Liv Strömquists astrologi är ett seriealbum där en rad mer eller mindre kända personer får stå ut med att illustrera stereotyper med personligheter från stjärntecknen i zodiaken. En oerhört underhållande bok!
Liv Strömquist har med sina seriealbum gått till botten med och folkbildat kring allt från ekonomi till kärlek. Med Liv Strömquists astrologi ger hon sig för första gången in på rent flum, som ju astrologin är. Fast självklart är det inte bara trams och flams! Här finns som alltid udd och skärpa. Med utgångspunkt från stjärntecknen i zodiaken skildrar Strömquist ett gäng otroliga livsöden, berättar om intressanta historiska personer och skojar om kändisar.
Det är mycket underhållande! Varje kapitel inleds med att Strömquist beskriver stjärntecknets stereotyp (”Lejonet – zodiakens bekräftelsehora”) med några meningar som naturligtvis inte kan användas för att beskriva personer födda mellan vissa datum, men som någonstans ändå känns mitt i prick för kändisar eller folk man träffat på i verkliga livet (om vattumannen: ”Konstig”, ”Kommer för sent”, ”Svarar inte på sms”, ”Presenterar sin flickvän som: ”det här är min polare Eva!””, ”Vill inte gå på fest, men är sedan festens centrum och står på ett bord och skriker”). Oavsett om vi vill det eller ej kan vi nog samtliga beskyllas för att allt för sortera in folk i fack. Det är sjukt kul beskrivet i det här seriealbumet.
Här flimrar det också förbi ett otroligt kul urval mer eller mindre kända personer som får finna sig i att illustrera olika stjärntecken: t.ex. Melania Trump, oxen (”zodiakens sega gubbe”) som Strömquist beskriver som ”vår tids absolut främsta stoiker”, prins Charles, skorpionen (”kåtast i zodiaken”) som ringde till sin älskarinna och yttrade de grovt osexiga orden: ”jag vill vara en tampong inne i dig”, och drottning Kristina, skytten (”zodiakens motvallskärring”) som utrustats med sin ”extremt störiga, ombytliga, frihetstörstande outside-the-box skytt-energi”.
Själv är jag för övrigt vattuman, ”zodiakens besserwisser/weirdo”, och kunde nog inte känna igen mig mindre. Och det ska jag nog vara glad över – det hade inte varit allt för smickrande att hamna i samma fack som Cristiano Ronaldo, en ”riktigt jävla konstig vattuman” som inte bara bildat familj genom att köpa tre barn utan också försökt köpa en mamma åt dem. En mycket kul bok!
Andromeda, av Therese Bohman, är en underbar roman om kärleken till litteraturen och om två själsfränder, en ung praktikant och en äldre chef, som träffas i ett förlagshus under förändring. Finns det plats för stor litteratur? Och för deras relation?
I Andromeda, av Therese Bohman, börjar en ung praktikant på det stora och ansedda förlaget Rydéns. Förlaget är fiktivt, men man anar inspiration från tjusiga Bonniers och deras omtalade förlagsfester på Nedre Manilla. Hos Rydéns hålls dock inte festerna i någon representationsvilla på Djurgården, utan på förlagshuset takterrass. Det är den årliga tillställning som alla författare drömmer om att gå på – det sägs att glasunderlägg från Rydéns hittats i Strindbergs kvarlåtenskap. Det är åtråvärt att få ges ut på Rydéns och allra tjusigast är att bli utvald till Andromeda-serien, den etikett som sätts på det allra bästa. Den litteräre chefen Gunnar är den som står bakom Andromeda och styr vad som får komma ut under detta särskilda kvalitetsmärke.
Den unga praktikanten kommer från en enkel bakgrund, är fortfarande student och känner sig inte hemma bland de självsäkra kollegorna på förlagshuset. Det enklaste är att hålla sig tyst. En dag blir hon ändå synlig: en kommentar vid kaffeautomaterna gör att Gunnar får upp ögonen för deras nytillskott, som oväntat vågar fälla en kritisk kommentarer om en nyutgiven roman. Ordväxlingen i fikarummet leder till fler diskussioner och det ena leder till det andra: praktikanten får ett vikariat, som övergår i en anställning. Samtalen om litteraturen och livet fortsätter och pågår inte bara på förlagshuset, utan fortsätter återkommande över en flaska vin och böljar vidare i textmeddelanden.
