Fina framsidor: Cigarett, Pool, Volt, Det var vi, Hjärtat är bara en muskel, Nix och Det fria ordet

Nu var det ett tag sedan jag postade ett inlägg med snygga framsidor! Men snygga framsidor finns det verkligen många av därute, så här kommer ett inlägg med ett gäng riktigt fina böcker. Eftersom jag inte har några av de här böckerna i min ägo (även om de är väldigt lockande!!) och eftersom pressbilder ofta är rätt torftiga, så följer här lite delningar från Instagram, där det känns som att böckerna kommer lite mer till sin rätt.

Först ut är Bonniers fina pocketsamlingsutgåva av Per Hagmans 90-talsromaner Cigarett, Pool och Volt. Jag är oerhört förtjust i Hagmans poetiska språk och personliga nutidsskildringar. Cigarett har jag redan läst, men när jag ser den här härligt gröna, glimrande utgåvan så blir jag såklart superlockad att läsa mer!

Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde beskrivs i recensioner som en slags ”dagbok inför döden”. 30 år efter det att Nahid har lämnat Iran till förmån för Sverige så får hon besked om att hon har ett halvår kvar att leva. Det verkar vara en både smärtsam och fin bok. Här har @alskaromaner skrivit fint om den här boken. Jag älskar framsidan, som har den perfekta blå färgen och ett silvrigt grenverk, som blodådror, i bakgrunden. En oerhört vacker framsida!

Hjärtat är bara en muskel av Kristofer Ahlström har en framsida som är på lite samma tema som Det var vi. Här är det guldiga EKG-kurvor som utgör en diskret bakgrund. Boken handlar om en kärlekshistoria och om ett par som hamnar i en trafikolycka, som bara den ena av dem kommer att överleva. Det verkar verkar vara en väldigt fin och sorglig bok. Framsidan skvallrar verkligen om innehållet och speglar titel och handling.

En bok i en helt annan stil är Nathan Hills Nix, som har en retrodoftande framsida som för tankarna till gamla tidningsreportage. Boken handlar också om en kille vars försvunna mor plötsligt finns på alla löpsedlar eftersom hon har genomfört en politisk aktion. Här kan ni se den tjusiga framsidan hos @mrsjunphers_reading.

Natur & kultur låter en vovve posera med den tjusiga boken Det fria ordet av Johannes Klenell på sin instagramsida. Boken beskrivs med orden ””Det fria ordet” är en satirroman om människor som vill väl men står handfallna inför samhällets förändring. Det är en situationskomedi med drag av tv-serien ”The Office”, som utöver att vara hejdlöst rolig bjuder på skarpa analyser av den politiska utvecklingen under de senaste tio åren.”. Framsidan tycks verkligen spegla handlingen på ett bra sätt. Jag älskar alla detaljer, som den gamla windowsloggan som skymtar till höger och som personerna i den gråtråkiga byggnaden.

Så mycket fina recensioner som skrivits om Johannes Klenells Det fria ordet, vi håller såklart med om allt – fantastiskt rolig och intressant läsning ??/ Ami ??? ”Alla, verkligen alla, kommer skratta åt Det fria ordet.” – Arbetarbladet ”det är ypperlig socialrealism.” – DN ”En intelligent illustration över de senaste tio årens kraftiga förändringar av den politiska kartan i Sverige.” – Aftonbladet ”Det här är en ovanlig debut. En skruvad, smart, satirisk samtidsskildring om ett medielandskap i förändring, om ett debattklimat som styrs av drev, tweets och tryckande för tryckandets skull, och om att låtsasjobba på kontoret.”- Värmlands Folkblad ??? #johannesklenell #detfriaordet #hundnokbok

Ett inlägg delat av Natur & Kultur (@naturochkultur)

Fina framsidor: Miraklet och Farofylld överfart

Nu var det ett tag sedan jag postade ett inlägg med snygga framsidor, så här kommer två, rakt upp och ner:

