Kategorier
-

Snabba cash, filmen

Sent omsider har jag sett filmatiseringen av Jens Lapidus Snabba cash som kom 2010 (filmen alltså, boken kom ut 2006). Jag har läst de två första böckerna i Stockholm noir-trilogin (Snabba cash och Aldrig fucka upp), men filmerna har jag alltså missat fram till nu.

Jag kan förstå de som verkligen ogillar Lapidus’s trilogi, som är skriven med korta, lite styltiga meningar och mycket slang, men själv tycker jag att det är det som gör det. Utöver en framgångsrik författarkarriär är Lapidus även advokat och träffar alltså en hel del kriminella. Jag har hört att han i vissa fall har lånat uttryckssätt och meningar rakt av från sina klienter. Dialogerna i böckern känns faktiskt autentiska och det är den där trovärdigheten som i mitt tycke är den extra krydda som gör att Lapidus böcker höjer sig snäppet över det mesta som ges ut i deckargenren idag.

Filmen då? Jo, jag tyckte den var bra (i sin genre). Även här känns det faktiskt trovärdigt och äkta. Karaktärerna är inte bara kriminella idioter utan har också fler lager än så. Det gäller framför allt Mrado, som, utöver att vara grovt kriminell, också försöker att få vårdnaden över sin älskade lilla dotter, något som naturligtvis är hopplöst när man har en tillvaro där skjutningar och droger är lite av vardag.

Jag kände inte helt igen handlingen från boken, men det är väl så det allt som oftast är; för att få ihop en film måste man både ta bort och lägga till från bokens handling. En av de intressantaste karaktärerna i såväl filmen som boken är JW, en enkel Robertsforskille som pluggar på Handels, skaffar sig överklassiga vänner och börjar köra svarttaxi för att finansiera bratlivet. I boken byts svarttaxin snabbt ut mot kokainhandel, men i filmen har hela den grejen fallit bort och han dras istället in i maffian som någon slags ekonomisk rådgivare. Jag minns inte alls att det var så i boken? Sedan kände jag att boken är mycket bättre på att få fram hur personerna hänger ihop och vad som driver dem; hur de vill hämnas, hur de utnyttjar varandra…

Men som sagt, filmen är bra ändå! Får se om jag också ser de resterande filmerna i trilogin. Näst på tur är i sådant fall Snabba cash II. Titeln är märklig. Jag vet faktiskt inte hur den kopplar till Aldrig fucka upp, som ju den andra boken i trilogin heter. Kanske är Snabba cash II en fri fortsättning baserad på Snabba cash-boken? Upplys mig gärna! Den tredje boken och filmen är Livet deluxe. Den vill jag läsa (och kanske se), men jag har inte kommit till skott ännu…

Kategorier
-

Ny serie från Lapidus

Jag såg att det kommer en ny deckare från Jens Lapidus nu i sommar. Jag vet att det är lite.. delade meningar om hans Stockholm noir-böcker (sågningen av Livet deluxe i DN är rätt kul...), men jag gillar faktiskt de två första böckerna (Livet deluxe har jag inte läst ännu). Jag tyckte också hemskt mycket med novellen Heder, som jag läste rätt nyligt. Jag tycker att Lapidus skriver övertygande om den undre världen och Heder känns som ett trovärdigt och bra porträtt av att komma ut ur fängelset.

Hans nya bok heter Vip-rummet och beskrivs såhär:

“Möt Teddy och Emelie, ett omaka radarpar med kass personkemi.

Teddy har bestämt sig: han är färdig med brott efter åtta år på anstalt. Men han har inte en krona på fickan, Arbetsförmedlingen är ett skämt och han sover på sin syrras soffa. Läget blir akut när en indrivare hör av sig och kräver pengar.

Emelie är påläggskalv på advokatfirman Leijon, en boutiquebyrå i Londonklass. Men en framgångsrik karriär känns avlägsen och extremt svåruppnåelig.

Så ger en av byråns delägare henne ett oväntat uppdrag. Ett uppdrag som hon inser att hon varken kan eller får tacka nej till. Tillsammans med Teddy ska hon ta reda på vad som har hänt den försvunne Philip Schale: investerare och jättestekare med en meritförteckning som blir märkligare ju djupare de gräver.
Emelie vill upp och Teddy vill bli av med sina skulder. Hon har valts för att hon är kompetent och plikttrogen, han har valts för att … ja, varför? Uppdragsgivaren vet något om Teddy som ingen annan känner till.

Och kidnapparnas tålamod rinner undan som sand i ett timglas. “

Jag ser fram emot den här! Fast som ni kanske anar kommer det nog dröja innan jag påbörjar läsningen av den här nya serien.. Jag har ju inte läst klart Stockholm noir ännu…

Vip-rummet - Jens LapidusFramsidan tycker jag, ärligt talat, är bland de fulare jag sett… Faktiskt. Men det finns ju en och annan god bok som gömmer sig bakom riktigt dåliga framsidor…

Kategorier
-

DiCaprio som Gatsby

När jag var på bio här om veckan så såg jag reklam för filmatiseringen av The Great Gatsby. Jag har inte läst boken, men när jag såg att Leonardo DiCaprio har huvudrollen så ville jag se filmen nu nu nu! Tyvärr visade det sig att premiären inte är förrän nästa år…

