Kategorier
Sandberg, Katarina

Vi är inte sådana som i slutet får varandra

Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg är en pladdrig bok om (olycklig) kärlek och om livet som inflyttad 19-åring i Stockholm. Betyg: 2 utekvällar av 5.

Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg är till delar en bok jag faktiskt har eftersökt: en bok om studentliv och ett liv där mycket kretsar kring uteliv, vänner och att bli vuxen på riktigt. Jag tycker själv att studenttiden var en väldigt speciell och formande tid och jag är förvånad över att det inte är fler som gett sig på att skildra den tiden. Här är det Cassiopeja som står i centrum: 19 år, juridikstudent, inflyttad i Stockholm från småstaden, bosatt i en liten andrahandslägenhet och spenderades (för) mycket tid med fest och uteliv tillsammans med vänner.

Cassiopeja har aldrig förstått sig på romantik och gulligull och är över huvud taget rätt skeptisk till kärlek. Att träffa någon verkar helt enkelt inte så viktigt, något jag förresten kan känna igen från den åldern. Plötsligt slår dock förälskelsen ner som en blixt från klar himmel och plötsligt handlar precis allt om den charmige grannen Casper, som också är hennes pianolärare. Han dyker upp i hennes drömmar och fantasier och rubbar hela Cassiopeja värld. Haken är att han lever med sin sambo och alltså är upptagen.

Snart inleder Casper och Cassiopeja trots allt en relation, som börjar som en otrohetsaffär och fortsätter som samboskap när Casper lite senare blir utslängd när Cassiopeja och han blir påkomna. Slutet gott, allting gott? Det tänker jag inte avslöja, men självklart hinner det bli lite trassel längs vägen innan boken är slut.

Jag uppskattar verkligen berättelsen om ung vuxen-liv i Stockholm. Det är kul att påminnas om hur det kan vara att vara 19 år, fri och obekymrad. Däremot tycker jag inte att kärleksberättelsen är speciellt trovärdig, vilket kanske säger något om min egen syn på romantik och gulligull. Eller ja, jag vet inte om det är mig det är fel på eller om det är boken. Jag kan i alla fall inte relatera till Cassiopejas förälskelse och hur hon så handlöst kastar sig in i den. Jag hade faktiskt tyckt att det vore roligare att läsa ännu mer om Cassiopeja och hennes liv och vänner. Det finns några sidospår också: att lämna småstaden för storstaden, att ha en okänd pappa. De här bitarna hade kunnat utvecklas mer.

Det som framför allt stör mig är dock språket. Jag förstår att det är högst medvetet och att det är ett stilistisk grepp, men jag gillar inte flödet. Författaren låter Cassiopejas osammanhängande tankar bli till långa rader med meningar, staplade på varandra, ofta utan skiljetecken. Till delar saknar det helt enkelt flyt. Annat fungerar bättre och det finns många snärtiga och roliga formuleringar också, men som helhet tycker jag inte att det blir riktigt bra.

För mig blev det här en avkopplande strandläsning och som sådan fungerade den ypperligt, men tyvärr blev jag också rätt besviken. Det finns delar som är riktigt bra, men det fungerar inte hela vägen.

Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg

Tappar upp trehundra liter fyrtiotregradigt vatten i badkaret. Tänker på att vilja bli insnurrad i lakan. Blir förbannad på mig själv, tänker KÄRLEKEN ÄR JU EN LÖGN jättehögt i huvudet. Tänker på vetenskap och bevis och teorier. Går upp ur badkaret och hämtar ett gammalt nummer av Illustrerad Vetenskap. Lämnar blöta spår över parketten fastän jag egentligen inte får. Jag hyr ju i andra hand.

