Imorgon har Steven Spielbergs och Peter Jacksons animerade version av Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet premiär. Jag är faktiskt sugen på att se den. Egentligen har jag inte läst Tintinalbumen, utan faktiskt bara kommit i kontakt med Tintin genom den tecknade TV-serien. Kanske borde jag även läsa Hergés serier med Tintin. Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt läsa något franskt för att hålla igång franskan. Det här kanske är min chans att ta mig igenom något på franska. ;)
I gårdagens DN skrevs det lite om översättningar vs. originalspråket. I min värld är det glasklart: översättning är bättre. Jag tror att ”de flesta” som tror sig vara flytande på engelska egentligen är medelbra och då kan man knappast se de fina nyanserna i språket. För mig är en bok inte bara en berättelse, utan en bok handlar till väldigt stor del om just språket och orden. Om jag läser en bok på originalspråk är det inte för läsupplevelsens skull utan för att öva mig i läsförståelse/hålla igång språket. Eftersom jag läser engelska texter dagligen på jobbet så känner jag inte någon lust att läsa mer engelska än så och därför blir det ingen engelskspråkig skönlitteratur på originalspråk för min del. Ibland, men tyvärr väldigt sällan nu för tiden, läser jag dock franska böcker.
Sedan kan man väl i och för sig ifrågasätta hur bra somliga översättningar är. Jag har stor respekt för översättaryrket och förstår att det är en komplex och komplicerad uppgift att översätta en bok, men vad hände t.ex. med boken Kiffe kiffe demain som på svenska heter det helt obegripliga Kiffe kiffe imorgon? För att inte tala om översätningen av Bonjour tristesse/Ett moln på min himmel (jag har läst boken på både franska och svenska), som jag betraktar lite som en katastrof. Där har man helt lämnat somliga ord utan översättning (microcefal, demimonde?!?). En av mina favoriter i översättarsammanhang är Harry Potter-böckerna. Där har översättaren, Lena Fries-Gedin, verkligen lyckats i avvägningen vilka namn/benämningar som ska översättas och inte.
Hur förhåller du dig till översättningar? Läser du helst originalspråk eller föredrar du översättningar?
Idag är det Frankrikes nationaldag! Jag önskade verkligen att jag kunde langa fram en massa nya, bra boktips på temat Frankrike, men det kan jag inte. Jag har några högskolepoäng franska i bagaget och har länge haft ambitionen att försöka hålla igång kunskaperna genom att då och då läsa franska böcker på originalspråk. Dessvärre blir det alltför sällan av att jag faktiskt läser de där böckerna…
Nu tar jag istället chansen att efterlysa boktips! Har du något tips på böcker skrivna av franska författare? I översättning eller på originalspråk!
De franska böcker som jag trots allt har läst de senaste åren finns samlade under Frankrike-etiketten för den som själv vill ha ett tips! :)
(foto: Jan Willem Stad/stock.xchng)
Snart är det nytt år. Såhär års kan det vara passande att kolla tillbaka på läsåret och summera vad man har läst. För mig, som är så nördig att jag jobbar med statistik, är det såklart kul att grotta ned sig i lässtatistik. Hehe. Men det kommer i ett annat inlägg i sådant fall.
Nu vill jag hellre blicka framåt, mot vad jag vill läsa 2011!
Jag köper inte böcker och får sällan recensionsexemplar, så för egen del handlar det inte om att kolla igenom utgivningskataloger och bestämma vilka kommande böcker jag vill läsa. Nä, jag vill nog snarare beta av den läslista jag har med allt från klassiker till nyare böcker.
Vad jag vill läsa i år:
1) Min hög med biblioteksböcker, varav vissa har stått i min bokhylla sedan december 2009! Gaah. I den ryms bland annat Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall. Jag älskade När man skjuter arbetare, så jag har förhoppning om att Det mest förbjudna också är läsvärd. Är den det? Där finns också flera böcker av Haruki Murakami, som jag är väldigt nyfiken på att läsa mer av efter Norwegian wood, som jag tyckte så mycket om. Ja. Sedan finns naturligtvis typ 10 titlar till…
2) Mer franska böcker! Jag har försökt hålla igång gymnasiefranskan genom att läsa diverse universitetskurser, men sedan jag kom ut i arbetslivet för typ ett år sedan har jag inte tagit några kurser och då har franskan liksom tappats bort. Ändå har jag flera franska böcker på lager hemma, bland annat Les gens du Balto, av Faïza Guène, som jag garanterat kommer att uppskatta.