Det finns fler filmatiseringar att se fram emot nästa år: Kajsa Ingemarssons Små citroner gula, Åsa Linderborgs biografi Mig äger ingen, Jonas Jonassons Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann och ytterligare en film baserad på Snabba cash t.ex. Andra filmer som är på gång: Gentlemen, Den allvarsamma leken och Bröderna Lejonhjärta. DN skrev för ett tag sedan om att utländska filmbolag närmast sliter och drar i svenska bestsellers. Det låter onekligen som att det är poppis att filmatisera böcker…

Kategorier
-

Mer noir

Jens Lapidus kommer med nytt i år. När jag lyssnade på Morgan Allings fantastiska uppläsning av Snabba cash kunde jag nästan inte sluta lyssna. Det var oväntat, men jag gillade verkligen Lapidus deckare, mycket för att skurkarna inte bara är skurkar utan personer som känns välporträtterade och inte så stereotypa som de tenderar att bli i genren. Jag gillade även Aldrig fucka upp, men hade gärna fått “slutet” på berättelsen, som jag faktiskt tyckte att jag blev lite snuvad på. Den nya boken är en novellsamling där en del karaktärer från Stockholm noir-serien är med. Jag är riktigt nyfiken faktiskt! Får man träffa JW igen kanske?

Kategorier
Lapidus, Jens

Aldrig fucka upp

När jag lyssnade på ljudboken Snabba cash blev jag helt såld och tyckte att den var superspännande och väldigt bra, men jag insåg också att mycket av det som jag uppfattade som bra kunde tillskrivas uppläsaren, Morgan Alling. Jag tänkte faktiskt att jag nog inte hade gillat boken om jag hade läst den i pappersform. Språket är talspråk och det finns en rå jargong och mycket förortsslang. Lite senare läste jag också en totalsågning av Lapidus senaste, Livet deluxe, och insåg att jag nog inte borde läsa någon av efterföljarna till Snabba cash. Det säregna språket återfinns alltså i Aldrig fucka upp, men nu när jag har läst den så är jag verkligen positivt överraskad. Det här var inte dåligt! Språket tillför något och ger en känsla av att det är autentiskt (även om jag naturligtvis inte kan avgöra om det är sådär det snackas i kriminella kretsar; men Lapidus är nog bra på att avgöra detta, för han jobbar ju faktiskt som advokat och har nog sett lite av varje, föreställer jag mig).

Själva boken hänger ihop lite löst med Snabba cash, men står mest för sig själv. Den kretsar kring tre olika personer som helt slumpartat söker efter samma personer och rotar i samma mysterium. En av dem är Mahmud, som nyligt avtjänat fängelsestraff och nu mot sin vilja är indragen i narkotikahandel. Maffian har honom i ett hårt grepp och han vågar inte annat än att springa deras ärenden, men någonstans vill han slå sig fri.

En annan huvudperson är Thomas, en polis som “sysslar med lite av varje”, eller vad nu var de kallar det när en polis beslagtar narkotika för att ta hem och sälja vidare och ägnar sig åt annat tvivelaktigt. Det är såklart ingen sympatisk egenskap hos Thomas, men han är ändå en av de karaktärer jag känner mest för. Trots att han är oärlig så gör inte Lapidus honom till platt figur, utan han gör Thomas till en person som faktiskt har någon slags idé om vad som är rätt, rättvist, och han låter honom också bli en barnlös man som längtar efter att få igenom en adoption tillsammans med sin fru. Jag gillar att Lapidus låter även de kriminella vara människor. Det är mycket våld, övervåld, mord etc. i boken, men det är faktiskt människor som begår brotten.

För Thomas del består en del av hans övertramp i att han börjar göra en privat utredning kring ett märkligt mordfall. I tjänsten finner han en man som mördats på ett sofistikerat sätt och lämnats utan tänder och med bortsnittade fingertoppar, d.v.s. mycket svår att identifiera. Thomas blir snabbt bortkopplad från fallet, men förstår att han är något märkligt på spåren och kan därför inte släppa det han sett. Det verkar som att någon har raderat rader ur hans rapport kring händelsen. Men varför? Ju mer han snokar, desto mer hotfullt blir det och han förstår snart att spåren leder mot Palmemordet.

Den tredje huvudpersonen heter Niklas och är en f.d. legosoldat som varit i Irak och nu är tillbaka i Sverige med mardrömmar och med sjuka idéer om att städa upp i samhället. Han har en fullständig övertygelse om att det är rätt att mörda män som är hotfulla mot kvinnor. Han utser sig själv till krigare i detta “krig” som han anser nödvändigt för att skydda kvinnor mot de män som utövar maktmissbruk. Han ägnar således all sin tid och spenderar alla sina pengar på att träna sig i detta “krig”. I skuggan av vad som nyligt häng i verkligheten, i Norge, kändes det märkligt att läsa om Niklas och hans störda övertygelse.

Tre huvudpersoner och tre berättelser är det alltså, men Lapidus väver ihop historien snyggt och får ihop de tre personernas vägar på ett elegant sätt. Det är spännande från första till sista sidan och tillkommer hela tiden nya faktorer som trissar upp spänningen. Ibland ballar det ur och blir lite överdrivet och ibland blir det i mitt tycke för rått. Överlag tycker jag dock att det är en mycket bra deckare. Det jag känner mig snuvad på är dock slutet, som i och för sig avhandlas för huvudpersonerna, men som inte ges till läsaren när det gäller själva mysteriet som är den röda tråden i boken.