Äntligen (?) blir det möjligt att läsa strömmade e-böcker på läsplatta

Jag var skapligt tidig med att skaffa en e-bokläsare (en läsplatta med e-bläck) och det är helt klart en pryl som jag är mycket glad över att ha i min ägo, men något som jag verkligen har saknat de senaste åren är möjligheten att också läsa strömmade e-böcker på den. De första åren med läsplatta brukade jag låna biblioteksböcker eller köpa e-böcker, men sedan det exploderade med appar för ljud- och e-böcker så har det känts riktigt synd att det inte har gått att läsa böcker från de här prenumerationstjänsterna också. Jag känner till att de ska finnas någon nyare läsplattemodell med Android som operativsystem och där det alltså går att ladda ned appar, men det har varit svårt att göra sig en bild av ifall den här typen av platta ens går att använda på det sättet. Att det går att ladda ned en app innebär ju tyvärr inte att den är anpassad för läsplattornas skärmar. Det har därför känts helt utopiskt att kunna läsa böcker från Storytel, BookBeat, Nextory och andra i en platta som är anpassad för e-böcker och som är bekväm att läsa på.

Svindlande höjder av Emily Brontë
Min gamla trotjänare till e-bokläsare (en Bokeen Cybook Opus från 2010).

Det har känts särskilt hopplöst eftersom känslan länge har varit att ljudboksaktörerna i första hand satsar på specialskrivna berättelser som funkar bra som ljudböcker. Känslan har varit att de pumpar ut följetonger och korta ljudboksanpassade berättelser för att locka till sig kunder som kanske annars skulle ha lyssnat på poddar eller sett en tv-serie. Jag, som är lite mer av en boknörd, har känt mig mer bortglömd och det har inte känts som att någon har försökt att locka kvar mig till sina tjänster. Man har heller inte försökt lyfta fram kritikerrosad litteratur utan har främst presenterat sitt sortiment i form av topplistor med deckare och feelgood och det har inte heller bidragit till att jag har känt att de här tjänsterna har riktat sig till mig. Trots allt.

En gammal topplista hos Storytel…

Men nu! Nu! Ursäkta för det extremt långa inledningen, men det jag skulle komma fram till är alltså att Storytel inom kort lanserar en egen läsplatta! Den kommer att heta Storytel Reader och den lanseras alltså med en inbyggd Storytel-app. I den kommer det gå att läsa Storytels e-böcker, som alltså synkas och kan fortsätta att läsas på andra enheter (telefon eller surfplatta). Det kommer till och med gå att läsa i offlineläge (men då funkar knappast synkningen). 999 kr kommer den att kosta, men då tillkommer förstås månadsavgiften på 169 kr. När abonnemanget går ut så försvinner också alla nedladdade böcker.

En sådan här platta är förstås något som jag har väntat på länge, men som jag inte hade trott skulle komma. Det fanns några år när de stora nätbokhandlarna gjorde satsningar för att lansera e-bokläsare, men även om Adlibris fortfarande kränger sina Letto-plattor (i nya versioner faktiskt), så känns det som att mycket av e-bokhandeln dog ut redan innan den hann börja. Den som har varit sugen på en e-bokläsare de senaste åren har verkligen fått leta och det har varit minst sagt knepigt att hitta information om läsplattor eller att hitta en återförsäljare som har en fysisk butik dit man kan gå och klämma & känna på olika plattor.

Det återstår att se om det här blir en återfödelse för nisch-produkten e-bokläsare. Jag tycker såklart att läsplattor med e-bläck är fenomenala:

  • Ergonomin går inte att jämföra med det surfplattor kan erbjuda – med e-bläck är det lika bekvämt som att läsa ett papper och eftersom att skärmarna inte är ljusstarka så går det dessutom att sitta ute i solen och läsa.
  • Läsplattor rymmer normalt sett över 1000 böcker och det är ju fantastiskt härligt, inte minst när man är på resa och vill slippa packa hela väskan full med böcker.
  • De är små & lätta (väger bara ett par hundra gram eller så) och därmed väldigt sköna att hålla i när man läser.
  • Det går att ställa textstorlek och teckensnitt, vilket ytterligare kan förbättra läsupplevelsen.
  • Läsplattor drar otroligt lite batteri och behöver ”nästan aldrig” laddas, vilket är en klar fördel framför surfplattan.

Men till e-bokläsarens nackdel kan ju sägas att det är en produkt som bara kan användas till just läsning av e-böcker. Läsplattorna började lanseras ungefär samtidigt som massorna började köpa surfplattor och för de flesta kändes surfplattan förmodligen som ett vettigare köp. En surfplatta kan ju, till skillnad från läsplattan, även användas till spel, sociala medier, kolla på videos etc. etc. Det var uppenbarligen inte så många köpare som var intresserade av att lägga pengar på två olika sorters plattor, varav den ena är dedikerad för e-böcker. E-bokläsare har liksom gått mot den lilla målgruppen teknikintresserade boknördar och det har uppenbarligen inte varit tillräckligt lukrativt för att bokhandlare och andra ska ha vågat fortsätta satsa.

Men nu satsar Storytel och det tycker jag är superkul! Sedan kan man såklart vara lite cynisk och se att det här är ett till sätt att låsa fast sina kunder. Att locka kunder kan vara lätt, men när det finns flera aktörer som erbjuder liknande tjänster till samma pris så krävs det något extra för att hålla kvar dem. Att satsa på exklusivt material i form av serier och följetonger är ett sätt, att lansera läsplattor ett annat. Jag kan inte tänka mig att Storytels plattor kommer att gå att använda till någonting annat än att läsa e-böcker från Storytel och vi kan nog glömma att e-böcker från bokhandeln eller från biblioteket kommer att gå att få in i Storytel Reader. Den som köper en sådan här platta kommer alltså bli tvungen att betala ett par tusen per år för att kunna använda den.

Hur kul det än känns med en sådan här uppfriskande och oväntad läsplattelansering så kan jag ju erkänna att jag inte kommer att köpa en Storytel Reader. Det känns som en alldeles för begränsad produkt för min del och det finns dessutom en uppsjö av olåsta plattor till liknande pris. Adlibris Letto, som jag nämnde tidigare, har en hyfsat ny modell (Frontlight 2), som förvisso kostar 400 kr mer än Storytel Reader, men som kan hantera alla möjliga e-böcker och även funkar med biblioteksböcker. Det blir många pengar över till bokköp om man sparar in på månadsavgiften på 169 kr som krävs av Storytel-plattan…

Blir du sugen på en Storytel Reader?

