Böcker jag dömer efter framsidan: Chicklit

I min lilla serie om böcker jag dömer efter framsidan så har turen kommit til böcker som riktar sig till en 30-någontingtjej: chicklit, feelgood, kärleksromaner…

Alltså, jag är 30 år och jag är lite av en allätare när det kommer till böcker, men jag avskyr att bli skriven på näsan. Jag gillar pigga och glada färger (helst rosa, ärligt talat) så man kan ju tänka sig att de här typiska chick lit-romanerna och feel good-böckerna, som så ofta pryds med omslag i just dessa färger, borde älskas av mig. Men nej. Bara för att jag är en tjej som älskar att cykla omkring, klä mig i gulliga klänningar (ibland i alla fall), dansa, gulla med en hund, dricka ett glas bubbel etc. etc. så vill jag inte framstå som så enkel att jag läser böcker som marknadsförs med just sådana här grejer på framsidan. Nä. Det känns för enkelt, för billigt, för ytligt. Sorry.

Ja, det är ju i och för sig troligt att jag läser en del av de här böckerna ändå. Men visst har de ganska tråkiga och förutsägbara framsidor ändå?!

Från och med du av Mhairi McFarlane

Vaknätter och verklighetskaos i Vasastan av Anna Winberg

Sanning och skvaller av Curtis Sittenfeld

Livet vi drömde om av Anna Gavalda

Stora små lögner av Liane Moriarty

Hundra omistliga ting av Lucy Dillon

Böcker jag dömer efter framsidan: Manliga böcker

I min lilla serie om framsidor som inte lockar mig till läsning så har turen kommit till: random böcker som tydligen är tänkta att säljas till en snubbe – manliga böcker.

Hur känner man igen dem då? Ja, de har förmodligen en framsida med något krigsmotiv, något med rymden eller kanske en snubbe med kostym. De har en lite ruffig och tuff design och är absolut inte gulliga eller söta. På många sätt överlappar den här ”genren” med dussindeckaren, som brukar gå i samma färgskala och ha ungefär samma motiv på framsidorna.

Det här är böcker som jag har svårt att uppbåda något intresse för. Det finns böcker som känns riktade till snubbar och jag orkar inte sätta mig in i varför och ännu mindre orkar jag läsa dem. Kanske är de för coola för att t.ex. innehålla människor & relationer och i sådant fall finns det ingen mening att läsa, i min mening. 😉

Här kommer några rätt slumpvis valda böcker som förmodligen riktar sig till någon som är långt mer kille än mig. Om de är bra? Säkert! Det känns dock avlägset att jag skulle ta reda på det.

Fina framsidor: Lagerlöf i pocket och andra pärlor

Fina framsidor tycker jag om! Här kommer ett gäng som jag har fått upp ögonen för på sisone.

Först ut är en bok utgiven av bokförlaget Tranan, som verkligen brukar vara duktiga på att formge sina böcker. Jag är t.ex. hemskt förtjust i Fallet Mersault av Kamel Daoud. Jag älskar färgerna, skuggorna och att det är så skarpa linjer i bilden. Det matchar också de brutala motiv som också finns mellan raderna om man tittar närmare. Trots att motiven är så stiliserade så finns det mycket att upptäcka och mycket känsla i bilden. Det gillar jag!

Fallet Meursault av Kamel Daoud
Fallet Meursault av Kamel Daoud

Bildning är en annan snygg bok, tycker jag. I den här boken, där ett antal författare skriver om bildning och bildningens betydelse, pryds framsidan av bildningens symbol nummer ett: kolonner. Fast de lutar? Rasar? Som sagt: jag gillar verkligen sådana här nästan löjligt stiliserade och enkla bilder som ändå väcker både nyfikenhet och tankar!

Bildning
Bildning

Jag tycker också om framsidan till pocketutgåvan av Livet enligt Fikry. Det är så glada och fina färger. Ja, och så har jag uppenbarligen en grej för väldigt stiliserade motiv… I det här fallet har man i alla fall med väldigt enkla medel fått till ett väldigt levande och lockande motiv där det händer saker om man tittar närmare. Kul!

Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin
Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin

Slutligen. Vad glad jag blir av alla finfina pocketutgåvor av gamla klassiker. BonnierPocket har den senaste tiden gett ut t.ex. Selma Lagerlöf-klassiker med såhär underbara framsidor <3:

Mönstren på Selma Lagerlöf-böckerna är från tyger formgivna av systrarna Lisbet och Gocken Jobs (verksamma från 40-talet och framåt). Jag kände inte till dem sedan tidigare. Nu skulle jag vilja inreda med deras tyger och mönster överallt!!

Bok jag vill läsa: Fantastiska vidunder och var man hittar dem

En av mina favoritfilmer från förra året är faktiskt Fantastiska vidunder och var man hittar dem. Boken utspelar sig i Harry Potters universum, men långt före Harrys tid, och följer magizoologen Newt Scamander (spelad av den helt fantastiske Eddie Redmayne(, som btw borde ha belönats med en Oscar för sin roll i The Danish Girl)). Jag avskydde i och för sig den urlöjliga kärleksstoryn och flera av de totalt ointressanta och klichéartade bifigurerna, men det vägdes faktiskt upp av att filmen var så mysig och av att det är så härligt att få vara i Harry Potters värld en stund. Filmen är inte helt ospännande, men mest av allt tyckte jag faktiskt att den var gullig – så som det blir med magiska djur. 🙂

Det var såklart en lågoddsare att filmmanuset skulle bli till bok. 🙂 Ändå måste jag erkänna att jag missade den här utgivningen och av den anledningen så räknade jag inte heller upp den i något av mina inlägg om vårens böcker (I, II, III). Men visst vill jag läsa den! Och man blir ju inte mindre lockad av framsidan!

Fantastiska vidunder och var man hittar dem av J.K. Rowling
Fantastiska vidunder och var man hittar dem av J.K. Rowling

Böcker jag dömer efter framsidan: new school tantsnusk a.k.a. 50 shades-kopior

Min lilla ”miniserie” om böcker jag dömer efter framsidan fortsätter! Idag tänkte jag blogga om det jag skulle kalla new school tantsnusk eller mer eller mindre kassa kopior på 50 nyanser av honom. Först och främst kan jag erkänna att jag inte ens har läst ”50 shades” – och det beror alltså inte på att jag skulle vara pryd utan på att jag allt som oftast är lite av en snobb när det gäller böcker (obs: inget jag är stolt över!) och jag har hört från säkra källor att de här böckerna är riktigt dåligt skrivna… Eftersom jag nu inte är så peppad på att läsa om mr Gray så kan jag ju inte påstå att jag är superpeppad på att läsa mer eller mindre dåliga kopior på den här våldsamt populära porrtrilogin heller. Så nej, böcker vars formgivning anspelar på ”50 nyanser” gör mig våldsamt ointresserad.

Hur ser de här böckerna ut då? Ja, de liknar ju inte ”old school tantsnusk” i alla fall – de där böckerna som man brukade hitta någonstans i närheten av veckotidningarna på Konsum, Harlequinböckerna med framsidor prydda med tecknade bilder av hunkiga män med generösa urringningar.  Fifty shades-kopior pryds av mer diskreta ”sexiga” attiraljer i stil med en liten maskeradmask och sedan någon försiktig titel som ändå på något sätt ska leda tankarna till den här omåttligt populära porrtrilogin. Mörkt och sexigt på ett minimalistiskt sätt är ledorden. Tråkigt, säger jag.

Några exempel:

Böcker jag dömer efter framsidan III: Avancerade böcker

För er som inte har snappat upp det så kör jag en liten miniserie om tråkiga framsidor just nu. 😉 Hittills har jag bloggat om dussindeckare och dammiga historiska romaner, men det finns fler framsidor som inte lockar mig ett dugg. Idag bloggar jag om den avancerade romanen.