Bläddrar bland artiklarna, försöker läsa om jordens uppkomst och nya rön om hiv/aids men kan fortfarande inte släppa känslan av att vilja ha någon som skulle tycka att det vore kul att tvätta mina smutsiga underkläder. Och sedan till slut bestämmer sig mina ögon för att fastna på en artikel. En artikel som jag lyckats missa, fastän jag alltid läser Illustrerad Vetenskap från pärm till pärm. Och där står det att man kan se i hjärnan när någon är kär, att det är VETENSKAPLIGT BEVISAT. Och jag läser artikeln om och om igen och igen och igen och vattnet blir kallt och allt jag vetat sedan 2007 är plötsligt inte sant längre.

Ur Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg

Utgivningsår: 2013 (första utgåvan, Gilla böcker).
Antal sidor: 253.
ISBN: 9789186634339, 978-91-86634-47-6.
Andra som läst: I Elinas hylla, Jag och mina böcker, romeoandjuliet, Sagan om sagorna.

Med småstadens siluett tatuerad på underarmen flyttar Cassiopeja Svensson till Stockholm för att studera juridik. I huvudstaden lär hon känna de fina flickorna med pappas pengar som tycker att allt är så himla romantiskt, och på hennes hals växer strimmor av återhållen sanning. I ett utfall av frustration bestämmer hon sig för att börja spela piano, och i trapphuset finns en lapp om privatlektioner. ”Jag ska börja ta lektioner för en pianofarbror” är Cassiopejas glada tanke. Men pianofarbrorn visar sig vara ungefär femtio år yngre än väntat, och så vacker att Cassiopeja nästan går sönder.

Vi är inte sådana som i slutet får varandra är en klassisk berättelse om att vara ung och dum och kär. Med en överrumplande, bitsk humor vänder och vrider det unga berättarjaget på klyschor om den efterlängtade tvåsamheten.

Förlagets beskrivning

Katarina Sandberg

Katarina Sandberg (född 1992) är en svensk författare. Vi är inte sådana som i slutet får varandra är hennes debutroman.

Kategorier
Audur Ava Ólafsdóttir

Den sista kvinnan

Den sista kvinnan av Audur Ava Ólafsdóttir är en skickligt berättad och förvånansvärt rolig bok om en kvinna som blir lämnad. Betyg: 4+ korpar av 5.

Den sista kvinnan av Audur Ava Ólafsdóttir tar sin början en nyårsafton i Reykjavik. Marías man sedan elva år har precis meddelat att han har träffat en man och att han tänker lämna henne. Plötsligt är María lämnad ensam med parets två tvillingar, 2,5 år gamla, och tusen frågor. Hon kastas mellan hopp och förtvivlan, föreställer sig att maken ska återvända. Minnen från äktenskapet börjar rullas upp. Plötsligt hamnar alla makens sena kvällar på jobbet i ett annat ljus och hon börjar försiktigt närma sig tanken att vänner och bekanta kan ha varit något mer för hennes man. Samtidigt måste hon hålla sig samman och ta hand om barnen, oroa sig över barnen: den försigkomna flickan och den blyga och försiktiga pojken. Hur ska det egentligen gå för pojken, som ligger så långt efter i utvecklingen jämfört med sin syster och som nu kommer att sakna sin pappa?

Boken utspelar sig inte under speciellt många dagar, men María håller sig verkligen sysselsatt. Hon drar iväg på en vansinnig tur till deras avlägsna stuga. Hon målar om i hemmet. Hon städar undan julen. Livet pågår i ett stadigt tempo samtidigt som hon rasar ihop invändigt. Jag är verkligen imponerad över hur författaren skildrar detta mellan raderna. Det finns inte många passager där det ges utrymme för Marías tankar och känslor på ett direkt sätt. Oron och de sömnlösa nätterna framgår ändå genom allt hennes ivriga görande, allt hon gör för att hålla sig sysselsatt. Ständigt tittar också grannen Perla in, en excentrisk kvinna som påstår sig spökskriva deckare samtidigt som hon arbetar som terapeut. Är hon en omtänksam vän och granne, eller är det lika mycket hon som behöver sällskap och lite stöttning? Mitt i allt detta dyker Marías biologisk pappa upp, en man hon inte har någon relation till; Det är fler som har familjehemligheter.

