Kanske är jag den enda som inte har läst en enda Wallanderdeckare förut och heller inte har sett någon filmatisering. Nu har jag i alla fall läst den första delen i Mankells serie om polischef Kurt Wallander. Den har några år på nacken, 22 närmare bestämt. Jag funderar på om den känns lite daterad och jag vet inte, men visst skriver man inte deckare såhär idag? Deckare är väl egentligen inte ”min” genre, men jag föreställer mig att deckare nu för tiden måste vara lite överdrivna, tillspetsade och bjuda på överraskningar för att fungera. Det finns ju redan så många deckare och det är svårt att vara nyskapande. I Mördare utan ansikte är det inte särskilt mycket som känns överdrivet eller konstruerat. Tvärtom handlar den om en mordutredning – varken särskilt mycket mer eller mindre.
Det är ett äldre par som brutalt har mördats på sin gård på den skånska landsbygden. Ingen kan förstå motivet och ingen vill mena på att de ens har haft några pengar att tala om och som kunnat locka till sig rånare. Det är grannarna som slår larm en tidig morgon och när Wallander och hans kollegor är på plats så är mannen redan död och hustrun är svårt misshandlad och döende. När hon avlider på sjukhuset några dagar senare kan hon bara väsa fram ett enda ord: ”utlänningar”. När informationen läcker ut till pressen går plötsligt en våg av hot och brott mot flyktingförläggningar, vilket i sin tur kräver ännu mer av utredarna, som nu tampas med flera ouppklarade fall.
Till en början så gillade jag verkligen den här deckaren skarpt. Det kändes så annorlunda, så ovanligt, att boken tycktes följa en ”helt vanlig utredning”. Det ena vanliga dagen på jobbet följer på den andra, eller vad man ska säga. Visst, det är några jakten och biljakter, men det är ännu mer presskonferenser och skrivbordsjobb. Det kändes liksom ärligt, som om det är såhär det går till under polisutredningar. Men sedan var det som att det blev just det som fick boken att tappa mot slutet. Jag gillade lunket, men när brottet visade sig ha ungefär den förklaring man kunnat tänka sig så kändes det lite som att jag trots allt hellre hade velat haft det där spektakulära: att paret hade någon dunkel hemlighet och att det skulle finnas något extra där bakom. Icket.
Jag har lite blandade åsikter med andra ord, men jag är oavsett glad att jag läste boken. Det var en trevlig bekantskap och jag läser gärna fler böcker i samma serie.
Mordet på Orientexpressen är en sann deckarklassiker, helt olik dagens deckare, som fokuserar mer på brutaliteten i mordet och psykologin bakom, än själva mordgåtan i sig. Jag gillar det verkligen. Jag gillar verkligen Poirots klurande, även om jag i och för sig inte tror att man kan lösa brott genom att bara luta sig tillbaka och tänka. Jag blev faktiskt väldigt förtjust i den här oförutsägbara pusseldeckaren, som utspelar sig på Orientexpressen, där en man plötsligt blir mördad. Mördaren måste vara någon av de 12 passagerarna i förstaklassvagnen, men vem?
Jag lyssnade på den här boken som ljudbok och både Josefin med Nobelprisprojektet, som faktiskt bytte bort boken till mig under ett pocketbyte, och Hundöra varnade för den lite släpiga uppläsningen. Jag förstår vad de menar. Det här är inte den bästa uppläsningen jag har lyssnat på, men jag är ändå glad över att jag lyssnade mig igenom den här berättelsen. Jag läser gärna något mer av Christie framöver.
En pedofil, dömd för sexuella övergrepp och mord av flera små flickor, rymmer och begår på nytt samma brott. Den här gången är det Fredrik Steffanssons femåriga dotter som blir brutalt mördad. Sviken av samhället, som inte kunde skydda dottern mot denna ondska, och galen av sorg bestämmer han sig för att hämnas genom att mörda dotterns mördare. Händelsen leder till en diskussion över vad som är rätt och fel och vad som är mord och vad som är nödvärn. Många svenskar följer rättegången och hoppas på att få sitt godkännande för att själva göra sig av med blottare och andra ”odjur”.
