När jag läser Delhis vackraste händer är det framför allt en sak som slår mig: varför har jag inte hört talas om den här boken förut? Ibland kommer det ju ut sådana här lättsamma, hyfsat lättlästa böcker som verkligen slår igenom. Hundraåringen… är en sådan. En man som heter Ove en annan. Plötsligt läser var och varannan person, även de som inte brukar läsa särskilt ofta, och alla hyllar och älskar och tycker att boken är det roligaste de läst. Själv brukar jag tänka ”Eh..?” om sådana böcker. 😉 Jag är lite svårflörtad när böcker har hyllats sönder… Men den här boken är alltså i precis samma anda, utan att för den sakens skull ha gjort något som helst väsen av sig? Märkligt! Formuleringarna är roliga och sitter bra. Humorn finns där. Berättelsen är inte sytrådstunn, samtidigt som den inte ger sig in på djupet i några svårare ämnen. Jag finner det märkligt att boken inte har nått ut bättre.
Boken kretsar kring Göran: medelsålders, frånskild och nu precis nybliven arbetslös eftersom han förlorat jobbet på den kommunikationsbyrå där han har jobbat i evigheter, dock mest med att surfa på fotbollssidor. På något sätt går han med på att följa med vännen och reseledaren Erik på en gruppresa till Indien. Helt oväntat kommer han också att stanna kvar i landet mycket längre än vad han kanske hade tänkt från början.
Jag tyckte att den här boken var både rolig och avkopplande. Den är inte speciellt utmanande, men det är ju inte alltid det är just det man söker i en bok heller. Som sagt, för mig är det här absolut en bok som är minst lika bra som Hundraåringen… Faktiskt ganska mycket bättre..! Här finns en tempo som den mer populära feel good-boken saknar och en spännande miljö som är kul att läsa om. Dock med en viss varning över att det kanske är klyschigt i överkant i skildringen av den indiska kulturen. Jag har aldrig varit i Indien, men gissar att det är lite onyanserat att beskriva indier som människor som är så många att de har hittepåjobb (t.ex. en dörrvakt som absolut inte behövs till en butik som säljer underkläder och där det också jobbar ett antal personer med att knappa in saker i kassan, slå in varorna, hjälpa kunderna etc… Eller som den som jobbar med att smutsa ner skor, så att kompanjonen kan ta betalt för att putsa dem… o.s.v.). Nåväl. Det här är ändå en varm och fin bok, tycker jag. Göran får verkligen möjlighet att blomma ut i Indien och komma ur sitt bittra skal och gubbighet. Gillar att läsa om sådant!
Redan tidigt i Kanada avslöjar Dell, bokens berättare, att hans föräldrar har begått ett brott och hamnat i fängelse. Långsamt, men inte tråkigt, återberättar Dell de skeenden som ledde fram till att hans familj, som kanske verkade så välfungerande, splittrades. Den slutliga separationen sker ungefär halvvägs i boken, som inte är speciellt tunn. Fram till dess läste jag fascinerat och kände mig oerhört nyfiken på utveckligen. Sedan är det som att boken tar en, för mig, märklig utveckling. Dell smugglas, enligt hans mammas önskemål, över till Kanada, för att bo hos en man som är bror till en av mammans vänner. Han rycks så ur sitt sammanhang och tas ur skolan för att bo hos en man som han inte känner, en man som också har ett skumt förflutet och som visar honom mycket lite intresse. För mig är det helt obegripligt att en mamma (eller pappa) vill att barnen ska bo hos kriminella, okända människor i ett land där de måste ljuga om sin identitet och hålla sig undan. Alternativet till mammans lösning anges lite vagt vara att ”bo på barnhem” eller ”skaka galler” (varför? Dell har ingenting med något brott att göra, inte i det skeendet i alla fall). Det kanske är detta boken handlar om; de logiska luckor man kan göra i desperation? Något slags kollektivt straff som drabbar en hel familj när någon halkar in på en kriminell bana? Själv fattar jag typ ingenting. Över huvud taget känns boken kryddad med scener som jag inte förstår. En incestscen. En illaluktande och sminkad nazist som Dell måste hänga med i Kanada, eftersom nazisten är den enda som verkar bry sig om honom. En syster som rymmer. Jag fattar att man ska förstå att det betyder något viktigt i berättelsen, men vad? För mig är boken en samling lösrycka scener som berättar något som far över mitt huvud.