Det finns otaliga romaner, och berättelser från verkligheten, för den delen, om unga kvinnor som blir utnyttjade av äldre män de står i beroendeställning till. Därför läste jag Andromeda med en pockande oro över vilken vändning berättelsen måste ta. Jag vill inte avslöja för mycket om romanen, men jag kan säga att Therese Bohman återigen har skrivit en pricksäker och berörande roman om klass och kultur. I Den andra kvinnan lät hon bokens huvudperson, en ung kvinna med ett slitsamt arbete i bespisningen på sjukhuset, inleda en relation med en gift läkare. I Aftonland är huvudpersonen en nyskild professor i konsthistoria. Andromeda är något helt nytt, men ändå igenkännbart om man har läst Bohmans tidigare romaner.
Lunken i de akademiska korridorerna, som hon skildrade så roligt i Aftonland, är här utbytt mot förlagshuset Rydéns, men för mig finns det en gemensam nämnare i hur dessa åtråvärda ställen i slutändan kan visa sig vara rätt tomma. Jag minns själv hur det var att vara nyutexad och att, likt huvudpersonen i Andromeda, blygt ta stapplande kliv ut i arbetslivet. Det är lätt att ha stora tankar om akademin (som i mitt fall) eller förlagsvärlden (som i Andromeda). I den här boken blir den som en berusning. Huvudpersonen jobbar, jobbar och jobbar. Litteraturen är någonting större än livet självt. Undan för undan visar det sig att marknadsavdelningen, mellanchefer och ekonomer kan ha helt andra tankar om litteraturen. I någon mening kände jag igen mig precis, utan att någonsin ha jobbat på förlag. Det är så lätt att bryta förtrollningen. Här skildras dock även någonting mer än den där avförtrollningen. Vad har egentligen litteratur för plats i dagens samhälle? Vad har kulturen för roll i ett samhälle där flera av de styrande partierna i princip skulle vilja banta public service och låta privata aktörer bekosta kulturen? Och vad har samhället för plats för gamla gubbar, för den delen? Andromeda – böcker som ges ut baserat på en gubbes tyckande – kan det bli mossigare?
Kopplingarna till Den andra kvinnan är uppenbara, men utan att avslöja för mycket måste jag ändå säga att Andromeda är en helt annan berättelse. Vilket jag älskade! Det känns som att Therese Bohman, med detta totalt uttjatade tema (ung tjej träffar gammal gubbe), har lyckats göra någonting helt nytt, släppt fram helt nya röster. Det var både uppfriskande, berörande, störande och underbart på en gång.
Jag blev mycket förtjust i Andromeda och efter att ha lagt den ifrån mig kan jag bara konstatera att jag har läst den tredje fullträffen i rad från den här författaren. Vilken fantastisk författare hon är, Therese Bohman!
Andromeda
Förlag: Norstedts (2022). ISBN: 9789113121758.
Therese Bohman
Therese Bohman (född 1978) är en svensk författare och kulturjournalist.
Detaljerna, av Ia Genberg, är en fantastisk kortroman om livet och formande möten. Utrymme ges åt fyra personer som berättarrösten mött tidigare i livet och som lett henne mot en ny riktning. Fast kanske allra viktigaste är det andra, det konstanta mellan raderna.
Detaljerna, av Ia Genberg, inleds med att bokens berättare, en medelålders kvinna, drabbad av feber, ser tillbaka på händelser och möten i livet. I fyra delar återberättas skeenden som kretsar kring fyra olika personer, personer som tagit stor plats, men som inte längre finns kvar. Någonstans i bakgrunden finns det konstanta: vännen Sally, en karaktär som just inte ges något utrymme alls i boken, men som ändå finns där, som en röd tråd.
I fyra berättelser, som skulle kunna läsas fristående om man så vill, återberättas ett liv, så som det formats av de möten huvudpersonen hunnit med hittills. Det är fint. Precis så är livet: som en ström att följa med i och formas av. Författaren skriver om en hastigt uppblossad passion, som får hela livet att ändra riktning. Hon skriver om hur livet med en sambo kan gå från något självklart till något skavande och om hur en speciell vänskapsrelation kan fortsätta att väcka frågor resten av livet. Allra sist kommer bokens kanske starkaste del, en berättelse om huvudpersonens mamma och mammans livslånga kamp mot psykisk sjukdom och psykisk ohälsa.
