L’occupation

L’occupation av Annie Ernaux är en fin kortroman om att gå vilda vägar i en relation och om att drabbas av svartsjuka när ens före detta träffar någon ny. Betyg: 4 sökningar på nätet av 5.

L'occupation av Annie Ernaux
L’occupation av Annie Ernaux

Jag har pluggat franska både på gymnasiet och en liten sväng på universitetet (obs: jag är inte direkt bra på franska, trots detta..!). Som ett sätt att hålla igång språket har det hänt att jag har läst romaner på franska, t.ex. Annie Ernaux lilla samhällsskildring Journal du dehors, som jag tyckte väldigt mycket om. Nu var det dock ett bra tag sedan jag läste något på franska senast, men jag måste säga att det var riktigt fint att få ge sig på något nytt av just Ernaux. Hon skriver enkelt och rakt på sak, vilket såklart är en bonus för sådana som jag, som inte direkt är flytande på språket. Med enkla medel lyckas hon ändå få fram tillräckligt med känsla för att det ska gå rakt in även hos en ovan franskläsare som jag.

I kortromanen L’occupation är det en lämnad kvinna som är berättarröst. Hennes man har träffat en ny kvinna och berättarjaget kan inte sluta försöka ta reda på vem denna kvinna är. Jag tycker att L’occupation är en träffande och fin berättelse om ett sprucket förhållande och om den där första omskakande tiden efter att ha blivit lämnad. Jag hade gärna läst boken på svenska också, men tyvärr finns den inte i svensk översättning, även om en del titlar av Annie Ernaux gavs ut under 80- och 90-talen. Det hade varit väldigt intressant att känna på hur språket låter på svenska.

Om Annie Ernaux och L’occupation

Annie Ernaux (född 1940) är en fransk författare och professor i litteratur. Hon har skrivit en lång rad romaner, många med självbiografiska inslag. Ett fåtal av hennes böcker finns översatta till svenska, däribland Skammen (La honte) som kom ut på svenska, i översättning av Katja Waldén, 1998.

Utgivningsår: 2002 (första franska utgåvan, Gallimard), 2009 (den här franska pocketutgåvan, Folio).
Antal sidor: 76.
ISBN: 978-2-07-030169-0.
Köp hos t.ex. Adlibris eller Bokus (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”J’avais quitté W. Quelques mois après, il m’a annoncé qu’il allait vivre avec une femme, dont il a refusé de me dire le nom. À partir de ce moment, je suis tombée dans la jalousie. L’image et l’existence de l’autre femme n’ont cessé de m’obséder, comme si elle était entrée en moi. C’est cette occupation que je décris.”

Il était une fois… La forêt et ses bêtes

La fôret et ses bêtes är en klassisk bilderbok av den franske författaren Marcelle Vérité, som såvitt jag kan förstå har gett ut en lång rad böcker med djurtema. Just den här är underbart vackert illustrerad av Romain Simon och jag kan villigt erkänna att det var för bildernas skull som jag lånade hem den här boken från bibblan. Jag dras verkligen till klappvänliga djur, djurmönster, djurprints och, uppenbarligen, djurböcker. Jag hade också en illusion om att öva lite franska genom att läsa den här boken – en illusion, som sagt, för det visade sig snabbt att den var för svår för mig och det mesta flög över huvudet. Boken handlar om skogens djur, som presenteras i tur och ordning i olika kapitel. Det är en mängd djur, träd och växter som presenteras och även om jag utan större problem brukar kunna ta mig igenom texter på franska och förstå huvuddragen, så blev det lite för svårt den här gången. Jag har liksom aldrig lärt mig vad liljekonvalj eller fasan heter på franska, så jag fastnade hela tiden och orkade inte ta mig framåt.

Men! Jag måste säga att det var en väldigt trevlig bok att bläddra sig igenom i alla fall. Illustrationerna är något alldeles extra!

La fôret et ses bêtes (1) La fôret et ses bêtes (2) La fôret et ses bêtes (3)

Les gens du Balto

Les gens du Balto - Faïza Guène
När Les gens du Balto, eller Sista beställningen på Balto, som den heter på svenska, tar sin början ligger den osympatiske barägaren Joël i sitt eget blod, mördad i sin bar i en fattig parisisk förort. I de följande kapitlen berättar barens stammisar om sina förehavande under mordkvällen. Från de olika perspektiven, och via en del lögner, målas det upp vad som egentligen hände.  Som vanligt är det berättat med Guènes humor och dialogen innehåller rejält med slang och talspråk, som hjälper till att måla upp de här människorna. Det är sparsmakat med personbeskrivningar, men hon lyckas ändå porträttera dem väldigt tydligt genom dialogen. Det tycker jag är fint!