”Ljudboksproducenter med viss pappersutgivning”

Det märks verkligen att bokbranschen är i förändring. Jag har skrivit flera inlägg om appar för ljudböcker och om hur allt fler böcker skrivs direkt för ljudboksformatet. I ett av mina senaste inlägg på temat så nämner jag Bonnier bookery, som är Bonniers satsning för att ge ut nyskrivna, digitala kortromaner (en snajsig omskrivning för att få ut dialogdrivna dussindeckare och liknande berättelser till ljudboksappar). Det verkar som att Bonnier bookery är en riktig storsatsning. DN skrev här om veckan om att inflytelserika personer har börjat gå från Bonnier efter det som många uppenbarligen upplever som en rejäl och ovälkommen omsvängning i utgivningen. Svårlyssnade böcker, som faktaböcker, får stå tillbaka när Bonnier drar på stort för att producera lättlyssnat material som tilltalar den stora massan. Det beskrivs också i DN-artikeln hur den litterära chefen inför personalen ska ha beskrivit att förlaget ”inom några år förmodligen kommer vara en ljudboksproducent med viss pappersutgivning”. Tydligen var detta rätt rejält ryckt ur sitt sammanhang, men på något sätt är det en rätt träffande beskrivning för det man som läsare lätt kan se framför sig.

Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro

Tre stora ljudboksaktörer har utkristalliserats sig de senaste åren: BookBeat (som är Bonnierägt), Storytel (giganten som förresten har köpt det anrika förlaget Norstedts – och alltså redan är en ljudboksproducent med en viss pappersutgivning(!)) och Nextory. Viss konkurrens kommer nu från Bokus, som precis har lanserat sin tjänst Bokus Play. Det nydanande med Bokus Play är att de erbjuder ett basabonnemang. För den som nöjer sig med att lyssna på 1 bok i månaden så går det att prenumerera för 89 kr/mån. Den som vill lyssna på ett obegränsat antal böcker får betala 169 kr/mån. Det verkar vara skrivet i sten att det ska kosta 169 kr/mån att prenumerera på ljud- och e-böcker i mobilen, för det är exakt den summan som såväl BookBeat, Storytel och Nextory tar för sina tjänster. Kampen om kunden handlar inte om prispress utan om utbudet av just det där egenskrivna, dialogdrivna och lättlyssnade som folk förväntas vilja lyssna på medan de står och diskar eller drar en dammsugare genom lägenheten. Framför allt Storytel och Bonnier satsar kraftigt på detta och det är tydligen något som kunderna verkligen lockas av.

Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein

Folk betalar alltså glatt sina dryga 2000 kr/år för att lyssna på ljudböcker i mobilen. Samtidigt sitter det långt inne att ens köpa en pocket när läslusten faller på. Medan intäkterna från bokapparna skenar (förra året sågs en intäktökning på 50 %) så dalar bokförsäljningen (ner med 4,5 % förra året). Money talks och det är i ljudböckerna som pengarna finns. Sett i det ljuset förstår man vad förlagen måste satsa på för att överleva.

Någonstans brister himlen av Erika Olofsson Liljedahl

Det man undrar är dock vem (och varför) som ska ge ut allt det där andra, det svårlyssnade, det smala. Jag använder själv en bokapp för att lyssna på ljudböcker och jag tycker att det är hemskt smidigt (i mars lyssnade jag på 7 ljudböcker, så jag är väl något av en storkonsument dessutom…). Men jag kan också säga att de böcker som finns i min apps topplista, till största delen är böcker som jag inte har någon som helst lust att lyssna på. 8 av de 10 böcker som ligger överst på topplistan är deckare och deckaren är en genre som har roterat så många varv runt sig själv att jag nu för tiden mest förknippar den med nyckelord som ”kliché” och ”floskler”. Jag skulle beskriva det som att jag har en bred boksmak, men jag kan helt klart säga att den här typen av böcker och texter som det nu satsas på, och som de flesta tydligen lyssnar på, är precis den typen av böcker och texter som jag scrollar förbi. Bokapparna får mig att känna mig som en finkulturell kärring, faktiskt. Jag är helt klart inte i deras målgrupp. Frågan är vad sådana som jag ska lyssna på om några år? Eller vad vi i så fall måste betala för att någon fortfarande ska kunna ge ut det vi vill läsa?

Bokrean – mina fynd(?)

Inför bokrean postade jag ett par mastiga inlägg med tips på reafynd och i ett av inläggen gjorde jag dessutom en lång, lång lista på böcker som jag själv var lite sugen på. Vad hände sedan då? Köpte jag något? Svar: ja. Men här måste jag vara ärlig och säga att bokrean kändes rätt trist i år. Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men hela upplevelsen kändes mest som ett ”jaha?”.

Nu är det ju så att jag hade kollat i katalogerna i förväg och därför redan visste vilka titlar som skulle finnas på rean, så det var kanske lite mycket begärt att jag skulle bli överraskad, men det var just överraskningsmomentet som saknades och det var det som gjorde mig besviken. Jag får förmodligen skylla mig själv, naturligtvis, men så var det i alla fall. Det fanns inte en enda bokreabok som stack ut eller lockade för min del. Den bok jag ville bläddra i mest av alla var samlingsutgåvan med Bodil Malmstens loggböcker, för den hade jag sett framför mig när jag tidigare i veckan suttit och jobbat med en slutuppgift på en kurs och den boken var liksom tänkt som belöningen för allt slit. Men när jag väl gick på bokrean på söndagen så var Malmsten-boken helt slut (om den alls hade varit där). Jag ville inte komma hem tomhänt eftersom att jag peppat för att belöna mig med en bok, så jag gick varv på varv i butiken, men det enda jag såg var samma uttjatade böcker som roterat på Instagram, i poddar, i morgontidningen och hos bokbloggare det senaste året. Till slut valde jag i alla fall Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen, för den har jag länge varit sugen på att läsa.  Det var ju kul att den fick hitta hem till mig i alla fall! Men ärligt talat köpte jag den mest för att… jag verkligen hade tänkt köpa något(!).

Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen
Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen

Det är så lustigt, för jag är kraftigt emot impulsköp i allmänhet, men vad jag hade hoppats på under bokrean var nog innerst inne att jag skulle ramla in i något helt oväntat som jag hade kunnat impulshoppa. Tänk om det hade funnits någon spännande antologi med poesi, någon antologi som jag aldrig ens hade hört talas om förut, men som skulle vara en fin ingång för mig till ny poesi? Eller en oväntad och vacker ”coffee table”-bok eller någon annan tjusig bok om konst, design, foto? Eller en skönlitterär bok som jag hade glömt bort, men plötsligt blivit påmind om på nytt? Eller en klassiker som jag länge velat läsa? (Jag måste i och för sig ge bokrean att det fanns väldigt många klassiker i år, det var bara ingen som var speciellt lockande för mig). Men nej, tyvärr. Jag tyckte mest att det var den vanliga topplistelitteraturen och den är jag rätt mätt på.

Jag borde förmodligen inte gå på bokrean. Jag borde gå till biblioteket och botanisera, kolla vilka böcker som är skyltade, bli överraskad, låna hem på vinst & förlust. Bokrean är nog inte för mig, vilket såklart inte betyder att den saknar betydelse i stort eller att den saknar betydelse för andra. Men apropå detta, någon annan som är tveksam till bokrean är Kristoffer Lind i Förlagspodden. Han gjorde en ordentlig sågning i avsnitt 20 och förde fram en massa intressanta tankar. Jag kan verkligen tipsa om avsnittet och om Förlagspodden i allmänhet. Jag har den senaste tiden blivit mätt på ”boktips”-poddar, men tycker fortfarande att det är härligt med samtal om litteratur, så då passar Förlagspodden väldigt bra för mig. Det är mycket ”bakom kulisserna” och nördigt prat om förlagsbranschen, sådant man som läsare (och bloggare) inte har en aning om, men som är kul att få höra mer om!

Gjorde ni några bokreafynd i år?

Jag kanske bör nämna förresten att jag samma dag som mitt ”misslyckade” bokreabesök gick hem och nätbokhandlade hem några reatitlar: de ovan nämnda loggböckerna samt novellsamlingen Irakisk kristus av Hassan Blasim. Den sistnämnda var precis en sådan där överraskande och oväntad bok som jag hade hoppats på att hitta i den fysiska butiken (kanske var den slutsåld när jag var där, eller så kollade jag i fel hyllor…). När Irakisk kristus var aktuell så snackades det om den överallt i diverse kulturprogram och pålitliga boktipsare trodde att jag skulle gilla den, men sedan glömde jag liksom bort den i alla fall! Men nu är den på väg hem till mig. Dessutom köpte jag några e-böcker: Maken av Gun-Britt Sundström, Under det rosa täcket av Nina Björk och Britt-Marie var här av Fredrik Backman. Man kan inte säga annat än att jag har shoppat loss på rean i år. Däremot kan jag väl tycka att nätbokhandel är rätt… själlöst? Det var inte så jag hade tänkt på rean när jag såg mig själv gå och botanisera och belöna mig själv med tjusiga böcker. 😉

Är novellen äntligen inne?! Eller vill vi helt enkelt konsumera fortare?

Är novellen äntligen inne? Jag vet inte! Men jag har fått en känsla av att den har varit väldigt ute, trots att formatet har fått en del uppmärksamhet på senare år, t.ex. genom nobelpriset till Alice Munro (som alltså är en novellförfattare). Jag baserar det här på att novellen sällan syns till bland nomineringarna till tjusigare litteraturpriset (förutom ovan nämnda Munro då) eller recenseras på kultursidorna eller pratas om över huvud taget. I förlagens utgivningar har novellen en nästan lika undanskymd plats som poesin.

För mycket lycka av Alice Munro
För mycket lycka av Alice Munro

Sedan finns det novellvurmare som förlaget Novellix, som sedan sju år tillbaka ger ut små ”pixi-böcker” för vuxna och tjusiga presentaskar med noveller. Deras noveller brukar komma ut fyra i taget och är oftast samlade kring ett tema. Att Novellix har överlevt så länge är ett slags bevis på att novellen trots allt har en plats och är efterfrågad – och varför skulle det inte vara så? Jag älskar korta och tighta berättelser och novellerna (liksom poesin) drar det till sin spets. ”Vem som helst” kan skriva långa, pladdriga texter, men novellen kräver sin författare. I novellen är det i någon mening inbyggt i formatet att där finns kvalitet och det kommer aldrig bli omodernt. Det känns fint att vi är en del läsare som uppskattar noveller och att vi tydligen är tillräckligt många för att det ska gå att driva ett förlag som bara ger ut noveller.

I skymningslandet, Tu tu tu!, Märit och Prinsessan som inte ville leka av Astrid Lindgren
I skymningslandet, Tu tu tu!, Märit och Prinsessan som inte ville leka av Astrid Lindgren

Nu kan Novellix hur som helst tänkas få en viss konkurrens framöver, i och med att Bonnier har hoppat på tåget och ska börja ge ut digitala kortromaner. Satsningen går ut på att det ska komma ut nyskrivna kortromaner och noveller på olika teman (först ut är Anna Jansson, Malin Persson Giolito och Jonas Bonnier med varsin historia om terrorism). Jag läste om det här i DN, där Lotta Olsson har skrivit om nysatsningen och drar parallellen till Novellix . Och visst låter det lika på pappret, men jag vet inte om Bonnier Bookery blir någon egentlig konkurrent till Novellix. Bonniers satsning handlar nog om något helt annat: trenden att ge ut kort och ljudboksanpassat/appanpassat material som går direkt till deras egna appar och kanaler. På ett sätt ser jag det som raka motsatsen till novellen: dussinproduktioner att lyssna på i bakgrunden, snarare än kvalitetsromaner att läsa med eftertanke. Nu låter jag väl som en snobb. 🙂 En fördomsfull snobb, förmodligen! Men vi får väl se. 🙂

Fyra Selma Lagerlöf-noveller från Novellix
Fyra Selma Lagerlöf-noveller

Det korta formatet är säkerligen här för att stanna, hur som helst. Det ligger mycket pengar i bokappsbranschen och med korta, lättillgängliga berättelser, som kanske inte tar så mycket tid i anspråk och som därför går att konsumera fortare, så kan man också knyta till sig kunder som vill ha mer, mer, mer och därför är beredda att betala för prenumerationstjänster. Storytel har sysslat med det här länge och har t.ex. Storytel brief – sammanfattade versioner av populära böcker. Den som inte orkar lyssna på exempelvis hela bestsellern Omgiven av idioter (9 h lyssning) kan därmed få en 30 minuters komprimerad version.

