Min bekantskap med Murakami började bra med pärlan Norwegian wood, fortsatte med den ganska intetsägande Sputnikälskling och avslutades (?) med Kafka på stranden. Jag tyckte verkligen om Norwegian wood och jag önskar att jag hade tyckt om de två andra böckerna också, men det gör jag inte. Nu känns det faktiskt som att jag inte behöver läsa mer Murakami.
Kafka på stranden handlar om en tonåring som rymmer hemifrån, tar sig namnet Kafka och flyttar in i ett privat bibliotek. Parallellt med detta ger sig Nakata, en begåvningshandikappad man som kan prata med katter, iväg från sitt hemkvarter. Underliga saker händer runt omkring. Kafkas far blir mördad samma natt som Nakata mördar en man som torterar katter, det regnar makrill från himlen, Nakata förstår att han måste leta upp en ”ingångssten”, vad nu det är, och Kafka har sexuella fantasier kring en kvinna som kan någonstans tror är hans sen länge försvunna mor. Berättelsen flörtar med myten om Oidipus och innehåller säkert många andra referenser och symboler som man kan förstå om man har en doktorsexamen i litteraturvetenskap. För mig säger den ingenting. Den är lite som jag har lärt mig att Murakamis böcker är som mest: mycket sex (helst lesbiskt och/eller ett möte där en tonåring blir introducerad av en äldre kvinna), konstiga och skruvade händelser, detaljer… Framför allt finner jag det ointressant.
”Den första svenska feministiska romanen” står det på framsidan till den här ljudboksversionen av Carl Jonas Love Almqvists lilla (ja, bara tre CD!) roman från 1839. Vem passar bättre som uppläsare än Gudrun Schyman? Jag tycker att hon gör det galant i alla fall.
Det går an är berättelsen om hur den självständiga och starka Sara träffar Albert, som är sergeant. De träffas på en ångbåt, på resa från Stockholm, och de kommer att göra sällskap resten av resan och ända hem till Sara. Saras mamma är änka, vilket möjliggör att hon och dottern får driva ett glasmästeri. För Sara är det ekonomiska oberoendet viktigt och hon är inte den som låter karlar eller andra bjuda henne på middag eller betala för henne i andra sammanhang. Hon håller inte bara hårt i det ekonomiska utan strävar också efter frihet även på andra plan, inte minst i relationer. Boken väckte faktiskt stor uppståndelse när den kom och det ansågs enormt vågat att Sara förespråkar att par lever ihop utan att dela på sina tillgångar och utan att formellt gifta sig. Att Albert är förälskad i Sara är uppenbart, men går det an att leva som Sara vill? Spoilervaning. Men ja: det går an!
Jag tycker att det här är en fantastiskt fin bok och sedd i sitt sammanhang är den oerhört intressant. Det är lätt att tro att vi idag lever i ett modernt och fulländat samhälle och att det på 1800-talet var ”rena 1800-talet”, men när jag läser/lyssnar på en bok som Det går an slås jag av hur högaktuell den fortfarande är. Det här är fortfarande en bok som man kan diskutera och som fortfarande är relevant.
Vindens skugga är något så annorlunda som en bok om en bok. När Daniel är 10 år tar hans pappa med honom till ”De bortglömda böckernas gravkammare”. Det är en märklig plats, där besökarna får välja en bortglömd bok, eller om det kanske är boken som väljer besökare(?), att beskydda. Daniel väljer boken Vindens skugga, skriven av den, för honom, okände författaren Julián Carax. Boken väcker en lust att ta reda på mer om Carax och hans böcker och efter lite efterforskningar visar det sig att Vindens skugga är en riktigt speciell bok, nämligen det sista återstående exemplaret. Någon tycks ägna all sin tid åt att söka upp Carax böcker för att bränna dem.
Daniel finner sig snart indragen i den spännande berättelsen om Carax liv och det tycks finnas märkligt många beröringspunkter till hans eget.