Det är en intressant fråga som tas upp och det märks att frågan om kriminalvård engagerar författarna. Börge Hellström är för övrigt en av initiativtagarna till Kriminellas revansch i samhället (Kris), så nog har han intressanta aspekter att dela med sig av. Ändå fastnade jag inte helt för deckaren, kanske för att våldet mot flickan är så brutalt att det är svårt att ta till sig och för att jag aldrig tyckte mig ”lära känna” Fredrik Steffansson och de andra huvudkaraktärerna i boken. Jag tror att författarna hade vunnit på att skära lite i berättelsen och koncentrera den kring enbart Fredrik och hans dotter. Istället finns här många sidospår, som i sig är intressanta, men som gör boken lite spretig.
När jag lyssnade på ljudboken Snabba cash blev jag helt såld och tyckte att den var superspännande och väldigt bra, men jag insåg också att mycket av det som jag uppfattade som bra kunde tillskrivas uppläsaren, Morgan Alling. Jag tänkte faktiskt att jag nog inte hade gillat boken om jag hade läst den i pappersform. Språket är talspråk och det finns en rå jargong och mycket förortsslang. Lite senare läste jag också en totalsågning av Lapidus senaste, Livet deluxe, och insåg att jag nog inte borde läsa någon av efterföljarna till Snabba cash. Det säregna språket återfinns alltså i Aldrig fucka upp, men nu när jag har läst den så är jag verkligen positivt överraskad. Det här var inte dåligt! Språket tillför något och ger en känsla av att det är autentiskt (även om jag naturligtvis inte kan avgöra om det är sådär det snackas i kriminella kretsar; men Lapidus är nog bra på att avgöra detta, för han jobbar ju faktiskt som advokat och har nog sett lite av varje, föreställer jag mig).
Själva boken hänger ihop lite löst med Snabba cash, men står mest för sig själv. Den kretsar kring tre olika personer som helt slumpartat söker efter samma personer och rotar i samma mysterium. En av dem är Mahmud, som nyligt avtjänat fängelsestraff och nu mot sin vilja är indragen i narkotikahandel. Maffian har honom i ett hårt grepp och han vågar inte annat än att springa deras ärenden, men någonstans vill han slå sig fri.
En annan huvudperson är Thomas, en polis som ”sysslar med lite av varje”, eller vad nu var de kallar det när en polis beslagtar narkotika för att ta hem och sälja vidare och ägnar sig åt annat tvivelaktigt. Det är såklart ingen sympatisk egenskap hos Thomas, men han är ändå en av de karaktärer jag känner mest för. Trots att han är oärlig så gör inte Lapidus honom till platt figur, utan han gör Thomas till en person som faktiskt har någon slags idé om vad som är rätt, rättvist, och han låter honom också bli en barnlös man som längtar efter att få igenom en adoption tillsammans med sin fru. Jag gillar att Lapidus låter även de kriminella vara människor. Det är mycket våld, övervåld, mord etc. i boken, men det är faktiskt människor som begår brotten.
För Thomas del består en del av hans övertramp i att han börjar göra en privat utredning kring ett märkligt mordfall. I tjänsten finner han en man som mördats på ett sofistikerat sätt och lämnats utan tänder och med bortsnittade fingertoppar, d.v.s. mycket svår att identifiera. Thomas blir snabbt bortkopplad från fallet, men förstår att han är något märkligt på spåren och kan därför inte släppa det han sett. Det verkar som att någon har raderat rader ur hans rapport kring händelsen. Men varför? Ju mer han snokar, desto mer hotfullt blir det och han förstår snart att spåren leder mot Palmemordet.
Den tredje huvudpersonen heter Niklas och är en f.d. legosoldat som varit i Irak och nu är tillbaka i Sverige med mardrömmar och med sjuka idéer om att städa upp i samhället. Han har en fullständig övertygelse om att det är rätt att mörda män som är hotfulla mot kvinnor. Han utser sig själv till krigare i detta ”krig” som han anser nödvändigt för att skydda kvinnor mot de män som utövar maktmissbruk. Han ägnar således all sin tid och spenderar alla sina pengar på att träna sig i detta ”krig”. I skuggan av vad som nyligt häng i verkligheten, i Norge, kändes det märkligt att läsa om Niklas och hans störda övertygelse.
