Värddjuret

Värddjuret av Marie Hermanson är en lågmäld skräckroman om en kvinna som blir värddjur för puppor av en nära utdöd fjärilsart. Det är en tänkvärd bok med många lager. Betyg: 5 juicepaket av 5.

Värddjuret av Marie Hermansson
Värddjuret av Marie Hermansson

I Värddjuret är det en kvinna i 35-årsåldern som har huvudrollen. Hon är singel, barnfri, frilansarbetare – hon är ärligt talat den mest fria kvinna jag har träffat mellan ett par pärmar, och trots att det kanske inte är just detta som är bokens huvudsakliga tema så var det faktiskt det som berörde mig mest. Jag vet inte om det var författarens mening att göra en poäng av att huvudpersonen i boken är helt obunden och fri, men för mig var det en närmast överrumplande läsning, jag fick nästan en aha-upplevelse. Jag känner verkligen ingen, särskilt ingen kvinna, som inte är bunden till jobb eller familj. Dessutom upplever jag att vi alla har förväntningar på oss att sträva efter just fast jobb och familj, som om det vore en universell väg till lycka. Det här är den första gången jag gläntar på en berättelse som, åtminstone delvis, visar på ett annat sätt att leva och faktiskt inte skildrar det som någonting problematiskt att leva ensam. Jag tycker att bokens huvudperson är rakt igenom inspirerande och lätt att tycka om. Hon bor själv. Reser till andra sidan jordklotet själv. Hon försörjer sig genom att teckna och behöver ingen annans feedback för att veta vad hon ska prestera i jobbet. Hon framstår som helt självsäker.

Paradoxalt nog befinner sig huvudpersonen snabbt i en situation där hon faktiskt inte är speciellt fri. Efter en resa till Borneo kommer hon nämligen hem med en liten böld på låret. En excentrisk läkare, med fjärilar som specialintresse, vill mena på att bölden innehåller puppor och att en närmast utdöd fjärilsart kan komma att kläckas om hon bara håller sig i den rätta, tropiska miljön och låter larverna ha det bra. Han erbjuder henne att bo i sitt fjärilshus en tid och kvinnan går med på detta.

Tiden hon spenderar i fjärilshuset låter henne göra inre resor och begrunda händelser under uppväxten. Samtidigt krymper hennes värld allt mer. Ju mer tid hon spenderar i fjärilshuset, desto mer vag blir världen utanför. Sakta byggs det upp en obehaglig känsla av att allt inte står rätt till med vare sig fjärilslarverna eller hennes vistelse i fjärilshuset.

Marie Hermanson har ett återkommande grepp att hon blandar in övernaturliga och lite mardrömsinspirerade episoder i sina romaner så att det blir en slags lågmäld skräck. Det här är dock den av hennes böcker där jag tycker att hon syr ihop det som bäst, medan det i en del andra romaner har funnits långsökta scener som har varit svåra att få ihop utan alltför störande logiska luckor. Det här är förvisso ingen realistisk roman, men det är en roman där det rakt igenom känns som att idén håller och som att det absurda verkligen adderar något till berättelsen i stort. Jag fastnade verkligen för den här överraskande berättelsen och jag hade mycket gärna bokcirklat faktiskt. Det är en bok som väcker tankar och funderingar och jag hade gärna diskuterat den med andra och fått lite fler vinklar på vad som egentligen händer. Även utan dessa diskussioner tycker jag dock att Värddjuret var en verkligt fin läsupplevelse. Det här är en udda och välskriven bok med många lager.

Citerat ur Värddjuret

”Det droppade från bladen av något tidigare regn. Eller om det helt enkelt var luftens fuktighet som kondenserades.

Och när jag satt där på stenblocket och såg ner i det guldbruna vattnet så hände något med mig.

Jag gav upp. Jag släppte allt. Jag lade av mig hela bördan.

Jag såg på stimmet med små fiskar som strök tätt förbi mina ben, såg skuggan som följde dem över botten. De vände samtidigt som en enda varelse och försvann in i den mörka undervattensgrottan, som rotvältan rivit upp.

Jag såg på trädrötterna, som bildade komplicerade mönster under vattnet, och på de tunna solsträngarna.

Och jag kände igen alltihop.

Med ens insåg jag att jag alltid hade suttit här. Mitt andra liv hade bara varit ett kort avbrott, en parentes, ett besynnerligt misstag.

Jag hade inte alls kommit vilse.

Jag hade kommit hem.

Senare har jag fått veta att jag var borta högst fyrtio minuter. Det var alltså inte särskilt länge jag satt där vid rotvältan i floden, men jag minns det som längre än en livstid”

Värddjuret av Marie Hermanson
Värddjuret av Marie Hermanson

Om Marie Hermanson och om Värddjuret

Marie Hermanson (född 1956) är en svensk författare och journalist. Hon debuterade 1986 med romanen Det finns ett hål i väggen och har  därefter skrivit en lång rad romaner. Flera av hennes romaner har dramatiserats: Värddjuret har satts upp som teater och Mannen under trappan har visats som TV-serie. Hennes senast roman är Skymningslandet (från 2014). Marie Hermanson har en hemsida och en Facebooksida.

Utgivningsår: 1995 (första svenska utgåvan (utgåvan på bilden ovan), Bonniers), 2014 (den här e-boksversionen, Bookmark förlag).
Antal sidor: 199.
ISBN: 91-0-056131-2, 9789187173387.
Andras röster: Booksesseddagensbok.com.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Ensam i livet efter ett flerårigt förhållande med en gift man ger hon sig iväg till Borneo. Resan ger henne respit från vardagen och en sällsynt möjlighet till återblick på sin barndom, sitt liv.

Men när hon återvänder till Sverige förändras allt. Hon känner plötsligt en svag muskelryckning i låret, den varar bara någon sekund men liknar inget hon dittills varit med om. Känslan är fullkomligt ny och främmande.

Efter mötet med en excentrisk läkare, specialist på tropiska sjukdomar, får hon veta sanningen. Hon har blivit värddjur för en annan varelse…”

Handbok för städerskor

Handbok för städerskor av Lucia Berlin är en rejäl novellsamling där Berlin berättar om scener som många gånger tycks hämtade från hennes eget brokiga liv i USA och Sydamerika . Betyg: 3+ akutmottagningar av 5.

Handbok för städerskor av Lucia Berlin
Handbok för städerskor av Lucia Berlin

Ibland känner jag att författare är som en egen liten grupp människor och vad de än skildrar för händelser så blir det ändå rätt mycket samma och samma. Hur nyskapande kultureliten än vill vara så ser de ändå samma föreställningar, diskuterar samma frågor och vandrar på samma gator. Nu generaliserar jag såklart, men när jag läser Handbok för städerskor av Lucia Berlin så blir det uppenbart för mig hur ovanlig den här boken är bara genom den bakgrund som författaren har.

