Handbok i möblering, av Frida Ramstedt, är en bok som till skillnad från ”all annan” inredningsinspiration fokuserar på möblerna och vad de är tänkta att användas till, istället för att i första hand fokusera på hur möblerna ser ut på bild. Det är uppfriskande, intressant och lärorikt: en måste-bok för den som har det minsta…
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 5 av 5.
Handbok i möblering, av Frida Ramstedt, är den kompletta guiden för den som vill ha tips och råd kring möbler och möblering, eller för den som bara råkar vara intresserad av heminredning och hållbarhet. Om man bläddrar i inredningsmagasin eller följer inredningskonton på sociala medier är det lätt att känna att inredning och möblering handlar om konsumtion, vilket inte känns direkt hållbart. Ramstedts vinkel är dock en annan: med kunskap och medvetna val kan heminredning bli någonting bättre än så. Handbok i möblering är ingen snobbig bok, långt därifrån, men Ramstedt öppnar ögonen för vad som är en dålig möbel – i regel billiga möbler där det har kompromissats med både design och material och där risken är överhängande för att den snart behöver bytas ut. Plötsligt förstår jag vad som är så irriterande med den där billiga byrån här hemma, den som knappt går att använda eftersom lådorna inte går att dra ut helt och det mesta av utrymmet därför är opraktiskt oåtkomligt. Jag förstår varför jag inte gillar typ någon soffa, de flesta soffor är nämligen designade för den som vill halvligga och kolla på TV, inte för den, som liksom jag, helst sitter upprätt och typ dricker kaffe eller läser en bok. Sådana som jag behöver soffor med mindre djup sits.
I kapitel om stolar, bord, soffor, förvaringsmöbler, men också om material och en intressant tidslinje, ger Ramstedt handfasta råd, varnar för vanliga anledningar till felköp och delar med sig av en himla massa bra kunskap om möbler. Det kan verka så självklart att möbler i grunden har en funktion, men när jag läser boken inser jag hur orimligt nyskapade den här boken är. De allra flesta fokuserar ju faktiskt mer på hur möbler ser ut på bild än hur de faktiskt fungerar i ett verkligt hem och för just den person som tänkt använda dem.
Det här är inte boken för den som vill bläddra igenom hemma hos-reportage eller kasta ett öga på tillrättalagda och stylade heminredningsfoton, men det är verkligen en läsvärd bok för den har det minsta intresse för inredning. Eller för den som står i begrepp att köpa något nytt (eller begagnat) till sitt hem.
Handbok i möblering
Handbok i möblering finns utgiven av Polaris fakta (2022). Om du gillade Handbok i möblering, missa inte Handbok i inredning och styling av samma författare. ISBN: 9789189215634.
Frida Ramstedt
Frida Ramstedt är en svensk författare, föreläsare och bloggare med inriktning mot inredning. Hon driver Trendenser.se, en av Nordens största bloggar inom just inredning.
Här har du ditt liv! är den andra delen i Eyvind Johnsons självbiografiska romansvit. Romanens Olof har nu börjat jobba på sågverk, men inom honom finns en längtan till något helt annat.
⭐⭐⭐
Betyg: 3 av 5.
Här har du ditt liv! är den andra delen i Eyvind Johnsons självbiografiska svit Romanen om Olof. I den första delen tog Olof arbete som timmerflottare, ett riskfyllt och hårt arbete. Nu har det gått något år och tillvaron består fortfarande av hårt slit, men numera på ett sågverk. Inom honom finns dock en stark längtan och övertygelse om han är ämnad för något annat. Han läser och studerar.
Här har du ditt liv! är, precis som den första delen i sviten, ett intressant stycke historia, en skildring av en tid som faktiskt inte är så avlägsen, men som ändå känns väldigt främmande. Även den här gången har jag lyssnat på boken som radioföljetong, i uppläsning av Lennart Jähkel, som verkligen lyfter berättelsen. Ta gärna chansen att ta del av denna klassiker i den versionen!