Det här är en vida omtyckt och väldigt omtalad bok som jag har velat läsa länge. Det är alltid svårt att tycka om en bok när man har höga förväntningar och tyvärr blev det kanske inte en ”wow!”-upplevelse för mig. Boken är en sådan där mystisk och spännande bok där alla personer sätts i sitt rätta sammanhang och alla händelser får en förklaring och vävs ihop, som ett pussel, mot slutet. Jag tycker väldigt mycket om sådant! Samtidigt lämnas väldigt lite till läsaren, så det är väl en smaksak vad man gillar. Min invändning mot den här boken är egentligen att den innehåller så mycket romantik och kärlek och det är faktiskt inte riktigt min grej. Tyvärr! Jag måste ändå säga att jag är nyfiken på att läsa mer av Carlos Ruiz Zafón. Jag tycker att det var en välskriven och fin berättelse.
Jag valde att lyssna på den som ljudbok och den är mycket bra uppläst av Jonas Karlsson, som skickligt ”spelar” bokens alla karaktärer.
Jag vet inte ens vad jag ska skriva om den här boken. Av Murakami har jag tidigare läst Norwegian wood, som verkligen berörde mig, men den här boken sa mig faktiskt ingenting. Det kan möjligen bero på att jag inte gav den tillräckligt med tid och uppmärksamhet, men jag vet faktiskt inte om det är hela förklaringen. Boken är tunn, berättelsen kort. Man hinner inte ens lära känna karaktärerna och jag hinner inte förstå vad författaren vill säga.
Huvudpersonen är en man som är förälskad i en kvinna. Kvinnan tar ett jobb hos en affärskvinna och reser med henne till Grekland, där hon spårlöst försvinner. Mannen åker dit, men finner inte mycket mer än sina känslor. Ja, det finns faktiskt inte så mycket mer att säga. Murakamis trevliga och korrekta språk och lite mystiska fantasivärldselement dyker upp, men sedan är det inte så mycket mer. Om den inte vore skriven av vår tids mest hypade författare hade den nog inte tagit sig så långt, men det är vad jag tror. Det största felet är väl kanske att jag hade höga förväntningar. Och de infriades inte.
För inte så länge sedan läste jag den fantastiska kärleksromanen Oskuldens museum av nobelpristagaren Orhan Pamuk. Jag skulle vilja säga att den här boken, Snö, delar många element med Oskuldens museum. Samtidigt är det en helt väsensskild berättelse. Det här är så mycket mer politiskt och brännande, även om det politiska glimtade förbi även i den tidigare lästa boken. Kanske för att det är så politiskt grep inte den här boken mig på det personliga planet, så som Oskuldens museum faktiskt gjorde, men berättelsen tränger sig ändå inpå, skoningslöst.
I boken får vi, genom Orhan Pamuk, ta del av poeten Kas liv. Pamuk skymtar förbi som en berättarröst ibland och berättar om hur han försöker att skriva sin väns biografi. Ka har i många år levt i exil i Tyskland, men vid bokens början återvänder han till den lilla staden Kars, under förevändningen att han ska göra ett journalistjobb och bevaka ett lokalval. Den egentliga anledningen till hans resa är dock att han vill träffa, och helst fria till, den sköna Ipek, som har skilt sig från sin man. Det han dras in i är dock någonting mycket allvarligt. Alla vägar till staden är avstängda på grund av snöoväder och under tiden görs ett kuppförsök, människor mördas och folket utsätts för kränkningar. Upprinnelsen är en konflikt mellan radikala islamister och republikaner. Som något slags tragiska symboler för meningsskiljaktigheterna finns de så kallade ”slöjflickorna”: flickor som trotsar slöjförbudet och mellan vilka det tycks gå en ”självmordsepidemi”. Mitt i allt detta står Ka: kär, fylld av längtan och med en plötslig inspiration att skriva dikter, men också fången i en konflikt som han inte själv har valt.