Nu plockar jag samma information som finns på baksidestexten, men Lucia Berlin hann alltså med att leva i Alaska, Texas, Chile, New York, Mexiko och Kalifornien och hon hann med att arbeta som lärare, kamrer, växeltelefonist, städerska och läkarsekreterare. Hon växte upp med släktingar som t.ex. arbetade inom gruvindustrin eller som tandläkare. Hon var djupt nere i alkoholism under många år och hon led av skolios, vilket till slut punkterade ena lungan så att hon ständigt behövde ha med sig syrgas. Hon var också mamma till fyra söner. Allt detta finns med i Berlins noveller, som många gånger verkar vara plockade direkt ur hennes eget liv. Hennes noveller skildrar sådant som hon måste ha upplevt eller kommit i kontakt med: karaktärerna i boken är ofta alkoholiserade, svårt sjuka, eller kvinnor som jobbar som läkarsekreterare och från sin position måste hantera alla upptänkliga krissituationer som kan uppstå på en akutavdelning. Huvudpersonerna i Berlins noveller är på avgiftningskliniker, berättar om hur det är att städa hos andra, förälskar sig passionerat eller åker till helt fruktansvärda abortkliniker. I biroller finns ofta människor från den amerikanska ursprungsbefolkningen, fattiga människor som saknar en vettig sjukförsäkring eller sjuka människor.

Handbok för städerskor är långt ifrån en komplett samling av Berlins noveller, men det är ändock en samling på över 500 sidor. Det blir med andra ord lite mycket och man gör rätt i att ta tid på sig med läsningen eftersom texten annars kan kännas närmast upprepande. Det är ändå helt klart intressant att få ta del av Berlins historier. På många sätt berättar Berlin om människor, platser och situationer som jag sällan har läst om förut och det känns hela tiden äkta, även i de stunder där det är uppenbart att berättelsen är klar fiktion.

Citerat ur Handbok för städerskor

”Städerskor stjäl faktiskt. Inte sådant som dem vi städar hos är nervösa för. Det är överflödet som bryter ned en till slut. Vi vill inte ha slantarna i de små askfaten.

En dam på ett bridgeparty någonstans lär ha startat ett rykte om att man kan sätta en städerskas ärlighet på prov genom att ställa fram små rosenknoppsaskfat med några mynt i. Min lösning på det är att alltid lägga till några cent, ibland en tiocentare till och med.

Det första jag gör när jag börjar jobba är att ta reda på var klockorna finns, ringarna, aftonväskorna i guldlamé. Lite senare, när de andfådda och röda i ansiktet kommer springande säger jag helt lugnt: ”Under kudden i sängen, bakom den avokadogröna toaletten.” Det enda jag stjäl är egentligen sömnpiller, jag samlar dem på hög utifall det skulle bli sämre tider.”

Handbok för städerskor av Lucia Berlin
Handbok för städerskor av Lucia Berlin

Om Lucia Berlin och om Handbok för städerskor

Lucia Berlin (1936-2004) var en amerikansk författare som publicerade hela 76 noveller under sin levnad. Den första novellsamlingen, Angels laundromat, kom ut 1981. Berlin föddes i Alaska och hann under sin livstid bo på många platser i USA och Sydamerika. Hon hade många typiska arbetarklassjobb, vilket hon också skrev om i många av sina noveller. 1994 började hon arbeta vid Coloradouniversitetet där hon också kom att bli docent och en mycket uppskattad lärare i kreativt skrivande. För mer information om Lucia Berlin finns bland annat en hemsida.

Originalets titel: A manual for cleaning women (amerikanska).
Redaktör: Stephen Emerson.
Översättare: Niclas Hval.
Utgivningsår: 2015 (första amerikanska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Natur & kultur).
Antal sidor: 529.
ISBN: 9789127148949, 9789127148956, 9789127151017.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Lucia Berlins liv var minst sagt brokigt. Hon föddes i Alaska och flyttade som liten till Texas. När fadern kom hem från kriget bosatte sig familjen i Chile, där hon lärde sig flytande spanska och var lillvärdinna på faderns societetsbjudningar medan modern stängde in sig med en flaska. Senare i livet bodde hon i New York, Mexiko och Kalifornien där hon arbetade som lärarinna, kamrer, växeltelefonist, städerska och läkarsekreterare medan hon uppfostrade fyra söner, drack och till slut blev nykter. Alltmedan hon skrev. Sjuttiosex noveller under ett helt liv.

Noveller som förmedlade bilder från hennes liv utan att alltid vara det. Om erfarenheter av delirium, morfar tandläkaren som i en drastisk berättelse drar ut sina egna tänder, hemligheten med att framstå som en väldigt noggrann städerska. Noveller så exakta i sin stil, så väl avvägda i sin lakoniska blick på världen och sina oförskräckta humoristiska vändningar, att hon nu, drygt tio år efter sin död, kommit att framstå som en av de stora litterära sensationerna de senaste åren.

USA har upptäckt Lucia Berlin. Nu är det vår tur.”

Slag

Slag av Lena Bezawork Grönlund är en berättelse om en ung boxare med rötter i Eioptien. Det är en brännande bok om rasism och att hitta fokus i sporten. Betyg: 4 kalvar av 5.

Slag av Lena Bezawork Grönlund
Slag av Lena Bezawork Grönlund

Slag är en kortroman om en den unga boxaren Fikirte, som har rötter i Etiopien. I poetiska kapitel berättar hon om boxningen, Etiopien och om det Sverige och den rasism som som hon möter här. Det är en koncentrerad bok, nästan som en dikt, men bilderna som målas upp är tydliga och brännande. Som läsare möter man samma frostiga, svenska landskap och kvinnans känslor, rädslor, fokus känns alldeles nära. Boxningen blir något att fokusera på, satsa på, delvis för att stänga ute sina förföljare.

Texten är koncentrerad och precis. Jag brukar verkligen falla för texter där varje ord har en betydelse och där det mesta utspelar sig mellan raderna. Samtidigt kräver det här formatet en läsare som är på hugget och som vågar stanna upp och låta berättelsen sjunka in. Det här är en verkligt stark berättelse och den är fint berättad. Jag hoppas verkligen att många vågar ta sig an den!

Citerat ur Slag

”De brukar följa efter mig på vägen hem från skolan, det spelar ingen roll vart jag låtsas att jag ska någonstans, de ska alltid dit jag ska. De ropar efter mig, jag hör dem inte riktigt längre, inte på samma sätt. När jag var yngre började jag skaka, det var som om det alltid var vinter och jag alltid bara hade en tunn klänning, men det där har försvunnit. Jag bryr mig inte, aydelem. Det spelar ingen roll, de fortsätter ändå. Ibland låter de mig komma en bit innan de kastar.”

Om Lena Bezawork Grönlund och om Slag

Lena Bezawork Grönlund (född 1975) är en svensk författare, född i Addis Abeba i Etiopien, men uppvuxen i Umeå i Sverige. Hon är bibliotekarie och arbetar även med mångfaldsfrågor. Slag är hennes debutroman på svenska, men hon har även sedan tidigare publicerat poesi på engelska.

Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 109.
ISBN: 978-91-1-307379-8.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Fikirte och hennes etiopiske far håller båda på med boxning, i den förenas de. Med boxningen som fond berättar de växelvis om mötet med Sverige på åttiotalet, om det Etiopien de lämnade och ständigt förhåller sig till, om de historiska sammanhang som format deras öden, om vänskap och kärlek, men också om rasismen de utsätts för. Och naturligtvis om boxningen.