Jag fastnade verkligen för den här boken. Den är speciell. Berättelsen om kvinnan som blir lämnad av sin man hade kunnat bli en dussinberättelse bland tusen liknande, men Audur Ava Ólafsdóttir gör något mer tack vare det finurliga berättandet, de excentriska karaktärerna och alla sidospår. Det borde inte ens hålla ihop, det är för många ingredienser, men det blir verkligen bra! Jag älskar också humorn och att berättelsen allvarligt talat är lite skruvad och overklig. Det ger en skön balans till det sorgliga ämnet, att bli lämnad.

– Pappa kommer snart, säger jag och ser snabbt på mobiltelefonen för att kolla efter viktiga meddelanden som helst ska handla om ånger och längtan.

Min dotter har lätt för att uppfatta mönster och sätter ihop ett tjugo bitars dalmatiner på nolltid och med stor entusiasm. Kanske har hon ärvt sin fars matematiska sinne. Hennes bror ser villrådigt på och funderar fortfarande på var svansen ska sitta när hon river den sista pusselbiten ur handen på honom och fullbordar verket.

Ur Den sista kvinnan av Audur Ava Ólafsdóttir (översättning av Arvid Nordh)
Den sista kvinnan av Audur Ava Ólafsdóttir

Originalets titel: Undantekningin (isländska).
Översättare: Arvid Nordh.
Utgivningsår: 2012 (första isländska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Weyler förlag).
Antal sidor: 279.
ISBN: 978-91-7681-063-7.

Nyårsafton i Reykjavik. Flóki (maken) till Maria (makan): ”Du är kvinnan i mitt liv.” Sedan lämnar han henne och flyttar ihop med en man. Maria, som fallen från alla skyar, söker tröst och råd hos grannen Perla, en mycket kort kvinna, terapeut och spökskrivare av deckare. Men Marias familj fortsätter att överraska. Fadern, som hon aldrig träffat, dyker plötsligt upp på Island – för att dö. Och hennes mor har inte heller berättat allt.

Audur Ava Òlafsdóttir och hennes romaner har erövrat en världspublik med sin blandning av ironi och djup känsla för familjer och deras hemligheter. Hon är konsthistoriker och författare, har länge levt i Frankrike men bor nu åter på Island.

Förlagets beskrivning

Audur Ava Ólafsdottir

Audur Ava Ólafsdóttir (född 1958) är en isländsk författare och konsthistoriker.

Kategorier
Holst, Hanne-Vibeke

Som pesten

Som pesten av Hanne-Vibeke Holst är en mycket spännande och fängslande roman om korruption och politiskt spel när en pandemi drabbar världen. Betyg: 5 pizzor av 5

Som pesten av Hanne-Vibeke Holst är en roman där händelser och personer är helt hämtade ur fantasin, men där det samtidigt finns spår som ligger obehagligt nära verkligheten. Det har nu gått drygt tio år sedan världen höll andan och fruktade att den så kallade svininfluensan skulle orsaka en pandemi och lamslå världen. Det blev inte riktigt så. Det togs snabbt fram ett vaccin och massvaccinationer startade. Många människor räddades på så sätt från att drabbas av en potentiellt dödlig influensa. I efterhand visade det sig också att det prototypvaccin som användes i Sverige mångdubblade risken att drabbas av narkolepsi. Idag är det många som ser tillbaka på svininfluensan och tänker att larmet var onödigt och orsakade mer skada än nytta. Just därför är det också många som inte förstår allvaret med en ny influensa eller förstår poängen med en massvaccination. I Som pesten är läget helt annorlunda. Här drabbas människor av en ny influensa, men det finns ingen direkt beredskap och risken är överhängande för att spridningen ska bli enorm. Det blir inga massvaccinationer eftersom att ett korrupt big pharma på ett cyniskt sätt förhalar processen för att kunna tjäna så mycket pengar som möjligt. Först finns inget vaccin. Sedan finns det alldeles för lite. Danmark är det land som drabbas först. Smittspridningen går enormt fort och en stor del av befolkningen blir sjuka. Tusentals unga människor dör och lämnar sörjande anhöriga efter sig. Hela samhället påverkas. Människor går helst inte ut och det mesta håller stängt eller är överbelastat. Det finns inte kapacitet att ta hand om alla sjuka människor som behöver intensivvård. Allt befinner sig i något slags undantagstillstånd.