3) Andra böcker som redan ligger i min ”att läsa”-hög hemma. Däribland Joyce Carol Oates senaste, Lilla himlafågel, som jag fick i julklapp och Att rosta bröd, av Roger Rosenblatt, som jag har fått som recensionsexemplar. Den ska tydligen vara lite i samma stil som Tisdagarna med Morrie, vilket låter lovande!
4) Diverse böcker som jag borde ha läst, men inte har läst: Lasermannen av Tomas Gellert, Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón, Mrs Dalloway av Virginia Woolf, En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie och Igelkottens elegans av Muriel Barbery t.ex.
Jag lär i och för sig aldrig hinna läsa allt. Hehe. Men det är något att sikta mot… :)
Gott nytt läsår! Vilka böcker ser du fram emot att läsa?
(nyårsbilden är från Zsuzsanna Kilian/stock.xchng)
Marcel Pagnol är en mycket känd och älskad fransk författare och dramatiker, men för mig som svensk är han tyvärr ganska okänd. Den här boken, som är första delen av tre självbiografiska böcker, är faktiskt det första jag läser av honom. Jag gillar den! I boken berättar Pagnol om sin uppväxt, som son till en kyrkohatande småskolelärare, och den utspelar sig till största delen vid det sommarställe i Provence, där Pagnol med familj och moster med familj spenderade sommarloven.
Pagnol målar detaljrikt upp det speciella landskapet i Provence och namnger en uppsjö av växter och djur som vistas där. Det går inte att undgå vilken kärlek författaren känner för det här stället. Kanske blir det lite väl pittoreskt. Läsaren får följa med på promenader i parken i Marseille, höra om ett barns funderingar om varifrån bebisar kommer och, naturligtvis, läsa om livet i Provence: jaktturer, indianlekar och så bergen och naturen såklart. Men det händer i stort sett aldrig någoting ont eller svårt. Allting är för det mesta rakt igenom gulligt och rart, men inte så mycket mer. Jag tyckte att den var söt och jag blev väldigt charmad av den, därför får den ett högt betyg från mig, trots att den inte gav så mycket mer än så. Ibland behöver det inte vara så mycket mer komplicerat än såhär, trots att man känner att det är en ganska friserad berättelse från någons barndom.
För den som inte vill läsa boken finns den även i en filmatisering från 1990. Den är boken hyfsat trogen och lyckas förmedla samma känslor som boken gör. Jag kan faktiskt rekommendera den också!
Klimatfrågan var förmodligen inte ens ett ord när Les brigades vertes kom ut, 1999. Ändå handlar boken om just de frågor som är så brännande heta just nu: miljöfrågorna. Jag tyckte dock inte riktigt att boken lyckas som skönlitteratur, även om miljöfrågor är något som intresserar mig.
Boken kretsar kring en grupp människor, en blandning av politiker och miljöaktivister från olika länder i Europa, som slår sig samman för att uppmärksamma och göra något åt den miljöförstöring som sker överallt. En del saker de gör kan tyckas vara ganska oskyldiga, men ju mer tiden går, desto våldsammare blir det och när det plötligt sker ett mord mot en politiker är det just de här människorna som står anklagade. Men varför?
Lite spännande är det kanske, men jag tycker ändå inte att boken gav mig så mycket. Trots att frågorna är angelägna lyckas inte boken riktigt tala för sin sak. Jag tror det är bokens form är det som främst ställer till det. Huvudpersonerna är för många för att man ska lära känna någon av dem, och allt som sker i boken passerar förbi utan att jag hinner bli särskilt engagerad. Boken saknar också väldigt mycket av miljöbeskrivningar m.m. Faktum är att den nästan helt består av dialoger och argumenterande tal och det känns inte särskilt varierande eller kul.
Inte min kopp te, tyvärr! Men nog är det lite skrämmande att en sådan här bok fortfarande kan vara aktuell, tio år senare!
Journal du dehors bevisar ett en berättelse inte behöver vara komplicerad för att vara bra. Journal du dehors är över huvud taget ingen ”berättelse”: den har inga egentliga huvudpersoner, den har ingen egentlig början och heller inget slut. Vad den är, är ett slags reportage över samtiden. Författaren har roat sig med att beskriva sin omvärld: vad som händer och sägs på pendeltåget, på stationen, i väntrummet, i kön till offentliga toaletter, i köttaffären, på snabbköpet, under promenaden med hunden. Det är korta stycken, som kanske mer än någon ”berättelse” beskriver en Parisförort och människorna som lever där.
