Okej, nu är det dags igen. Det här är ju året då jag inte lägger tid på böcker jag inte är sugen på att läsa. Nu har jag provat Inland av Arne Dahl och känner att det är dags att ge upp. Inland är den andra delen av Arne Dahls böcker om Sam Berger och Molly Blom. Den första delen, Utmarker, läste jag ut förra året och den tyckte jag var andlöst spännande, samtidigt som den också var otroligt osannolik och full med klyschor. Spänningen vägde dock upp. Den här gången orkar jag bara inte. Boken börjar med en rivstart – och ja, det är kanske spännande(?), men framför allt är det fånigt, överdrivet, osannolikt. Nä. Det här får vara.
Förlag: Albert Bonniers förlag (2017). ISBN: 9789100162269.
Familjen av Johanna Bäckström Lerneby är ett intressant reportage om en kriminell klan som skapat något av ett parallellsamhälle.
Familjen av Johanna Bäckström Lerneby är en av förra årets mest omtalade reportageböcker. Boken är resultatet efter många års grävjobb och otaliga intervjuer om och med en kriminell klan i Angered. När boken kom var det förmodligen många som blev paffa. Finns det kriminella klaner i Sverige? Ja, det gör det tydligen. I en omtalad lördagsintervju i P1 förra året sa biträdande rikspolischef Mats Löfving att ”Just nu har vi minst 40 kriminella klaner i Sverige”. Det var nog någonting nytt för de flesta svenssons.
Så vad gör klanmedlemmarna? Och vad gör samhället?
Ja, bokens familj, Al Asim (som heter något annat i verkligheten), de styr verkligen det som kommit att bli ett parallellsamhälle. I deras nätverk löser man alla problem och konflikter på egen hand – utan att blanda in några myndigheter. Störningsjouren åker inte ut, lägenhetsförråd är låsta så att inte ens fastighetsskötaren kan komma åt dem, vittnen tar tillbaka sina vittnesmål och vill inte medverka i vare sig reportage eller några utredningar. Många i klanen är tungt kriminellt belastade på olika sätt. Våldskapitalet och makten gör att de kan ägna sig åt utpressning. Författaren har intervjuat åtskilliga personer som fått sina livsverk förstörda efter att pressats kring påstådda skulder. Familjens överhuvud ser dock sin roll i ett litet annat ljus. Med sin ställning anser han att han gör samhället ett tjänst genom att han kan medla i svårlösta konflikter utan att behöva blanda in polisen.
Det finns någonting skrämmande att få ett sådant här parallellsamhälle framställt för sig. Man vill ju så gärna tro att Sverige är ett tryggt litet land där myndigheter alltid träder in där det behövs och där det är folkvalda politiker som styr. Här målas det upp strukturer som till del står över det som de flesta av oss tar för självklart i landet Sverige.
Men helt handlingsförlamade står inte myndigheterna. För att komma till rätta med problemen bestämmer man sig för att punktmarkera den kriminella familjen och att samverka över flera myndigheter. Bidrag synas, importerade varor kontrolleras ovanligt nitiskt, vissa blir vräkta, barn blir omhändertagna, varenda litet steg granskas. En del granskas på goda grunder, andra åker med av bara farten för att de råkar ha kopplingar till klanen.
Det är ett imponerande reportage och det känns verkligen intressant att få en inblick i hur ett klannätverk kan se ut och fungera och hur Sverige försöker att jobba mot dem.
Familjen
Familjen av Johanna Bäckström Lerneby
Uppläsare: Philomène Grandin. Förlag: Mondial (2020). ISBN: 9789189061156.
Johanna Bäckström Lerneby
Johanna Bäckström Lerneby (född 1974) är en svensk journalist och författare. Hon tilldelades Stora journalistpriset i kategorin Årets röst för sitt reportage Familjen.
Föda utan rädsla av Susanna Heli är något av en klassiker bland böcker om att föda barn. Här finns fakta, råd och övningar som förhoppningsvis kan leda till en lite tryggare och bättre förlossningsupplevelse.
Föda utan rädsla av Susanna Heli utkom första gången 2009 och har sedan dess tryckts om otaliga gånger och även kommit i en nyutgåva, som fortfarande ligger högt upp på topplistan bland böcker om föräldraskap. Det är helt enkelt något av en klassiker inom området och metoden i boken ligger också till grund för profylaxkurser. För vår del är barnet beräknat i slutet av maj, så jag kan väl ärligt talat inte säga så mycket om hur användbar den här boken är – jag har ju liksom inte fött ännu, men visst känns det som en pålitlig och bra bok!