Sedan kan jag ju erkänna att min franska är begränsad, så mycket nyanser i språket och säkert ett och annat ur själva berättelsen, har förmodligen gått över huvudet. Jag tycker ändå att det var en trevlig läsning. Jag har läst flera av Guènes tidigare romaner och tycker verkligen om hennes humor och jag gillar att hon väljer att skriva utifrån människor som lever lite i marginalen.

Boken finns utgiven på svenska av Norstedts och du kan hitta den hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är Bookbirds och SvD.

Är Tintin den som ska få mig att inte glömma min franska?

Imorgon har Steven Spielbergs och Peter Jacksons animerade version av Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet premiär. Jag är faktiskt sugen på att se den. Egentligen har jag inte läst Tintinalbumen, utan faktiskt bara kommit i kontakt med Tintin genom den tecknade TV-serien. Kanske borde jag även läsa Hergés serier med Tintin. Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt läsa något franskt för att hålla igång franskan. Det här kanske är min chans att ta mig igenom något på franska. 😉

Översättning vs. originalspråk

I gårdagens DN skrevs det lite om översättningar vs. originalspråket. I min värld är det glasklart: översättning är bättre. Jag tror att ”de flesta” som tror sig vara flytande på engelska egentligen är medelbra och då kan man knappast se de fina nyanserna i språket. För mig är en bok inte bara en berättelse, utan en bok handlar till väldigt stor del om just språket och orden. Om jag läser en bok på originalspråk är det inte för läsupplevelsens skull utan för att öva mig i läsförståelse/hålla igång språket. Eftersom jag läser engelska texter dagligen på jobbet så känner jag inte någon lust att läsa mer engelska än så och därför blir det ingen engelskspråkig skönlitteratur på originalspråk för min del. Ibland, men tyvärr väldigt sällan nu för tiden, läser jag dock franska böcker.

Sedan kan man väl i och för sig ifrågasätta hur bra somliga översättningar är. Jag har stor respekt för översättaryrket och förstår att det är en komplex och komplicerad uppgift att översätta en bok, men vad hände t.ex. med boken Kiffe kiffe demain som på svenska heter det helt obegripliga Kiffe kiffe imorgon? För att inte tala om översätningen av Bonjour tristesse/Ett moln på min himmel (jag har läst boken på både franska och svenska), som jag betraktar lite som en katastrof. Där har man helt lämnat somliga ord utan översättning (microcefal, demimonde?!?).  En av mina favoriter i översättarsammanhang är Harry Potter-böckerna. Där har översättaren, Lena Fries-Gedin, verkligen lyckats i avvägningen vilka namn/benämningar som ska översättas och inte.

Hur förhåller du dig till översättningar? Läser du helst originalspråk eller föredrar du översättningar?

Quatorze juillet

Idag är det Frankrikes nationaldag! Jag önskade verkligen att jag kunde langa fram en massa nya, bra boktips på temat Frankrike, men det kan jag inte. Jag har några högskolepoäng franska i bagaget och har länge haft ambitionen att försöka hålla igång kunskaperna genom att då och då läsa franska böcker på originalspråk. Dessvärre blir det alltför sällan av att jag faktiskt läser de där böckerna…

Nu tar jag istället chansen att efterlysa boktips! Har du något tips på böcker skrivna av franska författare? I översättning eller på originalspråk!

De franska böcker som jag trots allt har läst de senaste åren finns samlade under Frankrike-etiketten för den som själv vill ha ett tips! 🙂

(foto: Jan Willem Stad/stock.xchng)

Blicka framåt, mot 2011

Snart är det nytt år. Såhär års kan det vara passande att kolla tillbaka på läsåret och summera vad man har läst. För mig, som är så nördig att jag jobbar med statistik, är det såklart kul att grotta ned sig i lässtatistik. Hehe. Men det kommer i ett annat inlägg i sådant fall.

Nu vill jag hellre blicka framåt, mot vad jag vill läsa 2011!

Jag köper inte böcker och får sällan recensionsexemplar, så för egen del handlar det inte om att kolla igenom utgivningskataloger och bestämma vilka kommande böcker jag vill läsa. Nä, jag vill nog snarare beta av den läslista jag har med allt från klassiker till nyare böcker.

Vad jag vill läsa i år:
1) Min hög med biblioteksböcker, varav vissa har stått i min bokhylla sedan december 2009! Gaah. I den ryms bland annat Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall. Jag älskade När man skjuter arbetare, så jag har förhoppning om att Det mest förbjudna också är läsvärd. Är den det? Där finns också flera böcker av Haruki Murakami, som jag är väldigt nyfiken på att läsa mer av efter Norwegian wood, som jag tyckte så mycket om. Ja. Sedan finns naturligtvis typ 10 titlar till…

2) Mer franska böcker! Jag har försökt hålla igång gymnasiefranskan genom att läsa diverse universitetskurser, men sedan jag kom ut i arbetslivet för typ ett år sedan har jag inte tagit några kurser och då har franskan liksom tappats bort. Ändå har jag flera franska böcker på lager hemma, bland annat Les gens du Balto, av Faïza Guène, som jag garanterat kommer att uppskatta.