Varje möte och varje händelse puffar livet i någon riktning. Kanske allra mest formande för bokens berättare är naturligtvis relationen med modern, en relation som tidigt försvåras av moderns sjukdom och oförmåga att ta hand om sitt barn. Andra möten och händelser är intensiva medan de pågår, för att sedan inte lämna mycket mer tydliga spår än läsupplevelser för evigt förknippade med då. Och ibland en undran av vad som egentligen hände?
Jag brukar uppskatta när författaren lämnar en del åt läsaren och här är det mycket att fylla i själv – det finns ingen kronologisk ordning att hänga upp berättelsen på och med de ca 150 sidorna är det inte direkt en tegelsten. Ändå är det ingen svårläst roman. Inte heller upplever jag den som tunn i någon negativ bemärkelse. Trots sitt ringa sidantal är den faktiskt fylld av det titeln skvallrar om: detaljer, inte minst i de pricksäkert valda tidsmarkörerna: ett millennieskifte som ska ringas in, telefonkataloger…
Detaljerna är en fantastisk liten roman. Jag älskar de till synes helt fristående berättelserna och allt de lyckas berätta om ett liv och de möten livet består av. Bokens fyra delar är otroligt bra var och en, men helheten som växer fram är också någonting stort. Det här gillade jag!
Detaljerna
Förlag: Weyler (2022). ISBN: 9789127175549.
Ia Genberg
Ia Genberg (född 1967) är en svensk journalist och författare.
Slutet på sommaren, av Anders de la Motte, är en fängslande deckare som kretsar kring en försvunnen pojke och hur detta ouppklarade brott, decennier senare, fortfarande är ett sår hos de närstående.
Slutet på sommaren är en deckare av Anders de la Motte. Jag är kräsen när det gäller spänningsromaner och tycker att det finns allt för många klyschor och uttjatade teman i genren. Därför blev jag positivt överraskad när jag omedelbart sögs in i den här berättelsen. Istället för ”polisen med personliga problem” är huvudpersonen ett brottsoffer. Istället för ultravåld, överdrivna actionscener och långsökta samband kretsar boken främst kring de sår ett brott skapar, de ärr som brottsoffer många gånger bär med sig genom livet. Det är inte totalt nyskapande, verkligen inte, men ändå uppfriskande i en genre som gått så många varv kring sig själv att författarna knappt vet vad de ska ta sig till för att fortsätta att överraska.
Boken utspelar sig dels under 80-talet, när en pojke plötsligt försvinner för att aldrig mer återfinnas, dels i nutid, när hans syster kastas tillbaka till den där sommaren och till hur livet har blivit. Hela hennes tillvaro är skakig, som läsare förstår man att hon själv gjort saker som gör att omgivningen håller ett särskilt vakande öga på henne. Men hon har åtminstone ett jobb, ett jobb som innebär att hon leder gruppterapisamtal. En dag dyker det upp en man som verkar veta väldigt mycket om fallet med huvudpersonens försvunna bror. En tanke och en förhoppning väcks: tänk om hennes bror fortfarande lever?
Slutet på sommaren är en verkligt fängslande bok om ett mysterium som engagerar. Att huvudpersonen har något opålitligt över sig gör det extra kittlande. Jag ville bara läsa och läsa och läsa och få reda på hur allt hänger ihop.
Sedan kom slutet och boken skiftade från allt det där jag gillade till den där överdrivna, osannolika, knäppa deckaren jag läst så många gånger förut. Så synd! Fram till dess var boken något av en favorit i genren. Som helhet? Ett medelbetyg, tyvärr. Om jag kommer att läsa mer av samma författare? Förmodligen!
Slutet på sommaren
Förlag: Forum (2016). Serie: Årstidskvartetten. ISBN: 9789137149059.
Anders de la Motte
Anders de la Motte (född 1971) är en svensk författare med bakgrund som polis.
Pestön av Marie Hermanson är en historisk roman och deckare av den sort jag gillar bäst. Det är också en roma där Hermansons stil verkligen kommer till sin rätt.
