Betyg: 5 exklusiva parfymer av 5. 

Jag har inte råd av Marcus Stenberg
Jag har inte råd av Marcus Stenberg

Nyåret närmar sig och Marcus Stenberg är övertygad om att hans lån, lån som tagits för att lösa andra lån och kreditkortsskulder nu ska ha växt till den omfattningen att Kronofogden kommer att göra en utmätning. Så blir det inte, men det blir den varningsklocka som slutligen får honom att bestämma sig för att göra ett köpstopp hela 2016. En gång för alla måste han leva som den skuldsatta person han är och försöka att förändra sitt ohållbara konsumtions- och samlarbeteende. Projektet blev en blogg, som blev en bok. Jag hörde till de som läste bloggen och som ärligt talat blev tagen av att följa Stenberg under hans process och av att få ta del av hans tankar och analyser kring konsumtion. Medan jag läste bloggen slog det mig faktiskt att den kanske var ett skrivprojekt snarare än en verklig person som faktiskt gjorde den här resan. Stenberg skriver också med precision och med en dramaturgi som gör att texterna känns mycket mer som skönlitterära texter än bloggtexter.

Boken är inte på något sätt en blogg i pappersform, utan berättelsen är utökad och säkert till viss del omarbetad. En del av känslan av att följa Stenberg över tid går förlorad när berättelsen har lämnat bloggformatet, men boken är fortfarande indelad i olika kapitel för olika månader, så på sätt och vis kan man fortfarande gå vid sidan av honom under hans personliga resa.

Är det en så stor sak att rätta munnen efter matsäck då? Kan man inte bara skärpa till sig och avstå lyxlir och samlande, när man nu inte har råd med det? Vad är det egentligen med den här berättelsen som berör? Jo, det är ju just det, Stenberg går både djupt in i sig själv och blickar samtidigt ut i (populär)kulturen och dyker ned bland det som andra redan har sagt och skrivit om konsumtion. Han får verkligen ihop det. Även om jag inte själv kan relatera till Stenbergs ständiga önskan om att få samla, att få ge bort fina presenter, att få unna sig bra saker eller att trösta sig genom att köpa fina böcker & prylar, så träffar han helt rätt när han skildrar ångest och destruktiva beteenden som kan följa på att leva med ångest. På någon nivå tror jag att de flesta kan känna igen sig i den här ovanligt skarpsynta skildringen av just ångest och vilken makt den kan ta. Det finaste jag tog med mig från bloggen (och boken) var just skildringen av att våga bryta med ett beteende som faktiskt inte fungerar och att våga ge sig ut i något okänt som ändå måste till. Det är ingen rak väg för Stenberg, även om han ganska snabbt in i boken lyckas lösa en del problem, men det går hela tiden framåt och det är en hoppfull och fin vandring att följa med på.

Utöver att vara en väldigt personlig berättelse om ett ohållbart konsumtionsbeteende så är det också en tankeväckande bok om konsumtion.  Stenberg skriver om “shopaholics” genom historien och berättar genomtänkt och intressant om system som designats för att vi ständigt ska trilla dit och vilja köpa nytt, byta ut, konsumera.

Allt är inte perfekt med den här boken. Jag brukar inte haka upp mig på stavfel och liknande, men här har det smugit sig in förvånansvärt mycket av den varan och anledningen att det störde mig något är väl egentligen att det tydligt framgår i boken att Stenberg har sinne för detaljer och att han är mån om att ständigt leverera högsta kvalitet. Då blir det såklart lite ledsamt att just Stenbergs bok har något stavfel eller snubbel på orden för mycket. Jag vet inte ens varför jag skriver det här. Det är såklart inte så att jag på allvar tycker att några stavfel drar ned på betyget. Det här har verkligen varit en fin och tankeväckande berättelse att få ta del av och jag önskar verkligen att den här boken bara är en början på ett långt och lyckat författarskap. Stenberg skriver precist och med känsla och där mycket utspelas mellan raderna. En del av texterna är längre betraktelser eller mer utlämnade texter, men det finns också en del korta, ofta tragikomiska, små texter, t.ex. några rader konversation mellan honom själv och kunder han möter i sitt jobb i bokhandeln på flygplatsen. Tajmingen och avvägningen är perfekt. Jag ser framför mig att Stenberg skulle kunna skriva många fantastiska romaner. Hoppas han gör det!

Citerat ur Jag har inte råd

“På Arbetets museum frågade de, precis som de alltid gör på offentliga konsthallar och museum, vad mina verk kostade. Men några prislistor syntes aldrig till under själva utställningen. Så är det alltid. Jag ställer upp gratis för att få chansen att sälja något men sedan när det är uppenbart att ingen bemödat sig om att ens kopiera upp en prislista tänker jag istället att på listan över livets lopp kan den här utställningen ändå hamna och någon gång kommer den listan gå att leva på.

Att lära sig vara tacksam för att få ge bort det enda jag har. Om de inte ens värderar arbete på Arbetets museum, vart värderas det då? Livets lopp, det där strecket mellan åren på gravstenar, är det inte väldigt likt ett minustecken?”

Jag har inte råd av Marcus Stenberg
Jag har inte råd av Marcus Stenberg

Jag har inte råd

Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Constant reader).
Antal sidor: 313.
ISBN: 978-91-88529-38-1.
Andras röster: Feministbiblioteket, Och dagarna går.

Marcus Stenberg

Marcus Stenberg är en svensk författare och fotograf som har jobbat med det mesta inom bokbranschen (PR, formgivning, försäljning). Jag har inte råd (2017) är hans debutroman. Stenberg twittrar under @marcusstenberg, bloggar på Bokhora och har en hemsida (han har också haft podden Ett eget rum, som dock inte har utkommit med några nya avsnitt på ett tag och såklart bloggen Sorrow number 5, som är grunden till romanen Jag har inte råd).

Förlagets beskrivning

“Jag hade en deltidsanställning i en bokhandel och var i snabb takt på väg till Kronofogden eftersom jag inte kunde sluta leva över mina tillgångar.

Jag tänkte söka till Lyxfällan och bara ta ett sista sms-lån till kläder för att se bra ut i tv. Den tanken fick mig att inse att jag måste sluta shoppa, börja sälja av de saker jag köpt genom åren och försöka förstå att jag faktiskt inte har råd.

Jag började skriva dagbok om mitt köpfria år och det allra skämmigaste jag kunde tänka mig: min usla privatekonomi.

För att kunna sluta konsumera behövde jag förstå varför vi i den rikaste delen av världen tjänar mer och mer för varje år men samtidigt får större och större skulder. Och varför jag gillar att shoppa så mycket.