Tre huvudpersoner och tre berättelser är det alltså, men Lapidus väver ihop historien snyggt och får ihop de tre personernas vägar på ett elegant sätt. Det är spännande från första till sista sidan och tillkommer hela tiden nya faktorer som trissar upp spänningen. Ibland ballar det ur och blir lite överdrivet och ibland blir det i mitt tycke för rått. Överlag tycker jag dock att det är en mycket bra deckare. Det jag känner mig snuvad på är dock slutet, som i och för sig avhandlas för huvudpersonerna, men som inte ges till läsaren när det gäller själva mysteriet som är den röda tråden i boken.
Nirvanaprojektet är del 2 i trilogin om poliserna Walter och Jonna. Det är alltså fortsättningen på Vredens tid, så om du inte har läst den kommer en spoilervarning nu.
Den första boken i trilogin slutade med att Walter och Jonna fann hjärnan bakom ”drog X” – en drog som använts för att framkalla så fruktansvärda vredesutbrott att den drogade mördat folk i deras omgivning. De fann Leo Brageler skyldig, förmodligen med motivet att hämnas för hans frus och dotters olyckliga död. Vad Jonna och Walter inte lyckades med var att få tag på Leo.
I boken behandlas flera spår parallellt. Leo är som sagt inte i häkte, utan är i själva verket kidnappad av några som vill komma åt drog X och forskningen bakom för att använda till egna, dunkla syften. En av polisens egna män, säkerhetspolisen Martin Borg, är inblandad, vilket inte precis underlättar utredningen som pågår. Walter och Jonna förstår snart att fallet är mycket större än en utredning kring mord och en drog: hela den egna organisationen kan vara infiltrerad av personer med koppling till det kriminella gäng som har Leo Brageler i förvar.
Det är väldigt spännande faktiskt! Boken besvarar en del frågor från Vredens tid, men ställer också nya, som förhoppningsvis får en bra upplösning i del 3: Den felande länken, som kommer ut i september. I den första boken hade jag åsikter om själva drog X och annat som jag tar för otroligt och har svårt att köpa. Det har jag fortfarande. Ändå hade jag stor behållning av boken och tyckte att den var snäppet bättre än första boken i trilogin. Det är spännande från första till sista sidan och finns flera intressanta sidospår. Det ska bli riktigt intressant att se hur författaren knyter ihop säcken till slut.
Bluffen är en av de ljudböcker som är nominerade till Iris ljudbokspris i år och visst är det en otroligt bra uppläsning hon gör, Katarina Ewerlöf. Så bra det blir när duktiga skådespelare tar sig an en inläsning! Jag tror faktiskt att Ewerlöf är min nya favorituppläsare.
Själva boken har jag mer blandade känslor inför. Drougge är frispråkig och orädd inför att skriva om porr, prostitution, sex… Jag är lite för pryd för sådant. Jag tyckte att Boven i mitt drama kallas kärlek var alldeles för ”privat” och obekväm att ta del av och Bluffen, som i och för sig inte på något sätt är självbiografisk, känns också lite ”för mycket”, inte minst språkligt.
Bluffen är hur som helst en deckare – den första i en rad, får man förmoda, deckare om Berit Hård. Berit Hård är journalist på den inte särskilt creddiga tidningen Veckans OJ. När hon är på Bokmässan för att spana på kändisar blir hon vittne till hur Jan Guillou segnar ned i något som visar sig vara ett mordförsök. Händelsen sätter fart på en rad händelser för Berits del. Hon får unika bilder som hon kan sälja dyrt till TV4, hon lämnar Veckans OJ, träffar Leif GW Persson och får av honom i uppdrag att snoka i Unni Drougges liv. Genom Drougge dras hon in i en porr/knark-härva och börjar rota i något som skulle kunna vara ett mord av en prostituerad kvinna, men som har avfärdats som en ”naturlig” död av en överdos. Det blir lite spretigt! Samtidigt är det såklart spännande, och också lite extra kul att Drougge har låtit använt riktiga kändisars (en del av dem är ju också personer som hon har haft sina duster med i pressen!) namn i boken.
