Kategorier
Westover, Tara

Allt jag fått lära mig

Allt jag fått lära mig av Tara Westover är en fascinerande, självbiografisk berättelse om uppväxten i en fanatiskt religiös familj och om resan därifrån. Betyg: 3+ skrotupplag av 5.

Allt jag fått lära mig av Tara Westover är en av förra årets mest omtalade böcker och jag kan verkligen förstå varför. I boken berättar Westover om sin egen livsresa – från en fattig mormonsk familj, styrd med järnhand av en paranoid fader, till en tillvaro på de tjusiga universiteten. Det är svårt att ens förstå hur någon som har fått hålla till godo med hemundervisning och som har levt i en så hårt kontrollerad och tuff värld, kan klara sig så bra på universitetet, och till och med fixa forskarutbildningen på ett prestigeuniversitet.

Resan är dock allt annat än lätt. I familjen ser man skeptiskt på det mesta i samhället – skolor, sjukhus och mycket annat betraktas som kommunistiskt och farligt, något som kan skada dem, vilseleda dem. Det gäller att stå utanför, klara sig på egen hand och att förbereda sig på undergången. Särskilt pappan är misstänksam och han har också den, för honom, så självklara synen att en kvinnas plats är i hemmet. Det är långt ifrån välkommet att Tara ska släppas iväg till universitetet.

Tara lyckas ändå ta sig dit, via ett högskoleprov. Det återstår dock att försöka få ihop de pengar som krävs. Familjen lever på de småpengar som pappan lyckas dra in på sitt skrotupplag och de pengar som mamman tjänar genom att förlösa traktens kvinnor och kurera dem med örtmediciner. Det är oerhört fattigt och torftigt i deras hem, smutsigt och unket. Mina tankar dras till Flickorna, en roman som baseras på sekten runt Charles Manson. Där finns samma skitiga, råa skildring av smutsigt liv och villkor för amerikansk underklass (fast med ett helt annat utfall, såklart).

Tara har inte själv de pengar som krävs för att gå på universitetet och hon är uppvuxen med att ta avstånd från bidrag, något som inom familjen och av den paranoida pappan har setts som ett sätt för staten att kontrollera och övervaka. Vid varje lov måste hon också lära sig att stå emot familjens försök att hålla henne kvar hemma. Under loven och närhelst de får chansen tvingar de henne att jobba med det skitiga, farliga och tunga jobbet på familjens skrotupplag och att genom det ekonomiska sätter de käppar i hjulet för Tara i hennes försök att utbilda sig.

Det är en fascinerande bok om att slå sig fri, men kanske framför allt om priset hon får betala. Under läsningens gång slås jag ofta av hur starka band det kan finnas i en familj, trots att mycket är dysfunktionellt. Här skildras dock inte uppväxten med det avståndstagande som man kanske hade väntat sig. Tara har haft en uppväxt i en familj som på många sätt levt utanför samhället, vilket i mångt och mycket också har lett till fattigdom och lidande, men hon skriver inte om det som om det vore en misär eller något som hindrat henne. Faktum är att hon gjort någon slags akademisk raketkarriär när hon väl tog klivet mot universitetet. Hennes livserfarenheter skildras som erfarenheter så goda som några, vilket de väl också är. Samtidigt blir det min invändning mot boken. Jag förstår helt enkelt inte hur den här livsresan gick till. Jag vet själv hur svårt det kan vara att ta sig genom nålsögat och få forska och jag vet att det inte är en självklarhet att ta sig igenom en akademisk utbildning. Det känns som att mycket är utelämnat i Tara berättelse, där många bitar bara faller på plats helt okommenterat. Dessutom känns kontrasterna nästan sökta – det dras till ytterligheterna när hon å ena sidan rör sig i korridorerna på de tjusigaste av universitet och å andra sidan jobbar på en skrot. Hade det inte varit en självbiografisk berättelse hade jag tyckt att det var ett löjligt grepp att gå till olika extremer på det sättet. Nu förstärker det bara bilden av att det finns saker Westover har vässat för att få fram en starkare story.