Jag fastnade verkligen för den här boken! Den är befriande enkel, men saknar inte ett vackert och målande språk.
Det är inte ofta jag läser om böcker, men nu ska vi läsa Le Petit Prince på franskan och den har jag faktiskt redan läst. Jag är lite nyfiken på om jag kommer att se annorlunda på den nu och om jag kommer att förstå den på ett annat sätt (jag borde rimligen kunna mer franska i alla fall). Spontant känns det inte som att jag kommer att tycka sämre om den åtminstone, för det är en otroligt rar liten bok och nu när jag åter har läst några kapitel känner jag fortfarande att den är fantastisk. Jag fastnar mest för hur bokens huvudperson beklagar sig över att vuxna tappar så mycket av sin fantasi och förmåga att tänka kreativit. Som här t.ex:
”Si vous dites aux grandes personnes: ”J’ai vu une belle maison en briques roses, avec des géraniums aux fenêtres et des colombes sur le toit…” elles ne parviennent pas à s’imaginer cette maison. Il faut leur dire: ”J’ai vu une maison de cent mile francs.” Alors elles s’écrient: ”Comme c’est joli!””
(”Om du berättar för vuxna: ”Jag såg ett vackert hus av rosa regel, med pelargoner i fönstren och duvor på taket…” kan de inte föreställa sig det huset. Man måste säga: ”Jag såg ett hus som kostade 100 000 franc.” Då skulle de utropa: ”Så vackert!””)
Den lilla prisen är verkligen den där förvuxne, naive pojken som vuxna kanske borde ha mer av för att inte bli sådär låsta i sitt tankesätt. Till skillnad från vilken annan vuxen som helst kan han dessutom se vad det här föreställer:
Kan du?
Det var länge sedan jag läste en barnbok senast, men nu har jag läst ut den franska barnboken Baby-sitter blues.
I baby-sitter blues får vi träffa Émilien, 14 år, som i jakt på lite extra pengar börjar sitta barnvakt. Han har ingen tidigare vana vid barn eftersom han saknar syskon själv, men han ger sig ändå in i det och blir riktigt fascinerad. Särskilt fastnar han för den sex månader gamla Anthony. För att lära sig mer om barn letar han kunskap i böcker på biblioteket och hos människor som han frågar ut. I jakten på ny kunskap och i sin iver att övertala föräldrar om vilken fantastisk barnvakt han skulle kunna vara åt deras barn, hinner han snärja in sig ganska många olika lögner, innan hans mamma plötsligt sätter stopp för hans extraknäck. Hans nya idé blir att ge extraundervisning till en dyslektiker, som har hamnat lite efter i skolan.
Det är en smårolig och gullig liten bok som säkert kan uppskattas av många läsare som är ungefär i Émiliens ålder eller lite yngre. Själv uppskattade jag den mest för att den är skriven på en lättläst franska som det inte är några problem att följa, även för den som inte har studerat franska särskilt länge. Själva berättelsen kändes förvisso rolig, som sagt, och söt, men den grep inte tag på djupet hos mig.
La mauvaise graine har legat i min hög med outlästa böcker rätt länge, men nu har jag passat på att ägna en stund varje dag av mina sista lediga sommardagar åt att läsa ut den.
La mauvaise graine är en nätt liten novellsamling. Jag har läst en del franska på gymnasiet och hållt igång kunskaperna med vidare studier, men jag är långt ifrån att kunna språket flytande. När det gäller den här boken hade jag svårt att hänga med i de två sista novellerna. Det känns därför lite orättvist att betygssätta boken, men å andra sidan var nog det största felet att novellerna helt enkelt inte engagerade mig och inte bara att de innehöll många främmande ord. De två första novellerna tyckte jag dock var helt okej. Den ena handlar om en far- och sonrelation.
Jag ångrar hur som helst inte läsningen och jag lärde mig en hel del nya ord. Formatet kändes också lagom för mig som inte gärna läser tjocka romaner på franska utan hellre läser en novell då och då.
