Ibland kommer de: de där böckerna som hyllas unisont och som exakt alla tycks läsa samtidigt. Rekommendationerna haglar. Hypen är ett faktum. Sedan kommer tillfället då jag, som allt som oftast är sist på bollen, faktiskt läser den där boken som alla älskat och lyft till skyarna och jag känner: ”va?”. Eller så känner jag: ”ja, men det här var väl ganska bra… men inte SÅ bra.”. Det är verkligen inte lätt med förväntningarna. Jag menar: inställningen gör verkligen mycket och är förväntningarna skyhöga så är det inte så troligt att boken kan leva upp till dem.
Samtidigt kan jag förstå varför vissa böcker blir sådär massivt omskrivna. Jag vet ju själv hur lätt det är att ryckas med och så lätt det är att posta inlägg på inlägg om samma bok. Jag vet t.ex. inte hur många inlägg jag har skrivit om Jag heter inte Miriam: dels för att jag bloggat om den ungefär varje gång en vunnit priser, vilket är fantastiskt många gånger, och dels för att jag har skrivit ett inlägg om den när jag precis läst ut den och sedan följt upp med diverse tips om den i andra sammanhang. Och jo, det ÄR en bra bok. Men det finns kanske ingen anledning till att den ska vara föremål för 10 fler blogginlägg än andra kanonbra böcker? Om man tänker efter.
Nåja. Här kommer 5 hyllade böcker som jag inte förstår grejen med. Det är böcker som varit extremt ombloggade och rosade på kultursidorna de senaste åren, men som jag bara tycker är lite sådär medelbra. Det är läsvärda böcker allihop, men bara med sansade förväntningar och om man inte pallar läsa dem så har man inte missat ett dugg. 😉 Det är i alla fall min åsikt. 😉
1. Kanada av Richard Ford. Det börjar så lovande. Bokens berättare, Dell, får uppleva något så traumatiskt som sin familjs splittring. Hans föräldrar begår ett brott och hamnar i fängelset. Bokens första halva berättar om händelserna som leder fram till detta och hur Dell försöker tolka och hantera situationen. Sedan ballar det ur. Logiska luckor, stora som raviner, uppstår. Författaren börjar också stapla upp den ena mer konstiga scenen efter den andra. Det känns som att sitta med något slags chiffer. En incestscen. En illaluktande och sminkad nazist som Dell måste hänga med i Kanada, eftersom nazisten är den enda som verkar bry sig om honom. En syster som rymmer. Jag fattar inte vad det tillför och inte hur det hänger ihop. Författaren borde ha knutit ihop säcken när han nådde det som nu är bokens mitt.
2. Steglitsan av Donna Tartt. Jag börjar pang på: varför krävde inte redaktören att den här boken kortades med minst 300 sidor? Den här boken är alldeles för lång och långa passager tillför noll till helheten, som jag ser det. Med det sagt så är det en bok med många intressanta karaktärer och teman. Boken kretsar kring Theo som 15 år gammal får med sig en mycket dyrbar tavla när han hamnar mitt i en terroristattack på ett museum. Han kommer att bära med sig tavlan genom hela livet precis som att han alltid kommer att bära med sig de sår som rivs upp när han förlorar sin mamma i samma attack. Hans liv blir rastlöst, kringflackande och han tar droger för att döva sin ångest. Mycket är bra, men boken är så lång at jag blir lite irriterad. Det är sällan det går att motivera varför en bok ska vara över sjuhundra sidor! Oftast känns det bara… otight.
3. Frihet av Jonathan Franzen. I nuläget minns jag inte ens vad den här boken handlar om. Jag har ett svagt minne av att en av huvudpersonerna har ett ovanligt osmakligt telefonsex. Det är också något grejs om fracking och fåglar. Men seriöst: boken är 650 sidor, beskrivs med blurbar som ”Det är en fantastisk roman” och ”…boken är tveklöst en av årets litterära höjdpunkter” och ändå har den inte lämnat några som helst spår hos mig. Även ganska kassa böcker brukar beröra när man som läsare behöver leva med dem så länge som man måste när böckerna är tjocka, men den här boken känner jag märkligt nog ingenting speciellt för: ingenting direkt positivt och ingenting direkt negativt. Det är bara en bok om.. något. Och det är inte bra.
4. Stoner av John Williams. Här finns det två läger har jag märkt: de som fullkomligt älskar den här boken och de som knappt tyckte att den var värd att läsa ut. Jag ställer mig någonstans i mitten, men ställer mig verkligen frågande till alla massiva hyllningar. Boken handlar om en man som undervisar på universitetet och mest går omkring och ältar och småtjafsar med sina kollegor. Inte ens jag, som genomlevt forskarutbildningen och hela kitet tycker att det är speciellt underhållande eller kul att läsa om arbetet på en institution. Det mest intressanta med boken är huvudpersonens fru, som sorgligt nog har en liten, liten biroll.
5. Shantaram av Gregory David Roberts. Det här är inte en lika aktuell bok som de övriga, men förvånansvärt ofta poppar den ändå upp i olika sammanhang och läsare brukar vara översvallande positiva. Själv är jag helt mållös över att den här boken har fått ges ut i den här formen. Känslan under läsningens gång är att författaren har gått och klurat på några olika storys ett helt liv och sedan gett upp och skickat alla manus till ett förlag, som obegripligt nog har buntat ihop allt och skickat till tryck. Det här är egentligen flera helt separata romaner som har kokats ihop på ett krystat och konstigt sätt. Jag tror boken är på över 900 sidor. Det finns i princip inga ursäkter för att ge ut en så tjock bok, särskilt inte när den inte är speciellt intressant.
Kommentera & diskutera gärna!