Med en lågmäld, lyrisk prosa skildrar Lena Bezawork Grönlund i sin debutroman vardagliga händelser, dramatiska livsöden och historiska skeden i exakta ögonblicksbilder och talande episoder.”

Ljudbok och e-bok i mobilen: några funktioner jag saknar

Jag hör till de som gärna lyssnar på ljudböcker eller läser e-böcker i mobilen. Jag har läst med såväl Storytel som Bookbeat, Mofibo och Nextory. Det går att söka fram gamla inlägg där jag har skrivit om mina upplevelser och där jag har försökt mig på att jämföra dem. Det är dock rätt gamla inlägg vid det här laget, så de har hunnit bli lite inaktuella… Nåväl. Trots att det här med ljudboksappar tycks fortsätta att växa och utvecklas så är det ändå några grejer som jag verkligen saknas i mina appar.

Den som stannar, den som går av Elena Ferrante

Vad jag saknar:

  1. Möjlighet att enkelt hoppa mellan kapitel eller avsnitt. Det här brukar inte vara något problem när man läser e-böcker, men så fort man lyssnar på ljudbok så blir det svårare. Det kanske inte alltid är så viktigt att kunna hoppa mellan kapitel i en vanlig roman, men när man läser t.ex. en novellsamling så kan det vara högst relevant att kunna skutta direkt till rätt novell. Det går ej. Det man kan göra är att hoppa framåt ca 15 s i taget och hoppas på att hamna rätt till slut. 😉 Jag har faktiskt påtalat denna brist och har då fått förklarat att det ”helt enkelt inte går”. Och ja, jag förstår att man rent tekniskt inte kan få till det i efterhand när man inte har delat upp ljudböckerna på det sättet under inspelningen, men för mig som ingenjör känns det ändå lite lamt. En gång i tiden lyssnade man på CD och då fanns det spår att hoppa mellan. Skulle det vara omöjligt att lägga in spår idag? Nej, naturligtvis inte. Egentligen.
  2. Mätare som visar hur långt det är kvar till nästa kapitel i e-boken. Jag tycker inte om att behöva stoppa min läsning mitt i ett kapitel, men det enda sättet att ta reda på när nästa kapitel börjar är att bläddra framåt och sedan hoppa tillbaka. Åtminstone är det så det fungerar i Bookbeat-appen, som jag använder. Där finns det en mätare som talar om hur mycket man har läst av hela boken, men det tycker jag är mindre intressant, ärligt talat.
  3. Möjlighet att läsa på läsplatta. Det här är helt utopiskt, jag vet! Men jag drömmer ändå om att faktisk kunna läsa strömmade e-böcker på min läsplatta. Det är ju så mycket skönare att läsa på en sådan än att läsa på mobil eller surfplatta.
  4. Den sociala delen. En uppenbar fördel med att läsa uppkopplat är att också få in sociala medier. Nu menar jag ingen ”dela på Facebook”-knapp, men varför inte någon slags integrering med populära communities som Goodreads (eller Boktipset, som jag själv föredrar)? Eller en egen plattform som ger en social dimension värd namnet? Jag tycker t.ex. att Spotify har fått till det. Nu är det kanske inte så många som använder de sociala funktionerna i Spotify, men jag hör i alla fall till de som tycker att det är kul att ha en liten panel som visar vad andra lyssnar på just nu och att kunna spana in vilka spellistor som mina vänner har satt ihop. Något liknande borde man kunna åstadkomma fast anpassat till böcker.
  5. Den kompletta spelaren. Både Storytel och Bookbeat storsatsar på att producera material som mer och mer börjar likna poddradio. Som exempel producerar Storytel eget ljudboksmaterial i form av dokumentärer. Men varför gå över ån efter vatten egentligen? Jag skulle gärna se att man kunde lyssna på podcasts i ljudboksapparna. Personligen är jag mer sugen på att lyssna på Sveriges radios dokumentärer än att lyssna på ”Storytel Originals” dokumentära serier.
  6. Ett lägre pris. Okej, okej, jag förstår att det kostar att erbjuda strömmad underhållning, men när det gäller ljudboksappar så kan man undra om företagen har träffats och skapat någon slags kartell… Alla tjänster kostar ju liksom 169 spänn i månaden (förutom Nextory, vars vanliga abonnemang kostar 199 kr)! Det är också rätt mycket mer än vad man behöver hosta upp för att lyssna på strömmad musik, strömmade tv-serier eller strömmade filmer.

Det vi förlorade i elden av Mariana Enríquez

 

Vad saknar du i ljudboks- och e-boksapparna?

Det vi förlorade i elden

Det vi förlorade i elden av Mariana Enríquez är en novellsamling där två teman binder samman berättelserna: situationen för utsatta barn i Argentina och skräck & ockultism. Betyg: 4 dödskallar av 5.

Det vi förlorade i elden av Mariana Enríquez
Det vi förlorade i elden av Mariana Enríquez

Det vi förlorade i elden av Mariana Enríquez är en novellsamling där två tydliga teman binder samman berättelserna: situationen för utsatta barn i Argentina och ockultism. Det är en svår bok att genrebestämma. Det är helt klart att den har starka inslag av skräck, men den är också jordnära i sina skildringar av människor och relationer. Det känns faktiskt lite som en argentinsk John Ajvide Lindqvist, om ni hänger med på liknelsen. Även Ajvide Lindqvist är väldigt duktig på att spegla människor och deras rädslor i övernaturliga händelser och fenomen. Både hans böcker och Det vi förlorade i elden är mer än kittlande spänningsromaner och kanske därför är de också extra äckliga och läskiga – de målar upp världar där människor och miljöer på många sätt går att relatera till, men där det också lurar de mest fasansfulla saker under ytan.

Ytterligare en koppling är faktiskt barnen. Barn är i många avseenden symboler för det obefläckade och oskuldsfulla, men i Ajvide Lindqvists böcker kan barn också vara vampyrer eller döda människor som går igen. I Det vi förlorade i elden kan barn vara offer för fruktansvärda omständigheter: de kan leva i slum, missbruka narkotika, prostituera sig, men det finns också hela tiden någonting hotfullt och ondskefullt över dem – de stinker och är smutsiga, dels för att de lever som de gör men också för att de har kopplingar till något ruttnande och ockult.

Mariana Enriquez mångbottnade berättelser är ofta otroligt äckliga, både för att de beskriver förruttnelse och skit och för att de är läskiga och lite opålitliga. Ändå är de svåra att sluta läsa eftersom att de också är skickligt uppbyggda och svåra att lägga ifrån sig. Jag tycker verkligen att Det vi förlorade i elden är en stark novellsamling. Dessutom är det spännande att läsa en bok som utspelar sig i Argentina, vilket ju är en miljö man sällan kommer i kontakt med i litteratur på svenska.