Avancerade böcker och odödliga klassiker förväntas ofta stå för sig själva på ett sätt som gör att de tydligen inte behöver förpackas så ”säljande” – eller snarare så formges de väl för att tilltala en annan läsekrets än den jag själv tillhör. Det finns sjukt många snygga pocketutgåvor av klassiker (där framsidorna många gånger är lite bättre än själva boken 😉 ), men sedan finns också de här inbundna varianterna som ska stå och se lyxiga ut i någon akademikers platsbyggda bokhylla – och de ser inte så himla roliga ut har jag märkt.

”Klassuppsättningen” eller böcker för det seriösa biblioteket

Hos klassiker och andra avancerade böcker brukar det inte slösas med färg eller tjusiga bilder av något slag. Många förlag har genom åren gett ut klassiker från vitt skilda författare och sett till att förpacka dem med en liknande form – kanske av kostnadsbesparande skäl, kanske för att man har avgjort att det är snyggt att bygga sig ett helt bibliotek med böcker med samma form. I min värld känns det här tråkigt och för tankarna till klassuppsättningar och dåliga läsupplevelser från skolan…  Som de här böckerna t.ex:

Madame Bovary och Mor gifter sig

De har fina färger och allt sådant, men har ändå någonting lite tråkigt över sig.

Inte sällan är framsidorna till klassiker och annat ”avancerat” oerhört minimalistiska. Det är väl innehållet som ska tala och inget annat. De här utgåvorna av Hjalmar Söderbergs samlade verk är ett exempel:

Några väldigt beige böcker av Hjalmar Söderberg

Även om just de här utgåvorna har en rätt så peppig röd färg på insidan av pärmarna så är det verkligen inga böcker som drar ögonen till sig. Tanken är väl att man ska skaffa hela serien och låta dem skapa en stor, respektingivande rad i bokhyllan, men när man plockar ut böckerna en och en så ser de lite sorgliga ut, visst?

Några klassiska böcker som trots allt är väldigt färggranna och snygga är de här tjusiga:

Kristin Lavransdotter och Candide

Fast visst förstår man omedelbart att det gömmer sig någonting väldigt seriöst och svårt bakom såhär seriösa framsidor? När jag var liten så gick jag ofta till biblioteket och på min lilla folkbibbla fanns det massor av äldre böcker i tjusiga läderinbundna utgåvor. De var fina, såklart, men alla hade bruna ryggar och ”stänkmönstrade” framsidor som kändes smutsiga på något sätt och – framför allt – så kändes de här böckerna avskräckande allihop. Böckerna ovan känns bara som lätt upphottade varianter av den riktigt gamla boken.

Penguin – älska eller hata

Ett förlag som verkligen har dragit det till sin spets att pressa ner alla möjliga och omöjliga klassiker i precis samma form är Penguin. Deras klassikerserie Penguin popular classics går i dassigt gult och de bilder som trots allt pryder framsidorna försvinner i allt det där gula. Så tråkigt, tycker jag!

Penguin popular classics

Penguin också sin mer poppiga klassikerserie med ikoniska färgblock. Gissningsvis gör sig förlaget mer pengar på alla pryttlar med samma fräger ( det finns muggar, magneter, bagagetaggar, paraplyer, t-shirts etc. etc. etc. etc. etc.) än vad det gör på böckerna själva. Jag tycker hur som helst att de här böckerna är rätt så snygga, så som man tycker efter att i åratal ha utsatts för reklam för och ha behövt passera drivor av souvenirer och diverse prylar med det här mönstret på sig.