Samtidigt tickar tiden på och det är bara en tidsfråga tills fler länder, fler kontinenter, dras med och drabbas av influensan. Konsekvenserna skulle bli ofattbara. Här kommer nästa lilla fiktiva händelser som också har likheter med verkligheten: det är mitten av 10-talet och människor flyr över havet, vandrar genom Europa och medmänskligheten är hos många satt på paus. Högervindar blåser i Europa, i USA förbereder Trump sin kampanj med förhoppning om att ersätta Obama i Vita huset och i Danmark står det snabbt klart att de som flytt sina hemländer och har sitt ursprung i andra länder inte står först i kön att få vård eller vaccination.

I romanen arbetar världshälsoorganisationen, WHO, intensivt för att följa förloppet och få igång massvaccinationer. Danskan Karoline Branner, som är förhållandevis ny på jobbet, kastas direkt in i hetluften och jobbar hårt med att bekämpa pandemin. Hon drivs av sin uppfattning om rätt och fel och känner starkt att världen måste visa sin solidaritet. Det blir extra komplicerat när det börjar visa sig att människor med ursprung från den afrikanska kontinenten verkar vara extra mottagliga för smittan och dessutom verkar löpa en betydligt högre risk att dö. Insikten är svår att ta till sig och väldigt kontroversiell, men många observerar samma sak som Karoline och det bedrivs enkla studier som påvisar sambandet. För Karoline känns det självklart att den här nya kunskapen bör följas upp med stora studier och om sambandet kan bekräftas är det givet för Karoline att människor med afrikanskt ursprung måste få gå före i vaccinationskön. Det visar sig dock snart att Karolines inställningen är naiv. Människors liv spelar mindre roll när det i bokens verklighet finns andra faktorer som väger tyngre. Politiskt spel, korruption och maffia försöker dribbla bort Karoline och en av de största hoten mot henne finns i hennes absoluta närhet.

Det är på sätt och vis svårt att tänka sig att en bok om arbete på WHO kan vara spännande, men faktum är att Som pesten är en riktig bladvändare, svår att lägga ifrån sig. Hanne-Vibeke Holst skriver med ett sällsynt driv. Den här boken är nära 850 sidor och ändå hamnar den aldrig på tomgång. Genom att berättelsen drivs framåt av många sidohistorier så hålls tempot uppe hela tiden och perspektivet växlar snabbt mellan bokens olika huvudpersoner, där Karoline är den mest centrala, men där det också finns många andra som engagerar lika mycket. Varje nedslag hos en huvudperson är kort, ungefär som en scen i en TV-serie. Jag gillar verkligen berättarstilen, som passar utmärkt för den här romanen. Jag blev verkligen helt fast i den här boken och hickar till lite varje gång morgontidningen har någon liten notis om influensa eller andra smittsamma sjukdomar och med det nya coronaviruset kändes boken plötsligt extra läskig. Det här är verkligen en bok att leva sig in i.

Man måste se den för att förstå den. Fasan. Den belägrade staden.

Under normala omständigheter, i fredstid, skulle Köpenhamn vara i julstämning så här nära advent. Gatorna skulle befolkas av glada, medelålders väninnor i grupp, glögg och äppelskivor skulle säljas i de trånga gränderna i Indre By, och trängseln i de upplysta varuhusen skulle även bland de mest jäktade, för vilka julen varje år kommer som en överraskning, framkalla en barnslig glädje över dekorationerna och prakten.