Jag hör inte till målgruppen för Storytel brief, förstår jag, och Storytel brief känns också som en ytterlighet på skalan. Var Bonnier Bookerys nya kortromanssatsning hamnar vet jag inte. Själv tänker jag i alla fall fortsätta att läsa noveller, från olika författare och förlag, och inte göra det för att jag vill bli klar så snabbt som möjligt, utan för att jag helt enkelt uppskattar novellen och har gjort det sedan jag läste Hjalmar Söderbergs Historietter i gymnasiet – för att det i de korta berättelserna kan rymmas de största känslorna.

Nu vill jag för sakens skull säga att jag inte är sponsrad eller samarbetar med Novellix på något sätt, men när jag ändå babblar om dem så kan jag tipsa om att de har en pågående bokrea för den som är sugen på att köpa noveller till rabatterat pris.

Läser du noveller? Lockas du av berättelser som går att läsa/lyssna ut snabbt?

Mitt lilla novellbibliotek (mer välfyllt nu för tiden, faktiskt).
Mitt lilla novellbibliotek (mer välfyllt nu för tiden, faktiskt).

Vad är ”riktig litteratur”? Och kan en influencer skriva en ”bra” bok?

De som känner mig och vet att jag är intresserad av böcker (och att bokblogga) har förvånansvärt ofta fördomen att jag inte läser ”kioskvältare” i stil med deckare och andra bestsellers. Nu stämmer det förvisso att jag inte läser så jättemånga deckare längre, men jag ser mig verkligen inte som en person som bara läser ”fin” litteratur. Jag tycker ändå att det är lite spännande med den här uppdelningen som uppenbarligen finns mellan ”bra” och ”dålig” litteratur. Det blir lite extra intressant eftersom många av de riktigt stora försäljningsframgångarna och topplisteböckerna också är sådana som inte riktigt räknas som ”bra” böcker.

Det är extra mycket så nu när influencers (inflytelserika bloggare, youtubers och andra stora sociala medier-profiler) också har börjat ta stor plats i bokvärlden. Genom att redan ha en stor plattform och många följare får de en slags gräddfil och når omedelbart ut till en stor läsekrets. Det finns många exempel på influencers som också har (med)författat böcker. Clara Henry har varit aktuell med sin populära ”mens-bok” (Ja jag har mens, hurså?), Therese Lindgren har skrivit böcker om psykisk ohälsa (Ibland mår jag inte så bra) och om djurrätt (Vem bryr sig?), Blondinbella (Isabella Löwengrip) har skrivit inte mindre än 5 böcker, varav 2 biografier, 1 bok om föräldraskap och 2 böcker om ekonomi. Joakim Lundell (tidigare känd som Jockiboi) gör just nu braksuccé med sin utlämnande självbiografi Monster (en av de bäst säljande fackböckerna 2017) medan Clara ”UnderbaraClara” Lidström har skrivit en hel serie med ”gör det själv”-böcker för barn samt ytterligare ett flertal böcker om stil och inredning. UnderbaraClara är snart även aktuell med en bok om psykisk ohälsa. Också Elsa Billgren har några inrednings- och stilböcker i bagaget, men har också skrivit noveller. Sandra Beijer är kanske lite speciell i sammanhanget. Med sin blogg Niotillfem och sina andra kanaler är hon en av Sveriges mest inflytelserika influencers, men hon har också fått uppskattning för sina texter långt innan hon började blogga. Bland annat var hon stor på Sockerdricka, det poesi-community som många hängde på innan sociala medier tog fart på riktigt. Först som stor bloggare blev hon dock erbjuden bokkontrakt och nu har hon hunnit skriva två ungdomsromaner som har fått en hel del uppmärksamhet och fin kritik (åtminstone den första boken, Det handlar om dig, som gav henne inbjudningar till att vara med i Babel och annat creddigt). Kanske hade hon lyckats slå igenom som författare även utan sin blogg, men bloggen lär helt klart ha sänkt tröskeln för att bli utgiven genom att Sandra Beijer, till skillnad från de flesta debuterande författare, faktiskt blev tillfrågad om att skriva en bok och därför redan från början hade bollplank och hjälp i skrivprocessen.

UnderbaraClaras garderob av Clara Lidström, Anna Lidström Elsa Billgrens vintage av Elsa Billgren Economista av Isabella Löwengrip, Pingis Hadenius Tid av Alex Schulman, Sigge Eklund Allt som blir kvar av Sandra Beijer Hjälp jag är utmattad av Clara Lidström och Erica Dahlgren Det handlar om dig av Sandra Beijer Det handlar om dig av Sandra Beijer

Det går naturligtvis inte att dra en skarp linje mellan ”bra” och ”dålig” litteratur och att koppla det till personers kändisskap. Flera av de influencers jag har räknat upp lägger ned stor omsorg i sitt skrivande (på bloggen) och är uppenbarligen också skickliga på att få ihop skönlitterära texter. Andra har fått hjälp med att skriva sin historia och då är det såklart uppenbart att man vill sälja en kändis berättelse snarare än en litterär text. Det är väl kanske främst de böckerna som inte räknas som ”riktiga” böcker i somliga kretsar.

Det mest intressanta exemplet på skrivande influencers måste dock vara Alex Schulman och Sigge Eklund. Det kanske inte är någon som minns detta, för de senaste åren har nazism varit den totalt dominerande frågan så fort Bokmässan kommer på tal, men för cirka tre år sedan upprördes folk över helt andra, mer bagatellartade grejer, t.ex. att Bokmässan valde att ha kändisar som Alex & Sigge som dragplåster och att det var just de, och inte ”seriösa” författare, som fick vara poster boys. Det roliga med Alex & Sigge är att de har gjort flera mindre creddiga böcker (Tid och Rum – böcker som förmodligen är av mindre intresse för den som inte följer författarna i deras podd), men att de också var och en har ”seriösa” böcker bakom sig. Eklund var en etablerad författare redan innan han och Alex Schulman startade sin populära podcast. Alex Schulman, å sin sida, har fått väldigt fin kritik för både romanen Skynda att älska, där han berättar om sin pappa, och Glöm mig, där han skriver om sin mamma. Med den sistnämnda boken vann han dessutom en skrällseger i Bonniers bokklubbs relativt nyinstiftade pris Årets bok. Många hade nog trott att Malin Persson Giolito låg bra till att vinna priset med sin oerhört framgångsrika bestseller Störst av allt, eller att sociala medier-älsklingen Ett litet liv av Hanya Yanagihara skulle ta hem priset, som alltså delas ut till den som får flest röster i en nätbaserad omröstning. Men priset gick till Schulman. Vid sidan av att Glöm mig är en omtyckt bok, så var det säkert också en fördel att ha många trogna följare som ville gå in och rösta. Jag tyckte mig märka en del (skämtsamt) sura miner bland diverse bokbloggare och bokpoddare där ute och jag har fått en känsla av att Glöm mig inte riktigt, riktigt räknas som tillräckligt ”fin” i det här sammanhanget.