I Föda utan rädsla går Susanna Heli igenom vanliga rädslor inför förlossningen, hur en vaginal förlossning (utan komplikationer) går till och hur rädsla/stress och smärta hänger ihop. Därefter går hon igenom de fyra verktyg som Föda utan rädsla-metoden bygger på: andningen, tyngden i kroppen, rösten och tankens kraft. Ett helt kapitel riktar sig till stödpersonen, t.ex. en partner, med råd om vad hen kan göra för att stötta under förlossningen. För den som är väldigt fyrkantig kan nog delar av den här boken kännas lite flummigt, men, ärligt talat: är inte allt som rör en graviditet och en förlossning helt oförklarligt?! Jag är helt öppen för ett visst mått ”flum” i de här sammanhangen. Det märks också att Susanna Heli kan sin sak. Hon har jobbat som undersköterska på förlossningsavdelning och som doula under många år. Boken har också en lång referenslista. Så visst känns det här som en bok att luta sig lite mot. Och visst ligger det något i det som är bokens och metodens kärna: lugn och trygghet är en bra grund för en lyckad förlossning – så är ju också ”må bra”-hormonet oxytocin helt centralt under en förlossning.
Föda utan rädsla är helt klart en bra läsning för den som vill förereda sig inför en vaginal förlossning. Jag kan tillägga att jag egentligen inte är speciellt rädd för förlossningen (inte mer än vad säkert alla är!), men den här boken känns som ett mycket bra stöd oavsett och den innehåller många övningar som kan vara bra för vilken gravid person som helst. Jag tror också att Föda utan rädsla kan vara väldigt bra läsning för en stödperson, som ju faktiskt har en stor roll under en förlossning.
Stöld av Ann-Helén Laestadius är en brännande och angelägen roman om att vara renskötande same i dagens Sverige.
Stöld av Ann-Helén Laestadius är en av årets mest omtalade svenska böcker, får man väl säga. Jag förstår varför! Det här är en brännande och angelägen bok om situationen för renskötande samer i dagens Sverige. Det är också Laestadius första, efterlängtade roman riktad till vuxna. Sedan tidigare har hon skrivit för unga, bland annat augustprisbelönade Tio över ett.
Boken börjar dramatiskt med att nioåriga Elsa hittar sin renkalv slaktad. Hon kommer även gärningsmannen, en av de många bybor som bär på hat mot samer, på bar gärning. Elsa skräms till tystnad, men händelsen kommer att följa henne genom livet. Det är inte första gången Elsas familj och andra renägande samer får se sina djur blir plågade till döds eller hittar slaktrester från sina djur. Rent juridiskt räknas det som stöld, ett relativt ringa brott som i praktiken kan ske om och om igen utan att samhället gör något. De poliser som någon gång åker på ett larm får i regel vända om när något annat brott dyker upp och bedöms som högre prioriterat.
Boken, som är baserad på verkliga händelser, ger verkligen en klar bild av rasismen mot samer och det motstånd som finns mot deras liv och kultur. Att brottet att slakta renar inte räknas som något större än en stöld är egentligen helt ofattbart. Det är ett angrepp mot ett folk, en kultur. Det stannar dock inte där. I Stöld visar Ann-Helén Laestadius på många sidor av de konflikter som finns mellan samer och andra svenskar. Hon skildrar också de tuffa villkoren för renägare. Det är allt annat än lukrativt att leva på renskötsel, särskilt i klimatförändringarnas tidevarv. I slutändan är det många som betalar ett högt pris på flera sätt. Den psykiska ohälsan är enormt utbredd bland det samiska folket i förhållande till vad den är hos svenskar i stort. Närmsta klinik med kompetens inom fältet finns i Norge.
Laestadius låter det dock inte stanna där. Hon riktar också en hel del kritik inåt. Hon skildrar en värld där utomstående har svårt att ta sig in och bli accepterade och en värld där könsrollerna är fast cementerade – livet med renarna är förbehållet männen, makten i samebyn är förbehållet männen. Pojkar behöver knappt gå i skolan – det de lär sig där kommer de ändå inte ha någon nytta av bland renarna. Kvinnorna är i stor utsträckning hemma, ensamma under långa perioder, och sköter hem och tar hand om barn.