Miraklet av Emma Donoghue
Miraklet av Emma Donoghue

Miraklet av Emma Donoghue tycker jag om för att jag i princip alltid gillar omslag med stiliserade fåglar eller andra djur. 😉 Det råkar finnas rätt många framsidor som pryds av djur i olika former, så det är inte lätt för den här typen av omslag att sticka ut i mängden. Jag tycker ändå att Miraklet lyckas ganska bra, kanske för att färgsättningen är så fin och att det vita bryter av på ett snyggt sätt. Jag gillar i alla fall framsidan! Boken beskrivs i en blurb som ”en mästerlig gotisk bladvändare” och den ska tydligen handla om en liten flicka som slutar äta, men som ändå fortsätter att vara vid god hälsa. Därmed tror hennes föräldrar att hon är utvald av gud. Jag vet inte om det är min typ av bok, men ändå.

Farofylld överfart av Rachel Rhys
Farofylld överfart av Rachel Rhys

Framsidan till Farofylld överfart av Rachel Rhys är en härligt art deco-osande sak. Dramatisk och snygg! Boken lär vara en spänningsroman som utspelar sig vid tiden för Andra världskrigets utbrott och Rachel Rhys är tydligen pseudonym för ”en mycket framgångsrik författare som skriver psykologisk spänningslitteratur”. Beskrivningen ”mycket framgångsrik” får mig att ana att det är en författare med blygsam framgång som ligger bakom boken. 😉 Men jag är ändå sugen på att läsa! 🙂

Ny bok av Jessie Burton: Musan

När jag skrev om sommarens böcker (inlägg I och II) så missade jag en bok som kommer i augusti. Då kommer i alla fall en ny roman av Jessie Burton. Jag brukar inte fastna för historiska romaner, men tidigare i år läste jag Miniatyrmakaren av samma författare och jag tyckte att den var riktigt bra trots att det alltså är en bok som utspelar sig i 1600-talets Amsterdam. Miniatyrmakaren var dessutom väldigt annorlunda och bjöd på en del överraskningar under läsningens gång…

I slutet av sommaren kommer Musan. Handlingen är då framflyttad till 1900-talet. Boken handlar dels om en kvinna, i 60-talets London, som arbetar som sekreterare åt en gallerist och dels om en spansk kvinna, dotter till en konsthandlare, som lever på 30-talet. Två berättelser lär med andra ord vävas ihop. Den här boken är jag nyfiken på!

Någonting som verkligen fick Miniatyrmakaren att sticka ut var förresten framsidan! Och Musan är inte sämre. Riktigt snyggt! Jag älskar alla detaljer i bilden, färgerna, allt!

Musan av Jessie Burton
Musan av Jessie Burton

Vitsvit

Vitsvit av Athena Farrokhzad är en diktsamling om att tvingas migrera, att tvingas överge den välbekanta jorden, men också orden, språket. Det är en bok där alla detaljer, från de exakt formulerade raderna till formgivningen, känns genomtänkta. Betyg: 4 mjölkkannor av 5.

Vitsvit av Athena Farrokhzad
Vitsvit av Athena Farrokhzad

När jag lyfter upp diktsamlingen Vitsvit tittar jag rakt på mig själv – omslaget är silverglänsande och speglande. Det är knappast en slump att mötas av sig själv, i mitt fall ett vitt ansikte som betraktar den här boken. Jag vill i alla fall tro att det är högst medvetet, även om man i och för sig kan tänka att det silvriga, ljusa helt enkelt ska anspela på det vita i bokens titel. Oavsett är det genialt och den intressanta formen fortsätter sedan in i boken. Här har all text fått en svart bakgrund och vit text spränger alltså fram ur mörka maskningar. Jag tycker att det är väldigt fint. Det är en lek med vitt och svart, men ger också en viss känsla av att överhöra något privat.

Dikten består också av något privat. Hela dikten består av citat från familjemedlemmar som talar till den enda röst som egentligen inte hörs i boken, annat än mellan raderna. Det är uppmaningar och anklagelser sprungna ur de erfarenhet som familjemedlemmarna delar av att tvingas migrera, att tvingas överge den välbekanta jorden, men också orden, språket. Genom citaten berättar de om vad de har varit med om, det våld de har tvingats uppleva eller bevittna, och de kastar ur sig sina tankar kring att starta om på en ny plats.