Åh, vad jag gillar Faïza Guène! Jag tyckte hemskt mycket om Kiffe kiffe demain och den nyligt utlästa Du rêve pour les oufs är en nästan ännu större favorit. Tur att det finns sådana här lagom tjocka, lättlästa och finfina böcker som får mig att vilja fortsätta hålla igång franskkunskaperna.
Ahlème är 24 år och bor i en förort till Paris tillsammans med sin pappa och yngre bror. Hon flackar runt på olika korttidsanställningar, skvallrar med sina vänner, dejtar hopplösa killar och försöker att hålla ordning på sin bror, som missköter skolan och ägnar sig åt tvivelaktiga affärer, trots att en utvisning till hemlandet, Algeriet ligger över honom som ett stort hot.
Så mycket mer än drömmar finns det kanske inte att leva på för många som lever som Ahlème, men Ahlème själv beskrivs inte som ett offer, utan som en tjej med ganska mycket skinn på näsan. Jag tycker verkligen bra om berättelsen om henne, som blandar allvarliga ämnen med mycket humor och ett ungt språk. Trots att jag långt ifrån kan franska flytande tycker jag att boken är lätt att ta till sig på originalspråket och att den är väldigt kul att läsa. Hur den fungerar i översättning vet jag inte, men gissningsvis är den lika styltig och konstig som franska böcker tyvärr nästan alltid är i översättning!
Det är såhär jag vill läsa Guène, på franska, och jag vill läsa mycket mer av henne!
Nu har jag inte uppdaterat på ett tag, men det beror inte på att jag inte har läst något, det beror på en strejkande Internetuppkoppling. En av de utlästa böckerna är den lilla novellsamlingen La boîte noire.
I La boîte noire rymms fem små noveller. Novellen som delar samma titel som boken handlar om en man har varit medvetslös efter en bilolycka. Han har tappat minnet, men när han skrivs ut från sjukhuset får han med sig en bok, där en av sjuksköterskorna har antecknat saker han har sagt under medvetslösheten. För honom är orden lösa fragment och han har svårt att koppla ihop dem med vad som har hänt honom, men sakta börjar det rullas upp vad som egentligen hände under olyckan.
Ingen av novellerna sa mig egentligen så mycket nytt. De är ganska lättsamma: roliga ibland och spännande ibland. För mig vad det mest en stunds avkoppling för att hålla igång franskan, men jag tycker ändå att det var en helt okej bok. Om man, som jag, inte riktigt har tid att läsa så mycket skönlitteratur kan det vara väldigt skönt att läsa noveller.
Doria är femton år och bor i en förort till Paris med sin mamma. Pappan har lämnat dem för att hitta en ny fru i hemlandet Marocko. Tillvaron är inte helt lätt. Mamman är analfabet och har ett skitjobb som hotellstäderska, så Dorias kläder är inga hippa jeans utan kläder från loppmarknader eller second hand och Doria och mamman får regelbundet besök från socialarbetare, som vill väl men som inte lyckas riktigt.
Kiffe kiffe demain är en charmig ungdomsbok. Doria har många tonårstankar om kärlek och livet och framtiden. När jag läser den minns jag hur det kunde kännas att vara tonåring. Samtidigt berättar den om det inte alltid lätta livet i förorten med all den kriminalitet och andra problem som finns där. Jag tror att Kiffe kiffe demain kan skapa debatt i Frankrike, men som svensk läsare är den största behållningen att det är en charmig, rolig och träffsäker ungdomsbok. Det är ingen dålig behållning. Jag tycker jättemycket om den här boken!
Jag har läst det franska originalet parallellt med den svenska översättningen. Har inte mycket att tillägga. Tyckte mycket om boken, men funderar lite kring valet av framsida. Varför detta kitchiga vykort? Den svenska har en betydligt mörkare bild på en pojke med något outgrundligt i blicken. Det känns lite mer representativt för boken än denna arrangerade snölek. Nåja. Bra bok!
Det är norra Frankrike och arbetslösheten är ett problem. Bokens berättare arbetar med film och TV-produktioner och jobbar precis med en dokumentär om arbetslösheten. En av de människor som han har mött under arbetet med dokumentären är Jean-Luc Flamant. När polisen dyker upp blir han därför indragen i att försöka leta upp Jean-Luc som misstänks för mordet av en företagsledare.
Det är ganska spännande och en hel del nya ord att lära sig om man pluggar franska på lagom lätt eftergymnasial nivå. Annars har jag inte så mycket att kommentera.