I år däremot är stämningen i botten. Det känner Karoline så snart hon har kommit ut från sitt hotell på Nansensgade för att promenera bort till sitt möte på Sundhedsministeriet på Holbergsgade. De få Köpenhamnsbor som över huvud taget vistas ute på verkar kuvade och inåtvända, som om de vore instängda i det vintermörker som har lagt sig över staden.

Ur Som pesten av Hanne-Vibeke Holst, i översättning av Margareta Järnebrand.
Som pesten av Hanne-Vibeke Holst
Som pesten av Hanne-Vibeke Holst

Originalets titel: Som pesten (danska).
Översättare: Margareta Järnebrand.
Utgivningsår: 2017 (första danska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag).
Antal sidor: 846.
ISBN: 9789100177188.

Läkaren Karoline Branner flyttar med sin familj till Genève för att arbeta med pandemibekämpning för WHO. Men på kontoret möter hon oväntat motstånd i den politiska organisationen, och hemma blir hennes man allt mer rastlös. Och så kommer signaler om en ny influensapandemi.

“Som pesten” är en bladvändare med både emotionellt djup och politisk udd. Det är Hanne-Vibeke Holst när hon är som allra bäst.

Förlagets beskrivning

Hanne-Vibeke Holst

Hanne-Vibeke Holst (född 1959) är en dansk författare, bland annat känd för trilogin om TV-journalisten Therese Skårup.

Kategorier
Tolstoj, Lev

Anna Karenina

Anna Karenina av Lev Tolstoj är en berättelse om kärlek, passion och ryskt överklassliv. Den är alldeles för lång, men är ändå en kul klassiker att ha läst. Betyg: 3+ beckasiner av 5.

Anna Karenina av Lev Tolstoj är en klassisk berättelse från 1870-talet där läsaren får följa ett antal personer som tillhör den ryska överklassen. En av huvudpersonerna är Levin, en man som anses bygga på Lev Tolstoj själv. När boken tar sin början har Levin samlat mod för att äntligen våga fria till den kvinna han förälskat sig i, Kitty. Kitty står emellertid inför dilemmat att hon också är uppvaktad en den stilige greve Vronskij. Ska hon välja den trygge, tråkige Levin eller hoppas på passion med Vronskij? Det blir Levin som får nobben. Vronskij, å sin sida, är lite av en playboy har inga allvarliga känslor för Kitty. Han drabbas dessutom själv av den passionerade förälskelsen när han träffar Anna Karenina, en gift kvinna, och Kitty mister på så sätt båda de män hon uppvaktats av. Vronskij och Anna inleder däremot en affär, en affär som blir mer och mer allvarlig. Till slut står Anna inför ett svårt beslut – ska hon lämna sin man, och därmed sin älskade son, eller ska hon lämna Vronskij? Hon väljer Vronskij, något som visar sig bli komplicerat och ödesdigert.

Boken behandlar kärlek och familjeliv och skildrar samtidigt glassigt överklassliv i Ryssland. Att följa sitt hjärta, och skiljas från sin make, blir inte lättare när det också i praktiken innebär en brytning med många av de sociala sammanhang som tidigare erbjöds – som Vronskijs älskare är det inte alla som välkomnar Anna till sina fester och bjudningar. Det svåraste för Anna är dock relationen till sina barn: den förlorade sonen, alltid saknad, och den dotter hon har tillsammans med Vronskij och som hon har så svårt att knyta an till.

Tolstoj är skicklig på att berätta och det finns många intressanta livsöden att följa i den här boken. Emellanåt glittrar det också till och blir väldigt roligt. Framför allt tycker jag att Levin skildras med humor och som en man som lätt svävar iväg i det blå. Han blir helt vimsig av förälskelse och när han senare i berättelsen är på väg att bli pappa är han så drabbad och snurrig av förlossningen, och all dramatik kring den, att han gång på gång skickas iväg på onödiga uppdrag och sätts på meningslösa arbetsuppgifter, allt för att vara ur vägen en stund. Det finns många passager med just Levin som är riktigt roliga, tycker jag.