Penguins books

Det räcker med ett känt ansikte…

Klassiker och ”avancerade” böcker pryds ofta av ett känt ansikte. Jag tycker överlag att porträtt bör undvikas på framsidorna  – man har alla skäl att bli misstänksam när det trycks mycket på att en bok är skriven av en viss, populär författare (t.ex. ”av författaren till Gone girl!”). Att gömma bokens titel bakom ett stort porträtt är lite samma sak, tycker jag. Innehåller boken en angelägen berättelse eller är den bara en produkt som kan säljas tack vare ett författarnamn? Nu dömer jag lite orättvist, såklart. Författare bakom klassiker är ju inte kändisar på så sätt att alla känner igen deras ansikte, men ändå! Jag tycker att den här typen av framsidor är oerhört intetsägande. Klassikerserien Delfinserien (utgiven av Bonniers) har kört hårt på porträtten genom åren. Det tycker jag är en ”enkel utväg” faktiskt.

Delfinböcker

Bonniers har sedan kört vidare på porträtt, t.ex. i nyare ljudutgåvor av diverse klassiker. Det som är extra trist med dessa är att porträtt och allt har tonats in så att absolut ingenting sticker ut. Man får fokusera länge innan man orkar snappa upp vad boken heter och vem författaren är. Sjukt fula framsidor, om du frågar mig!

Flugornas herre och Älskaren

Och apropå ljudböcker… Avancerade böcker och klassiker pryds som sagt ofta av bilder på författaren själv, men det finns fler än en bok där uppläsaren tydligen är det stora dragplåstret. Nog för att det finns riktigt bra uppläsare och att det alltid är extra behagligt att få lyssna på just dem, men det känns inte rimligt att välja bok endast efter uppläsaren, eller?

Jane Eyre och Det går an

… eller ett namn!

Ibland behövs inte ens ett foto. Skriv ut namnet bara!

Räddaren i nöden, Mannen utan öde, Dorian Grays porträtt

Några framsidor som sticker ut: historiska romaner

Här om veckan bloggade jag om böcker som jag dömer efter framsidan. Närmare bestämt skrev jag att det finns alldeles för många beige och bruna historiska romaner och att dessa inte känns så lockande för mig att läsa.

Fast sanningen är ju att det också finns många framsidor som inte alls känns sådär stereotypa som de där brunmurriga och ”seriösa” framsidorna som jag bloggade om.

Kanske särskilt vill jag applådera Anna Laestadius Larssons Barnbruden, Pottungen och Räfvhonan. De två förstnämnda har, precis som så många andra historiska romaner, äldre målningar på framsidan, men alla tre är också förvånansvärt ”chick lit”. Oväntat! Jag gillar det! Jag har inte läst någon av dem, men sådana här framsidor väcker verkligen min nyfikenhet.

Barnbruden av Anna Laestadius Larsson
Barnbruden av Anna Laestadius Larsson
Pottungen av Anna Laestadius Larsson
Pottungen av Anna Laestadius Larsson
Räfvhonan av Anna Laestadius Larsson
Räfvhonan av Anna Laestadius Larsson

En annan riktigt snygg historisk roman är Miniatyrmakaren. Även här så finns det typiska inslag som man brukar se hos historiska romaner, men framsidan är också oväntat härlig och klar i färgerna. Det glittrar nästan om den! Alldeles snart ska jag förresten börja läsa Miniatyrmakaren, för den blir nästa bok i jobbets bokklubb. 🙂

Miniatyrmakaren av Jessie Burton
Miniatyrmakaren av Jessie Burton

Har du fler exempel på annorlunda framsidor till historiska romaner?

Böcker jag dömer efter framsidan II: Dammiga, historiska romaner

Här om veckan skrev jag om hur trista framsidor många deckare belönas med. Framsidor som andas ”dussindeckare” gör mig inte sugen på att läsa! Men det finns fler böcker som jag dömer (ut) efter framsidan. Idag tänkte jag risa historiska romaner med trista framsidor… 😉