Oavsett är det verkligen en intressant bok som väcker många tankar om klassresor, bildning, starka blodsband och om vad vi bär med oss från uppväxten. Jag läste den i min bokcirkel och de flesta blev helt till sig och tyckte att den här boken var fullständigt makalöst bra, bland det bästa de läst. För mig är det nog en typisk “tre av fem”. Kanske ligger en del av förklaringen i att jag lyssnade på ljudboken istället för att läsa själv. En del subtila lager och språkliga finesser har en tendens att försvinna i ljudboksversionen.

Allt jag fått lära mig av Tara Westover

Allt jag fått lära mig har rosats av kritiker över hela världen, låg etta på Barack Obamas sommarläslista 2018 och översatts till 26 språk. Den är en gripande skildring av en ung människas strävan efter kunskap, om att formas som människa, om familj, lojalitet och självförverkligande.

Boken är den amerikanska författaren Tara Westovers internationella bästsäljare om en uppväxt där hon lär sig att förbereda sig för domedagen istället för att plugga matte och historia och umgås med andra barn. Hennes storebror blir den som kommer hem med nyheten att det finns en annan värld bortom gården – en värld som kan ge henne ett helt annat liv.

På en gård vid bergets fot i Idaho bor Tara Westover med sina föräldrar och sex syskon. På somrarna hjälper hon sin mamma att koka örter och på vintrarna arbetar hon i sin pappas skrotverkstad. När hon får ett stålrör genom benet, eller när hennes storebrors ben börjar brinna, åker familjen inte till sjukhuset, hennes mamma behandlar såren med örtomslag. Familjen är mormoner och survivalists – de lever helt avskärmade från samhället. Tara är 17 år när hon för första gången sätter sin fot i en skola. Hon har aldrig hört talas om Förintelsen, Kennedy, Martin Luther King.

Förlagets beskrivning

Originalets titel: Educated (amerikanska).
Översättare: Peter Staffansson.
Uppläsare: Katarina Cohen.
Utgivningsår: 2018 (första amerikanska utgåvan), 2019 (första svenska utgåvan, Natur & kultur), 2019 (den här ljudboken, Natur & kultur).
Antal sidor: 395.
ISBN: 9789127150898, 9789127162396.

Tara Westover

Tara Westover (född 1986) är en amerikansk författare och doktor i idéhistoria. Hon är främst känd för den hyllade debutromanen Allt jag fått lära mig.

Kategorier
Ditlevsen, Tove

Gift

Gift av Tove Ditlevsen är en helt otrolig självbiografisk roman om kärlek, skapande och att hamna i missbruk. Sällan har jag läst en så drabbande skildring av beroende. Betyg: 5 bröllop av 5.

Gift är Tove Ditlevsens självbiografiska roman om hennes liv som ung vuxen och hur hon kom att bli missbrukare. När boken tar sin början är hon gift med den betydligt äldre Viggo F, en redaktör, väletablerad i kulturvärlden. Själv skriver hon på sin första bok och är på väg att skaffa sig ett eget namn i samma kretsar. Viggo F framstår snart som en språngbräda mot något annat, något eget. Paret skiljer sig och Tove träffar en student, Ebbe, med vilken hon inleder en passionerad relation. Nu är det Tove som är den etablerade, den som stå för inkomsterna och tar ansvar. Trots detta är det Ebbe som har makten och håller Tove i ett känslomässigt grepp. Det är intressant att följa spelet. Det här är alltså en framgångsrik kvinna som borde kunna säga ifrån, men som trots allt är den som hukar när det börjar knaka i fogarna. Tänk att känslor kan vara så hämmande! När paret blir föräldrar börjar den bräckliga relationen gå sönder på riktigt. De är till slut otrogna på varsitt håll och snart är Tove gravid igen. Den här gången ser hon det som omöjlig att behålla fostret. Abort är dock olagligt vid den här tiden och det är långt ifrån okomplicerat att hitta en läkare som är villig att utföra ingreppet. Hon vänder sig till en läkare, Carl, som hon hamnat i säng med vid tillfällen. Han vill omedelbart hjälpa Tove.