Där Oskuldens museum var mycket mer subtil i sin skildring av Turkiet, som ett land med ena benet bland gammaldags traditioner och islam och med andra benet på väg till något västinspirerat, använder Pamuk Snö för att berätta om det med full kraft. I Oskuldens museum kunde man le lite åt det; finna det lustigt när han skriver om människor som försöker att kopiera väst, t.ex. genom att göra läskedrycker, som i slutändan inte smakar något annat än turkiskt. I Snö ler man inte. Jag tycker att den är mycket mer brutal och hopplös, men också väldigt gripande och bra.
Jag är sällan särskilt intresserad av att se filmatiseringar när jag har läst en bok (fast jag gör det nu och då i alla fall!), men en film som jag har längtat efter är Norwegian wood. Dessvärre bor jag i Umeå och här får man hålla till godo med typ Åsa-Nisse. Så: härmed tipsar jag alla som har lyxen att bo i storstäderna att se denna film, som säkert är näsan lika fantastisk som boken. 🙂 Premiären var igår. Själv får jag börja längta efter… DVDn!
Idag är det Alla hjärtans dag och Tematrio uppmanar till att berätta om tre favorittexter som handlar om kärlek.
Den mest fantastiska kärleksroman som jag har läst är utan tvekan Orhan Pamuks Oskuldens museum, även om det inte precis är en lycklig Hollywoodkärlek som gestaltas. Boken lämnade mig med en insikt om att kärlek och lycka kan se ut hur som helst och det gjorde mig glad att läsa om det.
Kejsarn av Portugallien är en bok som på sätt och vis är lite lik Oskuldens museum. Boken handlar inte om kärlek mellan två livskamrater, utan om en pappas vansinniga och gränslösa kärlek till sin dotter. Boken hade kunnat framställa huvudpersonen som en vettlös dåre, men den ger ett fint och varmt porträtt, precis som att Pamuk låter sin huvudperson få behålla någon slags värdighet, trots att han på grund av sin kärlek lever utanför samhällets normer.
Det finns ju många böcker som på ett eller annat sätt behandlar ämnet kärlek, men som tredje bok väljer jag ändå att nämna Molnfri bombnatt, som utspelar sig under andra världskriget och berättar om hur det splittrade ett par, som inte fick gifta sig för att han var SS-man och hon hade en far i koncentrationsläger. Oerhört gripande och en helt fantastisk bok!
Jag har inte hört eller sett särskilt mycket av Mia Skäringer tidigare, eftersom jag (tyvärr?) inte har följt t.ex. Mia och Klara på tv. När jag gav mig i kast med den här boken var alltså mina enda ”förkunskaper” att Mia Skäringer är en hyllad komiker. Tror man att det rakt av är en ”humorbok” är man dock helt fel ute. I Dyngkåt och hur helig som helst delar Skäringer med sig av krönikor och blogginlägg och visst är de vasst skrivna, och många gånger väldigt underhållande, men det är med ett sting och allvar allt är skrivet. Framför allt är det väldigt utlämnade. Skäringer berättar otroligt öppet om uppbrottet med expojkvännen, försöken att få den nya familjesituationen att funka, sitt sexliv etc. Ibland tycker jag att det blir lite för mycket. Å andra sidan är det rätt skönt med en såhär osminkad bok, och det är nog också Skäringers syfte att berätta rakt av hur det är, att liksom visa läsaren att hennes liv inte är sådär ytligt och glättrigt som många andra bloggares och krönikörers verkar vara.
Framför allt poängterar Skäringer ofta och mycket att hon är otroligt glad över sitt liv och att hon är impulsiv, skaffade barn tidigt, flyttade ut på en ö etc. Bra för henne! Men ibland blir det lite väl raljant när hon gör sig lustig över de som vill planera när de vill skaffa barn och de som över huvud taget trivs med att planera och strukturera mycket i livet. Det är fint att Skäringer är tydlig med att hennes livsstil fungerar och att man inte behöver vara så duktig hela tiden, men samtidigt känns det som att hon hela tiden vill bevisa att det är just hon som är duktig och har hittat det optimala sättet att leva och då får det lite motsatt effekt.