Här har du ditt liv!
Här har du ditt liv! gavs ut av Bonnier 1935 och har därefter kommit i ett flertal nyutgåvor, bland annat i en samlingsvolym som gavs ut av Albert Bonniers förlag 2000. I den ingår alla delar i sviten Romanen om Olof: Nu var det 1914, Här har du ditt liv!, Se dig inte om!, Slutspel i ungdomen. ISBN: 9789100572273.
Eyvind Johnson
Eyvind Johnson (1900–1976) var en svensk, Nobelprisbelönad författare, känd för sina arbetarromaner. Han var också ledamot av Svenska Akademien.
Jag är så glad över att mitt intresse för böcker verkar ha gått i arv. Mitt barn älskar böcker! Det har funnits perioder när böcker främst har varit något hon har kastat omkring sig, men mestadels har hon, sedan bebistiden, älskat att titta i dem och att läsa. Det kan säkert ”gå över” med tiden, i takt med att böcker får konkurrens med diverse skärmar, men just nu njuter jag av den här härliga tiden när vi kan ägna mycket tid åt att läsa tillsammans. Vilka är hennes favoriter? Ja, det är inte alltid de jag tror. Här är min tjejs favoriter just nu!
Fingerresan: som det låter när du åker! av Anneli Tisell, Iréne Johansson och Ola Schubert
Fingerresan är en bok som läses genom att man rör fingret över sidorna och gör de föreslagna ljuden. Man reser genom olika miljöer och på varje uppslag tittar någon av Babblarna fram. Jag köpte den här boken när den gallrades ut från min bibbla, så den var redan lite trasig när den kom hem till oss. Dottern älskar den så mycket att tejpen har fått åka fram om och om igen sedan dess… Vi har faktiskt läst den så många gånger att vår flicka kan ”läsa” själv: jag kan hitta henne själv med boken, ljudandes (inte alltid ”rätt” ord förvisso). Vissa av ljuden har hon rent av överfört till helt andra sammanhang: ”upp” och ”ner” har hon garanterat lärt sig av den här boken. Den är också oväntat rolig (för henne). Hon blir SÅ glad när hon upptäcker att Babblarna gömmer sig i bilden (”TITTUT!”, kan hon utbrista). Som vuxen är den tacksam att ”läsa”, kräver inte så mycket energi precis. Det räcker sällan att ”resa” ett varv…
Knacka på! av Anna-Clara Tidholm
Knacka på! är en klassisk småbarnsbok. Den fyllde 30 förra året, vilket uppmärksammades på många bibliotek, däribland vår stadsbibbla. Och jag förstår varför den är populär! Knacka på! är en mysig bok där man som läsare knackar på olika dörrar och kommer in i spännande rum. Vår dotter kan rummen utantill: ”apor!”, ”Kalle!”, ”borsta tänderna!”, ”måne!”. Hon bläddrar fram och tillbaka och ”läser” själv. En tid var ”borsta tänderna”-sidan bäst. Hon ville rent av att jag skulle ”tvätta händerna” i bokens illustrerade handfat. Gull-unge! Den här boken finns förresten uppsatt på väggen i kapprummet vägg i vägg med dotterns avdelning på förskolan. Hon visade mig en dag. Jag trodde aldrig att vi skulle komma hem…
Morfars magiska ö av Benji Davies, översatt av Marianne Lindfors
Jag vet ärligt talat inte varför dottern är så förtjust i Morfars magiska ö, för den har för mycket text för henne och hon har inte tålamod att sitta ned och faktiskt läsa den på riktigt. Hon brukar ändå vilja att vi plockar fram just den: kommer med den spontant eller ber mig att hämta ”boken morfar” (ibland: ”farfar”). Sedan tittar vi på de vackra bilderna tillsammans. Det är en fin och lite sorglig berättelse om en pojke som följer med sin morfar till en magisk, exotisk ö. Det finns mycket att se och upptäcka i bilderna.