Jag tyckte verkligen att boken var fantastisk fram tills den nådde Kanada (haha). Det är trots allt något i berättandet som är mycket fängslande. Ford skriver så mycket och långt om saker att det ständigt bygger upp en förväntan. Hela tiden strösslar han med ödesmättade meningar i stil med ”det var sista gången jag såg honom”, ”jag skulle aldrig mer återvända dit”. Mitt problem med boken är kanske att förväntningarna och spänningen aldrig landar i något intressant, utan mest rör ihop sig till något obegripligt.
Kanske hade jag för höga förväntningar på den här boken. Kanske var jag på fel humör. Men boken innehåller för många konstigheter för mig att haka upp mig på att jag faktiskt inte tyckte att den var så himla bra. Jag kan köpa alla möjliga sci fi-grejer och fantasyvarelser, men att skicka sin son till en trasig framtid..? Och att som Dell skiljas från hela sin familj och bara ta det med ett ”jaha” och inte fundera över rättegångar, påföljer, återförening? Den här boken känns helt orimlig.
Anna och Mats har precis skrivit på skilsmässopappren. Jag, som aldrig ens har varit sambo, har naturligtvis lite svårt att relatera till de känslor och tankar som kan dyka upp vid en skilsmässa, men för mig känns det här verkligen autentiskt. Jag har inte läst något av Helena von Zweigbergk tidigare, men jag lyssnar alltid på hennes Oförnuft och känsla i P1, radioprogrammet som kretsar kring känslor och upplevelser man kan ha som människa. Faktum är att det är ett av mina favoritprogram. Boken är inte lika bra som von Zweigbergks radioprogram, om ni frågar mig, men det är ju å andra sidan två jättekonstiga grejer att jämföra.
Det här är hur som helst en fin bok. Både Anna och Mats är måna om att barnen, som är runt 10 och 15 år, ska få det bra i sina två nya hem, men det svider ekonomiskt att ensam stå för kostnaderna för en hel bostad och Mats passar på att ta med barnens datorer till sitt nya hem, så hos Anna blir det inte samma underhållning som hos Mats. Och barnen är ju hemskt måna om att vara snälla mot både mamma och pappa, men för både Anna och Mats blir det lite som att lära känna barnen på nytt och faktiskt känna sig ganska otillräckliga.
Sedan kommer det ju till att gå vidare. Mats har redan träffat en ny, men förhållandet blir bara något han ägnar sig åt varannan vecka, när han inte har barnen. Den nya lägenheten blir varannanveckabostad, där hans nya kvinna inte riktigt får plats. Anna, å sin sida, testar att dejta en änklig på jobbet, men finner ganska snart att det är svårt att som vuxen och med ett bagage gå in i något nytt.
Det känns verkligen som att von Zweigbergk med den här boken har lyckats gå till botten med vilka svårigheter, men också lättnader, en skilsmässa kan leda till för ett par. Kanske är det inte en bok jag tänker på som en bok med jättestora litterära kvalitéer, men det är verkligen en insiktsfull och tankeväckande bok. Och det tycker jag alltså trots att jag ju tillhör helt fel målgrupp för den här läsningen. Faktum är att jag typ grät på slutet för att jag tyckte att den var så fin. Det är inte alltid man kan vara tillräcklig som människa, särskilt inte efter en skilsmässa, kanske. Inte heller är det någon som har lovat att livet skulle vara enkelt och fyllt med extravaganser. Men ändå finns det någonting himla fint i livet och någonting väldigt fint även i relationer som tagit slut och det här är något som von Zweigbergk skildrar väldigt bra. Hon lyckats även väldigt bra med att måla upp karaktärerna i den här boken, som den undvikande tonåringen Sebbe och som Molly, som är så mammig och pappig men som också har sina hemligheter. Hon är en människokännare, von Zweigbergk. Det är något som är säkert.
Jag läste i Ny Teknik förra veckan att det nu finns prenumerationstjänster där man kan abonnera på e-böcker, ungefär som Spotify fast för böcker. E2GO (som jag själv inte har testat) har precis börjat med detta och Storytel är på gång att lansera en sådan tjänst. Först tyckte jag att det lät kanonbra och jättekul, men sedan kom jag på att det säkert innebär att man läser uppkopplad via sin telefon eller surfplatta. Själv läser jag ju helst på läsplatta, vilket är mycket mer bekvämt för ögonen och så länge man gör det så är man nog fortfarande tvungen att köpa sina böcker eller låna på biblioteket. Jag är också lite tveksam till om det här kommer att slå igenom med tanke på att det fungerar så smidigt med just bibliotekslån!