Till att börja med kan jag säga att många av mina favoritböcker utspelar sig ”förr i tiden” och gärna har stora historiska händelser i bakgrunden (eller i en väldigt framträdande roll), men på något sätt uppfattar jag det som att ju längre bak i tiden författaren vandrar, desto plattare blir det och jag är faktiskt aldrig sugen på att i första hand läsa torra fakta om en tid. För mig är det helt centralt att huvudfokus är på människor och relationer. Jag tror dessutom att mycket lite har hänt med människan över tid. Det känns inte rimligt för mig att människor som levde ”förr i tiden” tänkte, kände och kommunicerade helt annorlunda mot vad vi gör idag. När jag läser somliga historiska romaner så känns det dock som att författaren villar bort sig själv i ett stelt språk och att alla karaktärer och deras beteenden därmed filtreras tills karaktärerna inte längre känns som människor som går att relatera till, utan blir platta som pappdockor. Jag tycker att det är synd om författarens önskan att ärligt skildra en tid gör att hen inte vågar ta sig friheten att måla upp intressanta porträtt av människor. Vi kan ju inte veta precis vad människor pratade med varandra om för tusen år sedan, men det är ju roligare att läsa en bok där författaren gissar att folket ägnade sig åt ungefär samma resonemang och intriger som idag, istället för att lämna gestaltningen totalt. Tycker jag!

Nu påstår jag inte att alla ”historiska romaner” är såhär eller att det är uppenbart fel att skriva såhär, men jag råkar ha läst en del böcker som har varit åt det här hållet och jag har personligen inte fastnat för dem. Därför blir jag heller inte omedelbart lockad när jag ser stereotypiska historiska romaner. Men hur ser sådana ut egentligen?

Ja, ett är säkert och det är att de helst har en färgskala som går åt beige, orange eller brun och att de gärna pryds av detaljer från äldre målningar av olika slag.

Inés min själs älskade av Isabel Allende
Inés min själs älskade av Isabel Allende
Vita bergens barn av Per Anders Fogelström
Vita bergens barn av Per Anders Fogelström
Trollbunden av Margit Sandemo
Trollbunden av Margit Sandemo
Flicka med pärlörhänge av Tracy Chevalier
Flicka med pärlörhänge av Tracy Chevalier
Dödens mästarinna av Ariana Franklin
Dödens mästarinna av Ariana Franklin
Idilia Dubbs dagbok av Genevieve Hill
Idilia Dubbs dagbok av Genevieve Hill
Påven Johanna av Donna Woolfolk Cross
Påven Johanna av Donna Woolfolk Cross
Kulla-Gulla av Matha Sandwall-Bergström
Kulla-Gulla av Matha Sandwall-Bergström
Krigens barn av Per Anders Fogelström
Krigens barn av Per Anders Fogelström
Vävarnas barn av Per Anders Fogelström
Vävarnas barn av Per Anders Fogelström
Pompeji av Maja Lundgren
Pompeji av Maja Lundgren
Kungens komediant av Agneta Pleijel
Kungens komediant av Agneta Pleijel

Okej, det finns en hel del variationer när det gäller historiska romaner. Ju mer man närmar sig nutid, desto mer mångfald finns det, tycker jag mig se. Men det här bruna och orange alltså…! Det dominerar verkligen så fort en bok utspelar sig under 1800-talet eller tidigare. Och visst, många av de här framsidorna är skitsnygga och flera av böckerna som jag visar exempel på i det här inlägget råkar förresten vara några av mina favoritböcker. Men ändå! Tänk om det dök upp en rosa historisk roman? Så förvånad jag skulle bli! Och hur mycket den i så fall skulle sticka ut!! Jag har förmodligen missat massor av bra historiska romaner för att framsidorna är så himla beige och tråkiga och får mig att tänka på hur platta en del sådana här böcker är. Synd, tycker jag!

Fina framsidor: Snygga deckare (inte lika intetsägande som dussindeckaren!)

Här om veckan bloggade jag om intetsägande deckarframsidor. Jag konstaterade att ”alla” deckare har framsidor i mörka färger och att det är extremt populärt att pryda omslagen med fotomontage, pålagt ”blurr” (gärna regn!) och att ha titel och författarnamn i stela typsnitt och med stor text. Jag påpekade också hur svårt det kan vara att ens se skillnad mellan de här böckerna, särskilt om de är del i en serie.

