Kategorier
-

Böcker alla snackar om: Ett litet liv, Störst av allt

Om man, liksom jag, följer skapligt många bokbloggar och bokkonton på Instagram, Twitter och Facebook och dessutom lyssnar på en hel del bokpoddar så händer det då och då att man får en överdos av vissa böcker. Det är helt enkelt lite för många som läser och skriver/pratar om samma bok.

Sommarens största snackis måste nog vara Ett litet liv av den amerikanske författaren Hanya Yanagihara. Boken beskrivs som en stor berättelse om fyra vänner och deras liv i New York och om hur gruppen hålls samman av den framgångsrike advokaten Jude, som har ett traumatiskt förflutet. På instagram finns den omnämnd i cirka 500 bilder, t.ex. av ciccisbokblogg, som finns i inläggstoppen med den här tjusiga bilden:

Redo för att läsa de sista hundra sidorna!! ? #ettlitetliv #hanyayanagihara

Ett inlägg delat av Ciccis Bokblogg (@ciccisbokblogg)

Ett litet liv kom egentligen ut för närmare ett år sedan , men det är först nu som intresset tycks ha exploderat. Det kanske krävdes lite extra tid innan hypen skulle bli ett faktum – boken är nämligen på dryga 700 sidor, så det tar säkert sin lilla tid att läsa ut den. En annan faktor som säkert har bidragit till att boken har blivit en sådan snackis just nu är att boken är en av de nominerade titlarna till Bonniers bokklubbars litteraturpris Årets bok. Bonniers bokklubbar har varit skickliga på att marknadsföra priset och de nominerade böckerna i olika sociala medier och hos en mängd bloggare och det verkar som att Ett litet liv har utkristalliserat sig till alla ambassadörers älskling, för det är onekligen den som syns mest.

Självklart är jag nyfiken på den här boken! Men det är såklart också en viss risk att läsa en bok som har höjts till skyarna av så många – böcker kan sällan leva upp till högt ställda förväntningar. Ge mig lite argument för och mot att läsa den här boken! Jag skulle vilja skaffa mig lite sansade förväntningar innan jag ger mig i kast med den. 🙂

En annan snackis, även om det har ebbat ut lite, är Störst av allt av Malin Persson Giolito. Även den här boken är något år gammal och även den är faktiskt nominerad till priset Årets bok. Jag förstår mycket väl att intresset för denna deckare är fortsatt högt. Allt talar för dess fördel: det är en deckare (och vem älskar inte deckare?), den har fått priser, däribland Svenska Deckarakademiens pris för bästa svenska kriminalroman, den har nominerats till ännu fler priser, däribland Augustpriset, Malin Persson Giolito har hörts i Sommar i P1 och hennes bok har dessutom rekommenderats i TV av pappa Leif GW Persson, som ju så många ser upp till. Den här boken har jag faktiskt läst! Med andra ord kan jag själv ge lite argument för och emot att läsa den.

Jag tycker absolut att Störst av allt är en läsvärd bok, men jag tror att många deckarentusiaster kommer att tycka att den är långsam och seg. Till skillnad från mycket annat i genren är inte det här en hetsig, actionfylld berättelse om poliser som jagar brottslingar, utan en “rättegångsroman”, där läsaren får följa tonåringen Maja under en rättegång, där hon står anklagad för delaktighet i en skolskjutning. Den spänning som det bjuds på handlar om att sakta men säkert redovisa Majas inblandning. Å andra sidan hör inte jag till deckarentusiasterna och kanske just därför gillade jag det här! Rättegångar känns alldeles för byråkratiskt och stelt för att funka på film, men här får man faktiskt en liten känsla för hur det kan kännas för den som står anklagad för ett grovt brott att vara där.