Men ja, så länge det är krångligt att handla e-böcker hos de stora giganterna bland nätbokhandlarna, så kanske sådana prenumerationstjänster har en chans… Jag har ju skrivit om min dåliga upplevelse av e-boksköp för inte så länge sedan. Jag fick för övrigt en del kommentarer till det inlägget, bl.a. av Endast e-böcker som satte ihop en liten guide till nätbokhandlar som säljer e-böcker. Bra initiativ!
Jag borde läsa min egen blogg oftare. 😉 Jag har helt glömt att jag tänkt läsa bokklubbsböckerna jag skrev om för ett tag sedan… Nu har jag istället påbörjat en helt annan ny e-bok i mobilen: Kanada av Richard Ford. Älskar den, än så länge..! Har du läst?
Jag måste börja med att skriva en generell sak om deckare, så har jag det sagt. Det finns få genrer där jag är så känslig för felaktigheter och logiska luckor som när det kommer till deckare. När poliser privatspanar (och gör helt koko brottsplatsundersökningar under dessa spaningar), går på magkänsla istället för fakta och ber släktingar att göra diverse undersökningar, så tappar jag intresset. Pepparkakshuset är inte på något sätt extremare än annat i genren, men den lider liksom de flesta deckare av scener som känns direkt sökta och/eller skaver på flera sätt.
Inneboende i deckargenren är ju dock att det ofta är så spännande att man vänder blad i alla fall… Och i den här boken är det faktiskt ganska spännande. Handlingen kretsar kring en serie mordfall, där offren också har torterats. Vad vi som läsare får veta redan från början är att offren, som verkligen lever helt skilda liv, faktiskt har en koppling: de har alla gått i samma lekskola, där de också hade helt olika status i den hårda hierarkin. Thomas hör till de som stod längst ned på den sociala stegen och var också offer för grymheter av de andra barnen (faktiskt så grova grejer att jag har svårt att köpa dem!). När han så träffar sin barndoms värsta plågoande i tunnelbanan får han ett infall och följer efter honom.
Det är verkligen en del plågsamma och oerhört grova tortyrscener i den här boken, tycker jag. Ett och annat känns också allt annat än trovärdigt. Men, som sagt, man läser ändå och underhålls på något sätt. Typisk deckare, varken mer eller mindre, om du frågar mig.
Vad ska man egentligen göra av alla väntetider som uppstår i vardagen? Telefonköerna? Tiden det tar att transportera sig några hållplatser med stadsbussen? Väntan på att vattnet ska koka upp? En del tycker nog att man i sann mindfulnessanda ska fånga dagen, men själv tycker jag att man ska läsa en (e-)bok. Jag läser alltid e-bok i hissen, i kön på Konsum, på tågstationen etc. Det här är en sådan bok jag har läst ut under typiska väntetider i vardagen och det är också en bok som är skriven just med telefonköer och annan väntan i åtanke.
I Du behåller din plats i kön har Martin Wänerholm samlat en mängd noveller som är lämpliga att läsa med allt från 1 till 29 samtal före i kön (de är bland annat organiserade efter antal samtal före i kön). Jag tycker det är hemskt kul initiativ och tyckte att det här var en extra bra bok att ha med sig i mobilen, just för att texterna är så korta och anpassade just för väntetider. Det är en samling noveller som både är underhållande och finurliga!
Du kan köpa boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Boklysten har också läst och recenserat den.
I Ru skriver den kanadensiskte författaren Kim Thúy om hennes familjs flykt från Vietnam. Det är ingen tjock bok (e-boken är på knappa 70 sidor), men hon lyckas verkligen med konststycket att i koncentrerade meningar skildra fasorna under resan och livet och läget i Vietnam, med konflikten mellan nord och syd. På ett gripande sätt berättar hon om hur de i stor fattigdom och med den underlägsenhet som föjer på att komma från en helt annan kultur, slår sig ned i ett nytt sammanhang. Hon skriver kärleksfullt om sin autistiske son, sin släkt och vad som hände dem. Fattidgomen, prostitutionen och vidrigheterna som landsmän hamnat i; och vad människor i hennes nya land också befinner sig i.