Finns det några alternativa framsidor? Ja, faktiskt! Idag tänkte jag blogga om några deckarframsidor som jag faktiskt gillar (eller åtminstone tycker bättre om än framsidorna till dussindeckarna!). Och självklart är det här min smak det handlar om. 🙂

Feelgooddeckaren

Det finns en hel rad underkategorier till deckaren. En sådan kan man kanske kalla för feelgooddeckaren. Det är lite lagom läskiga böcker med stort inslag av humor eller allmänt mys. Hit skulle jag räkna t.ex. Damernas detektivbyrå-böckerna, Israel Armstrong-böckerna, Les gens du Balto (Sista beställningen på Balto) av Faïza Guène och Katarina Mazettis Tyst! Du är död!. Såhär förhållandevis glada och knasiga kan de se ut:

Fallet med de försvunna böckerna av Ian Sansom
Fallet med de försvunna böckerna av Ian Sansom
Les gens du Balto av Faïza Guène
Les gens du Balto av Faïza Guène
Tyst! Du är död! av Katarina Mazetti
Tyst! Du är död! av Katarina Mazetti
Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith
Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith

Det är något helt annat än dussindeckarens mörka färger.

Deckare light (roman med lite deckarinslag)

Det finns en uppsjö av böcker som inte är ”traditionella deckare”. Det sker kanske ett brott och/eller så kanske det är några personer som sysslar med någon form av privatspaning, men böckerna är ändå inte direkt ”polisromaner”. Sådana böcker kan mycket väl se ut som vilken roman som helst, så att säga. Hit räknar jag t.ex. Nattfilm, Fröken Smillas känsla för snö och Dödskänd.

Fröken Smillas känsla för snö av Peter Høeg
Fröken Smillas känsla för snö av Peter Høeg
Dödskänd av Ben Elton
Dödskänd av Ben Elton
Nattfilm av Marisha Pessl
Nattfilm av Marisha Pessl

”Tjejdeckaren”

Det finns en viss typ av deckare som inte på något sätt ”måste” läsas av just kvinnor, men som på något sätt ändå känns tydligt riktade till kvinnor. Det är något med typsnitt och bilder som gör att t.ex. Livets och dödens villkor känns lite mer ”mjuk” än ”action”. Samma sak med Mörka platser av Gillian Flynn och Mörk jord av Belinda Bauer. De snirkliga teckensnitten i titlarna leder inte alls tankarna till ”typisk deckare”. Och jag gillar det (fast önskar såklart att lika många män som kvinnor lockas att läsa!).

Livets och dödens villkor av Belinda Bauer
Livets och dödens villkor av Belinda Bauer
Mörka platser av Gillian Flynn
Mörka platser av Gillian Flynn
Mörk jord av Belinda Bauer
Mörk jord av Belinda Bauer

Till den här genren måste man också räkna in de lite mer ”oblyga” tjejdeckarna, om man får säga så, t.ex. Unni Drougges Berit Hård-deckare, som skulle kunna passera som ”chick lit”. Fasligt tjejiga är också de våldsamt snygga framsidorna i Norstedts nyutgåvor av Maria Langs deckare. Jag älskar de här ljusa, pastelliga och stiliserade framsidorna! Obs: det finns till och med en katt på en av dem och det är alltid pluspoäng. 🙂 Skulptrisen av Minette Walters känns förresten också rätt ”tjejig”, kanske för att även den här framsidan är ljus glad i färgerna.