Elsa vill välja en annan väg. Hon är den som, till skillnad från sin bror, har ett genuint intresse och ork att ägna sig åt renskötsel. Hon vågar modigt stå upp mot poliser som inte lyssnar, mot journalister som ställer aningslösa frågor och mot gubbar, i alla åldrar, i samebyn. Hon är en frisk fläkt och det är härligt att få följa henne genom den här berättelsen, som i övrigt är så fylld av mörker. Ann-Helén Laestadius ger genom Elsa hopp om att det kan bli bättre.
Jag tycker att Stöld är en riktigt bra bok. Det är en bok som på ett rakt sätt skildrar tillvaron för renskötande samer, något som jag tror att de flesta andra svenskar vet väldigt lite om. Det är också en oerhört fin roman om att vara en ung kvinna och gå sin egen väg.
Stöld
Stöld av Ann-Helén Laestadius
Förlag: Romanus & Selling (2021). ISBN: 978-91-89051-34-8.
Ann-Helén Laestadius
Ann-Helén Laestadius (född 1971) är en svensk författare. Hon är bland annat känd för den prisbelönta ungdomsromanen Tio över ett, som handlar om en ung tjej och hur hon påverkas av rivningen av Kiruna.
Bakvatten av Maria Broberg är en rik roman om några människor på den västerbottniska landsbygden och deras ensamhet & kärlek, hemligheter & skvaller och om att aldrig vara riktigt fri.
Förra året läste jag Maria Brobergs omtalade debutroman Bakvatten och nu har jag vågat mig på en omläsning. Jag läser sällan om böcker, men den här gången kändes det relevant att fräscha upp minnet lite extra eftersom jag i mitten av mars bokcirklade den i en livesänd bokcirkel.
Bakvatten utspelar sig framför allt under 60-talet på den västerbottniska landsbygden. En av de viktigaste huvudpersonerna, trots att hon inte har någon egen röst i boken, är Margareta, som flyttar till byn Olsele med sin betydligt äldre man, Hebbe, vid slutet av 40-talet. Hon blir snabbt bekant med grannpojken, Assar, som inte är mer än en tonåring, men som ändå faller omedelbart för Margareta. Åldersskillnaden är stor och Margareta har sin Hebbe, men Assar och Margareta hittar ändå till varandra. Genom åren kommer de till och från att inte kunna slita sig från varandra, men de kommer heller aldrig riktigt få varandra. Så småningom får Margareta sonen Håkan och Assar känner sig övertygad om att det egentligen är han som är pappan. Håkan växer dock upp med Hebbe som sin stora idol och fadersfigur. När Margareta så småningom blir änka tar hon fortfarande inte till sig Assar fullt ut. Istället börjar hon sällskapa med Lars och de får sonen Nilas.
Lars älskar hela den lilla familjen han har i byn: Margareta, Nilas och bonussonen Håkan, men han kan omöjligen lämna sitt liv som renskötare. Margareta kan å sin sida inte lämna sitt liv på den lilla gården där hon sköter sina kor. Det blir ett liv där alla slits mellan viktiga pusselbitar i livet och ingen blir riktigt fri. För Margareta blir det långa perioder då hon får leva utan Lars, som sköter sina renar. Då kan dörren fortsatt stå öppen för Assar.
Bokens första delar, de som i huvudsak utspelar sig på 60-talet, berättas av Assar och av Håkan. Läsaren får följa dem i livet, vara med dem i livets med- och motgångar. Båda lever ständigt med en önskan att få höra till och höra hemma någonstans. Båda lever i Margaretas närhet, men utan att fullt ut förstå alla hemligheter som ligger under ytan.
Boken är skickligt uppbyggd och faktiskt väldigt svår att återberätta. Här finns många lager, många huvudpersoner, mycket som berättas mellan raderna. En central händelse, som fram till bokens slut paradoxalt nog tar minimalt med plats, är att Nilas plötsligt försvinner. När Maria Broberg till slut knyter ihop säcken är det för att berätta vad som verkligen hände den pojke som försvann och som i alla år befarades ha drunknat och försvunnit i Vindelälven. Även där döljer sig en hemlighet som tärt hos några av huvudpersonerna. Länge vet man som läsare inte var man ska ha sina sympatier. Det här är verkligen ingen bok där saker är svart eller vitt – alla personer har sina mindre smickrande sidor samtidigt som man känner med dem när man får gå vid deras sida genom ensamhet och känslan av att sakna frihet att leva livet fullt ut.
