1793

1793 av Niklas Natt och Dag är en deckare och historisk roman där tortyr och sadism får lite väl mycket plats. Betyg: 2 bärstolar av 5.

1793 av Niklas Natt och Dag
1793 av Niklas Natt och Dag

1793 av Niklas Natt och Dag är en historisk roman och deckare i ett. Den utspelar sig i ett sengustavianskt Stockholm, där ett stympat lik precis har flutit upp i den igenslammade sjön Fatburen och blir bärgad av palten Cardell. Tillsammans med Cecil Winge, som hjälpt poliskammaren förut, börjar han undersöka vad som egentligen har hänt och vem den döde mannen är.

Boken innehåller också berättelsen om Anna Stina, som pekas ut som prostituerad och hamnar på spinnhuset, och fältskärlärlingen Kristofer Blix, som hamnar i olyckligheter när han blir skyldig en ockrare en massa pengar. Cardells och Winges sökande leder till bordeller och skumrask och i slutändan vävs berättelserna ihop.

Den här boken är en riktig bästsäljare och den har hyllats mest överallt. Bland annat har den vunnit pris för Årets bästa svenska debut 2017 av Svenska deckarakademien. Jag kan tycka att det är en originell berättelse och att författaren på många sätt lyckas levandegöra platsen och tiden. Annars blev jag ärligt talat inte så imponerad. Jag förväntade mig att den skulle beskriva en tid då man dumpade skräp och avföring direkt på gatan. Däremot förväntade jag mig inte att boken skulle ge så många och ingående beskrivningar av tortyr och sadism. Visst kan böcker skildra även de mest fasansfulla händelser, men jag tycker det är elegantare att lämna lite åt läsaren och att låta det värsta utspela sig mellan raderna. Jag tycker att den här boken gång på gång blev ”för mycket” och osmaklig.

Jag är rätt ensam om min åsikt, men jag gillade faktiskt inte den här boken speciellt mycket. Visst var den spännande, men i mitt tycke hade boken vunnit på att man utelämnat en hel del onödiga scener.

1793 av Niklas Natt och Dag
1793 av Niklas Natt och Dag

1793

Uppläsare: Martin Wallström.
Utgivningsår: 2017 (första utgåvan, Forum), 2017 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier Audio).
Antal sidor: 451 (ca 13 h lyssning).
ISBN: 9789137150253, 978-91-7651-989-9.
Andras röster: CrimegardenFru E: böckerJohannas deckarhörna, Läsvärd eller inte?.

Niklas Natt och dag

Niklas Natt och Dag (född 1979) är en svensk författare och skribent. 1793 är hans debutroman.

Förlagets beskrivning

”Bellman noir i makaber historisk mordhistoria

Gustav III är död. Mer än ett år har gått sedan skotten föll på maskeradbalen. Kronprinsen är omyndig och krigsåren har tömt statskassan. Riket styrs av egenintressen medan folket far illa. Ingen litar på någon. Överallt frodas missnöje och paranoia.

Hösten 1793 hittas ett lik i Fatburen på Södermalm, den igenslammade sjö där allt kåkstadens avskräde hamnar. Den döde saknar armar och ben, men skadorna är inte nya.

Cecil Winge har varit Stockholms poliskammare behjälplig med sitt skarpsinne förr. Nu vacklar hans hälsa, men han krävs på en gentjänst han inte kan neka. Tiden är knapp, och den vinter som ska bli den svåraste Stockholm skådat på ett decennium är i antågande.

Ur fyra berättarperspektiv klär Niklas Natt och Dag av den sen­gustavianska tiden dess prakt och ståtlighet, och avtäcker en era av kött och blod, nöd och förtvivlan, men också förhoppningar och den vilja till förändring som sått fröna till vårt eget samhälle.

1793 är Bellman noir, en beckmörk sentida ättling till Drottningens juvelsmycke och ett knytnävsslag mot den idylliserade bilden av svenskt 1700-tal.”

Historieläraren

Historieläraren av Matt Haig är en annorlunda och humoristisk historisk roman om en man som åldras väldigt långsamt. Betyg: 4 lutor av 5.

Historieläraren av Matt Haig
Historieläraren av Matt Haig

Historieläraren av Matt Haig är en roman om en historielärare som verkligen inte har några problem med att levandegöra historien. Det speciella med historieläraren Tom Hazard är nämligen att han åldras extremt långsamt. Trots att han ser ut att vara i 40-årsåldern så är han i själva verket flera hundra år gammal och har upplevt häxprocesser (på det allra hemskaste vis), jobbat åt Shakespeare och genomlevt världskrigen och många andra historiska händelser.

Jag vet inte om man kan kalla Historieläraren för en historisk roman, men jag kan ju börja med att erkänna att jag inte brukar gilla historiska romaner. Anledningen är främst att jag tycker att många författare brukar fastna i att skildra en viss tid eller vissa händelser och att det då skapas en distans som gör att människorna i boken känns svåra att relatera till. Jag tänker gärna att människor i alla tider har haft ungefär samma tankar och känslor och att det på många plan är märkligt lite som har förändras, men i historiska romaner kan människor plötsligt prata och bete sig helt annorlunda mot vad människor gör idag. Det får mig alltid att tappa intresset. Människor var väl inte dummare, stelare eller tråkigare för t.ex. 200 år sedan jämfört med nu? Det kanske är jag som är helt fel ute i och för sig; Jag vet såklart ingenting om hur människor var för 400 år sedan. Det fina med Historieläraren är i alla fall, ur min synvinkel, att den inte är en traditionell historisk roman. Här är det istället en nutida människa som kan blicka tillbaka. Jag tycker att det blir riktigt kul och intressant, inte minst för att Haig skriver precis den historiska roman jag har saknat. Här är det märkligt lite som förändras. Samhället blir annorlunda, men människorna och mänskligheten är mer eller mindre konstanta: det är samma kärlek & kärlekstrassel, pengatrubbel & girighet och konflikter.