Bäbis tittut av Ann Forslind
Vårt barn älskar Bäbis-böckerna, däribland Bäbis tittut, eller ”bäbis borta!!”, som hon kallar den, eftersom boken handlar om att Bäbis gömmer sig bakom olika grejer. Text, illustrationer och berättelse är på helt rätt nivå för det lilla barnet, så jag förstår att många småbarn gillar Bäbis. De flesta av böckerna har dessutom någon liten knorr och humor som gör att man kan uppskatta dem även som vuxen.
Pippi firar jul av Astrid Lindgren och Ingrid Vang Nyman
Pippi firar jul är en pekbok med jultema. Vårt barn har sett Pippi på TV och tycker att det är kul att känna igen karaktärerna när vi bläddrar i boken. Hon pekar så glatt på ”PIPPI!” och vill att vi bläddrar och tittar, om och om igen. Egentligen är hon lite stor för pekböcker, men de här bilderna går det att prata kring en stund. Vem älskar inte Ingrid Vang Nymans illustrationer, förresten?
Bli som folk, av Stina Stoor är en novellsamling som utspelar sig på en norrländsk landsbygd. Den berättas med en alldeles egen röst.
Bli som folk är en novellsamling av Stina Stoor. När den kom ut, 2015, fick den stor uppmärksamhet och många tyckte nog att den kändes väldigt ny. Här kom en samling berättelser från norrländsk glesbygd, något som senare har följts upp av många andra författare, men som då uppfattades som någonting väldigt eget. Huvudpersonerna är dessutom en samling särlingar och unikum med en tillvaro väsensskild från den som oftast skildras i böcker och film. Framför allt är rösten och stilen väldigt speciell, norrländsk.
Jag har avnjutit de här novellerna utspritt under flera år (de senaste åren har jag valt att läsa blandade noveller varje december), men vissa av novellerna sitter glasklart i minnet efter alla år, inte minst För vår del, som precist och berörande skildrar en unken tid då många män med självklarhet kunde förvänta sig att bli uppassade av sin sambo. I novellen hägrar en stunds egentid, så viktig i all sin enkelhet, men som är så enkel att ställa in.
Alla noveller föll mig kanske inte i smaken, men som helhet är Bli som folk ändå en helt otrolig och väldigt egen novellsamling. Även nu, när man skulle kunna påstå att glesbygdsskildringar och norrlandsberättelser under lång tid har varit en trend, är Bli som folk en väldigt välkommen samling, som fyller ett tomrum. Jag älskar stilen och rösten, rytmen och berättandet. En riktigt bra novellsamling!
Bli som folk
Innehåller novellerna Gäddan, Gåvan, Det var den tiden på året då alla barn hade blivit björnar och levde på bär, Ojura, Älskaren, Elljusspåret, De runda ruinerna, Det finns ett hem dit stormens brus, För vår del. Förlag: Norstedts (2015). ISBN: 9789113074245.
Nu var det 1914 är första delen i Eyvind Johnsons självbiografiska romansvit Romanen om Olof. Det är ett intressant stycke historia om en tid då även barn kunde behöva slita hårt med livsfarliga jobb.
Romanen om Olof är en självbiografisk romansvit av Nobelpristagaren Eyvind Johnson och Nu var det 1914 är den inledande delen, där huvudpersonen, Olof, är 14 år. Att vara 14 år innebär i dagens läge att man går i årskurs 8 och den som sommarjobbar i den åldern får bara utföra enkla och riskfria jobb utan några tunga lyft eller minsta risk för hot eller våld. Det är milsvid skillnad mot Olofs verklighet. 14 år gammal lämnar han sitt fosterhem och tar jobb med timmerflottning, ett oerhört tungt och krävande jobb där man löper en reell risk att förlora livet i arbetet. Även vid den tid då boken utspelar sig är Olofs ålder i lägsta laget, men han får kämpa på som alla andra.