Det är en otroligt bra bok: mångbottnad och rik och alldeles sin egen. Berättelsen är verkligen snyggt komponerad och språket fantastiskt. När jag läste boken första gången valde jag ljudboken, som är mycket bra inläst av Elias Dahlgren, en uppläsare som kan konsten att krydda berättelsen med den rätta dialekten. För den här andra läsningen har jag hållit mig till pocketutgåvan och har fått gå in i språket och dialekten själv, vilket inte är så dumt det heller. Framför allt kan det vara spännande att läsa om en bra bok. Jag upptäckte att en del scener satt glasklart i minnet medan annat inte hade fastnat alls på samma sätt. Jag vet inte om det berodde på att en del föll bort för mig när jag lyssnade på ljudboken eller om det berodde på något annat. Det fina är att jag fortfarande tycker att boken är himla bra.
Diktsamling av Lina Ekdahl är en underbar och underhållande poesisamling som uppmanar ”lek inte med språket” samtidigt som den leker med språket på bästa sätt.
Diktsamling av Lina Ekdahl har en form som anspelar på Konsums tidigare lågprismärke ”blåvitt”. Det är kul, tycker jag! Det säger något om tonen och det folkliga i Ekdahls diktsamling, som innehåller dikter främst hämtade från olika morgontidningar och tidskrifter.
För mig var Lina Ekdahl ett förvånansvärt okänt namn innan jag läste Diktsamling, men hon är alltså en väletablerad poet och dramatiker. Jag fastnade för hennes poesi direkt. Den är lekfull och rolig, men självklart med en viss satirisk udd emellanåt. En del av dikterna har verkligen tillkommit som direkta kommentarer till aktuella händelser, som exempelvis en dikt som handlar om Sveriges försäljning av JAS-plan. Så väldigt politiskt är det dock inte, måste jag säga. Mest av allt är det helt enkelt underhållande, en ljuvlig diktsamling för den som älskar när författare leker med orden!
Himlabrand av Moa Backe Åstot är en fin och tankeväckande roman om att vara ung renskötande same idag. Måste man lämna för att få vara sig själv fullt ut?
I Himlabrand av Moa Backe Åstot får läsaren följa Ànte, som är i den ålder då många drabbas av sin första stora förälskelse samtidigt som erfarenheterna av kärlek och sex kan vara högst varierande. I Àntes kompisgäng är det mycket snack om tjejer och man har en jargong som får det att låta som att alla har mycket större erfarenhet än vad de egentligen har. För Ànte är föremålet för kärlek lite mer av en hemlighet: han har fallit handlöst för barndomskompisen Erik, som umgås i samma kretsar som han själv.
Boken kastar mig tillbaka till den där hormonstinna perioden i livet där känslorna knappt rymdes i kroppen. Författaren skriver pricksäkert om hur det att över huvud taget sitta bredvid den andra kan leda till sådant pirr och nervositet att koncentrationen far all världens väg. I en scen smugglar Ànte med sig en servett som Erik har hållit i, behåller den och tar fram den för att senare fantisera om Erik. Meddelanden och telefonsamtal tolkas och övertolkas. Ànte är verkligen kär. Samtidigt är allt så komplicerat.
Ànte söker på forum på nätet. Finns det homosexuella renskötare? Han söker och får svar lika nedslående som rasistiska: ”Böglappen du påstår att du känner är ju knappast renskötare utan bara trottoarlapp. Jag har då aldrig hört talas om att det skulle finnas renskötare som är homofiler.” Han börjar tänka på Ruben, som lämnade byn och som det fortfarande pratas om med förakt bland Àntes pappa och pappans vänner: ”Bögjäveln”. Det finns helt enkelt inte många förebilder att ta hjälp av för att komma ut.