Pestön, av Marie Hermanson, är en deckare som utspelar sig i 20-talets Göteborg (och dess skärgård). En kropp hittas i vattnet och märken på halsen visar att den döde mannen har bragts om livet på ett brutalt sätt. Överkonstapel Nils Gunnarsson börjar undersöka saken och spåren leder till Pestön, en ö som tidigare har fungerat som karantänstation, men som nu är något annat. Journalisten Ellen Grönblad blir inblandad i fallet och tar sig till ön, officiellt för att arbeta som piga, för att i hemlighet undersöka vad som sker där ute.
Har man läst några av Hermansons böcker vet man att hennes romaner har en alldeles egen stil där stämningen snabbt kan skifta och en vardaglig situation förbytas till surrealism. Hon har skrivit otaliga klaustrofobiska berättelser där huvudpersonernas verklighet visar sig vara något helt annat än de trodde. Pestön utspelar sig till stor del på en avskild ö som gömmer flera hemligheter. Det är en plats dit ingen reser utan särskilt ärende och där de få invånarna i någon mening har skapat sig sin egna lilla värld. Alla ingredienser finns för att skapa precis den täta stämning som Hermanson är så bra på.
Utan att säga för mycket kan jag dock konstatera att Pestön är mer en historisk roman och lättsam deckare än någonting annat. Den är helt enkelt inte lika skruvad som mycket annat hon har skrivit. Det är ingen nackdel. Jag tycker att Hermanson har plockat ut det allra bästa och vävt ihop det med den typ av deckare jag gillar mest. Dessutom är det väldigt fint fångat 20-tal. Jag kan naturligtvis inte veta hur väl hon fångar tiden, men det känns autentiskt och finns många roliga detaljer som fångar oväntade tidsmarkörer. Hur förhåller exempelvis polisen till trafikbrott i en tid då bilar börjar bli vanligt, men där poliserna själva saknar bilar?
Det här gillade jag! Vilken tur för mig att Pestön råkar vara en fristående fortsättning till Den stora utställningen. Det finns alltså mer att läsa!
Pestön
Förlag: Albert Bonniers förlag (2021). Läs även: Den stora utställningen. ISBN: 9789100181277.
Klubben för lyckliga slut, av Caroline Säfstrand, är en feelgoodroman som föga överraskande bjuder på lyckliga slut (och lite sorg längs vägen).
Klubben för lyckliga slut, av Caroline Säfstrand, är en feelgoodroman om en brokig grupp kvinnor som träffas på en kurs i skrivterapi. Ivy har ett tungt bagage och lider av psykisk ohälsa med mycket oro, bland annat över sonen, men också över den bil som hon föreställer sig att hon är förföljd av. Lisbeth närmar sig pensionsåldern och längtar efter egentid, att få skriva, men känner sig kvävd av jobb och ännu mera jobb på hemmaplan, där hon förväntas vara barnvakt i stort sett varje helg. Hemma sitter mannen, redan pensionär, och är helt oförstående till hans hustrus situation. För att komma loss har hon ljugit om att hon ska gå en stickkurs. Cecilia, framgångsrik åklagare med stort kontrollbehov och ett pedantiskt städat hem, har halkat in på kursen av en slump. Hon är änka sedan en tid tillbaka och sedan sönerna flyttat hemifrån bor hon ensam i ett stort hus, men det är inte för egen del hon har sökt sig till kursen – hon har anmält sin syster, Michelle, som hon motvilligt har öppnat sitt hem för eftersom hon är mitt uppe i en skilsmässa. Kursens ledare heter Sam och verkar medvetet ha sökt upp kursdeltagarna – det är just de som har fått lappar med inbjudan till kursen. Hans bakgrund är höljd i dunkel. Vem är han? Varför leder han skrivterapikurser?
Förlaget beskriver det som att författaren skriver feelgoodromaner med sorgkant. En bra beskrivning, tycker jag! Här finns många ingredienser som brukar återfinnas i feelgoodromaner: förälskelse, relationer, mysig småstad, tedrickande, systerskap, ett lyckligt slut. Det bjuds inte på speciellt många överraskningar och det är heller inte alltid det man vill ha. Vill man läsa något snällt och avkopplande är det här rätt bok.
Med det sagt kan jag erkänna att jag har läst åtskilliga feelgood-berättelser skrivna med större finess. Jag tycker att karaktärerna känns stereotypa och platta. Det gäller inte minst Cecilia. Har vi inte alla träffat på allt för många fyrkantiga perfektionister i kulturen? Vi vet redan att de tydligen döljer något bakom sin prydliga fasad och att de kommer att må mycket bättre om de bara ”släpper loss lite”. Trist. Jag tycker också att boken innehåller alldeles för många berättelser och sidospår som vävs ihop på ett nästan tillkämpat sätt. Slutligen lämnas absolut ingenting åt läsaren. Allt skrivs ut och redogörs för. Jag tycker att man som läsare blir skriven på näsan.