Vid ingreppet får Tove petidin, en starkt beroendeframkallande och kraftigt smärtstillande opioid. Beroendet kommer omedelbart. Den känslan petidinet ger henne är så stark att den första sprutan kastar omkull hela Toves värld. Nu är det Carl som har hennes i sitt grepp. Det är han som är nyckeln till petidinet. Tove lämnar Ebbe och gifter sig med mannen med sprutorna. Injektionerna fortsätter – alltid kan hon hitta någon förevändning för att de behövs. Hon är manipulativ, Carl är själv psykiskt sjuk och sätter inte emot. Snart krävs det mycket för att uppnå rätt effekt och Tove sjunker djupare och djupare ner i missbruket. Hon är beroende av drogerna, men också av Carl, som tillhandahåller dem. Äktenskap, barn, en öronoperation som kostar henne hörseln på ena örat – allt kan hon gå med på om det också kan ge henne tillgång till de preparat kroppen skriker efter.

När man själv lever milslångt från en värld med droger och missbruk är det svårt att förstå hur ett begär kan sätta sig så starkt. Tove Ditlevsen lyckas dock göra beroendet och missbruket brännande nära. Jag blev verkligen berörd. Hon skriver om ett begär som etsar in evighetslånga banor i hjärnan. Med tiden kommer Tove att få hjälp ur sitt missbruk, men hon kommer aldrig att bli fri: suget efter petidinet går aldrig att utplåna. Gift är en oerhört stark skildring av att vara narkoman.

Titeln på boken är förstås dubbeltydig: den handlar både om petidinet, som förgiftar författaren, och om hennes fyra äktenskap (efter Carl träffar Tove sin Victor, som också blir hennes räddning). Båda betydelserna är intressanta: Gift är verkligen en utlämnande och berörande bok om och av en kvinna som levt ett liv med höga toppar och djupa dalar. Det är en fascinerande färd att få följa med på resan. Vilket liv! Vilken tid! Jag läser med tusen tankar och känslor. Läs den här boken!

Danska Tove Ditlevsen (1917-1976) var på sin tid vida läst och skandalomsusad för sina skoningslöst ärliga böcker, som skärskådar kroppsliga och känslomässiga mänskliga erfarenheter med en blandning av slagfärdighet och skör­het. Hennes böcker återutges nu som moderna klassiker, och kommer bland annat på engelska hos Penguin Classics.

Gift anses av många vara hennes allra främsta verk. Här finns tre kärleksobjekt: männen, drogerna och skrivandet. Gift handlar om fyra äktenskap, det första med den 36 år äldre redaktören Viggo F, och om barnen hon föder. Men också om giftet i den spruta som till slut har huvudpersonen helt i sitt våld. Genom hela denna såriga, hudlösa, vansinnigt skickligt skrivna bok, löper förhållandet till skriften som passion och räddningsplanka. Hon skrev det hon levde, och medierna älskade att skriva om henne. 1956 skriver Ditlevsen själv om symbiosen med offentligheten: ”… med tiden fick hon det avskyvärda något, som vi kallar ett namn, och så småningom förstod hon, att det namnet hade stulits ifrån henne …”

Förlagets beskrivning

Originalets titel: Gift (danska).
Översättare: Ninni Holmqvist.
Uppläsare: Kristina Törnqvist.
Utgivningsår: 1971 (första danska utgåvan), 1973 (första svenska utgåvan, i översättning av Vanja Lantz, Rabén och Sjögren), 2019 (första utgåvan i den här översättningen av Ninni Holmqvist, Natur och kultur), 2020 (den här Radioföljetongen, Sveriges radio).
Antal sidor: 171.
ISBN: 9789127154971.