Anna Karenina publicerades ursprungligen som en följetong i tidskriften Ryske budbäraren, där nya delar publicerades under fyra års tid. Det är verkligen en berättelse i ett kolossalt format; Ofta ges den ut i flera volymer. Det är också en bok som hinner behandla många ämnen och skildra många olika personer, precis som en riktig långkörare till TV-serie. En del passager känns intressantare än andra. Levins (och Lev Tolstojs) stora intresse för jordbruk och hur arbete bör organiseras är något som bitvis tas upp i långa passager. Det finns säkert någon mening i det, men detta och en del annat hade gott kunnat strykas, kan jag känna. Det är verkligen en helt otroligt tjock bok. För den som känner sig sugen på att lite längre och större läsprojekt kan jag helt klart rekommendera Anna Karenina, men den kräver sin tid och tålamod, inte för att den på något sätt är svårläst, utan för att den helt enkelt är väldigt, väldigt lång.

Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.

Hemma hos Oblonskijs var allting upp och nervänt. Frun i huset hade fått reda på att hennes make haft ett förhållande med deras tidigare franska guvernant och hade nu meddelat maken att hon inte kunde leva i samma hus som han. Detta tillstånd hade nu rått i tre dagar och kändes plågsamt såväl för makarna själva som för övriga medlemmar i familjen och hushållet. Alla kände de att det var meningslöst att leva under samma tak och att människor som träffades slumpmässigt på vilken vägkrog som helst stod varandra närmare än familjen Oblonskij och deras hushåll. Frun i huset lämnade inte sina rum, herrn hade inte visat sig hemma på tre dagar. Barnen sprang vilset runt i hela huset; den engelska guvernanten hade råkat i gräl med hushållerskan och skrivit och bett en väninna att försöka hitta en ny anställning åt henne; kocken hade gett sig i väg redan i går, lagom till middagen; kökspigan och kusken hade sagt upp sig

Ur Anna Karenina av Lev Tolstoj
Anna Karenina av Lev Tolstoj
Anna Karenina av Lev Tolstoj

Översättare: Ulla Roseen.
Utgivningsår: 1873–1877 (första ryska publiceringen, i Ryske budbäraren), 1885 (första svenska utgåvan i översättning av Sigurd Agrell, 2007 (första utgåvan i översättning av Ulla Roseen, Norstedts).
Antal sidor: 879.
ISBN: 9789113013688, 9789113076812.

Lev Tolstoj

Lev Tolstoj 1828–1910 var en rysk författare, känd bland annat för klassikerna Anna Karenina och Krig och fred. Han är erkänd som en av tidernas största författare och många anser at han borde ha belönats med Nobelpriset, ett pris han i och för sig inte hade något intresse av att ta emot.

Kategorier
McEwan, Ian

Nötskal

Nötskal av Ian McEwan är en väldigt annorlunda spänningsroman; Ett ofött barn förstår inifrån sin moders livmoder att hon planerar att mörda hans far. Det är en väldigt fängslande roman, trots en hel drös osympatiska karaktärer. Betyg: 5 fastighetsaffärer av 5.

Nötskal av Ian McEwan har en väldigt udda berättarröst; Boken berättas helt av ett ofött barn, som inifrån sin moders livmoder snappar upp samtal och får ledtrådar om vad som sker omkring honom. Det han upptäcker är inte vackert: hans mor är otrogen med hans egen farbror och de två planerar att mörda hans far. I det ofödda barnets position finns det inte mycket att göra åt saken. Det är över huvud taget inte mycket han kan göra. Mamma Trudy dricker sig full och det ofödda barnet har inte mycket till val annat än att själv få smaka vinet. Hon har sex med sin älskare och det ofödda barnet har inte mycket till val annat än att mot sin vilja finnas med i akten.