Citerat ur Det vi förlorade i elden

”Kroppen hittades en vecka efter det att den smutsige pojken och hans mamma hade försvunnit. När jag med svullna fötter var på väg hem från jobbet och bara längtade efter att få komma in i mitt svala hus där det var så högt i tak och rummen så stora att inte ens den värsta sommarhetta kunde värma upp det helt och hållet, möttes jag av stor uppståndelse i kvarteret: tre polispatruller, sådana där gula avspärrningsband som sätts upp när det har skett något brott och så fullt med folk som trängdes framför banden. Jag fick genast syn på Lala i sina vita högklackade skor och gyllengula uppsatta hår, hon var så nervös att hon hade glömt ta på vänstra lösögonfransen, varför hennes ansikte såg helt osymmetriskt ut, som om hon vore förlamad på ena sidan.”

Det vi förlorade i elden av Mariana Enriquez
Det vi förlorade i elden av Mariana Enriquez

Om Mariana Enríquez och Det vi förlorade i elden

Mariana Enríquez (född 1973) är en argentinsk författare och journalist som också leder skrivarkurser. Hon har skrivit essäer, noveller, romaner och en biografi. Det vi förlorade i elden är den enda av hennes böcker som har översatts till svenska.

Originalets titel: Las cosas que perdimos en el fuego (spanska).
Översättare: Hanna Axén.
Utgivningsår: 2016 (första argentinska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 237.
ISBN: 978-91-1-307263-0.
Andras röster: Bloggbohemen, Bokstaden, Bokstugan, Breakfast book club, Jennies boklista, Med näsan i en bok.
Köp hos t.ex. Adlibris eller CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”12 noveller av Argentinas nya litterära stjärnskott, som jämförts både med Roberto Bolaño och Julio Cortázar. Samhällskritik och starka kvinnoporträtt varvas med skräck och övernaturliga fenomen när Mariana Enriquez tar tempen på det mentala tillståndet i 2000-talets Argentina.

I novellen ”Den smutsiga pojken” observerar en argentinsk medelklasskvinna en smutsig liten pojke som lever på gatan framför hennes hus och som ibland knackar på för att få lite mat. När man hittar en svårt lemlästad pojke med avhugget huvud i kvarteret är kvinnan övertygad om det rör sig om den smutsige. Kvinnan ger sig in i mordutredningen bara för att finna att pojken kanske aldrig funnits.

I ”Värdshuset” gör ett par flickor inbrott på ett landsortshotell för att hämnas på ägarinnan när den enas far fått sparken därifrån. Men de överraskas av polissirener, helikopterljud och militärer som står med dragna vapen utanför fönstret, synvilla eller verklighet? Huset visar sig ha varit ett tortyrcenter under juntatiden.

I ”Spindelnätet” reser ett medelklasspar från Buenos Aires till gränsen mot Paraguay för att handla billigt smuggelgods i gränshandeln. När de drabbas av motorstopp på tillbakavägen flippar mannen ut och lamslås av skräck. Kvinnan börjar fantisera om hur hon ska kunna göra sig av med honom.”

Kärlekens historia

Kärlekens historia av Nicole Krauss är en fantastiskt fin bok där några ensamma och sörjande människors livsöden vävs ihop genom kopplingen till en väldigt drabbande roman. Betyg: 3+ sökningar i arkivet av 5.

Kärlekens historia av Nicole Krauss
Kärlekens historia av Nicole Krauss

I en överbelamrad New York-lägenhet fördriver Leo Gursky tiden. Han är en man som har förlorat allt, däribland sin son, som har vuxit upp utan kännedom om sin biologiska far. Leos ensamhet är så påtaglig att det är helt hjärtskärande. I samma stad lever fjortonåriga Alma med sin mamma och sin bror. Pappan har gått bort och mamman hanterar detta genom att sluta sig inåt och att på sätt och vis sluta sig inför sina barn. Brodern, som kanske främst saknar sin mor, snarare än den pappa som han inte riktigt hann lära känna, hanterar sorgen genom att dra sig till religionen – han får för sig att han är en av 36 utvalda, en lamed vovnik. I Kärlekens historia väver Nicole Krauss ihop dessa ensamma och sörjande människors öden genom deras kopplingar till en bok med samma namn som romanen. Almas mamma försätter sig att översätta Kärlekens historia åt en uppdragsgivare som Alma tror sig ha en viktig koppling till, bland annat för att bokens huvudperson delar förnamn med hon själv. Har bokens Alma funnits på riktigt? Kärlekens historia har också kopplingar till Leo Gursky och den son, som han av olika skäl inte har kunnat närma sig.

Det är en komplicerad väv och inte helt lätt att foga samman alla trådar. Som läsare behöver man vara skärpt och koncentrerad. Ändå är det ingen tungläst bok. Språket är enkelt och rakt på sak. Läser man stycken om igen kan man dock hitta små explosioner av känslor. Krauss kan verkligen formulera sig och det är en fröjd att läsa hennes text.

Jag ska vara ärlig och säga att jag hade lite svårt att komma in i den här boken. Jag hade hört väldigt många hyllningar av den och fått för mig att den skulle bli en bra bokcirkelbok när det blev dags för mig att välja bok till den bokcirkel som jag är med i. Det kändes lite ”sådär” att inse att jag hade prackat på andra något så rörigt och knepigt som den här historien. Ändå måste jag säga att jag själv, och flera av mina bokcirkelkompisar, verkligen uppskattade boken. Trots att det inte är det enklaste att foga ihop alla berättelser och sidospår och skapa den bild som författaren haft framför sig, så finns det någonting i boken som ändå gör att det känns intressant att läsa vidare. För min del handlar det nog främst om alla känslorna som finns i den. Det var länge sedan jag läste någonting där ensamheten är så otroligt närvarande och tung som den är i Kärlekens historia, särskilt i skildringen av Leo Gursky. Det är också lätt att tycka om och känna med karaktärerna i boken. Jag vill hela tiden att det ska gå dem väl. Jag älskar berättelser där författaren lyckas göra karaktärerna levande på det sättet.

Allt som allt skulle jag verkligen rekommendera den här boken, men helst också uppmana att inte hasta sig igenom den.

Citerat ur Kärlekens historia

”Och sedan tänkte jag: kanske är det just det som är meningen med att vara far – att man ska lära sitt barn att leva utan en. I så fall har det inte funnits någon bättre far än jag.”

Kärlekens historia av Nicole Krauss
Kärlekens historia av Nicole Krauss

Om Nicole Krauss och om Kärlekens historia

Nicole Krauss (född 1974) är en amerikansk författare som debuterade 2002 med romanen Man utan minne (Man walks into a room). Hennes stora genombrott kom dock med Kärlekens historia (The history of love). Hennes senaste roman på svenska är Det stora huset (Great house) från 2011. Nicole Krauss har en hemsida och en Facebooksida.

Originalets titel: The history of love (amerikanska).
Översättare: Ulla Danielsson.
Utgivningsår: 2005 (första amerikanska utgåvan, W. W. Norton & Company), 2005 (första svenska utgåvan, Brombergs förlag), 2014 (den här e-boksutgåvan, Brombergs förlag).
Antal sidor: 344.
ISBN: 9789185251124, 9789173375023.
Andras röster: Bokomaten, Bokpärlan, Booksessed, Boktoka, Eli läser och skriver, Med näsan i en bok, Pocketpinglorna.