Nu blev det många negativa punkter, känner jag. Ändå har jag ju läst boken och det är ett gott betyg ändå, eller hur? Ibland behöver man inte komplicerade och förbluffande böcker, ibland behöver man bara just precis sådant här.
Klubben för lyckliga slut
Förlag: Forum (2021). Läs även övriga delar i sviten Vid livets vägskäl: Vingården för vilda drömmar och Sanninen om ostrondykerskan. ISBN: 9789137156033.
Caroline Säfstrand
Caroline Säfstrand (född 1972) är en svensk författare. Hon medverkar också i podden Feelgood med Jenny & Caroline.
Kaffe med mjölk av Ella-Maria Nutti är en kort, men rik, roman om en skavande mor-dotter-relation och ett svårt cancerbesked.
I Kaffe med mjölk av Ella-Maria Nutti reser en mamma ned till sin vuxna dotter i storstan. Det finns någonting som skaver hela tiden. Dottern har ett stort behov av att visa att hon har skapat sig ett nytt liv i stan och att hon aldrig kommer att återvända till det norrländska samhälle hon vuxit upp i. Här finns ett liv med studier och en hund med korta ben. När mamman hälsar på strosar de runt bland affärer och restauranger och hela tiden vibrerar en spänning – plötsligt kan det brista: som när hunden kissar på golvet och dottern faller i gråt.
Man förstår att både mamma och dotter bär på ett bagage och att båda har sina bekymmer. Mammans hemlighet är den tuffaste: hon har drabbats av spridd cancer med usel prognos. Resan ner till dottern handlar om att ge dottern detta tuffa besked. Men orden kommer inte fram.
Kaffe med mjölk är en kort roman och den utspelar sig under några få dagar i huvudpersonernas liv. Ändå är den rik och har många lager. Skildringen av den såriga mor-dotter-relationen är hjärtskärande och vemodet som ligger som en slöja över texten är berörande. En underbar liten bok!
Kaffe med mjölk
Uppläsare: Marie Richardson. Förlag: Wahlström & Widstrand (2022). ISBN: 9789146239369.
Ella-Maria Nutti
Ella-Maria Nutti (född 1995) är en svensk författare och psykologstudent. Kaffe med mjölk är hennes debutroman.
Förvandlerskan av Charlotta Larsson är en roman om en flicka som förlorar sin pappa och som blir en ung kvinna som söker efter sin mamma.
Förvandlerskan av Charlotta Larsson handlar om Vera, som växer upp i Wien tillsammans med sin mamma och en pappa som även har en familj på annat håll – han är gift och har ytterligare en dotter. Mamman jobbar och ägnar all fritid åt forskning. När Veras pappa lämnar dem till förmån för sin andra familj drar mammans forskningsprojekt dem till Sverige och därifrån åker mamman vidare till Ryssland och kommer inte tillbaka. Långt senare börjar Vera försöka få klarhet i vad som hänt.
Förvandlerskan är en spretig bok som jag tyckte var svår att leva sig in i. Föräldralösa flickor är något det dräller av i sagor och på något sätt blir inte den här romanen särskilt mycket mer levande än just en saga. Miljöerna känns tomma. Den börjar i ett Wien, som hade kunnat vara vilken stad som helst, fortsätter till en fiktiv svensk plats som hade kunnat vara vilken som helst (det enda utmärkande är att det finns en sjö) och drar sig vidare till ett Ryssland som inte heller blir verkligt för mig som läsare. Författaren har vävt ihop historier om fäder som försvinner, mödrar som försvinner och en kvinna som får veta att hon är oplanerat gravid. Jag förstår att det finns en tanke bakom alla dessa teman och platser, men det blir ändå inte riktigt klart för mig vad som egentligen var författarens idé.
Nej, tyvärr, det här var inte en roman för mig. Jag gillar tanken på en roman om kvinnor som försvinner med ett mystiskt forskningsprojekt, men för mig saknas något i den här berättelsen.