Störst av allt av Malin Persson Giolito
Störst av allt av Malin Persson Giolito
Kategorier
-

Babel (och Århundradets kärlekskrig)

Ni har väl inte missat att en ny säsong av Babel går på SVT? Jag kan inte lova att jag själv kommer att sitta bänkad och kolla ikväll klockan 20, men jag tittar säkerligen ikapp på SVT Play någon dag. Jag har i alla fall sett det första avsnittet, som gästades av bland andra Ebba Witt-Brattström. Hon är aktuell med sin roman Århundradets kärlekskrig, ifall någon har missat det.

Apropå den romanen så måste jag säga att jag är väldigt trött på allt tjat om den! Jag har noll sug efter att läsa. Det känns som att jag har läst så mycket om den att det inte finns något mer att läsa i den. Dessutom är jag helt ointresserad av Witt-Brattströms exman Horace Engdahl, trots att han är kändis. Det må vara en feministisk och jättebra bok på alla sätt, men nu tycker jag att exponeringen på kultursidorna och i medierna generellt har blivit så extrem att jag backar. En del snackisar blir helt klart söndersnackade. Eller är det bara jag?

Kategorier
-

5 hyllade böcker som jag inte förstår grejen med

Ibland kommer de: de där böckerna som hyllas unisont och som exakt alla tycks läsa samtidigt. Rekommendationerna haglar. Hypen är ett faktum. Sedan kommer tillfället då jag, som allt som oftast är sist på bollen, faktiskt läser den där boken som alla älskat och lyft till skyarna och jag känner: “va?”. Eller så känner jag: “ja, men det här var väl ganska bra… men inte SÅ bra.”. Det är verkligen inte lätt med förväntningarna. Jag menar: inställningen gör verkligen mycket och är förväntningarna skyhöga så är det inte så troligt att boken kan leva upp till dem.

Samtidigt kan jag förstå varför vissa böcker blir sådär massivt omskrivna. Jag vet ju själv hur lätt det är att ryckas med och så lätt det är att posta inlägg på inlägg om samma bok. Jag vet t.ex. inte hur många inlägg jag har skrivit om Jag heter inte Miriam: dels för att jag bloggat om den ungefär varje gång en vunnit priser, vilket är fantastiskt många gånger, och dels för att jag har skrivit ett inlägg om den när jag precis läst ut den och sedan följt upp med diverse tips om den i andra sammanhang. Och jo, det ÄR en bra bok. Men det finns kanske ingen anledning till att den ska vara föremål för 10 fler blogginlägg än andra kanonbra böcker? Om man tänker efter.

Nåja. Här kommer 5 hyllade böcker som jag inte förstår grejen med. Det är böcker som varit extremt ombloggade och rosade på kultursidorna de senaste åren, men som jag bara tycker är lite sådär medelbra. Det är läsvärda böcker allihop, men bara med sansade förväntningar och om man inte pallar läsa dem så har man inte missat ett dugg. 😉 Det är i alla fall min åsikt. 😉

1. Kanada av Richard Ford. Det börjar så lovande. Bokens berättare, Dell, får uppleva något så traumatiskt som sin familjs splittring. Hans föräldrar begår ett brott och hamnar i fängelset. Bokens första halva berättar om händelserna som leder fram till detta och hur Dell försöker tolka och hantera situationen. Sedan ballar det ur. Logiska luckor, stora som raviner, uppstår. Författaren börjar också stapla upp den ena mer konstiga scenen efter den andra. Det känns som att sitta med något slags chiffer. En incestscen. En illaluktande och sminkad nazist som Dell måste hänga med i Kanada, eftersom nazisten är den enda som verkar bry sig om honom. En syster som rymmer. Jag fattar inte vad det tillför och inte hur det hänger ihop. Författaren borde ha knutit ihop säcken när han nådde det som nu är bokens mitt.