Jag tycker verkligen om Himlabrand. Författaren har lyckats skildra den första, pirriga förälskelsen så att det känns autentiskt. Hon har också skrivit en mycket intressant bok om att vara ung same idag. Hon nosar på den mörka historia där samer kränkts och utsatts för förtryck, men hon tar framför allt och riktar ljuset mot framtiden. För Ànte och hans samiska vänner är renskötseln och den samiska kulturen en självklarhet. I Moa Backe Åstots roman har alla märkt kalvar, alla har en vackert kolt att bära vid fest, alla lever mitt i den kultur och den tradition som det samiska folket förvaltar. Behöver det innebära att somliga inte passar in? För Ànte och Erik är livet i byn och livet med renskötseln något självklart, något de inte vill lämna. Moa Backe Åstots roman är en väldigt fin bok som skänker hopp om att ingen ska behöva slitas från det liv och den kultur där de känner sig hemma för att få vara sig själv fullt ut.
Under det rosa täcket av Nina Björk är varken rykande färsk eller särskilt lättläst, men det är helt klart en bok som fortfarande väcker både tankar och känslor kring könsroller och feminism.
Idag är det den internationella kvinnodagen, så vilken bok skulle passa bättre än en bok om feminism? Under det rosa täcket av Nina Björk är lite av en feministisk klassiker, trots att den utkom så sent som 1996. Eller kan man säga sent? 26 år har passerat, men mycket känns fortfarande aktuellt. En del (populärkulturella) referenser känns gamla, men mycket annat skulle kunna vara skrivet idag. Kvotering känns exempelvis som en lika kontroversiell fråga idag som för 25 år sedan.
När frågan blossade upp 1995 handlade det om ett förslag om att genom positiv särbehandling få fler kvinnor att nå höga positioner i universitetsvärlden, en värld som vid den tiden dominerades av män (landets professorer var exempelvis till 93% män). Det blev debatt. Man såg framför sig brister i forskningens kvalitet. Det pratades om nedvärdering av kvinnors kompetens(!). Idag är 29% av landets professorer kvinnor – alltid något, antar jag – men det är en lång väg kvar att gå, inom universitetsvärlden och på många andra ställen. Under det rosa täcket är verkligen en ambitiös bok som har mycket tänkvärt att säga om både positiv särbehandling och annat.
De delar jag uppskattar mest är dock de som handlar om synen på manligt och kvinnligt, vilka roller vi har och vad som förväntas av oss. I Björks essä kallas de livmoderfeminister, de som anser att män och kvinnor i grunden är helt olika och att det enda problemet är att det ”kvinnliga” värderas lägre. Jag har själv funderat mycket på det där. Jag har tänkt och känt att det måste få vara upp till var och en hur man vill leva sitt liv, att målet inte kan vara att alla ska bli mer ”manliga” och göra karriär. Jag har även tänkt att det inte är så konstigt att så få kvinnor blir chefer – varför skulle någon vilja offra relationer och fritid för ett fucking jobb?! Fast… Så enkelt är det inte. Jag tycker att Nina Björk gör det väldigt tydligt, faktiskt. Hon skriver om en feminism bortom kvinnan. Och nu känner jag det väldigt tydligt: det måste vara där friheten ligger – inte i att uppvärdera traditionellt kvinnliga sysslor utan i att slänga bort de könsidentiteter vi hamnat i.
Den där kvinnorollen är helt klart snäv samtidigt som många delar av mansrollen känns helt bedrövliga. Män förväntas alltid vara starka och tekniska och kapabla – får inte fråga om hjälp, gråta eller intressera sig mer för kläder än för motorer. Det verkar vara hemskt jobbigt om du frågar mig. Alla borde få vara lite mer som de vill.
Själv har jag alltid blivit tokig när folk har trott att jag är si eller så på basis av att jag är kvinna. Man kan inte veta någonting på förhand om någon. Jag har varit i ett antal situationer då jag inte har tagits på allvar på grund av mitt kön (och ålder). Ibland har det gjort mig så frustrerad att jag saknar ord. I vissa andra situationer har jag medvetet betett mig som en man, kommunicerat rakt och hårt som en man – och fått skit för det då, såklart. Det är alltid lite smärtsamt /för gubbar/ när en kvinna tar ton. Vad man än gör blir det fel.