Förvandlerskan
Förlag: Forum (2015). ISBN: 9789137142593.
Charlotta Larsson
Charlotta Larsson (född 1972) är en svensk författare.
Kvinnor i Umeå är en bok där framväxandet av Umeå och folkhemmet beskrivs genom korta biografier av 95 fascinerande och inspirerande kvinnor med koppling till staden.
Kvinnor i Umeå är en bok där ett stycke Umeå-historia berättas genom 95 korta biografier över kvinnor med koppling till staden. Boken är indelad i fem områden: Väst på stan, Västra centrum, Östra centrum, Öst på stan och Sjukhusområdet, områden där det också funnits viktiga platser för tidens kvinnor, såsom Folkskolelärarinneseminariet och Umeå elementarläroverk för kvinnor.
De flesta av bokens kvinnor är födda någon gång mellan åren 1850 och 1930 och var således med och satte sin prägel på staden och samhället under tiden kring förra sekelskiftet, en tid då mycket också hände för Sveriges kvinnor i stort. Jag tänker inte minst på lika och allmän rösträtt för kvinnor (1919), men också en tid då folkhemmet började växa fram: högre utbildning började bli möjligt även för kvinnor, sociala insatser började erbjudas så smått, barn fick en annan status – en intressant tid som skildras genom dessa 95 vanliga och ovanliga kvinnor som här lyfts fram.
Kvinnohistoria har sällan nedtecknats och för den som, liksom jag, inte är så insatt är det lätt att tro att ”alla” kvinnor under den här tiden var hemmafruar. Den här boken har gjort mig medveten om hur många det var som hade helt andra liv. Här finns lärare, politiker, kaféinnehavare, hotellägare, tandläkare, läkare, apotekare, sjukhuspiga, strykerska, bibliotekarier, arkitekt, sjuksköterskor, fotograf, rektorer, telegrafister, sekreterare, handarbetare, konstnär, journalist, författare, vaktfru…
Det är inspirerande och intressant att läsa om alla dessa kvinnor som från mitt perspektiv varit så osynliga fram tills nu. Här finns många pionjärer: första kvinnan i stadsfullmäktige (Helena Ljungberg), första kvinnliga kommunalrådet (Margot Wikström), första bibliotekarien (Signe Curtelius), första riksdagskvinnan (Ragnhild Sandström), första kvinnliga prästen (Ylwa Eriksson), första länsantikvarien (Karin Eriksson), första kvinnliga läkaren (Gunhild Söderbaum). Här finns också många som engagerade sig i tidens rörelser och föreningar, som Fredrika Bremerförbundet, Föreningen Majblomman, Handarbetets vänner, Husmodersföreningen, Hushållningssällskapet, Rösträttsföreningen. Man anar vilken övertygelse och kraft som dessa kvinnor besatt.
Kvinnorna i boken är presenterade med korta texter (för många finns hänvisningar för den som vill läsa mer) som väcker mycket nyfikenhet. Texterna kretsar kring vad de gjorde och uppnådde och var de föddes och dog. Där emellan kan man ibland ana att de utöver det de uträttade och blev kända för också offrade något längs vägen. Förvånansvärt många är ogifta och begravdes i familjegrav tillsammans med mer eller mindre avlägsna släktingar. Förvånansvärt många från vissa generationer samlevde med kvinnliga vänner och begravdes tillsammans med väninnor. Jag anar att karriär och engagemang i tidens frågor inte nödvändigtvis gick att kombinera med äktenskap och familjeliv. Jag anar också att ogift knappast var likställt med ensam. Det verkar ha funnits en stor gemenskap. Det är min tolkning i alla fall. Boken väcker som sagt nyfikenhet, men innehåller samtidigt så korta texter att fördjupningen inte riktigt finns. Det hade knappast varit möjligt att brodera ut texten kring varje person i boken, så det är inte direkt någon kritik – jag bara konstaterar att jag vill veta mer, mer, mer om kvinnohistoria och hur Umeå har vuxit fram.
Redaktör för Kvinnor i Umeå är idéhistorikern Kerstin Thörn. Jag fick upp ögonen för boken när jag var på en av hennes föreläsningar där hon berättade om några av bokens kvinnor. Jag kan rekommendera alla som får chansen att gå på någon av hennes föreläsningar eller stadsvandringar. Hon har mycket att berätta med entusiasm och engagemang!
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