Kanada - Richard Ford

2. Steglitsan av Donna Tartt. Jag börjar pang på: varför krävde inte redaktören att den här boken kortades med minst 300 sidor? Den här boken är alldeles för lång och långa passager tillför noll till helheten, som jag ser det. Med det sagt så är det en bok med många intressanta karaktärer och teman. Boken kretsar kring Theo som 15 år gammal får med sig en mycket dyrbar tavla när han hamnar mitt i en terroristattack på ett museum. Han kommer att bära med sig tavlan genom hela livet precis som att han alltid kommer att bära med sig de sår som rivs upp när han förlorar sin mamma i samma attack. Hans liv blir rastlöst, kringflackande och han tar droger för att döva sin ångest. Mycket är bra, men boken är så lång at jag blir lite irriterad. Det är sällan det går att motivera varför en bok ska vara över sjuhundra sidor! Oftast känns det bara… otight.

Steglitsan - Donna Tartt

3. Frihet av Jonathan Franzen. I nuläget minns jag inte ens vad den här boken handlar om. Jag har ett svagt minne av att en av huvudpersonerna har ett ovanligt osmakligt telefonsex. Det är också något grejs om fracking och fåglar. Men seriöst: boken är 650 sidor, beskrivs med blurbar som “Det är en fantastisk roman” och “…boken är tveklöst en av årets litterära höjdpunkter” och ändå har den inte lämnat några som helst spår hos mig. Även ganska kassa böcker brukar beröra när man som läsare behöver leva med dem så länge som man måste när böckerna är tjocka, men den här boken känner jag märkligt nog ingenting speciellt för: ingenting direkt positivt och ingenting direkt negativt. Det är bara en bok om.. något. Och det är inte bra.

Frihet - Jonathan Franzen

4. Stoner av John Williams. Här finns det två läger har jag märkt: de som fullkomligt älskar den här boken och de som knappt tyckte att den var värd att läsa ut. Jag ställer mig någonstans i mitten, men ställer mig verkligen frågande till alla massiva hyllningar. Boken handlar om en man som undervisar på universitetet och mest går omkring och ältar och småtjafsar med sina kollegor. Inte ens jag, som genomlevt forskarutbildningen och hela kitet tycker att det är speciellt underhållande eller kul att läsa om arbetet på en institution. Det mest intressanta med boken är huvudpersonens fru, som sorgligt nog har en liten, liten biroll.

Stoner - John Williams

5. Shantaram av Gregory David Roberts. Det här är inte en lika aktuell bok som de övriga, men förvånansvärt ofta poppar den ändå upp i olika sammanhang och läsare brukar vara översvallande positiva. Själv är jag helt mållös över att den här boken har fått ges ut i den här formen. Känslan under läsningens gång är att författaren har gått och klurat på några olika storys ett helt liv och sedan gett upp och skickat alla manus till ett förlag, som obegripligt nog har buntat ihop allt och skickat till tryck. Det här är egentligen flera helt separata romaner som har kokats ihop på ett krystat och konstigt sätt. Jag tror boken är på över 900 sidor. Det finns i princip inga ursäkter för att ge ut en så tjock bok, särskilt inte när den inte är speciellt intressant.

Shantaram - Gregory David Roberts

Kategorier
-

Snart kommer Millennium 4

Nu är det bara några veckor kvar tills den fristående fortsättningen på Stieg Larssons Millenniumtrilogi kommer ut. Boken kommer att släppas samtidigt i 25 länder, om jag har förstått det rätt, och utgivningsdatum är den 27/8. Jag är ärligt talat inte speciellt förtjust i någon av de första 3 böckerna, men jag erkänner villigt att jag är rätt ensam om att inte riktigt se storheten i Stieg Larssons deckare om Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist.

Inte minst märks det på förlaget att de räknar Millennium som en av deras största guldklimpar. I gårdagens DN fanns en riktigt läsvärd dagbok där David Lagercrantz, författaren till den fristående fortsättningen, Det som inte dödar oss, delar med sig av “bakom kulisserna”. Han berättar att boken skrevs på en dator utan uppkoppling och att absolut ingenting fick skickas digitalt i något steg av processen. Han berättar om hemliga möten där han smyger in bakvägen på förlaget och de sammanträder i källaren. Det är verkligen mycket hysch-pysch, som om det var försvarshemligheter det handlade om och inte en deckare. Jag undrar lite vad de var rädda för. Att någon skulle sno ett utkast och ge ut det i smyg? Att nyheten om en Millennium 4 skulle läcka ut i förväg och inte tajma deras uträknade PR-plan för när pressmeddelanden och utskick ska gå ut?