Citaten är många gånger som små ordspråk och det kan ibland kännas som att jag redan har hört dem förut, men det beror inte på att de är plagierade utan på att de helt enkelt sätter fingret på något, att de är brännande och att de i sina precisa formuleringar är väldigt tänkvärda. Det är också fint att det är en bok som har en väldigt tydlig linje och ett väldigt starkt tema, men där det egentligen går att slå upp boken på vilken sida som helst och läsa. Jag tycker verkligen att Vitsvit är en stark läsning. Det är också en bok där varje detalj känns rätt, från det speglande omslaget till varje litet ord och formulering.

Citerat ur Vitsvit

”Min familj anlände hit i en marxistisk idétradition

Min mor fyllde genast huset med prydnadstomtar
Vägde plastgranens för- och nackdelar mot varandra
som om problemet vore hennes

På dagarna skiljde hon mellan långa och korta vokaler
som om ljuden som kom ur hennes mun
kunde tvätta olivoljan ur huden”

Vitsvit av Athena Farrokhzad
Vitsvit av Athena Farrokhzad

Om Athena Farrokhzad och om Vitsvit

Athena Farrokhzad (född 1983) är en svensk författare, översättare och litteraturkritiker. Hon är även kursansvarig och handledare på Författarskolan vid Nordens Folkhögskola Biskops-Arnö. Farrokhzad är född i Teheran i Iran, men är uppvuxen i Göteborg. Hon debuterade som författare 2013 med Vitsvit, som sedan nominerades till både Augustpriset och Borås tidnings debutantpris och som belönades med Karin Boye-priset. Sommaren 2014 var hon värd för Sommar i P1 och valde då att ägna programmet åt att tala om feminism, klass och rasism. Programmet rörde upp mycket känslor och ledde bland annat till 70 anmälningar till granskningsnämnden.

Utgivningsår: 2013 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2016 (den här pocketutgåvan, Bonnier pocket).
Antal sidor: 70.
ISBN: 978-91-0-013114-2, 99-0307595-2.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”I Athena Farrokhzads diktsamling Vitsvit turneras utsagor om våld och vithet, i en dialog mellan familjemedlemmar som är bundna till varandra genom revolutionens och migrationens erfarenhet. Diktjaget kommer endast till tals genom de citat som hon placerat i familjens munnar, citat där hon omväxlande anklagas och tas i försvar. Vitsvit är ett körverk som aldrig låter frågan om ursprung och ansvar stelna till ett svar, som gång på gång skriver fram repressionens förödande grundvillkor: ”Min bror sa: Det enda språk du kan fördöma förgripelsen på är förgriparens språk / och förgriparens språk är ett språk som uppfanns för att rättfärdiga förgripelsen”.”

Böcker jag dömer efter framsidan: Chicklit

I min lilla serie om böcker jag dömer efter framsidan så har turen kommit til böcker som riktar sig till en 30-någontingtjej: chicklit, feelgood, kärleksromaner…

Alltså, jag är 30 år och jag är lite av en allätare när det kommer till böcker, men jag avskyr att bli skriven på näsan. Jag gillar pigga och glada färger (helst rosa, ärligt talat) så man kan ju tänka sig att de här typiska chick lit-romanerna och feel good-böckerna, som så ofta pryds med omslag i just dessa färger, borde älskas av mig. Men nej. Bara för att jag är en tjej som älskar att cykla omkring, klä mig i gulliga klänningar (ibland i alla fall), dansa, gulla med en hund, dricka ett glas bubbel etc. etc. så vill jag inte framstå som så enkel att jag läser böcker som marknadsförs med just sådana här grejer på framsidan. Nä. Det känns för enkelt, för billigt, för ytligt. Sorry.

Ja, det är ju i och för sig troligt att jag läser en del av de här böckerna ändå. Men visst har de ganska tråkiga och förutsägbara framsidor ändå?!