Jag tycker att det är en fantastisk bok. Jag förstår inte hur hon får ihop det, men det får hon verkligen. Berättelsen rör sig i tid och rum, men vävs samman på ett finurligt sätt, och hur hon än lyckas, så får hon det verkligen att gripa tag. Inte vet jag någonting om vad det vill säga att utvandra, men jag tror att Thúy verkligen ringar in det i den här boken, där hon så fint skriver om identitet och kultur, vad vi tar med oss och lämnar kvar och vad vi återser när vi återvänder till det land som lämnats.
En fantastisk liten bok! Den stora styrkan är koncentrationen; hur orden sitter precis rätt för att med mina möjliga ord måla upp den värld hon skildrar. Jag tänker ofta att det är det som verkligen skiljer bra författare från riktigt bra författare; att välja att inte skriva, istället för att faktiskt göra det. Jag är mycket imponerad och mycket glad över denna lilla, men stora, läsupplevelse.
Här om veckan skrev jag ett präktigt inlägg om att jag tycker att folk ska akta sig för ogenomtänkta impulsköp på rean. Jag hade själv ingen plan att shoppa någon reatitel. Bara några dagar senare kom jag dock på att jag kanske ändå skulle leta efter några fynd. Många webbutiker har ju även e-böcker på rean! Bra idé! Tyvärr var den svårgenomförd.
Dito, som marknadsför sig med ”utsedd till Sveriges bästa tjänst för e-böcker” är lite av ett skämt. Jag uppmärksammade redan här om året hur krånglig deras webbsida är. Faktum är att jag var tvungen att ge upp, för att jag inte pallade allt krångel och allt klickande och alla konstiga felmeddelande
Har Dito blivit bättre? Knappt! Visst, det krävdes bara ett par klick för att registrera ett kort och genomföra ett köp, men det finns fortfarande mycket i övrigt att önska, framför allt när det gäller att hitta och välja böcker. Böckerna i webbutiken går nämligen inte att sortera eller filtrera, så man måste redan på förhand veta vad man vill ha, så att man kan söka upp rätt bok. Om man planlöst letar efter reatitlar måste man alltså scrolla sig igenom en lång lista med böcker. Det saknas en kundkorg, så om man, som jag, vill göra sig en bild av utbudet, lägga allt intressant i en kundkorg och sedan sålla innan man går till kassan, så är man ju rätt körd. Man får helt enkelt skriva ned en lista och sedan söka fram bok efter bok och köpa dem en och en. När varje köp är genomfört hamnar man för övrigt i någon slags bokhylla, så man måste så att säga börja om från början och hitta tillbaka där man var om man vill köpa fler böcker. I den där bokhyllan kunde man ju för övrigt tro att tidigare köp skulle vara lagrade i händelse av att man behöver ladda ned dem på nytt, men det verkar som att mina tidigare köp magiskt är borta. Dessutom måste det ju sägas vara helt otroligt att Ditos hemsida inte är anpassad för små skärmar, när man nu enbart säljer e-böcker, som man ju mycket väl skulle vilja kunna ladda ned direkt till mobilen. Appen hjälper fortfarande inte i det här fallet. Appen heter nu för tiden Nya Dito, men är fortfarande en totalt meningslös e-bokläsare varifrån man inte kan köpa e-böcker. Inloggningen till såväl webbsidan som appen är, såvitt jag kan förstå och som kanske den enda inloggningen i världen, känslig för versaler även för användarnamnen, vilket gör att man lätt luras att ändra lösenordet = extra krångel.
Med andra ord krävs det klick, på klick, på klick, på klick, på klick, på klick för att köpa några e-böcker.
Nej, Dito är fortfarande allt annat än imponerande, så visst är det ganska oroväckande att de tydligen erbjuder Sveriges bästa tjänst för e-böcker. Nu har jag dessutom även testat Mondo, Adlibris kopia. Mondo är verkligen till förväxling likt Dito, men med några små välkomna förbättringar i navigeringen.
Nej, herregud. Inte ens jag, som är mer teknikintresserad än snittet och som har läst e-böcker på läsplatta i tre års tid, orkar handla regelbundet i sådana här webbutiker. För mig framstår det som helt obegripligt att någon som inte redan är frälst skulle orka ta sig igenom alla steg för att göra ett köp.
E-boken är körd. Det är klart att ingen orkar köpa en e-bok när det A) är ganska kostsamt jämfört med att köpa t.ex. pocketböcker B) extremt krångligt.