Könsrollerna kan även göra att man alldeles på egen hand begränsar sig. Jag har exempelvis gjort karriärval jag inte hade gjort om jag inte hade varit så fast i könsroller. Eller, jag är såklart medveten om att jag är civilingenjör i teknisk kemi och doktor i teknisk fysik – två saker som kanske inte är supertraditionellt tjejiga – och det är helt sant att jag jobbar i en bransch med stor övervikt män (jag tror 80% av alla anställda på min arbetsplats är män faktiskt). Men det finns saker jag har valt bort. Varför pluggade jag inte datavetenskap till exempel? Jag har kunnat programmera en del språk sedan jag var 11–12 år, men jag fattade ändå inte att jag kunde hålla på med programmering. Det kändes så främmande för mig som högstadietjej. För jag var ju en tjej och alla på gymnasiets teknikprogram var svettluktande killar som jag kände 0 gemenskap med. Förmodligen var jag bättre än många av dem på programmering, men…
Det där med att vara tjej, för den delen… Jag har aldrig varit en pojkflicka, men trots att jag på ett självklart sätt har identifierat mig som en tjej har jag aldrig känt mig speciellt tjejig. När jag var barn och tonåring förstod jag 0 av smink och hade absolut inget intresse av killar över huvud taget. Det var mig helt främmande att fråga chans på killar och hålla på. Hästar var mer intressant är barnsliga killar. Verkligen. Jag var singel fram tills jag var 25 eftersom jag helt enkelt tyckte det kändes totalt ointressant med något annat. Jag umgicks hellre med mina kompisar än satt hemma med någon tråkig kille. Absolut. Den där grejen med tvåsamhet, familjebildande och prinsessbröllop har liksom inte känts så viktig för mig. Nu är jag 34 och det är först nu jag har kommit på att jag vill ha barn. Jag lever nog ett liv som mycket mer liknar en mans. Jag vet inte vad det betyder eller vad jag vill säga med det. Det är bara det att jag aldrig har känt att jag har passat klockrent in i någon könsroll och jag vet inte vilka andra på den här planeten som gör det heller.
Det här blev ett svamligt inlägg, men Under det rosa täcket är som ni förstår en bok som väcker tankar och känslor, trots att den inte precis är rykande färsk. Med det sagt måste jag också säga att den är rätt tungläst och komplicerad. Det är inte en bok man kan ligga och slöläsa ur, men å andra sidan är det rätt skönt att läsa något som har lite mer tyngd, särskilt när det gäller någonting såhär viktigt!
Stora boken om barn är en rejäl och pålitlig bok om allt man vill veta (och allt man inte ens visste att man ville veta) om att vänta barn och att leva med barn.
Stora boken om barn är en riktig koloss till bok. Den täcker in allt möjligt man kan tänkas vilja veta om graviditet och förlossning, men ger också otroligt mycket tips och råd om livet med barn. Vi väntar just nu vårt första barn, så jag har läst det som har känts relevant och aktuellt för oss, men det finns även ett långt kapitel som går igenom barn 2–6 år.
Graviditetsbesvär, gravidyoga, förlossningens faser, det nyfödda barnet och utvecklingen under det första året, amning och flaskmatning, råd om vad man bör tänka på när man köper barnprylar, barnsjukdomar och skador, sömn… Det är bara några av de ämnen som tas upp på ett enkelt sätt. Trots sitt rika innehåll håller boken en lagom nivå – det skrapas inte bara på ytan, känns inte för översiktligt.
Idag finns den mesta informationen på nätet, men jag måste säga att jag tycker att det är skönt att ha en riktig bok att bläddra i. Ska man hitta information på nätet måste man dels veta vad man ska söka efter och dels försöka förstå om källan är pålitlig. Stora boken om barn har getts ut i sju upplagor sedan 1995 och i min upplaga finns det en hel, tätskriven sida om faktagranskningen, vilket helt klart talar för att den känns pålitlig (även om utvecklingen såklart går framåt och kunskapsläget kan förändras över tid). Här har jag dessutom fått massor av information av sådant jag inte ens förstått att undra över och aldrig hade hittat på nätet.
Man kan knappast förbereda sig inför livet med barn genom att läsa en bok, men nog kan jag känna att det är skönt att ha läst på lite och funderat en del. Ska man bara läsa en bok om graviditet, förlossning och föräldraskap är Stora boken om barn en bra kandidat, just för att den är så omfattande och rejäl. Det här är en riktigt bra bok, tycker jag! Den enda nackdelen är väl att formatet inte direkt är det bästa om man vill ligga och läsa i sängen. 😉
Stora boken om barn
Stora boken om barn av Lena Lidbeck, Kristina Hofsten, Mia Coull
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