Från och med du av Mhairi McFarlane

Vaknätter och verklighetskaos i Vasastan av Anna Winberg

Sanning och skvaller av Curtis Sittenfeld

Livet vi drömde om av Anna Gavalda

Stora små lögner av Liane Moriarty

Hundra omistliga ting av Lucy Dillon

Böcker jag dömer efter framsidan: Manliga böcker

I min lilla serie om framsidor som inte lockar mig till läsning så har turen kommit till: random böcker som tydligen är tänkta att säljas till en snubbe – manliga böcker.

Hur känner man igen dem då? Ja, de har förmodligen en framsida med något krigsmotiv, något med rymden eller kanske en snubbe med kostym. De har en lite ruffig och tuff design och är absolut inte gulliga eller söta. På många sätt överlappar den här ”genren” med dussindeckaren, som brukar gå i samma färgskala och ha ungefär samma motiv på framsidorna.

Det här är böcker som jag har svårt att uppbåda något intresse för. Det finns böcker som känns riktade till snubbar och jag orkar inte sätta mig in i varför och ännu mindre orkar jag läsa dem. Kanske är de för coola för att t.ex. innehålla människor & relationer och i sådant fall finns det ingen mening att läsa, i min mening. 😉

Här kommer några rätt slumpvis valda böcker som förmodligen riktar sig till någon som är långt mer kille än mig. Om de är bra? Säkert! Det känns dock avlägset att jag skulle ta reda på det.

Fina framsidor: Lagerlöf i pocket och andra pärlor

Fina framsidor tycker jag om! Här kommer ett gäng som jag har fått upp ögonen för på sisone.

Först ut är en bok utgiven av bokförlaget Tranan, som verkligen brukar vara duktiga på att formge sina böcker. Jag är t.ex. hemskt förtjust i Fallet Mersault av Kamel Daoud. Jag älskar färgerna, skuggorna och att det är så skarpa linjer i bilden. Det matchar också de brutala motiv som också finns mellan raderna om man tittar närmare. Trots att motiven är så stiliserade så finns det mycket att upptäcka och mycket känsla i bilden. Det gillar jag!

Fallet Meursault av Kamel Daoud
Fallet Meursault av Kamel Daoud

Bildning är en annan snygg bok, tycker jag. I den här boken, där ett antal författare skriver om bildning och bildningens betydelse, pryds framsidan av bildningens symbol nummer ett: kolonner. Fast de lutar? Rasar? Som sagt: jag gillar verkligen sådana här nästan löjligt stiliserade och enkla bilder som ändå väcker både nyfikenhet och tankar!

Bildning
Bildning

Jag tycker också om framsidan till pocketutgåvan av Livet enligt Fikry. Det är så glada och fina färger. Ja, och så har jag uppenbarligen en grej för väldigt stiliserade motiv… I det här fallet har man i alla fall med väldigt enkla medel fått till ett väldigt levande och lockande motiv där det händer saker om man tittar närmare. Kul!

Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin
Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin

Slutligen. Vad glad jag blir av alla finfina pocketutgåvor av gamla klassiker. BonnierPocket har den senaste tiden gett ut t.ex. Selma Lagerlöf-klassiker med såhär underbara framsidor <3:

Mönstren på Selma Lagerlöf-böckerna är från tyger formgivna av systrarna Lisbet och Gocken Jobs (verksamma från 40-talet och framåt). Jag kände inte till dem sedan tidigare. Nu skulle jag vilja inreda med deras tyger och mönster överallt!!

Bok jag vill läsa: Fantastiska vidunder och var man hittar dem

En av mina favoritfilmer från förra året är faktiskt Fantastiska vidunder och var man hittar dem. Boken utspelar sig i Harry Potters universum, men långt före Harrys tid, och följer magizoologen Newt Scamander (spelad av den helt fantastiske Eddie Redmayne(, som btw borde ha belönats med en Oscar för sin roll i The Danish Girl)). Jag avskydde i och för sig den urlöjliga kärleksstoryn och flera av de totalt ointressanta och klichéartade bifigurerna, men det vägdes faktiskt upp av att filmen var så mysig och av att det är så härligt att få vara i Harry Potters värld en stund. Filmen är inte helt ospännande, men mest av allt tyckte jag faktiskt att den var gullig – så som det blir med magiska djur. 🙂

Det var såklart en lågoddsare att filmmanuset skulle bli till bok. 🙂 Ändå måste jag erkänna att jag missade den här utgivningen och av den anledningen så räknade jag inte heller upp den i något av mina inlägg om vårens böcker (I, II, III). Men visst vill jag läsa den! Och man blir ju inte mindre lockad av framsidan!