Och ja, visst känns det trist, för jag älskar ju e-boken och vill att alla ska upptäcka dess fördelar. Men det är bara att inse. Det är långt, långt, långt kvar tills e-boken slår igenom på bred front. Synd att det inte är själva produkten det faller på, utan butikerna som säljer dem. Enklast är att låna e-böcker, för där brukar det vara smärtfritt att få hem sin e-bok. Tyvärr kostar det ju biblioteken en rejäl slant och är inte hållbart i längden att alla lånar istället för köper.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
När jag läser Delhis vackraste händer är det framför allt en sak som slår mig: varför har jag inte hört talas om den här boken förut? Ibland kommer det ju ut sådana här lättsamma, hyfsat lättlästa böcker som verkligen slår igenom. Hundraåringen… är en sådan. En man som heter Ove en annan. Plötsligt läser var och varannan person, även de som inte brukar läsa särskilt ofta, och alla hyllar och älskar och tycker att boken är det roligaste de läst. Själv brukar jag tänka ”Eh..?” om sådana böcker. 😉 Jag är lite svårflörtad när böcker har hyllats sönder… Men den här boken är alltså i precis samma anda, utan att för den sakens skull ha gjort något som helst väsen av sig? Märkligt! Formuleringarna är roliga och sitter bra. Humorn finns där. Berättelsen är inte sytrådstunn, samtidigt som den inte ger sig in på djupet i några svårare ämnen. Jag finner det märkligt att boken inte har nått ut bättre.
Redan tidigt i Kanada avslöjar Dell, bokens berättare, att hans föräldrar har begått ett brott och hamnat i fängelse. Långsamt, men inte tråkigt, återberättar Dell de skeenden som ledde fram till att hans familj, som kanske verkade så välfungerande, splittrades. Den slutliga separationen sker ungefär halvvägs i boken, som inte är speciellt tunn. Fram till dess läste jag fascinerat och kände mig oerhört nyfiken på utveckligen. Sedan är det som att boken tar en, för mig, märklig utveckling. Dell smugglas, enligt hans mammas önskemål, över till Kanada, för att bo hos en man som är bror till en av mammans vänner. Han rycks så ur sitt sammanhang och tas ur skolan för att bo hos en man som han inte känner, en man som också har ett skumt förflutet och som visar honom mycket lite intresse. För mig är det helt obegripligt att en mamma (eller pappa) vill att barnen ska bo hos kriminella, okända människor i ett land där de måste ljuga om sin identitet och hålla sig undan. Alternativet till mammans lösning anges lite vagt vara att ”bo på barnhem” eller ”skaka galler” (varför? Dell har ingenting med något brott att göra, inte i det skeendet i alla fall). Det kanske är detta boken handlar om; de logiska luckor man kan göra i desperation? Något slags kollektivt straff som drabbar en hel familj när någon halkar in på en kriminell bana? Själv fattar jag typ ingenting. Över huvud taget känns boken kryddad med scener som jag inte förstår. En incestscen. En illaluktande och sminkad nazist som Dell måste hänga med i Kanada, eftersom nazisten är den enda som verkar bry sig om honom. En syster som rymmer. Jag fattar att man ska förstå att det betyder något viktigt i berättelsen, men vad? För mig är boken en samling lösrycka scener som berättar något som far över mitt huvud.
Jag måste börja med att skriva en generell sak om deckare, så har jag det sagt. Det finns få genrer där jag är så känslig för felaktigheter och logiska luckor som när det kommer till deckare. När poliser privatspanar (och gör helt koko brottsplatsundersökningar under dessa spaningar), går på magkänsla istället för fakta och ber släktingar att göra diverse undersökningar, så tappar jag intresset. Pepparkakshuset är inte på något sätt extremare än annat i genren, men den lider liksom de flesta deckare av scener som känns direkt sökta och/eller skaver på flera sätt.
I Ru skriver den kanadensiskte författaren Kim Thúy om hennes familjs flykt från Vietnam. Det är ingen tjock bok (e-boken är på knappa 70 sidor), men hon lyckas verkligen med konststycket att i koncentrerade meningar skildra fasorna under resan och livet och läget i Vietnam, med konflikten mellan nord och syd. På ett gripande sätt berättar hon om hur de i stor fattigdom och med den underlägsenhet som föjer på att komma från en helt annan kultur, slår sig ned i ett nytt sammanhang. Hon skriver kärleksfullt om sin autistiske son, sin släkt och vad som hände dem. Fattidgomen, prostitutionen och vidrigheterna som landsmän hamnat i; och vad människor i hennes nya land också befinner sig i.