Nu är det 1914 är ett intressant stycke historia och en berörande berättelse. Jag har lyssnat på den som Radioföljetong i uppläsning av Lennart Jähkel, den kanske bästa uppläsaren vi har och den optimala uppläsaren för just den här klassikern, som utspelar sig i ett kärvt Norrbotten, som görs alldeles levande med Jähkels pitemål.
Nu var det 1914
Övriga delar i sviten Romanen om Olof: Här har du ditt liv!, Se dig inte om!, Slutspel i ungdomen. Förlag: Albert Bonniers förlag (2000). ISBN: 9789100572273.
Eyvind Johnson
Eyvind Johnson (1900–1976) var en svensk, Nobelprisbelönad författare, känd för sina arbetarromaner. Han var också ledamot av Den svenska akademien.
Pengar, av Victoria Benedictsson, är en klassiker som väcker både tankar och känslor. Tänk att det bara har gått cirka 100 år sedan det tydligen var helt ok med barnäktenskap.
Pengar är en klassisk, feministisk roman av Victoria Benedictsson. Huvudpersonen är Selma, en ung flicka, som 16 år gammal blir presenterad för ett lämpligt parti – en oerhört rik brukspatron som fattat tycke för henne. Selma är moderlös och pappan har skickat henne till sin bror, som tagit henne under sina vingar och ser äktenskapet som Selmas stora möjlighet att ta sig någonstans i livet. Selma är inte övertygad. Mannen är betydligt äldre än hon själv och hon känner ingen attraktion över huvud taget. Med lite lock och pock, om hur patronens rikedom kommer att ge henne möjlighet till frihet och lycka, går hon ändå med på att förlova sig och snart står bröllopet. Boken följer sedan Selma några år fram i tiden. Hela tiden finns vännen Richard någonstans i bakgrunden. Som läsare ser man hur livet hade kunnat gå i en helt annan riktning om Selma hade tillåtits fatta ett eget, vuxet beslut kring äktenskapet, istället för att ge sig in i det förhållande hon naivt går in i utan att ha en aning om vad som väntar.
Den frihet som skulle komma, den kommer inte. Selma är omyndig, har inte några egna pengar och har heller ingen makt. Benedictssons roman är en intressant skildring av hur kvinnors situation kunde se ut vid 1800-talets slut. Över hundra år har passerat, men är det så lång tid, egentligen? Ja, när jag läser den här romanen känns det verkligen avlägset, alltihop. Att läsa om barnbröllopet är rent provocerande, känner jag. Hur i helvete kunde man tycka att det var en bra idé att låta barn gifta sig? Med äldre gubbar som då kunde förgripa sig på dem sexuellt? Herregud, vilket sjukt samhälle! Sedan tänker jag lite till och inser att Sverige långt in i modern tid har haft (kanske i viss mån fortfarande har!) en pinsam acceptans för barnäktenskap ingångna i andra länder.
Att läsa Pengar är att bli påmind om och att bli tacksam över hur mycket som har förändrats sedan den här tiden (i Sverige). Det blir en intressant historielektion om en tid långt från dagens allmänna rösträtt, föräldraförsäkring med mera, med mera.
Samtidigt som det är en stark och känsloväckande läsning kan jag erkänna att jag aldrig helt fastnade i berättelsen. Jag får känslan av att författaren månat så mycket om att få ut sitt budskap att själva storyn och persongalleriet hamnar lite i andra hand. Det är också en spretig bok. Den inleds med några kapitel som skildrar vänskapen med en ung man, som också saknar makt (och pengar) för att låta livet gå i den riktning kan själv skulle vilja. Plötsligt tappas hela den karaktären bort och den potentiellt intressanta historien berörs inte mer. Det kommer en och annan liknande inflikning som illustrerar något författaren vill ta upp, men det blir aldrig en riktigt bra helhet. Oavsett tycker jag att det här är en viktig och intressant bok, en klassiker väl värd att läsa.