Förlagets beskrivning

”Att följa historien om Leo och hans ungdomskärlek Alma är som att följa livet självt. När deras öden möts förstår vi att kärleken liksom den stora litteraturen överlever allt.

Kärlekens historia påminner oss om fiktionens magiska kraft. Rolig och sorgsen, skrämmande och hoppfull. En berättelse som fängslar från första sidan och roar med sin finurlighet, originalitet och värme.”

Tio över ett

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius är en prisbelönt och mycket läsvärd bok om en ung tjej som vaknar varje natt i skräck för att hennes stad, Kiruna, ska rasa samman på grund av sprängningarna. Tio över ett är en oerhört tänkvärd och fin bok om hur rivningen och flytten av Kiruna kan upplevas hos de unga personer som snart inte längre kan återse sin barndoms gator. Betyg: 5 heta hockeykillar av 5.

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius
Tio över ett av Ann-Helén Laestadius

Maja bor och går i skolan i Kiruna, staden som är på väg att flyttas, eller rättare sagt rivas, för att lämna plats åt gruvan. För många i staden känns det spännande med allt nytt och för de flesta är det självklart att gruvan, där ju så många arbetar, måste få fortsätta att växa. För Maja är det dock en skräck att hennes stad och hem vilar på en gruva där det varje natt sker sprängningar som får det att mullra där hon ligger i sin säng och känner paniken komma krypandes. Där nere i gruvan jobbar också hennes pappa, som hon oroar sig över. Varje natt ställer Maja alarmet på sin mobil och varje natt vaknar hon tio över ett och väntar in sprängningen som kommer 10 minuter senare. Under sängen ligger en färdigpackad väska, redo att tas med ifall hon måste väcka sin familj så att de kan fly för sina liv medan staden rasar.

Situationen blir till slut ohanterlig. Det är slitsamt att inte sova ut och det är tungt att gå omkring och bära på all oro själv. Till slut drabbas Maja av en panikångestattack och hon måste glänta lite på sin oro för sina föräldrar och andra vuxna.

Gruvan och ”stadsflytten” är dock inte bara något som Maja känner skräck för. Där finns också en mer molande sorg, som handlar om allt som går förlorat för Maja och hennes klasskompisar. Nyss gick de i samma klass, bodde i sina vanliga kvarter, vandrade längs de välbekanta gatorna. Snart finns inte de här gatorna längre och Maja och de andra kommer att bo i nya kvarter, i nya hus. En del, som t.ex. Majas bästa kompis mamma, tycker att det är lika bra att passa på att flytta från Kiruna. Fram tills nu har Maja och hennes bästis, Julia, varit oskiljaktiga. De har känt varandra utan och innan och har kunnat dela allt från sina innersta rädslor till de mest pirriga förälskelserna för varandra. Snart kommer Julia att bo i Luleå, 35 mil bort.

Tio över ett är en fantastisk bok om sorgen över att förlora sin barndoms gator och en oerhört tankeväckande bok om hur den här ”stadsflytten”, som det pratas så förvånansvärt lite om utanför Kiruna, påverkar människor, särskilt unga människor. I Majas ålder är det mycket som händer i livet och det är för många en brytningstid där man kanske i någon mening lämnar barndomen bakom sig. I Tio över ett blir det hela snäppet mer brutalt. Gårdar, parker, lekplatser och andra välbekanta platser från barndomen kommer inte att gå att återvända till. För mig, som är oerhört nostalgisk av mig och älskar att omge mig av gamla saker från barndomen, så är det inte svårt att föreställa den sorg så många säkerligen upplever när deras barndoms stad rivs.

Tio över ett är en mycket läsvärd bok, tycker jag. Det är ärligt talat lite stötande att Kiruna och stadsflytten inte får mer uppmärksamhet. Nu har inte jag aktivt sökt någon information i ämnet, men ärligt talat är den här boken det första jag läser som verkligen försöker säga något om hur flytten kan uppfattas av människorna som bor där. Det är dock inte ”bara” för stadsflyttsfrågan och gruvan som Tio över ett är läsvärd, det är också en fantastiskt fin och tonsäker bok om vänskap och första förälskelsen. Nu är det länge sedan jag själv var i Majas ålder, men jag tror att det här är igenkännbart för många potentiella läsare i Majas ålder. Själv kände jag igen mig massor! Och jag gläds något oerhört av att boken utspelar sig i en mindre stad och vågar sig på att beskriva hur det kan vara att leva i en sådan. Det finns så många böcker om t.ex. Stockholm och det känns som att det sällan finns någon som vågar sig på att skriva om andra platser. Här har författaren verkligen lyckats skriva fram en stad och skildrat vilken kultur som råder där, vilka frågor som engagerar människor där. Det behövs fler sådana här berättelser.

Det här är inte Laestadius första bok; Bland hennes tidigare titlar finns bland annat en serie böcker som handlar om en samisk tjej. Jag har för övrigt haft möjlighet att lyssna till Laestadius eftersom hon hade ett författarsamtal här i Umeå här om dagen. Det märktes att hon hade många berättelser inom sig och att hon har mycket hon skulle vilja berätta om samernas situation och om Kiruna. Jag hoppas att hon tar sig tid att skriva dem mycket snart!

Citerat ur Tio över ett

””Vi som stöttar flytten av Kiruna säger att det här är det bästa som kunde hända. LKAB drar in miljarder och vi får många nya jobb. Vi får en helt ny snygg stad. Nya skoteraffärer.”

Han avbryter sig med ett flin och gör en high-five med Linus.

”Vi tror att Kiruna kommer att bli ännu rikare ju mer malm som kan brytas i kruvan.”

Kruvan. Jag hör plötsligt farfars röst. Han säger också kruvan. Men på riktigt. Oscar gör sig bara rolig och härmar en dialekt. När g blir k och gruvan blir kruvan.

Han är glad, bugar och möts av busvisslingar och fler applåder än Alva, men det kanske bara låter mer om vissa.”

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius
Tio över ett av Ann-Helén Laestadius

Om Ann-Helén Laestadius och Tio över ett

Ann-Helén Laestadius (född 1971) är en svensk-samisk författare som har vuxit upp i Kiruna. Hon har skrivit ett flertal ungdomsböcker som belyser hur det kan vara att vara ung och same idag. Debuten, SMS från Soppero, kom ut 2007. Hennes senaste bok är Tio över ett, för vilken hon belönades med Augustpriset 2016. Ann-Helén Laestadius twittrar under @AHLaestadius.

Utgivningsår: 2016 (första utgåvan, Rabén & Sjögren).
Antal sidor: 261.
ISBN: 9789129698985.
Andras röster: Agnes bokblogg, Carolina läser…, dagensbok.com, Eli läser och skriver, Enligt O, Feministbiblioteket, Ugglan & boken

Förlagets beskrivning

”Maja kan inte sova. Hon vill, men hon kan inte. Varje natt ställer hon klockan på tio över ett. Vem ska annars väcka mamma, pappa och lillasyster när huset rasar ner i gruvhålet? Under sängen har hon en väska med ombyten, ficklampa och andra viktiga saker. Om de måste fly, hals över huvud.