Förmodligen ville de väl bara få lite extra skriverier om hemlighetsmakeriet. Jag kan inte se något annat skäl till att hålla på som de gjort.

Nåja. Hur mycket PR-grejs det än finns runt den här boken att bli trött över så måste jag säga att jag är mycket mer peppad på att läsa Det som inte dödar oss än vad jag var av att läsa t.ex. Luftslottet som sprängdes, d.v.s. del 3 i serien. Jag tycker att David Lagercrantz verkar vara en så dedikerad författare. Det var verkligen roligt att läsa om skrivarbetet och hans våndor i hans dagbok i DN. Jag vill faktiskt läsa Det som inte dödar oss. Tids nog. När hajpen har lagt sig. 😉

David Lagercrantz dagbok

Kategorier
-

Dan Browns nya

Jag har sett att Dan Browns nya har skeppats ut till “min” Konsumbutik och säkert till alla andra mataffärer, bokhandlar och bensinmackar också. Jag har inte läst någonting av Dan Brown, men tyckte att Da Vinci-koden (filmen) var rätt spännande.

Det som fascinerar mig med Dan Brown är att ungefär alla som läst honom hävdar att han är tjatig och att böckerna inte går att hålla isär eftersom de är så till förvillelse lika. Och ungefär alla, vare sig de läst honom eller inte, anser inte hans böcker vara några som man stolt ska snacka om att man läst.

Och ändå. I princip inga andra böcker, förutom, möjligen, böcker av Paulo Coelho samt EL James porrtrilogi, har samma spridning! Och andra böcker översätts knappast under samma press. Som jag har förstått det är det så bråttom, bråttom, bråttom att man delar upp boken i olika delar och slänger iväg till ett gäng olika översättare som ska dra igenom sin del så fort som möjligt. Bara en sådan sak känns ju inte helt.. kvalitetssäkrat.

Inferno - Dan Brown

Jag fattar att man inte kan tjäna en massa pengar ifall man istället travar upp högvis med Mo Yan i varenda kiosk, för jag, som ju trots allt läser mer än snittet, har då inte lätt att ta mig igenom hans böcker. Men finns det ingenting mittemellan? Kan man inte sälja en massa fantastisk och ändå lättläst litteratur i stil med Människor helt utan betydelse (åh, vad den är bra!) eller Doktor Glas?

Det är ju lite infekterat det där med “bra” och “dåliga” böcker, men att marknadsföringen är intensiv och spridningen enorm innebär sannerligen inte nödvändigtvis att böckerna är bra. För en del (tydligen ganska många…) verkar det vara enklast att rycka den där boken som man tänker att “alla snackar om” och som syns överallt. Som svårt boknördig blir jag förstås lite ledsen å deras vägnar eftersom de garanterat missar guldkorn som man kanske måste leta efter aktivt på ett bibliotek för att få tag på. Och nej, jag har fortfarande inte hämtat mig från insikten att pallvis med porr finns i varenda affär (jag har hört dem benämnas “erotika” i några poddar jag lyssnat på den senaste tiden! Lägg av, kalla de för vad de är!). Jag kan tycka att det vore nice om det inte bara vore direkt förutsägbara böcker som får denna uppmärksamhet. Vem bestämmer egentligen vilken bok som ska hypas och tryckas upp i upplagor så att de finns tillgängliga i exakt alla affärer i hela landet?

Vad gäller Inferno så kommer jag nog inte läsa den och jag tänker inte döma ut den när jag inte har läst den. Tycker bara att fenomenet är fascinerande. Kommer du läsa?