3) Andra böcker som redan ligger i min ”att läsa”-hög hemma. Däribland Joyce Carol Oates senaste, Lilla himlafågel, som jag fick i julklapp och Att rosta bröd, av Roger Rosenblatt, som jag har fått som recensionsexemplar. Den ska tydligen vara lite i samma stil som Tisdagarna med Morrie, vilket låter lovande!

4) Diverse böcker som jag borde ha läst, men inte har läst: Lasermannen av Tomas Gellert, Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón, Mrs Dalloway av Virginia Woolf, En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie och Igelkottens elegans av Muriel Barbery t.ex.

Jag lär i och för sig aldrig hinna läsa allt. Hehe. Men det är något att sikta mot… 🙂

Gott nytt läsår! Vilka böcker ser du fram emot att läsa?

(nyårsbilden är från Zsuzsanna Kilian/stock.xchng)

En favorit

Igår klickade jag hem lite böcker från min favoritbokhandel, Språkbokhandeln (och nä, jag får inte betalt för att skriva så; de råkar bara vara extremt snabba på att leverera och svara på frågor!). Nu har de dessutom poppat upp designen lite på sin hemsida. Det var på tiden faktiskt… :/ 😉

Tre böcker blev det!

Les gens du Balto - Faïza Guène L'occupation - Annie Ernaux

L'arbre - Pierre Magnan

Efter favoriter som Journal du dehors (av Ernaux) och Kiffe kiffe demain (av Guène) är jag riktigt förväntasfull över att läsa Les gens du Balto och L’Occupation. Den tredje boken, L’arbre, var mer ett impulsköp. 😉

Nu är den stora frågan hur mycket franska jag har lagt av mig. Jag har inte läst något franskt sedan i januari.

La gloire de mon père

Marcel Pagnol är en mycket känd och älskad fransk författare och dramatiker, men för mig som svensk är han tyvärr ganska okänd. Den här boken, som är första delen av tre självbiografiska böcker, är faktiskt det första jag läser av honom. Jag gillar den! I boken berättar Pagnol om sin uppväxt, som son till en kyrkohatande småskolelärare, och den utspelar sig till största delen vid det sommarställe i Provence, där Pagnol med familj och moster med familj spenderade sommarloven.

Pagnol målar detaljrikt upp det speciella landskapet i Provence och namnger en uppsjö av växter och djur som vistas där. Det går inte att undgå vilken kärlek författaren känner för det här stället. Kanske blir det lite väl pittoreskt. Läsaren får följa med på promenader i parken i Marseille, höra om ett barns funderingar om varifrån bebisar kommer och, naturligtvis, läsa om livet i Provence: jaktturer, indianlekar och så bergen och naturen såklart. Men det händer i stort sett aldrig någoting ont eller svårt. Allting är för det mesta rakt igenom gulligt och rart, men inte så mycket mer. Jag tyckte att den var söt och jag blev väldigt charmad av den, därför får den ett högt betyg från mig, trots att den inte gav så mycket mer än så. Ibland behöver det inte vara så mycket mer komplicerat än såhär, trots att man känner att det är en ganska friserad berättelse från någons barndom.

För den som inte vill läsa boken finns den även i en filmatisering från 1990. Den är boken hyfsat trogen och lyckas förmedla samma känslor som boken gör. Jag kan faktiskt rekommendera den också!

Les brigades vertes

Klimatfrågan var förmodligen inte ens ett ord när Les brigades vertes kom ut, 1999. Ändå handlar boken om just de frågor som är så brännande heta just nu: miljöfrågorna. Jag tyckte dock inte riktigt att boken lyckas som skönlitteratur, även om miljöfrågor är något som intresserar mig.

Boken kretsar kring en grupp människor, en blandning av politiker och miljöaktivister från olika länder i Europa, som slår sig samman för att uppmärksamma och göra något åt den miljöförstöring som sker överallt. En del saker de gör kan tyckas vara ganska oskyldiga, men ju mer tiden går, desto våldsammare blir det och när det plötligt sker ett mord mot en politiker är det just de här människorna som står anklagade. Men varför?

Lite spännande är det kanske, men jag tycker ändå inte att boken gav mig så mycket. Trots att frågorna är angelägna lyckas inte boken riktigt tala för sin sak. Jag tror det är bokens form är det som främst ställer till det. Huvudpersonerna är för många för att man ska lära känna någon av dem, och allt som sker i boken passerar förbi utan att jag hinner bli särskilt engagerad. Boken saknar också väldigt mycket av miljöbeskrivningar m.m. Faktum är att den nästan helt består av dialoger och argumenterande tal och det känns inte särskilt varierande eller kul.

Inte min kopp te, tyvärr! Men nog är det lite skrämmande att en sådan här bok fortfarande kan vara aktuell, tio år senare!