Tove Ditlevsen

Tove Ditlevsen (1917–1976) var en dansk författare. Hon gav ut sin första diktsamling, Pigesind, 1939 och skrev därefter ett flertal diktsamlingar och romaner. Hon är bland annat känd för sina självbiografiska romaner, där Gift är den avslutande delen.

Kategorier
Handke, Peter

Berättelse om ett liv

Berättelse om ett liv av Peter Handke är en kortroman där författaren berättar om sin mors liv och hennes självmord. Betyg: 3 sorger av 5.

Berättelse om ett liv av Peter Handke är det första jag läser av 2019 års nobelpristagare. Ärligt talat hade jag inte tänkt läsa honom, för man blev ju inte direkt sugen efter allt rabalder i höstas. Kan han vara den mest utskällda nobelpristagaren hittills? När den här självbiografiska kortromanen kom som Radioföljetong gav jag den hur som helst en chans och det ångrar jag inte. Det här är heller ingen bok som rör sig kring något politiskt eller kontroversiellt, utan kring sorg, något som många säkerligen kan relatera till och beröras av. Boken är skriven strax efter Handkes mors självmord och handlar om författarens sorg. Boken är ett försök att skriva om modern och hennes liv, så om det blev, alldeles för kort.

Boken är inte ens 100 sidor lång och som Radioföljetong hann jag lyssna klart på den medan jag städade och fixade här hemma en söndagskväll. Det var förmodligen fel inramning och fel sätt att ta till sig den här berättelsen, som troligen hade vunnit på att läsas långsamt och med eftertanke. Jag vet knappt om jag kan ge boken ett omdöme. Trots att det är ett starkt ämne så svischade boken förbi utan att göra något stort intryck. Det säger förmodligen mer och mig och min läsning än om något annat, men så är det i alla fall. Jag är i alla fall lite mer positiv till Handke och något mer nyfiken på hans övriga författarskap. Är det något jag brukar tycka om så är det när författare skriver kort och koncentrerat och det får man väl säga att Handke gör i den här lilla romanen.

I Berättelse om ett liv skriver Peter Handke om sin mammas tröstlösa liv och självmord i början av sjuttiotalet. Han berättar om att vara det första barnet med ”fel” man, om ett äktenskap som faller samman och om en uppslitande tillvaro i Österrike och krigets och efterkrigstidens Berlin. Det är ett liv som ingen reagerar på, och som till slut går mot sin upplösning.

Handkes berättelse är också en reflexion över det som berättas, över svårigheterna att skriva.

Förlagets beskrivning

Originalets titel: Wunschloses Unglück (tyska).
Översättare: Eva Liljegren.
Uppläsare: Johan Gry.
Utgivningsår: 1972 (första österrikiska utgåvan), 1974 (första svenska utgåvan, Bonnier), 2019 (utgåvan på bilden, Albert Bonniers förlag), 2020 (den här Radioföljetongen, Sveriges radio).
Antal sidor: 98.
ISBN: 9100389692, 9789100183486.

Peter Handke

Peter Handke (född 1942) är en österrikisk författare. Han belönades med litteraturpriset i litteratur 2019, vilket väckte kraftig kritik eftersom att många anser att han har förminskat serbernas krigsbrott i de jugoslaviska krigen.

Kategorier
Bergman, Ingmar

Laterna magica

Laterna magica av Ingmar Bergman är Bergmans självbiografi, en bok där de flesta kring Bergman känns underligt platta, men där det å andra sidan ges en verkligt fin bakgrund till Bergman och hans skapande. Betyg: 4 magsår av 5.

Laterna magica av Ingmar Bergman
Laterna magica av Ingmar Bergman

Laterna magica av Ingmar Bergman är Bergmans självbiografi från 1987. Det här jubileumsåret, 100 år sedan Bergmans födelse, har Bergman och hans filmer uppmärksammats på många håll och Sveriges radio har bland annat låtit den här boken gå som radioföljetong, samtidigt som den har bokcirklats i Lundströms bokradio. Bokcirkeln har jag inte hunnit lyssna klart på, men nu har jag i alla fall lyssnat på uppläsningen av boken.