Själv har jag inte läst speciellt många av böckerna som jag har nämnt i det här inlägget och jag kan erkänna att jag inte är så lockad att läsa dem heller. Hade jag varit en trogen följare så hade jag säkert varit sugen på att läsa fler böcker av den här typen, men för mig känns det inte som att t.ex. Monster eller Blondinbellas biografier (som förresten utkom när hon var 20 och 22 år gammal och rimligen bara stod på tröskeln inför ett händelserikt liv värt att återberätta i memoarform) är tillräckligt intressanta i sig själva för att jag ska vilja lägga ner tid på att läsa dem. Så, jo, vare sig jag vill det eller inte har jag nog en egen indelning i ”bra” och ”sämre” litteratur. Det handlar inte bara om kändisbiografier och böcker skrivna av influencers, utan också om en hel del andra fall där jag inte kan föreställa mig att böckerna är speciellt bra. Efter att ha läst några sågningar och utdrag ur Femtio nyanser-böckerna har jag t.ex. en bestämd känsla av att de litterära kvalitéerna är mycket låga i den här serien. Efter att ha provat på någon deckare av Camilla Läckberg och insett att hennes gestaltning är allt annat än bra, så blir jag heller inte så sugen på att kasta mig över hennes senaste deckare, Häxan, som förresten var en av de mest sålda böckerna 2017.

Ibland får jag känslan av att böcker har skrivits övervägande för att dra in pengar och det är väl inget fel i sig, särskilt inte om det kan bidra till att förlag också kan satsa på mindre inkomstbringande titlar (eller rena förlustaffärer). Jag tror att min egen känsla för ”bra” och ”dålig” litteratur främst grundar sig i den här ekonomiska frågan. Mitt hjärta klappar mer för böcker som är skrivna med hjärtat, berättelser som kanske skrivits mot allt sunt förnuft för att berättelserna måste ut. All sådan litteratur är såklart inte bra, men jag tycker bättre om den utgångspunkten än ”okej, här har vi en person med en stor plattform, vilken berättelse kan vi bygga kring hen och sälja?”. Som läsare vill jag liksom inte känna mig lurad när jag tar mig an en bok.

Jag vet inte vad jag ville säga med det här inlägget egentligen. Jag tycker bara att det är intressant med hela frågan om ”bra” och ”dålig” litteratur, särskilt eftersom att det inte finns några klara svar för vad som räknas som det ena eller andra, samtidigt som det är väldigt uppenbart att många/de flesta gör den här uppdelningen – och att de flesta struntar i det och läser den ”dåliga” litteraturen ändå. Nu är jag bokbloggare och skriver vad jag vill, men jag undrar lite hur seriösa litteraturkritiker egentligen gör sitt urval nu för tiden. Det går inte att avfärda böcker som så många läser, men samtidigt ”måste” de här kritikerna fylla sina kultursidor och kulturprogram med seriös litteraturkritik. Jag har ingen aning om hur de gör sitt urval faktiskt.

Tycker du att det finns ”riktig” litteratur och ”sämre” böcker? Eller struntar du fullständigt i sådana etiketter?

Saker som bara händer i böcker… Det här med boklådor, caféer & feelgood

Det finns en del teman som tenderar att återkomma i feelgoodböcker. Kanske har du någon gång läst en feelgoodbok som utspelar sig i en bokhandel eller på ett café..? Jag började nästan skratta för några veckor sedan när jag lyssnade på Förlagspoddens avsnitt där Kristoffer Lind och Lasse Winkler intervjuar förläggaren Pia Printz, som driver förlaget Printz Publishing med inriktning på underhållningslitteratur. Där berättar hon bland annat att de gett ut boken Strandcaféet, som har en framsida som Printz beskriver som ”härligt, nästan inställsamt […] ett väldigt lockande, karamelligt omslag”. Tydligen hade förlaget råkat skicka dubbel leverans med böcker till en bokklubb och när Printz ringer och frågar om bokklubben vill att de ska ta tillbaka böcker så får hon till svar: ”Nej, nej, det behöver du inte. Alltså, jag har ju inte läst den eller så, men med den här titeln och det här omslaget kommer den ju sälja hur mycket som helst.”.

Strandcaféet av Lucy Diamond
Strandcaféet av Lucy Diamond

Behöver böcker ens innehålla något om de levereras med ett karamelligt omslag och har en titel som avslöjar att de utspelar sig på ett café eller en bokhandel? Jag har inget svar på detta, men det är något speciellt med en här gruppen av böcker,  kan man väl säga. Folk älskar att läsa dem!

När det gäller just caféböcker har jag inte plöjt så många, så jag lämnar dem åt sidan. Bokhandelsböckerna har jag lite större erfarenhet av. Och ja, jag förstår att böcker och boklådor kan tänkas vara mysiga grejer att skriva om i en feelgoodbok. Finns det någon minsta gemensam nämnare hos alla läsare av feelgoodböcker så är det väl att de tycker om att läsa böcker. Kanske är det dessutom många som också drömmer om att ha en egen liten bokhandel (eller ett café). Jag förstår att just detta är tacksamma miljöer att lyfta till framsidan och bokens titel.

Jag har ingenting emot det här, egentligen, men visst känns det väl lite sökt?! Och varför är de här bokhandlarna (och caféerna, antar jag) så oproblematiskt mysiga och härliga att hålla igång? Det finns inga bokhandelsfeelgoodböcker där ägaren sliter sitt hår över redovisningar, försöker att förstå hur hen ska göra sig av med alla böcker som hamnat på lagret eller oroar sig över att Amazon snart kommer till Sverige och börjar leverera böcker till alla och envar med hjälp av drönare. Dålig lönsamhet, mördande konkurrens från näthandelsjättar och långa arbetsdagar är ingenting som avhandlas i bokhandelsfeelgoodböcker. Och det ska vi såklart vara glada över, för de vore ju inte feelgoodböcker annars..!