Jag har lite blandade åsikter om boken, men tror kanske också att jag är i fel situation i livet för att fullt ut uppskatta det här. Jag kan i alla fall konstatera att Skäringer verkligen kan skriva och sätta ord på saker och ting, och hon vågar dessutom skriva om allt, även sådant som många inte vill tala om.
Oskuldens museum är en helt fantastisk bok! Redan på baksidan benämns den som en ”kärleksroman”, vilket skulle kunna få mig att direkt ställa tillbaka tegelstenen i hyllan, men medan man läser den finner man att det alls inte är en bok med tramsigt kärleksdravel. Faktiskt handlar den om något som till en början känns ganska skilt från den kärlek som man tror sig veta något om.
I centrum står Kemal, som hör till Istanbuls societet – den lilla klicken med superrika människor som lever ett land som i övrigt är ganska fattigt: ett land som står med ena benet bland muslimska traditioner, men som samtidigt så gärna vill anamma allt europeiskt, utan att riktigt lyckas. Det är i mitten av 70-talet och Kemal inleder en affär med den avlägsna släktingen Füsun. Det är dömt att inte leda till något. Först förhindras deras relation av att Kemal är förlovad med en annan kvinna och sedan av att Füsun hinner gifta sig med en annan man. Kemal kan dock inte glömma Füsun.
Hans fixering vid Füsun driver honom till sjukdom. Han kan inte släppa henne ur tankarna och hela hans liv byggs upp kring hennes liv och kring förhoppningen om att de ska få varandra till slut. Han ägnar åtta år åt att regelbundet, och ofta, besöka Füsun och hennes familj över oändliga middagar och medan han är där kan han inte avhålla sig från att, likt en kleptoman, sno åt sig saltkar, prydnadshundar, fimpar och lite vad som helst som kan påminna honom om Füsun. Han samlar på sig enorma mängder prylar från Füsuns hem och han ägnar mycket tid åt att känna på dem och fantisera om sin älskade. Som svepskäl för sina regelbundna besök hos Füsuns familj, kommer han på att han ska finansiera en filmatisering, som ska göra Füsun till filmstjärna, vilket är hennes stora dröm. Projektet är dock, även detta, ganska dömt på förhand, eftersom Kemal inte kan med att släppa in Füsun i den oskyddade världen som filmvärlden tycks utgöras av.
Kemal framstår naturligtvis inte som en särskilt frisk person och situationen framställs som ganska rubbad, men det fina med boken är att den inte dömer någon. Det är ingen Hollywoodkärlek. Kemal drömmer om något han inte kan få, han dricker för mycket raki och han försummar sina vänner. Varken Kemal eller Füsun lever efter de normer som samhället har, men de lever efter sina drömmar och det är så himla fint att de gör det. Jag älskar hur den här boken slutar. Den lämnade mig med insikten att kärlek kan se ut lite hur som helst och att lycka inte kan definieras av någon annan än en själv. Kemals oändliga kärlek, hur tokig den än är, fascinerade mig djupt. När jag la boken ifrån mig gjorde jag det med helt andra känslor och tankar än när jag började läsa den. Jag vet inte när en bok påverkade mig såhär mycket senast. Det måste vara ett gott betyg.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Min bekantskap med Murakami började bra med pärlan Norwegian wood, fortsatte med den ganska intetsägande Sputnikälskling och avslutades (?) med Kafka på stranden. Jag tyckte verkligen om Norwegian wood och jag önskar att jag hade tyckt om de två andra böckerna också, men det gör jag inte. Nu känns det faktiskt som att jag inte behöver läsa mer Murakami.