Bluffen av Unni Drougge
Bluffen av Unni Drougge
Skulptrisen av Minette Walters
Skulptrisen av Minette Walters
En skugga blott! av Maria Lang
En skugga blott! av Maria Lang
Farligt att förtära av Maria Lang
Farligt att förtära av Maria Lang
Inte flera mord! av Maria Lang
Inte flera mord! av Maria Lang
Mördaren ljuger inte ensam av Maria Lang
Mördaren ljuger inte ensam av Maria Lang
Rosor, kyssar och döden av Maria Lang
Rosor, kyssar och döden av Maria Lang
Tragedi på en lantkyrkogård av Maria Lang
Tragedi på en lantkyrkogård av Maria Lang

Helt vanliga deckare som har belönats med framsidor som sticker ut

Ja, det finns faktiskt ”typiska deckare” med framsidor som sticker ut (mer eller mindre). Hur snygga är inte de lite art deco-doftande framsidorna (eller okej, det kanske bara är ögonen på framsidan till Farlig sanning som leder mig lite ditåt, men ändå! 🙂 ):

Farlig sanning av Anna Jansson
Farlig sanning av Anna Jansson
Ett testamente från helvetet av Kristina Ohlsson
Ett testamente från helvetet av Kristina Ohlsson
Hur jag tillbringar mina dagar & mina nätter av Håkan Nesser
Hur jag tillbringar mina dagar & mina nätter av Håkan Nesser
Knackningar av Johan Theorin
Knackningar av Johan Theorin

Camilla Läckberg är ingen favoritförfattare hos mig. Jag tyckte faktiskt att Isprinsessan visade prov på sällsynt dålig gestaltning… Men framsidan! Det här fotot och de ljusa färgerna tycker jag är helt förtrollande. Och det ser så kallt och hårt ut. Bravo!

Isprinsessan av Camilla Läckberg
Isprinsessan av Camilla Läckberg

Paradisoffer är också snygg. Till skillnad från den stora massan så hittas inget ”blurr” på den här framsidan. Här finns tvärtom både titel och författarens namn i en prydlig ruta. Det klart blå känns heller inte speciellt deckaraktigt, utan som en färg som skulle kunna pryda framsidan till vilken roman som helst.

Paradisoffer av Kristina Ohlsson
Paradisoffer av Kristina Ohlsson

I tystnaden begravd och Mördare utan ansikte är två exempel på deckare med ljusa framsidor. Någonting så enkelt kan verkligen få böcker i den här genren att sticka ut. Snyggt!

I tystnaden begravd av Tove Alsterdal
I tystnaden begravd av Tove Alsterdal
Mördare utan ansikte av Henning Mankell
Mördare utan ansikte av Henning Mankell
Japp, det finns faktiskt en hel del deckare som inte är förpackade i samma trista förpackning som ”alla andra”. Det här blev till och med ett riktigt långt inlägg… Jag hoppas att förlagen fortsätter att våga ge lite roligare form till deckare och att de kanske vågar sig på att göra det oftare. Jag tycker att det är SÅ tråkigt när alla deckare ser likadana ut!

Omslagspapper runt inbundna böcker…

… vad har man dem till? Jag brukar ta av dem så att de inte ska repas sönder eller nötas ut medan jag läser, trycker ned boken i väskan etc., men kanske ska man egentligen ha omslagspapper runt inbundna böcker för att skydda själva boken? 😮

Det här är fånig fundering faktiskt, men jag har aldrig fattat vad de där skyddspappren ska vara bra för! Ofta döljer de ingenting annat än en enfärgad pärm utan något speciellt mönster eller text, så för mig känns det som att framsidan liksom utgörs av skyddspappret runt omkring och då vill man ju vara rädd om det. Det gäller inte minst omslaget till Bodil Malmstens Samlade dikter, för just detta skyddsomslag är i genomskinlig plast och det är på den som titel, författarnamn etc. finns tryckt. Jag tycker att skyddsplasten verkligen gör hela formen i det fallet!

Samlade dikter av Bodil Malmsten
Samlade dikter av Bodil Malmsten

Sedan finns det i och för sig böcker som Svetlana Aleksijevitjs Bön för Tjernobyl med flera. De är i någon mening lika fina med som utan skyddsomslag! 🙂

Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj
Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj
Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj
Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj

Hur gör du med skyddsomslagen? Är du rädd om dem eller rädd om boken? 😉