Det känns bara så verklighetsfrånvänt allting. I feelgoodböcker kan kvinnor smälla upp ett blomstrande antikvariat i amerikansk glesbygd utan problem (Läsarna i Broken Wheel rekommenderar) eller kasta loss med sin flytande bokhandel och använda böcker som betalmedel på resan (Den lilla bokhandeln i Paris). Känns det trovärdigt? Den lilla bokhandeln i Paris råkar dessutom bara vagt ha något med bokhandel att göra och är främst en bok om en resa till Provence. Där har man valt att lyfta in buzz-ordet ”bokhandel” i titeln till den svenska översättningen. För att sälja. Det är det som känns så tråkigt för mig. Jag vill inte känna mig som ett lurat byte när jag läser och känna mig som någon som går på enkla tricks med karamellframsidor och mysiga titlar.

Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George

För mig har det slagit över. Även om jag i princip tycker att det är mysigt med böcker som utspelar sig i bokhandlar så har jag nu noll lust att läsa t.ex. Jenny Colgans böcker. Hon har gått varvet runt och har, efter 3 romaner om ”det lilla bageriet på strandpromenaden” skrivit en fjärde bok om ”den lilla bokhandeln runt hörnet”. De säljer garanterat som smör allihop. Framsidorna säger allt… 🙂 Och det är tydligen framsidan man köper. 😉

Den lilla bokhandeln runt hörnet av Jenny Colgan

Det lilla bageriet på strandpromenaden av Jenny Colgan

Jul i det lilla bageriet på strandpromenaden av Jenny Colgan

Sommar på strandpromenaden av Jenny Colgan

Livet enligt Fikry

Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin är en feelgoodberättelse där läsaren får följa bokhandelsägaren Fikry, en vresig man som tinar upp när han plötsligt får en dotter. Betyg: 4 formklippta buskar av 5.

Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin
Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin

Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin är en feelgoodroman, som på sina dryga 260 sidor lyckas pricka in en hel del typiska och ofta förekommande inslag den här typen av böcker: mysig bokhandel, vresig gubbe som tinar upp av ett hittebarn, vänskap, kärlek – och lite sorg, sjukdom och elände som balanserar upp.

I centrum står Fikry, en bokhandelsägare som har förlorat sin (gravida) fru och som dessutom har blivit bestulen på en extremt dyrbar utgåva av en Poe-diktsamling. Bokhandeln, belägen på en gullig ö på den amerikanska östkusten, lockar inte tillräckligt med kunder. Livet är inte på topp, helt enkelt, och när Fikry får besök av en säljare, från ett av de förlag som han säljer åt, så är han inte direkt ett charmtroll. Med tiden kommer dock Fikry och Amelia, som försäljaren heter, ändå att bli vänner. Vad som är lite av en utlösande faktor till att Fikry blir mindre vresig, och därmed lite lättare att lära känna, är att han plötsligt får ett barn att ta hand om. En kvinna lämnar sin lilla dotter, Maya, i Fikrys bokhandel och försvinner sedan för gott. Fikry kommer att adoptera barnet. Som läsare får man följa Fikry genom livet och se hur han blommar ut genom Maya och Amelia. Mycket, eller det mesta faktiskt, är helt förutsägbart. Efter att ha läst en hel del förskräcklig litteratur inom genren bokhandelsfeelgood så har jag dessutom utvecklat en misstänksamhet mot böcker som utspelar sig i boklådor. Det känns både sökt och fånigt att förlägga en feelgoodberättelse i en miljö som så uppenbart flirtar med just läsare och jag gillar inte när feelgoodböcker blir mallade och insmickrande.

Med det sagt så kan jag säga att det här är en av få böcker som ror hem det. Jag vet inte vad det är som gör att Livet enligt Fikry upplevs som så fräsch och härlig jämfört med usla böcker som exempelvis Den lilla bokhandeln i Paris eller Läsarna i Broken Wheel rekommenderar, men det är någonting som gör att den här boken, trots all sentimentalitet, faktiskt känns äkta på ett sätt som många andra böcker i genren inte gör. Livet enligt Fikry är en bok med en genuin värme och trots att boken i mångt och mycket följer ett lyckat recept för lättsam underhållningslitteratur, så känns den inte sådär själlöst komponerad som en hel del andra böcker. Det märks att författaren verkligen tycker om sina karaktärer och älskar att berätta om dem. Som läsare rycks man med och engagerar sig och vill att det ska gå bra för karaktärerna, som verkar så himla fina och goda. Ibland är det precis den här typen av värmande och mysiga böcker man behöver! Måhända är jag extra positivt inställd efter att nyligt ha läst bottennappet Den lilla bokhandeln i Paris, men strunt i det! Jag vill tro att många verkligen kan hitta lite läsnjutning i den här boken.

Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin
Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin

Om Gabrielle Zevin och om Livet enligt Fikry

Gabrielle Zevin (född 1977) är en amerikansk författare och manusförfattare. Hon debuterade 2005 med romanen Elsewhere (Någon annanstans) och är kanske mest känd för sin internationella bestseller The collected works of A.J. Fikry (Livet enligt Fikry), som kom på svenska 2015. Gabrielle Zevin twittrar under @gabriellezevin, instagrammar under @gabriellezevin, finns på Goodreads, har en officiell hemsida och en Facebooksida.

Originalets titel: The collected works of A.J. Fikry.
Översättare: Marianne Mattsson.
Uppläsare: Louise Raeder.
Utgivningsår: 2014 (första amerikanska utgåvan), 2015 (första svenska utgåvan, Forum), 2016 (den  här ljudboksutgåvan, Bonnier Audio).
Antal sidor: 268 (ca 7 h lyssning).
ISBN: 978-91-37-14138-1, 9789176512517.
Andras röster: Beas bokhylla, Carolina läser, Johannas deckarhörna.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Livet har inte blivit som Fikry hade tänkt sig. Hans gravida fru har dött, hans bokhandel går sämre än någonsin och dessutom har någon stulit hans mest sällsynta och värdefulla bok, originalutgåvan av Edgar Allan Poes diktsamling ”Tamerlane”. I skotskrutig badrock och löparskor ger han sig iväg till polisstationen för att anmäla stölden. Men egentligen bryr han sig inte om förlusten, inte ens böckerna ger honom någon glädje längre och han isolerar sig på ön där han bor. Tills han en dag får en udda leverans som vänder upp och ner på hans tillvaro.