Fantastiska vidunder och var man hittar dem av J.K. Rowling
Fantastiska vidunder och var man hittar dem av J.K. Rowling

Böcker jag dömer efter framsidan: new school tantsnusk a.k.a. 50 shades-kopior

Min lilla ”miniserie” om böcker jag dömer efter framsidan fortsätter! Idag tänkte jag blogga om det jag skulle kalla new school tantsnusk eller mer eller mindre kassa kopior på 50 nyanser av honom. Först och främst kan jag erkänna att jag inte ens har läst ”50 shades” – och det beror alltså inte på att jag skulle vara pryd utan på att jag allt som oftast är lite av en snobb när det gäller böcker (obs: inget jag är stolt över!) och jag har hört från säkra källor att de här böckerna är riktigt dåligt skrivna… Eftersom jag nu inte är så peppad på att läsa om mr Gray så kan jag ju inte påstå att jag är superpeppad på att läsa mer eller mindre dåliga kopior på den här våldsamt populära porrtrilogin heller. Så nej, böcker vars formgivning anspelar på ”50 nyanser” gör mig våldsamt ointresserad.

Hur ser de här böckerna ut då? Ja, de liknar ju inte ”old school tantsnusk” i alla fall – de där böckerna som man brukade hitta någonstans i närheten av veckotidningarna på Konsum, Harlequinböckerna med framsidor prydda med tecknade bilder av hunkiga män med generösa urringningar.  Fifty shades-kopior pryds av mer diskreta ”sexiga” attiraljer i stil med en liten maskeradmask och sedan någon försiktig titel som ändå på något sätt ska leda tankarna till den här omåttligt populära porrtrilogin. Mörkt och sexigt på ett minimalistiskt sätt är ledorden. Tråkigt, säger jag.

Några exempel:

Böcker jag dömer efter framsidan III: Avancerade böcker

För er som inte har snappat upp det så kör jag en liten miniserie om tråkiga framsidor just nu. 😉 Hittills har jag bloggat om dussindeckare och dammiga historiska romaner, men det finns fler framsidor som inte lockar mig ett dugg. Idag bloggar jag om den avancerade romanen.

Avancerade böcker och odödliga klassiker förväntas ofta stå för sig själva på ett sätt som gör att de tydligen inte behöver förpackas så ”säljande” – eller snarare så formges de väl för att tilltala en annan läsekrets än den jag själv tillhör. Det finns sjukt många snygga pocketutgåvor av klassiker (där framsidorna många gånger är lite bättre än själva boken 😉 ), men sedan finns också de här inbundna varianterna som ska stå och se lyxiga ut i någon akademikers platsbyggda bokhylla – och de ser inte så himla roliga ut har jag märkt.

”Klassuppsättningen” eller böcker för det seriösa biblioteket

Hos klassiker och andra avancerade böcker brukar det inte slösas med färg eller tjusiga bilder av något slag. Många förlag har genom åren gett ut klassiker från vitt skilda författare och sett till att förpacka dem med en liknande form – kanske av kostnadsbesparande skäl, kanske för att man har avgjort att det är snyggt att bygga sig ett helt bibliotek med böcker med samma form. I min värld känns det här tråkigt och för tankarna till klassuppsättningar och dåliga läsupplevelser från skolan…  Som de här böckerna t.ex:

Madame Bovary och Mor gifter sig

De har fina färger och allt sådant, men har ändå någonting lite tråkigt över sig.