I Gun-Britt Sundströms För Lydia återberättas Hjalmar Söderbergs kärleksklassiker, Den allvarsamma leken, från Lydias perspektiv.
För Lydia är Gun-Britt Sundströms tolkning av Hjalmar Söderbergs klassiker Den allvarsamma leken. Söderbergs roman inleds vid förra sekelskiftets Stockholm, där Lydia och Arvid har en romans, som av ekonomiska skäl aldrig leder till något äktenskap. Istället tar deras liv helt olika riktningar och först långt senare träffas de två igen och inleder en affär. Det är en bok som berör förälskelsens, passionens och kärlekens många sidor samtidigt som den berättar om Stockholm och Sverige vid den här tiden. Jag håller boken för en av mina favoritromaner, mycket på grund av Söderbergs precisa och fina språk. Söderberg berättar från Arvids perspektiv, men i För Lydia låter Sundström Lydia stå i centrum. Författaren har också flyttat berättelsen omkring 50 år framåt i tiden.
Boken inleds, precis som i Söderbergs version, i skärgården. Lydia och Arvid har en avståndsromans. Det ligger i luften att det ska bli något mer, men det händer inte. Hösten kommer och Lydia väntar och väntar, men Arvid hör aldrig av sig. Vid några tillfällen korsas deras vägar, men ingenting förändras. Plötsligt förolyckas Lydias pappa och rycks oväntat bort. En vän till familjen blir en stadig klippa att luta sig mot i sorgen och trots en ordentlig åldersskillnad ingår de två så småningom äktenskap. Paret lämnar stan och blir föräldrar till en dotter. Lydia går omkring i ett stort, lantligt hus och känner sig ensam och uttråkad. En vän från stan livar upp emellanåt, hälsar på och för med sig ungdom och liv i det som annars är en rätt sömnig tillvaro långt från Stockholm. Det blir även resor till Stockholm och där träffar Lydia så småningom en man. Det är inte Arvid, men det är en älskare. Hon får veta att Arvid har gift sig och att äktenskapet verkar tråkigt och olyckligt. Åren går. Med tiden träffar hon Arvid på nytt. De inleder en affär och Lydia och maken går så småningom skilda vägar. Lydia flyttar tillbaka till stan, överger hemmafrulivet till förmån för studier. Hon blommar ut. Hon träffar Arvid. Arvid är dock fortfarande gift och Lydia och han träffas i skymundan.
Jag har läst Maken av Gun-Britt Sundström och det är en roman jag sorterar in bland mina favoriter. Kanske hade jag för höga förväntningar av den anledningen. Även Maken är en roman om ett av-och-på-förhållande som pågår år efter år, men För Lydia känns inte alls lika vass. Det mesta känns svårt att köpa, särskilt eftersom boken har flyttats till en tid då jag någonstans förväntar mig att kvinnor kunde vara mer fria och bestämma mer över sina egna liv. När jag läser blir jag inte alls övertygad om varför Arvid är en sådan djup förälskelse. En flirt en sommar? Jag får inga ledtrådar till varför Lydia år efter år fortsätter att fantisera om Arvid (eller varför han gör samma sak). Varför gifter hon sig? Vid separationen överger hon i princip sin dotter. Jag har själv en dotter. För mig är det helt sinnessjukt att överge sitt barn. För vad? I Lydias fall fimpas dottern till förmån för några meningslösa strökurser på universitetet och en romans. Jag vet inte om Söderberg beskriver det bättre, egentligen, men när jag läste hans roman (för många år sedan) stördes jag inte på samma sätt som när jag nu har läst För Lydia.