Inte bara Amelia som regelbundet kommer på besök för att sälja in böcker noterar förändringen hos den annars så vresige bokhandlaren. Det är uppenbart för alla att hans liv har fått ny mening.

En rolig, bitsk och tänkvärd berättelse om att få en andra chans, om kärleken till böcker och kärlek mellan människor.”

Inbundet, pocket, e-bok – ett format har nog sämre förutsättningar än de andra…

Jag har länge haft en idé om att pocket har stora fördelar framför den inbundna boken och att det därför är märkligt att förlagen så stelt håller fast vid att först och främst ge ut just inbundna böcker. Jag vet att det är de inbundna böckerna som genererar pengar på riktigt, men i mitt tycke har det mest handlat om hur pocketboken har prissatts och det har då känts trist att den som föredrar pocketformatet har behövt vänta många månader på att den bok de vill läsa ska ges ut i ett mer bärbart och smidigt format. En del böcker ges heller inte ut i pocketformat över huvud taget.

Från min synvinkel har inbundna böcker såklart alltid känts lyxigare och snyggare, men de har också alltid varit otympligare och mindre intressanta att t.ex. ta med på resa. Inbundna böcker är dyrare och finare och passar därför bäst hemma, där de inte blir klämda och repade eller glöms kvar på ett hotellrum.

Läsplatta, inbundna böcker, pocket
Läsplatta, inbundna böcker, pocket. Storleken kan ha betydelse…

Jag tror dock att jag behöver ompröva den här idén! Jag såg här om veckan att Pocketförlaget ska läggas ner på grund av för dålig lönsamhet. Nu är det kanske inte så enkelt som att försäljningen har varit dålig, utan det spelar såklart också in vilka titlar de har lyckats ge ut, men det säger i alla fall något om branschen. När jag ser till mig själv så inser jag att e-boken sedan länge har tagit det som en gång var pocketbokens roll. Jag gissar att det är fler som liksom mig konsumerar en stor mängd ljud- och e-böcker i mobilen och som kanske inte köper så mycket pocketböcker som förut. Kanske är det e-boken som är det nya slit-och-släng? E-boken har aldrig slagit igenom i Sverige på samma sätt som jag kanske hade trott – läsplattor är och kommer att förbli ovanliga prylar, men mobiltelefonerna har verkligen seglat upp som smidiga enheter för att läsa och lyssna på böcker.

Den inbundna boken kommer säkerligen fortsätta att spela sin roll som något lyxigt och kul att ha hemma, men pocket har mer och mer blivit något slags onödigt mellanting mellan den inbundna boken och e-boken tycker jag. Det enda som fortfarande sticker ut som någonting positivt med pocketboken är utseendet. Jag har bloggat tidigare om att pocketböcker brukar ges en snyggare och mer intressant formgivning än den inbundna utgåvan och jag står fast vid det (även om det finns undantag). I övrigt är e-boken verkligen ett smidigt format, inte minst på resan.

Vilket format föredrar du?

Den lilla bokhandeln i Paris

Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George är en löjlig och pretentiös feelgoodroman om en man som kastar loss med sin flytande bokhandel för att åka till Provence och gråta över en älskarinna som han hade för flera decennier sedan. Betyg: 1 svag hittekatt av 5.

Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George
Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George

Jean Perdu har inrett en husbåt till en flytande bokhandel och där säljer han böcker som om de vore mediciner. Han är mån om att varje besökare ska få precis rätt bok för deras tillstånd, om det nu är något trösterikt eller uppiggande eller något helt annat som de behöver. Resten av livet fördriver han i sin ensamhet i sin lägenhet. För flera decennier sedan hade han en affär med en gift kvinna, som sedan lämnade honom till förmån för sin make i Provence. Han sörjer fortfarande denna älskarinna och har till och med låtit permanent stänga för ett av rummen i lägenheten eftersom han tycker att det påminner för mycket om henne.

En dag slår han sig dock lös från sin inrutade tillvaro. På ett impulsivt sätt reser han iväg med sin bokhandel och med på resan råkar han få med sig en bästsäljande författare med skrivkramp. Tillsammans ger de sig iväg på en resa mot Provence, platsen som fortfarande påminner Perdu väldigt starkt om sin före detta för 20 år sedan.

Jag har extremt svårt för den här typen av berättelser. Det finns en kollektiv överenskommelse om att man ska tycka att den här typen av beteenden är extremt fina och romantiska. Själv tycker jag endast att det är sorgligt att kasta bort sitt liv genom att älta och sörja något så meningslöst som ett gammalt ligg. Om någon i min omgivning fastnade i en sådan här hopplös situation skulle jag göra vad jag kunde för att förmå personen att söka professionell hjälp. Det har gått alldeles för långt om det hinner gå decennier utan att en person kan gå vidare från en sprucken relation. För mig blir inte sådana här böcker berättelser om kärlek utan berättelser om psykisk ohälsa och då blir det också direkt löjligt när ämnet viftas bort.

Det här är ju dock mest mitt tycke och smak. Jag är fullt medveten om att de flesta faktiskt tycker att det är superhärligt och vackert att vänta hela livet på någon gammal ungdomskärlek etc. etc. Det finns dock annat som skaver med den här romanen. Det jag har allra svårast för är språket. Författaren har vecklat in berättelsen något alldeles otroligt i omständliga beskrivningar. Det märks att hon har funderat väldigt mycket på bokens teman och att hon verkligen älskar huvudpersonerna i sin bok. Boken är totalt överlastad med ”fina ord” och ”poetiska uttryck” som tyvärr gör att allting blir ofrivilligt komiskt. Pekoral och pretentiös är några ord som kommer över mig när jag tänker på den här boken. Det är så mycket floskler och tomma, ”fina”, ord i den här boken att det är helt otroligt. Sexscenerna är helt olidliga, men boken är över lag otroligt svår att komma in i eftersom den är så komisk, helt bortom författarens intentioner.

Inte ens att boken till stor del utspelar sig i en bokhandel kan lyfta den här oerhört tjatiga och ointressanta berättelsen. Det här är faktiskt det tommaste jag läst på länge, trots att författaren verkligen slår knut på sig själv för att försöka vrida på tårkanalerna genom att skriva fram ”starka” scener. Det enda jag gillar med den här boken är faktiskt framsidan, resten är svagt, väldigt svagt.