Berit är förresten en skön karaktär. Hon är en kvinnlig huvudperson i en deckare, men är tack och lov inte en spinkig Lisbeth Salander-typ, utan en stor kvinna som vet hur man tar för sig av pengar, män och annat hon vill ha. Hon är hård och framställs inte som någon som hyser varma känslor för sina medmänniskor, men hon känns ändå som en sympatisk och kul person.
Jag både gillar och ogillar boken, om vartannat. Drougge har humor och jag tycker att det är otroligt roligt av henne att göra en roman där hon blandar in både Guillou, sig själv och GW. Tyvärr tycker jag att boken är något ojämn. Trots det tror jag faktiskt att jag kommer att läsa mer om Berit Hård om jag får chansen.
Hypnotisören fick mycket uppmärksamhet när den kom, dels för att den rosades av kritiker, men också för att det länge var okänt vem/vilka som dolde sig bakom pseudonymen Lars Kepler. Det avslöjades så småningom att paret Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril har skrivit boken tillsammans. Det är två för mig okända författare faktiskt, men nu har jag alltså stiftat bekantskap med deras första deckare.
Jag måste säga direkt att jag är kluven till deckare. Det kanske har att göra med att jag är naturvetare, men jag har en tendens att haka upp mig på detaljer som jag finner osannolika och sedan har jag svårt att gripas av berättelsen. På många sätt har jag faktiskt lättare att leva mig in i och att relatera till fantasyböcker och andra böcker med övernaturliga inslag, för de utger sig inte för att handla om vårt samhälle, utan kan beröra på sitt sätt. Deckare däremot… Här kommer författare undan med halvdåliga missar, som att forensiska undersökningar går på nolltid, men också värre felsteg som att folk överlever dödligt våld (Stieg Larssons Flickan som lekte med elden är i en klass för sig, där en av personerna blir skjuten i huvudet och överlever…). Jag kan inte med det! Det är onaturligt utan att man gör en poäng av det och låter det vara magi eller sci-fi.
Men kluven är jag alltså. Samtidigt som jag inte alls gillar genren på grund av det överdrivna, råa, äckliga och onaturliga, så rycks jag oftast med och vill läsa snabbt, snabbt. Inte för att jag nödvändigtvis tycker att det är så särskilt bra(!), men för att det trots allt är spännande.
Även Hypnotisören är spännande. Jag tycker dock att den lider av att det är lite väl många parallella spår som avhandlas samtidigt. Bokens handlar dels om en slakt av nästan en hel familj. Endast sonen i familjen överlever, men han är svårt skadad och man fattar beslutet att försöka förhöra honom under hypnos. Erik är en erfaren hypnotisör, men har efter ett personligt nederlag bestämt sig för att aldrig mer hypnotisera. Han låter sig dock övertalas att göra det ändå. Ungefär samtidigt blir Eriks son kidnappad. En extra nervkittlande twist är att sonen bär på en blodsjukdom och behöver regelbundna injektioner av ett läkemedel för att inte förblöda. Det blir alltså extra livsviktigt att återfinna pojken snabbt. Det stannar inte här. Boken innehåller även tillbakablickar till Eriks tidigare yrkesliv och vad som ledde fram till att han valde att sluta hypnotisera. Den innehåller en otrohetsaffär och ett slags mysterium med våldsamma barn som agerar under samma namn som pokémonfigurer.
Ja, det blir lite mycket och det kanske kan bli så när två människor ska skriva tillsammans. Det kan förmodligen vara nog så svårt att skära i en berättelse när man är ensam och redigerar och här verkar man ha valt att ta med alla idéer som poppade upp.
Det här var ingen toppenbok för mig. Behållningen var spänningen och jag tror faktiskt att den som gillar deckare kan uppskatta den, men tyvärr är det trots allt inte min kopp te.