LKAB spränger under jord och Kiruna ska flytta. Familjen har fått en ny fin lägenhet, men det enda Maja vill är att bo kvar i sitt gamla hus. Hon litar inte på politikerna och bolagscheferna som säger att stan inte kan rasa. Hon hör ju mullret av sprängningarna på natten, hon känner ju hur marken skakar!

Maja oroar sig för att bästisen Julia ska bli tvungen att flytta till Luleå och att Albin i parallellklassen ska bli kär i någon snygg handbollstjej. Men ingenting skrämmer henne lika mycket som gruvan.”

Hustrun

Hustrun av Meg Wolitzer är en sällsynt snärtig och välskriven roman om att leva ett helt liv i bakgrunden till en ”kulturman” med uppblåst ego – och att till slut bestämma att det får vara nog. Betyg: 4 efterhängsna biografiförfattare av 5.

Hustrun av Meg Wolitzer
Hustrun av Meg Wolitzer

Joan och hennes man Joe sitter på ett plan på väg till Helsingfors. Han är en hyllad författare och hon är hans hustru. Nu ska han ta emot det prestigefyllda Helsingforspriset och Joan förstår med ens att deras närmare 30 år långa äktenskap är över. Hans självgodhet, ständiga otrohet och uppblåsta ego går inte längre att stå ut med. Genom att berätta om Helsingforsvistelsen och genom att ge tillbakablickar på parets liv tillsammans målar Meg Wolitzer skickligt upp förhållandets förfall.

Det känns insiktsfullt och på pricken – varje formulering dallrar av en återhållen bitterhet, sorg och ilska. Liknelserna och ordvalen är så snärtiga att texten ofta upplevs som rolig trots att allting egentligen är extremt sorgligt. Det går inte att säga någonting annat än att det här är en mycket skickligt skriven roman där det märks att författaren har haft en tydlig idé om både vilken berättelse hon vill föra fram och vilken form hon vill hålla sig till – och författaren har inte bara tänkt på detta utan har också sytt ihop det. Någon gång emellanåt känns det dock lite sökt. Det första kapitlet är t.ex. så strösslat med mer eller mindre krystade kroppsmetaforer att jag till slut blev rätt less – fast bara tillfälligt faktiskt. Boken är genialt skriven och lyckas verkligen beröra och väcka tankar.

Det här är inte den första boken jag läser om att vara någons (hemma)fru. Ämnet har t.ex. behandlats i flera av Curtis Sittenfelds romaner, däribland Presidentens hustru, som berättar om en fiktiv presidenthustrus liv (Laura Bush är förebilden till romanfiguren). Varje gång blir jag lika ställd och förvånad. Som svensk så är det lätt att glömma att det inte på något sätt är självklart att som kvinna kunna göra karriär (eller ens ha ett jobb). Ärligt talat känner jag just ingen som lever ett hemmafruliv. Inte föraktar jag den som prioriterar hem och familj framför jobb, men att, liksom den här bokens huvudperson, på ett rätt oreflekterat och inte speciellt självvalt sätt hamna i hemmafrulivet känns bara sorgligt för mig. Var gör man av sina egna ambitioner och drömmar? Hur står man ut på tråkiga fester och tillställningar där man inte är något annat än en hustru, som ska konversera och ha något gemensamt med andra hustrur? Ett slags svar ges faktiskt i den här boken, men det kändes ändå inte helt tillfredsställande. Visst, jag blir berörd och boken gav mig väl en och annan tankeställare om hur den här hustru-tillvaron kan se ut, men innerst inne har jag bara en röst som skriker ”men ryck upp dig för fan!!”.

Det var förresten länge sedan jag läste någonting så bittert och enkelspårigt. Jag menar det egentligen inte som någonting negativt, det är bara det att Joe så odelat beskrivs som en gris till kulturman och författaren ger honom inte ett enda försonande drag eller någon som helst ledtråd till varför någon annan människa ens skulle vilja ta i honom med tång, än mindre förstår man vad den intill utplåning uppoffrande hustrun ser hos honom. Jag tänkte hela tiden att det skulle klarna under läsningens gång, att passionen, kärleken, värmen, vänskapen någon gång skulle sippra fram, men nej – det blev faktiskt bara värre och värre, tills det till slut känns absurt.

Det här är hur som helst en bok som väcker känslor, i all sin lågmäldhet. Jag måste skriva lågmäldhet, för den skildrar faktiskt ett helt liv i skymundan. Kan någonting bli mer passivt och ändå provocerande än så? Jag tyckte att det var en mycket bra bok. Trots en ”kulturman”-debatt, som har rasat på kultursidor för inte allt för länge sedan, och trots att det redan finns en hel del ”hemmafrulitteratur” så tycker jag ändå att den här boken känns aktuell och intressant. Den är dessutom vassare skriven än de flesta liknande böcker jag har läst. Jag kan verkligen rekommendera den här boken!

Citerat ur Hustrun

””Vill du att jag ska säga hur stor chans du har att få Helsingforspriset?”

Joe nickade. På bordet stod ett mjölkpaket och just i det ögonblicket råkade min blick falla på det, så jag sa: ”Två procent.”

”Tror du att jag har två procents chans att vinna?” sa han trumpet.

”Ja.””

Hustrun av Meg Wolitzer
Hustrun av Meg Wolitzer

Om Hustrun och om Meg Wolitzer

Meg Wolitzer (född 1959) är en amerikansk författare, som bland annat är känd för bestsellern Hustrun. Hon undervisar även i kreativt skrivande. Meg Wolitzer har en hemsida och en Facebooksida.

Originalets titel: The wife (amerikanska).
Översättare: Peter Samuelsson.
Utgivningsår: 2003 (första amerikanska utgåvan), 2015 (första svenska utgåvan, Wahlströms & Widstrand).
Antal sidor: 233.
ISBN: 9789146229506.
Andras röster: Annika Koldenius, Bokhora, Johannas deckarhörna, Just här – just nu, Och dagarna går…, Stories from the city.

Förlagets beskrivning

”Joan Castleman sitter på ett flygplan tiotusen meter upp i luften när hon bestämmer sig för att lämna sin man, den uppburne och självgode amerikanske författaren Joe Castleman. Joan har stöttat sin man i både med- och motgångar, följt honom på alla resor och uppläsningar. Sina egna författarambitioner lade hon tidigt på hyllan. Nu är hon och Joe på väg till Helsingfors där han ska ta emot ett prestigefullt litteraturpris av finska akademin. Men Joan, som under fyrtio års äktenskap offrat både familjen och sin egen karriär för att leva hans dröm, har tillslut fått nog. Tillvaron som den perfekta författarhustrun har börjat stå henne upp i halsen.

Utifrån denna dramatiska öppningsscen lotsar Meg Wolitzer läsaren genom det Castlemanska äktenskapet, från det trevande mötet på kursen ”Grunder i kreativt skrivande” på College, där han var hennes lärare, till den slutliga brytpunkten som kulminerar i ett avslöjande av en omsorgsfullt bevarad hemlighet.