Inte sällan är framsidorna till klassiker och annat ”avancerat” oerhört minimalistiska. Det är väl innehållet som ska tala och inget annat. De här utgåvorna av Hjalmar Söderbergs samlade verk är ett exempel:

Några väldigt beige böcker av Hjalmar Söderberg

Även om just de här utgåvorna har en rätt så peppig röd färg på insidan av pärmarna så är det verkligen inga böcker som drar ögonen till sig. Tanken är väl att man ska skaffa hela serien och låta dem skapa en stor, respektingivande rad i bokhyllan, men när man plockar ut böckerna en och en så ser de lite sorgliga ut, visst?

Några klassiska böcker som trots allt är väldigt färggranna och snygga är de här tjusiga:

Kristin Lavransdotter och Candide

Fast visst förstår man omedelbart att det gömmer sig någonting väldigt seriöst och svårt bakom såhär seriösa framsidor? När jag var liten så gick jag ofta till biblioteket och på min lilla folkbibbla fanns det massor av äldre böcker i tjusiga läderinbundna utgåvor. De var fina, såklart, men alla hade bruna ryggar och ”stänkmönstrade” framsidor som kändes smutsiga på något sätt och – framför allt – så kändes de här böckerna avskräckande allihop. Böckerna ovan känns bara som lätt upphottade varianter av den riktigt gamla boken.

Penguin – älska eller hata

Ett förlag som verkligen har dragit det till sin spets att pressa ner alla möjliga och omöjliga klassiker i precis samma form är Penguin. Deras klassikerserie Penguin popular classics går i dassigt gult och de bilder som trots allt pryder framsidorna försvinner i allt det där gula. Så tråkigt, tycker jag!

Penguin popular classics

Penguin också sin mer poppiga klassikerserie med ikoniska färgblock. Gissningsvis gör sig förlaget mer pengar på alla pryttlar med samma fräger ( det finns muggar, magneter, bagagetaggar, paraplyer, t-shirts etc. etc. etc. etc. etc.) än vad det gör på böckerna själva. Jag tycker hur som helst att de här böckerna är rätt så snygga, så som man tycker efter att i åratal ha utsatts för reklam för och ha behövt passera drivor av souvenirer och diverse prylar med det här mönstret på sig.

Penguins books

Det räcker med ett känt ansikte…

Klassiker och ”avancerade” böcker pryds ofta av ett känt ansikte. Jag tycker överlag att porträtt bör undvikas på framsidorna  – man har alla skäl att bli misstänksam när det trycks mycket på att en bok är skriven av en viss, populär författare (t.ex. ”av författaren till Gone girl!”). Att gömma bokens titel bakom ett stort porträtt är lite samma sak, tycker jag. Innehåller boken en angelägen berättelse eller är den bara en produkt som kan säljas tack vare ett författarnamn? Nu dömer jag lite orättvist, såklart. Författare bakom klassiker är ju inte kändisar på så sätt att alla känner igen deras ansikte, men ändå! Jag tycker att den här typen av framsidor är oerhört intetsägande. Klassikerserien Delfinserien (utgiven av Bonniers) har kört hårt på porträtten genom åren. Det tycker jag är en ”enkel utväg” faktiskt.

Delfinböcker

Bonniers har sedan kört vidare på porträtt, t.ex. i nyare ljudutgåvor av diverse klassiker. Det som är extra trist med dessa är att porträtt och allt har tonats in så att absolut ingenting sticker ut. Man får fokusera länge innan man orkar snappa upp vad boken heter och vem författaren är. Sjukt fula framsidor, om du frågar mig!

Flugornas herre och Älskaren

Och apropå ljudböcker… Avancerade böcker och klassiker pryds som sagt ofta av bilder på författaren själv, men det finns fler än en bok där uppläsaren tydligen är det stora dragplåstret. Nog för att det finns riktigt bra uppläsare och att det alltid är extra behagligt att få lyssna på just dem, men det känns inte rimligt att välja bok endast efter uppläsaren, eller?

Jane Eyre och Det går an

… eller ett namn!

Ibland behövs inte ens ett foto. Skriv ut namnet bara!

Räddaren i nöden, Mannen utan öde, Dorian Grays porträtt