Nej, det här berörde inte och det fördjupade inte heller Söderbergs klassiker. Det här var i stort sett ingenting för mig, ärligt talat.
För Lydia
Förlag: Albert Bonniers förlag (2014). ISBN: 9789100132958.
Gun-Britt Sundström
Gun-Britt Sundström (född 1945) är en svensk författare.
Granna granen av Maria Flinck är en kulturhistorisk julpysselbok som väcker längtan till en jul som är lite mindre konsumtion och lite mer mys.
Granna granen av Maria Flinck är en bok om julgranens historia och om historiskt julpyssel. Den börjar med ett kapitel där författaren berättar om julgranens föregångare och hur julgranen gjorde sig en plats i våra hem. Därefter kommer avsnitt med instruktioner för att göra allt från blomdekorationer till girlanger att hänga i granen. Författaren har gjort ett riktigt grävjobb för att hitta material till boken. Hon har plöjt gamla tidskrifter, letat i dagböcker och rotat i museernas arkiv efter ledtrådar till hur man valde att klä sina julgranar 1870–1930. Det är mycket som inte har bevarats i några samlingar. Vem sparar på gammalt pappersjulpynt? Tyvärr inte så många!
När jag först hade boken i min hand och bläddrade igenom den undrade jag för mig själv vem som någonsin skulle vilja göra några av dessa julprydnader. Vill man ha vaddtomtar eller pappersmorötter i sin gran? Svaret är: JA. Flincks korta historik över julgranen var tillräckligt härlig och nördig för att 1) få mig att önska att jag också forskade om något som gav mig anledning att studera julgransprydnader på museum och 2) fascineras över gångna tiders engagemang över julpynt. Så som Flinck beskriver det var själva tillverkningen en stor del av grejen och granarna kläddes inte sällan efter ett visst tema och i vissa färger. Det fanns ett viktigt överraskningsmoment och julgransplundringen var något större och viktigare än idag.
Jag blev så glad av att läsa om gamla tiders julfirande och julgranstraditioner. Jag älskar julen och har samlat på julgransprydnader i åratal. Jag älskar att klä min gran i kulor och krimskrams. Det är plast och glitter och knasigheter i en enda röra. Och så kommer det att förbli. Men det hindrar mig inte från att också längta efter Maria Flincks granar: granar som är klädda i omsorgsfullt utklippta och hopfogade små strutar och överösta med hundratals glittrande stjärnor. Eller granar enbart klädda i underbara pappersblommor, något som tydligen totalt har gått ur tiden, för jag har då aldrig sett någon gran klädd med blommor! Granarna i den här boken känns brutalt annorlunda mot dagens plastiga Disneygranar. När jag läser den här boken påminns jag om hur mycket av julen som är kidnappad av konsumtionssamhället. Dagens jul är så mycket… pengar och plast. Den här bokens historiska granar är fyllda av… tid – ofta tid som lagts ned av borgerliga fruar som känt kravet att sitta och handarbeta för att skapa lite extra jultrevnad. Det är kanske inte ett ideal att sikta mot det heller, men det behöver såklart inte vara antingen eller.
Efter att ha läst den här mysiga och härliga boken är jag verkligen sugen på att, någon gång, komplettera granen med lite mer pyssel och lite mer kulturhistoriskt roliga pynt. Nog har jag gjort smällkarameller i mina dagar, men några sådana finns inte beskrivna i den här boken. Här har jag lärt mig en himla massa annat. En del är så avancerat att jag är 100% säker på att jag aldrig kommer att ha tålamod att göra någon av dem. Men annat skulle även jag kunna göra. Vissa pynt är markerade som särskilt lämpliga att göra tillsammans med barn, så nog finns det även pynt som de flesta kan klara av.
Låna gärna den här boken på biblioteket, bläddra i den och få en dos annorlunda julstämning. Att faktiskt tillverka granens julpynt känns främmande idag. Det är så härligt att någon har sett till att dessa traditioner har blivit nedtecknade och möjliga för oss att till delar ta upp igen!