Trudy och hennes älskare planerar kallsinnigt hur de ska bli av med den man som står i vägen för deras relation och för det hus som de förväntar sig att få ärva och därefter kunna sälja dyrt. Det ofödda barnet är ingenting för dem; Tanken är att han ska lämnas bort. Kanske just därför undviker Trudy ingenting av det som gravida kvinnor förväntas undvika. Alkoholen flödar.

Trots att han är så oönskad och befinner sig mitt i något förfärligt så är det ofödda barnet en del av sin mors blodomlopp och han snappar upp alla hennes känslor. Sörjer hon? Drabbas hon av tvekan?

Nötskal är verkligen en udda berättelse och kanske just därför hade jag svårt att lägga den ifrån mig. Ian McEwan har inte bara hittat en extremt annorlunda berättarröst, han har över huvud taget lyckats skildra oväntade karaktärer. Både Trudy, hennes älskare och, ärligt talat, hennes man är grovt osympatiska allihop. Och korkade. Och samtidigt är Trudy en urstark kvinna, på väg att när som helst föda ett barn till världen. Det är spännande att följa förloppet och jag njuter av språket och allt subtilt som skildras mellan raderna. Hela berättelsen måste av nödvändighet utspela sig lite mellan raderna: bokens huvudperson vet bara det kan hör och känner genom sin mor.

Det här är en verkligt originell roman och jag älskar den för det! Visst, man måste läsa den med ett öppet sinne och köpa att huvudpersonen är ett foster som resonerar avancerat och uppskattar tjusiga viner, men jag har i alla fall inget problem med det. Det är ju också en del av tjusningen att författare får ta sig friheten att fantisera fritt i romaner. För mig går det hem. Boken är både underhållande, spännande och bitsk i sina skildringar av den ytliga och giriga modern och hennes älskare. Här finns också många tjusiga paralleller till klassiker, där Hamlet kanske är den mest uppenbara.

“Trudy! Åh, herregud. Trudy!”

Snabba fotsteg dundrar uppför trappan och han ropar återigen hennes namn. Sedan hörs hans flåsande andhämtning i badrummet.

“Jag skar mig i foten på en löjlig liten glasbit.”

“Det är blod över hela sovrummet. Jag trodde…” Han berättar inte för oss att han hoppades att det var jag som hade fallit ifrån. I stället säger han: “Låg mig ta hand om det där. Borde vi inte tvätta det först?”

Ur Nötskal av Ian McEwan i översättning av Meta Ottosson
Nötskal av Ian McEwan

Originalets titel: Nutshell (engelska).
Översättare: Meta Ottosson.
Uppläsare: Olle Sarri.
Utgivningsår: 2016 (första brittiska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Brombergs), 2019 (den här Radioföljetongen, Sveriges radio).
Antal sidor: 216 (ca 9,5 h lyssning).
ISBN: 9789173378352.
Andra som läst: dagensbok.com, Carolina läser…, Lottens bokblogg.

Trudy är tjugoåtta år, höggravid och har ett hemligt förhållande med sin svåger. Tillsammans smider kärleksparet planer för att göra sig av med den blivande fadern. Men det finns någon som hör allt om deras onda avsikter: det lilla barnet i Trudys mage.

Ian McEwan har skrivit en smart, mörk och rolig thriller om mord och girighet berättad ur ett oväntat perspektiv. Romanens hjälte är ett häpnadsväckande intelligent ofött barn som väntar på exakt rätt ögonblick att äntra världsscenen.

Förlagets beskrivning

Ian McEwan

Ian McEwan (född 1948) är en brittisk författare. Han debuterade 1976 med novellsamlingen First love, last rite och har sedan dess etablerat sig som en av Storbritanniens främsta författare. Han har blivit rikligt prisbelönad genom åren och har bland annat nominerats till Bookerpriset hela sex gånger. Ian McEwan har en hemsida och en Facebooksida.