Vredens tid är första delen i en trilogi om kriminalkommissarie Walter Gröhn och Jonna de Brugge, som är praktikant från en särskild utredningsenhet inom polisen. Walter är burdus och drar sig inte för att ta alternativa, eller direkt olagliga, vägar för att kunna lösa ett fall och Jonna är slipad och smart. Tillsammans utgör de en perfekt duo för att lösa det svåra fall som de får på sitt bord i boken.
Flera oerhört råa mord har begåtts av personer som har det gemensamt att de jobbar inom rättsväsendet. Motiv saknas i samtliga fall och förövarna beskriver det som att de ingenting minns och att de tappade kontrollen. Lite nystande leder fram till en helt ny drog, Drog X, som verkar kunna programmera till människor att få vansinniga vredesutbrott. Men vem är kapabel att designa en sådan avancerad drog?
Jag har en tendens att dras med i deckare och det här är verkligen spännande. Samtidigt känner jag att något saknas, åtminstone för mig. Om det finns element som jag inte finner trovärdiga så har jag svårt att släppa det och i det här fallet tror jag helt enkelt inte på en Drog X, och då spelar det inte så stor roll att det är spännande. Det finns en intressant twist med korrupta tjänstemän inom polisen och läckor till pressen (Hur aktuellt är inte det just nu förresten? Med tanke på anklagelserna mot Ola Lindholm?) och det tycker jag adderar lite. Samtidigt lämnas de bitarna som cliff hanger till kommande delar i trilogin, så där får man inget riktigt avslut. Sammantaget skulle jag ge boken ett medelbetyg. Boken har ett bra tempo och det är stundvis riktigt roligt, men jag har verkligen svårt att köpa storyn med Drog X och dessutom kom jag aldrig att känna något särskilt för karaktärerna i boken. Jag ser dock fram emot att läsa fortsättningen, för Tegenfalk har lämnat många trådar att ta upp i nästa bok och jag tror att det här kan bli bra!
Den hemliga historien är lite av en moden klassiker och det är lätt att förstå varför. Den suger sig fast redan från prologen, som börjar med den olycksbådande meningen: ”Snön uppe i bergen smälte och Bunny hade varit död i flera veckor innan vi började inse vilken allvarlig situation vi befann oss i.”. Sedan rullas en spännande berättelse upp om ett gäng collegestudenter som ganska brutalt splittras när de efter en tragisk händelse samt ganska mycket sprit och droger kommer fram till den vansinniga lösningen att en i gänget måste mördas.
Gruppen består av sex studenter som också råkar vara de enda studenterna som studerar klassiska språk. Tillsammans utgör de en sluten, liten värld och det är fascinerande att följa hur gruppen utvecklas och söndras och hur allt leder fram till det mord som redan prologen skvallrar om. Just gruppdynamiken och hur de formar sin egen värld, sina egna regler, sin egen etik och moral och hur de till och med har ett ”eget” språk (grekiska) att använda mellan sig är verkligt intressant och väcker mycket tankar för den som vill dra paralleller till hur vår egna värld ser ut.
Boken är skruvad och knappast en berättelse om typiska tonåringar som gör typiska tonårsgrejer, men det är inte det som är grejen. Här är allt närmast surrealistiskt och det är det som gör att man dras in i det och vill läsa mer. Boken tappade nog lite fart ungefär halvvägs, men jag tycker ändå riktigt bra om den.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Kanske är jag den enda som inte har läst en enda Wallanderdeckare förut och heller inte har sett någon filmatisering. Nu har jag i alla fall läst den första delen i Mankells serie om polischef Kurt Wallander. Den har några år på nacken, 22 närmare bestämt. Jag funderar på om den känns lite daterad och jag vet inte, men visst skriver man inte deckare såhär idag? Deckare är väl egentligen inte ”min” genre, men jag föreställer mig att deckare nu för tiden måste vara lite överdrivna, tillspetsade och bjuda på överraskningar för att fungera. Det finns ju redan så många deckare och det är svårt att vara nyskapande. I Mördare utan ansikte är det inte särskilt mycket som känns överdrivet eller konstruerat. Tvärtom handlar den om en mordutredning – varken särskilt mycket mer eller mindre.