Granna granen
Granna granen av Maria Flinck
Förlag: Bonnier (1998). ISBN: 9134520252.
Maria Flinck
Maria Flinck (född 1957) är en svensk konsthistoriker, etnolog och författare.
De e kroniskt, av Caroline Ringskog Ferrada-Noli, är en roman om smärta, klass och rasism. Huvudpersonen lider av kronisk smärta, en bedrövlig foglossning som aldrig gick över. Den tar över hela livet, men har ingen tydlig förklaring eller något botemedel på lut.
De e kroniskt, av Caroline Ringskog Ferrada-Noli, handlar om Anne, som lever med kronisk smärta. Det som började som foglossning gick aldrig över efter förlossningen och nu rör hon sig mellan olika mottagningar och kliniker, väntrum och läkarbesök. I samhället rasar en pandemi och Anne tar test efter test. Kanske har hon rent av långtidscovid.
Varför har hon ont? Mellan raderna borras det djupare. Det finns flera trauman i bagaget: det kanske svåraste är förlusten av den bror som förolyckades innan han ens hann med att kliva in i vuxenlivet på riktigt. För Anne går dagarna utan att det dyker upp några säkra svar eller presenteras någon behandling för bot och lindring. Såhär ser tillvaron ut för åtskilliga som har just kronisk smärta: hela livet präglas av att ha ont, men några svar eller klara besked går sällan att få. ”De e kroniskt”, en kvinnlig, kronisk smärta som görs mindre verklig genom att förvandlas till något psykiskt. Ett tillstånd med låg status.
Ringskog Ferrada-Noli väver även in klass och rasism i sin roman. Den är rik och stundvis lite väl pladdrig. Det här är den första roman jag läser av Ringskog Ferrada-Noli, men jag brukar lyssna på henne i podden En varg söker sin podd. Jag kan ibland känna att boken till delar är som att lyssna på en podd, där det strösslas vilt med populärkulturella referenser, samtidsanalyser och filosofiska betraktelser förpackat på ett lättillgängligt och pratigt sätt. Det kanske gör sitt till att det också är lätt att känna igen element från Ringskog Ferrada-Nolis eget liv, det hon har berättat om i podden: en uppväxt i ett rasistiskt Österlen, en pappa som flytt Pinochet, en storebror som gick bort i en bilolycka. Jag får påminna mig själv om att det inte är en självbiografi jag läser. Det är lätt att bli lurad. Här känns även Caroline Ringskog Ferrada-Nolis röst igen. Jag har lyssnat på En varg söker sin podd i många år och att jag alls gör det beror nog på att hon är så på tvärs med allt som är jag. Romanens Anne, liksom poddens Caroline Ringskog Ferrada-Noli, kan enkelt avfärda sådant jag själv är fäst vid: det mesta som hör ihop med medelklass och medelklassens kulturälsklingar (som Hjalmar Söderberg). Det finns alltid någonting provocerande hos Caroline, liksom hos Anne, och jag uppskattar det faktiskt. Vad kan jag veta om rasism, som inte ens en klassresa kan rå på, eller hur det är att leva med kroniskt smärta? Den här boken gör det mer verkligt.
Det är en speciell bok. Jag kan inte komma på någon annan som tar ett sådant brett grepp om samtiden (och att växa upp under 80- och 90-talet, för den delen). Här finns så mycket klokt, dumt, roligt och sorgligt att de drygt 400 sidorna bara forsar förbi. När boken är över vet jag inte exakt vad jag har läst, men jag vet att jag har läst någonting bra, som väckt både tankar och känslor.
De e kroniskt
Förlag: Natur och kultur (2022). ISBN: 9789127169005.
Caroline Ringskog Ferrada-Noli
Caroline Ringskog Ferrada-Noli (född 1980) är en svensk författare och poddare.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