Meg Wolitzer har skrivit en intelligent, bitsk och roande roman om livsval, äktenskap och skrivande. ”

Ställ ut en väktare

Ställ ut en väktare av Harper Lee
Ställ ut en väktare av Harper Lee

Vi är många som har läst Harper Lees moderna klassiker Dödssynden. I Dödssynden får läsaren följa Scout, som växer upp i den amerikanska södern som dotter till en advokat. När en svart man anklagas för att ha våldtagit en vit kvinna blir det Scouts pappas uppgift att försvara honom. Ett av bokens mest centrala teman är rasism, vilket är något som Scout och hennes bror bland annat får bevittna från läktaren i rättegångssalen. Dödssynden är den enda bok som Harper Lee skrev och hon valde också att leva sitt liv långt från rampljuset och gav just inga intervjuer. Hon var dock tydlig med att hon inte hade för avsikt att ge ut någon mer bok. Kanske just därför blev entusiasmen enorm när det för några år sedan kom ut att ett tidigt manuskript av Dödssynden skulle ges ut under titeln Ställ ut en väktare. Harper Lee, som gick bort 2016, vårdades mot slutet av livet av hennes syster, som också såg till att ta hand om allt som rörde Harper Lees författarskap. Det var när systern avled, och Harper Lee flyttade till ett äldreboende, som manuskriptet plötsligt gavs ut, vilket många menar gjordes bortom Harper Lees medgivande när systern inte längre kunde tillvarata hennes intressen. Ursprungligen benämndes boken dessutom som en uppföljare till Dödssynden och inte som det manuskript som den egentligen är.

I Ställ ut en väktare berättas en liknande historia som i Dödssynden, men från ett annat perspektiv. Scout är nu vuxen och lever i det mer moderna och upplysta New York. Nu återvänder hon till sin barndomsstad, Maycomb, där pappan fortfarande är verksam som advokat och där han arbetar tillsammans med Hank, som är en gammal flirt för Scout. Scout står nu i valet och kvalet hur hon ska gå vidare här i livet. Ska hon återvända till Maycomb för gott och gifta sig med Hank? Hon leker med tanken, men när hon åter bevittnar hur utbredd rasismen är i hennes hemstad så väcks inget annat än vrede och besvikelse.

När Harper Lee lämnade in Ställ ut en väktare till förlaget blev hon rekommenderad att arbeta om texten och skriva berättelsen utifrån Scouts ögon som barn. Det gjorde hon också och det blev succé. Ställ ut en väktare är säkerligen en intressant bok för den som verkligen vill grotta ner sig i Dödssynden och gå på djupet med hur berättelsen egentligen har växt fram. I sig självt är boken dock inte mycket annat än just det manuskript som den är. Berättelsen är rörig och snårig och även om den väcker både tankar och känslor när den beskriver rasismen i den amerikanska södern så räcker det inte ända fram. Storyn är helt enkelt lite tunn och därmed blir allting lite krystat. Jag tyckte faktiskt inte att Ställ ut en väktare var speciellt bra. Nu var det visserligen hemskt länge sedan jag läste Dödssynden, men jag kommer dessutom på mig själv hela tiden med att söka i minnet efter paralleller till just Dödssynden och det stör mig. Jag kan inte rekommendera någon att läsa den här boken, främst för att det känns oklart om Harper Lee verkligen ville att någon skulle läsa den här texten, men också för att Dödssynden är väldigt mycket bättre.

I korthet

Rekommenderas för: Den som läst Harper Lees moderna klassiker Dödssynden och vill grotta ner sig i hur den här berättelsen om rasism i amerikanska södern har vuxit fram.

Betyg: 2 nakenbad av 5.

Citerat ur Ställ ut en väktare

”Hon kastade en blick genom det långa vardagsrummet på de bägge raderna med kvinnor, kvinnor som hon hade känt hela sitt liv och hon kunde inte prata med dem i fem minuter utan att bli fullständigt tom. Jag vet inte vad jag ska säga till dem. De pratar oavbrutet om allt de gör och jag vet inte hur man gör det de gör. Om vi gifte oss – om jag gifte mig med vem som helst i den här stan – skulle det här vara mina vänner och jag skulle inte veta vad jag skulle säga till dem. Jag skulle bli Jean Louise den stumma. Jag skulle aldrig ro iland en sådan här bjudning på egen hand, medan faster Alexandra har hur trevligt som helst. Jag skulle bli kyrkad till döds, bridgekvällad till döds, tvingas tycka till om böcker i bokcirkeln, förväntas ta del i samhällslivet. Det krävs mycket av det jag inte har för att bli medlem i den här klubben.”

Om Harper Lee och om Ställ ut en väktare

Harper Lee är författarnamnet som den amerikanska författaren Nelle Herper Lee (1926 – 2016) använde sig av. Hon är känd för den Pulitzerprisbelönade och mycket älskade romanen Dödssynden (To kill a mockingbird) som kom ut första gången 1960 och som filmatiserades två år senare (svensk titel: Skuggor över södern). 2015 gavs ett tidigt Dödssynden-manuskript ut under namnet Go set a watchman (Ställ ut en väktare).

Originalets titel: Go set a watchman (amerikanska).
Översättare: Eva Johansson.
Utgivningsår: 2015 (första amerikanska utgåvan, HarperCollins), 2015 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag).
Läs även: Dödssynden.
Antal sidor: 283.
ISBN: 9789100154677.
Andras röster: Bokhora, Feministbiblioteket.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Det har blivit femtiotal i småstaden Maycomb i Alabama. Den nu vuxna Jean Louise Finch – eller Scout som hon kallas – återvänder hem från New York för att besöka sin far, Atticus. Scout blir tvungen att brottas med såväl personliga som politiska frågor medan hon försöker förstå sin fars syn på samhället, liksom sina egna känslor inför platsen där hon växte upp.

Ställ ut en väktare är Harper Lees första roman på över femtio år och den andra någonsin som ges ut. Den skrevs innan Dödssynden (To Kill a Mockingbird), men utspelar sig kronologiskt sett efter händelserna i debutboken. Lee trodde själv att manuset hade gått förlorat, tills det återfanns förra året. Ställ ut en väktare är en tankeväckande roman skriven i en turbulent tid, som kastar nytt ljus över en av den moderna litteraturens klassiker.”

Araben

Araben av Pooneh Rohi
Araben av Pooneh Rohi

Det är typiska gråa dagar i Stockholm och Yasaman och hennes sambo springer, som så många andra, på oändligt många lägenhetsvisningar. Yasaman drömmer om vackra trägolv, högt i tak och det rätta, centrala läget. Sambon vill få fler kvadrat för pengarna och rymma den familj som han drömmer om att bilda tillsammans med Yasaman. Som för så många andra i dagens Stockholm råkar det bara vara så att annat än familjebildande har kommit emellan, studier t.ex. Nu har Yasaman slutfört sina studier och står inför nästa stora steg som hon ser det: att doktorera. Hon filar och putsar och ängslas över den ansökan som hon ska skicka in för att förhoppningsvis bli antagen som doktorand. Barn? Ja, hon inser ju att den biologiska klockan borde säga något. Det är bara det att den inte gör det.