Till att börja med kan jag erkänna att jag inte är någon kännare av Bergman och trots att jag är intresserad av film så har jag faktiskt inte sett någon av Bergmans verk(!), inte ens Fanny och Alexander. Jag tror självklart att den här boken lyfter om man också har sett något av det Bergman skapat på film eller för teatern, kanske kan boken då också ge en del nycklar till hans skapande och visa nya sidor av det han har velat berätta i sina verk.

Även utan att kunna sin Bergman så tycker jag att boken håller, inte minst för att han är en sådan oerhört känd och respekterad person och eftersom det har blivit så mycket diskussioner kring hans “demoner” och hårda ledarstil. Det gör såklart att det blir spännande att få titta in i hans värld och höra Bergmans egna ord. Bergman lyckas också berätta på ett engagerande sätt. Jag blir kanske mest berörd när han berättar om den laterna magica, filmapparaten, som tidigt skänkte honom den magi som lockade honom till filmen. Som mest underhållen blir jag när Bergman berättar om alla hopplösa teatrar han kuskar runt på – han berättar målande och äckelframkallande om ohyra, trasiga avlopp och allmänt nedgångna lokaler. Jag anar att han vässar lite, men det gör inte så mycket.

Laterna magica är helt klart en spännande biografi där Ingmar Bergman bjuder på sig själv och sitt liv. Det som är till bokens nackdel är paradoxalt just det: det blir väldigt mycket Bergman. Ingmar Bergman var gift fem gånger och blev pappa till nio (?) barn. En del av dessa människor finns skildrade i boken, men det mesta känns platt. Faktiskt känns de flesta människor runt Ingmar Bergman förvånansvärt vagt beskrivna. Kanske ska man unna sig att vara väldigt självupptagen i en biografi, inte minst för att ens närstående kanske inte ens vill vara i rampljuset, men jag kände ändå att det saknas något i personporträtten, alltså porträtten av alla vid sidan av Bergman själv. Allt som allt är det dock fortfarande en intressant och välkomponerad självbiografi som är lagom utlämnande. Jag måste börja se hans filmer! Det känns verkligen som en lucka att inte ha sett något av Bergman!

Laterna magica

Uppläsare: Sten Ljunggren.
Utgivningsår: 1987 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2018 (den här radioföljetongen, producerad av Emma Janke för Sveriges radio).
Antal sidor: 336.
ISBN: 91-1-876002-3.

Ingmar Bergman

Ingmar Bergman (1918 – 2007) var en svensk regissör, manusförfattare, teaterchef och författare. Han är en världsberömd kulturperson, som gjort en lång rad hyllade och prisade filmer, däribland de Oscarsbelönade filmerna Jungfrukällan, Såsom i en spegel, Viskningar och rop och Fanny och Alexander. Den som vill lära sig mer om Bergman och/eller hans verk kan t.ex. besöka Stiftelsen Ingmar Bergmans hemsida.

Förlagets beskrivning

(om den nyutgåva om getts ut av Norstedts 2018).

“Få självbiografier har skapat ett sådant förhands­intresse som Laterna magica innan den gavs ut 1987, även i ett internationellt perspektiv. Det var första gången Ingmar Bergman skrev ett verk helt frånkopplat filmmediet. Genom branta klipp och djärva associationer skildras vägen från olyckligt prästbarn till folkkär film- och teatermagiker vilket också gav många nycklar till de ämnen han ofta återkom till i sina filmer.

Mer än något annat visade Ingmar Bergman med Laterna magica att han var en stor författare i egen rätt. Nu ges möjligheten att läsa självbiografin tillsammans med Arbetsboken, ur vilken han hämtade en stor del av det material som kom att bli de publicerade memoarerna. En sådan samtidig läsning ger nu läsaren en oanad möjlighet att se hur författaren i den konstnärliga processen förhåller sig till det egna minnet, fakta och fiktion.”