Citerat ur Den lilla bokhandeln i Paris

”Perdu saknade Manons kropp. Han saknade handen som hon i sömnen brukade stoppa in under honom. Han saknade hennes andetag, hennes barnsliga gnällande varje morgon när han väckte henne alldeles för tidigt, alltid för tidigt, hur sent det än var.

Hennes ögon som såg så kärleksfullt på honom, de mjuka, kortklippta lockarna som kittlade hans hals – allt detta saknade han så mycket att hans kropp vred sig i kramper när han lagt sig i den tomma sängen. Han saknade henne varenda dag, så fort han vaknade.

Han avskydde att vakna till ett liv utan henne.

Det första han slog sönder var sängen, sedan bokhyllan och fotpallen; han skar sönder mattorna, brände upp tavlorna, förstörde  hela rummet. Han gav bort kläderna, alla skivorna.

Han behöll bara böcker som han läst högt ur för henne. Varje kväll läste han högt – dikter, scener, kapitel, spalter, korta fragment ur biografier och faktaböcker, Bönbok för barn, allt för att hon skulle kunna somna i en värld som var så karg och skrämmande, i den kyliga Norden med alla dess frusna nordbor.”

Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George
Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George

Om Nina George och Den lilla bokhandeln i Paris

Nina George (född 1973) är en tysk journalist och författare. Hon har skrivit en lång rad romaner och noveller under sitt eget namn eller under något av hennes alias, bl.a. Jean Bagnol, som är den pseudonym hon använder för sina kriminalromaner som utspelar sig i Provence. Den enda av hennes böcker som finns översatt till svenska är Den lilla bokhandeln i Paris (Das lavendelzimmer) som kom på svenska 2016. Nina George har en hemsida och en Facebooksida.

Originalets titel: Das lavendelzimmer (tyska).
Översättare: Ulrika Junker Miranda.
Utgivningsår: 2013 (första tyska utgåvan, 2013), 2016 (första svenska utgåvan, Bazar).
Antal sidor: 317.
ISBN: 9789170283901.
Andras röster: Beas bokhylla, Bokföring enligt Monika, Bokmalen, Bokstugan, Västmanländskans bokblogg.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”En magisk roman för alla dem som tror att ordets kraft kan läka ett brustet hjärta!

Monsieur Perdu kan ordinera den perfekta boken för ett brustet hjärta. Men kan han kurera sitt eget?

Monsieur Perdu kallar sig för litterär apotekare. Från sin flytande bokhandel belägen på en pråm på floden Seine ordinerar han romaner för alla livets motgångar. Genom att använda sin intuition finner han exakt den bok läsaren behöver, och reparerar på detta sätt både brustna själar och hjärtan. Den enda han inte verkar kunna kurera genom litteraturen är sig själv; han lider fortfarande i kval efter att hans livs stora kärlek försvann. Bakom sig lämnade hon endast ett brev, som han aldrig öppnade.

Efter att Perdu slutligen förmått sig att läsa brevet lättar han ankar och ger sig av på en resa till södra Frankrike i hopp om att komma över sin förlust och få ett avslut på historien. Med sig har han en storsäljande författare med skrivkramp samt en (kärlekskrank italiensk kock, och längs Frankrikes floder reser Perdu, delar ut sin visdom och sina böcker, och visar hur den litterära världen kan ta den mänskliga själen på en resa för att hela sig själv.

Den lilla bokhandeln i Paris är en internationell bästsäljare, fylld med värme och äventyr, och tillägnad alla dem som tror att sagornas kraft kan förändra människors liv.”

Romance – genren som bara syns i e-boksapparna?

Vad har ni för relation till romance? Jag tycker att det här är en spännande genre, för det är fruktansvärt många som läser mängder av just romance, men ändå är det en förvånansvärt osynlig genre.

Till skillnad från t.ex. deckaren så är det inte en genre som brukar föräras speciella hyllor på biblioteken eller några stora annonser. I pocketställen i matvarubutikerna så brukar det inte vara uppenbara romance som lyfts fram och de populära ljud- och e-boksapparna brukar inte tipsa om just romance för att locka nya användare. Att spänningsromaner har en egen bokreaavdelning och egna avdelningar i bokkataloger av olika slag känns självklart, men romance brukar inte sticka ut i skyltningen eller i några andra sammanhang.

Men så upplyste min sambo mig om att det finns ett ställe där det bara, bara finns romance (och lite böcker för småbarn): nämligen Storytels topplista över e-böcker! Jag brukar inte kolla in topplistorna hos ljudboksapparna (och jag använder dessutom Bookbeat och har därför inget abonnemang hos Storytel). Men han hade helt rätt! Såhär ser början av topplistan ut…

Här ryms alltså titlar såsom Lockelsen, Den våta patienten, Min mans bäste vän, Med stjärten i vädret, Dyrare än diamanter/Roms stiligaste man, Calender girl – December, Lordens hemliga skuggor, Franska kyssar, Härskaren på Dunkeathe, Med lust och längtan/Det hände i Paris, Kärleken är blind, Semestercharmören, Strandad i paradiset… Faktum är att det enda som finns på topplistan (50 titlar!) är barnböcker (bilderböcker) och romance.

Jag tycker att det är helt otroligt. Kan det vara så att de som läser romance föredrar att läsa lite sådär smygigt från en läsplatta? Eller är det så att Storytel har hittat en riktigt bra nisch och har visat sig vara en av få aktörer som gör de här böckerna lättillgängliga?

Suget efter de här böckerna är hur som helst enormt, uppenbarligen. Så när ser vi avdelningar för romance på bibblorna och bokhandeln? När ser vi tv-reklamer och helsidesannonser för nya Harlequinromaner? När skriver morgontidningarna spaltmeter om nya romance? När kommer de listiga PR-knepen för att sälja säsongsbetonade romance (en motsvarighet till ”påskekrim”)? När ältas ”romanceundret” i alla medier? När kommer de nischade festivalerna som helt fokuserar på just romance (som motsvarighet till Crimetime Gotland)? Svar: aldrig, förmodligen, och ärligt talat så kanske inte just jag bryr mig så mycket om det, i och med att jag inte läser så mycket romance. Men ändå!

Vad beror det här på? Här har vi en jättegenre som ”alla” vill läsa, men det kan väl inte vara så att ingen vågar prata om den? Kan det spela in att romance inte är tillräckligt ”grabbigt” för att få utrymmet? Vem vet?