I samma stad sitter en man med en prydlig portfölj på tunnelbanan. Ibland är han på möten på arbetsförmedlingen, eller går rent av på arbetsintervjuer, men det framstår bara som oväntade pauser i något som i övrigt mest handlar om att transportera sig och att på så sätt få de innehållslösa dagarna att gå. En gång i tiden var han en framgångsrik ingenjör med ett toppjobb på en stor fabrik. En gång i tiden bodde han med sin familj i ett hus med en vacker liten trädgård. En gång i tiden hade han fru och två små barn. Nu är han ett namnlöst ingenting, en ”arab” (trots att han är perser). Ibland kommer minnena över honom: tortyr, svek, förlust – och skuldkänslor över vad hans livsval har resulterat i och vad han har förlorat längs vägen: längs den väg han tagit sig från Iran och hit, till ett kallt Stockholm.

Rohis namnlösa iranier i Sverige är en man vars allt har smulats sönder. Hans berättelse speglas i Yasamans på ett på intressant och, ärligt talat, helt hjärtskärande sätt. Yasamans sambo heter något så svennigt som Peter och hennes vänner kallar henne för svennebanan-invandrare (hon själv kontrar skämtsamt med att hon är en ”SD-blatte”). Yasaman rör sig ledigt på medelklassiga Söder och har anammat den livsstil som så många andra lever i de här kvarteren, men inte heller detta livsval kommer utan några uppoffringar. Liksom den namnlösa ”araben” bär på skam över allt som han har låtit rinna ur händerna och de barn som han har förlorat kontakten med, så bär även Yasaman på skam: skammen över att ha fastnat mellan två världar – att framstå som vilken svensk som helst men i hjärtat också leva med något som går allt mer förlorat: hemlandets språk, den tusenåriga poesin, maten, kulturen.

Araben är en makalöst bra bok om två mörka sidor av att lämna sitt hemland. Jag, som själv är född i Sverige, kan naturligtvis inte förstå vad det kan göra med människor att behöva göra den här resan, men Rohi lyckas beröra mig djupt och ge mig en glimt av vad några av samhällets ”araber” kan tänkas bära på för erfarenheter. Boken är fantastiskt fint skriven och ingenting är tillkrånglat eller dolt. Boken känns många gånger som att stå som ett ögonvittne till något hemskt och handfallet inte komma sig för att ingripa. Att läsa boken ger på sätt och vis också den skam som en sådan situation skulle framkalla – det är så mycket lidande och skuld och känslor av otillräcklighet som rör sig mellan raderna i den här boken att det gör ont.

Det är bara januari men jag har på känn att jag redan har läst en av årets bästa böcker. Det här är en sådan där sällsynt bra bok som verkligen kan plantera nya tankar och insikter i huvudet. Dessutom är det inte ”bara” en bok om invandring, integration och rasism, det är också en mycket träffande skildring av Stockholm och vår tid och det strösslas tidsmarkörer som verkligen känns igen. Boken känns aktuell och som om den utspelar sig idag. Att jag själv är i Yasamans ålder och har gjort den där resan med doktorerande kanske gör att boken bjuder extra mycket igenkänning till just mig. Jag vet inte om det är så, men jag blev i alla fall väldigt berörd.

Det enda jag i någon mening skulle kunna önska mig är att Rohi höll igen lite och vågade bjuda på lite mer hopp än vad hon mestadels gör i just den här berättelsen. Det blir ibland lite väl kompakt med allt det sorgliga, skamfyllda, skuldtyngda, stressade och sorgliga. Det är dock en mycket obetydlig invändning, för jag tycker verkligen att det här är en läsvärd bok och jag hoppas att många läser den.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill ta del av två berättelser om vad det kan innebära att fly sitt hemland: skulden och sorgen över allt som har behövt lämnats bakom och otillräckligheten den känner som hamnar mellan två kulturer och måste uppleva att den ena bleknar allt mer.

Betyg: 5 nyslipade parkettgolv av 5.

Citerat ur Araben

”Jag ser tillbaka på dokumentet. Skriver in en rubrik. »Research proposal«. Skriver i mitt namn, datum, institution. Ändrar fonten och storleken. Fetar rubriken. Uppför trappan till höger kommer en man med en plastmugg i handen. Han är fyrtio-någonting med ett par beiga byxor som han knäppt över sin stora spända mage lite för högt upp. Brallorna är för korta. Skjortan är instoppad. En riktig nörd. Frisyren indikerar iranier, fresh off the boat troligtvis. Han tittar åt mitt håll men jag hinner precis titta bort mot skärmen och börjar snabbt knappa in lösenordet till mailen. Jag kan se honom i högra ögonvrån. Han står där med sin mugg, till synes sysslolös. Jag ser att han ser på mig. Jag försöker verka upptagen och skriver snabbt ett svar på en kommentar på Facebook som jag sen raderar. De höga dörrarna till entrén går upp och en kvinna i hans ålder kommer in och blir stående mitt på golvet och ser sig om. Jag ser i ögonvrån hur han går fram till henne.

»Hej!«

»Hej.«

Jag sneglar åt deras håll. De står vända mot varandra och ser inte mig. Hon är blond, ser ganska nördig ut hon också. Han har ställt sig i vägen för henne och hon slänger en blick bakom honom som om hon letade efter någon.

»Jag är masterestudent här på KTH. Du är också estudent eller?«

Definitivt iranier.

»Nej, nej det är jag inte.« Hon tittar bakom honom igen.

»Jaså?«

»Nej, nej jag är färdig med studierna så att säga.«

Shit, han känner henne inte.

»Jaså? Vad du har estuderat?«

»Eh … jo jag är journalist.« Jag kan se att hon ler lite förläget.

»Aha! Djornalist? Det är micke intressant. Jag estuderar fizik. Här på KTH.« Han visar med muggen över byggnaden.”

Araben av Pooneh Rohi
Araben av Pooneh Rohi

Om Pooneh Rohi och om Araben

Pooneh Rohi (född 1982) är en svensk författare och doktorand i lingvistik. Hon är född i Iran, men har växt upp i Stockholm. Rohi debuterade som författare 2014 med romanen Araben. Pooneh Rohi har en Facebooksida.

Utgivningsår: 2014 (första utgåvan, Ordfront förlag).
Antal sidor: 280.
ISBN: 9789170377549.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON.

Förlagets beskrivning

”Araben rör sig genom ett vitt Stockholm. Under natten har snön fallit, skamlöst och fritt som om den hade rätt att invadera och bosätta sig, som om den på eget bevåg kunde komma och ockupera stadens alla gator. Araben som trampar den har blivit en gammal man. Och drömmen om det nya landet, om att bli ett med det, om att smälta samman, tjäna och nyttjas, är för länge sedan begraven.

Någon annanstans i staden finns Yasaman. Hon har lyckats med det. Lyckats så bra att folk tror att hon är adopterad. Så bra att hon letar efter bostadsrätt i närförort med äkta trägolv och högt i tak. Så bra att barndomsminnena från Iran bara är en hägring i minnet, en doft av sältan från havet, en känsla av värme som kväver och fastnar i halsen.

Araben är en roman om våra val och om skulden som kommer med dem. Skulden till det nya landet och till allt man lämnat bakom sig. Till barnen, för det som gick förlorat och den förälder man inte klarade av att vara. Och till föräldrarna, för allt det de gav upp.”