Att åldras långsamt kommer dock med en del svårigheter för Tom och andra som delar hans speciella egenskap. Det gäller att smälta in och att inte väcka andras nyfikenhet. Läcker det ut att Tom och andra lever i hundratals år så kan de förvandlas till försöksdjur och utnyttjas. Därför finns det ett speciellt sällskap som jobbar hårt (och grymt) med att bevara deras hemlighet. I upplägget ingår också att ingen av dem får stanna på en och samma plats i mer än åtta år.  Det är inte meningen att de ska bygga långa relationer till mer kortlivade människor – och särskilt inte inleda relationer och skaffa barn. Trots detta har faktiskt Tom en dotter, en dotter som dessutom har ärvt hans förmåga att åldras långsamt. De har dock kommit isär och Tom letar nu med sällskapets hjälp efter henne och har så gjort i hundratals år.

Sökandet efter dottern är ett bra inslag i boken, men det är ändå den del jag faktiskt hade lite svårt för. Boken byggs upp bra och långsamt, men när boken närmar sig sitt slut så börjar handlingen rasa iväg i ett snabbt tempo och jag tycker faktiskt att den här knuten löstes upp lite väl snabbt. I övrigt tycker jag att boken var riktigt bra och tänkvärd. Längs berättelsens gång kommer Tom uppleva möten och vara med om händelser som får honom att börja tvivla på att upplägget med allt hemlighetsmakeri är av godo. Det var oväntat och uppfriskande att berättelsen började utforska helt andra sätt att hantera situationen.

Det jag kanske främst uppskattade med boken var annars humorn. Författaren formulerar sig roligt och jag inser i och för sig att det är väldigt simpla skämt, men jag drar verkligen på munnen när Tom konstaterar att han inte har dejtat på 100 år och faktiskt menar det bokstavligen. Det finns en hel del skämt i samma stil, men det finns också annat som är humoristiskt. Att ha en sådan lång historia som Tom ger en slags avslappnad attityd hos huvudpersonen. Tom har varit med förut och verkar ha märkligt lätt att finna sig till rätta bland flugor och nya företeelser. Det här är skildrat med en humor som jag verkligen gillar.

Jag gillade helt klart Historieläraren. Den är kanske inte en typisk historisk roman, eller en historisk roman över huvud taget, men den är underhållande, tänkvärd och ger en del spännande återblickar till historiska händelser.

Historieläraren av Matt Haig
Historieläraren av Matt Haig

Historieläraren

Originalets titel: How to stop time (engelska).
Översättare: Karin Andrae.
Uppläsare: Martin Halland.
Utgivningsår: 2017 (första brittiska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Polaris), 2018 (den här ljudboksutgåvan, Polaris).
Antal sidor: 379 (ca 10,5 h lyssning).
ISBN: 978-91-88647-86-3, 978-91-7795-008-0.
Andras röster: Bina’s books, Hanneles bokparadis, Ugglan & boken.

Matt Haig

Matt Haig (född 1975) är en brittisk journalist och författare som har skrivit såväl barnböcker som vuxenromaner. Han har också skrivit en självbiografisk roman, Reasons to stay alive (Skäl att fortsätta leva) om Haigs tid med svår depression. Flera av Haigs böcker är verkliga bästsäljare och de har också översatts till  30 språk. How to stop time (Historieläraren) från 2017 (2018 på svenska) är hans senaste bok. Den är just nu på väg att filmatiseras. Matt Haig har en hemsida och twittrar på @matthaig1.

Förlagets beskrivning

”Tom Hazard bär på en livsfarlig hemlighet. Av allt att döma är han en högst ordinär 41-åring, men han har i själva verket levt i århundraden. Från den elisabetanska eran genom 1920-talets Jazzålder i Paris till dagens London. Han har sett världen förändras så många gånger, men det enda han längtar efter är ett vanligt liv.

Tom är ”kvasi-odödlig”. På 13-14 år åldras han endast ett. Han har med åren blivit en outsider, en betraktare av världen utifrån, förundrad och kritisk. Han följer franska revolutionen, fascineras av Facebook och hänger med Zelda Fitzgerald och Josephine Baker. Det enda han inte får göra, det enda förbjudna, är att bli kär.

Som historielärare på en grundskola i London har han hittat det perfekta jobbet: han kan lära barnen om häxjakten, världskrigen och andra stora historiska händelser. Han försöker på så sätt att tämja det förflutna, som alltid riskerar att springa ikapp honom, och komma över förlusten av sin sedan länge försvunna dotter.

Det är en bitterljuv roman, om att förlora och samtidigt finna sig själv. Om tidens gång, kärlekens villkor, och om att det ibland kan ta minst en livstid att lära sig att leva. Boken är samtidigt fyndig med typiskt brittiskt bett i replikerna: ”Varför oroa dig för framtiden? Den händer alltid. Det är det som är grejen med framtiden.”

Män visar kuken för mig

Män visar kuken för mig av Caroline Hainer är en essäsamling om fenomenet dickpics. Det är en oväntat intressant bok, som paradoxalt nog säger mycket om kvinnlighet. Betyg: 3 reflekterande vattenkokare av 5.

Män visar kuken för mig av Caroline Hainer
Män visar kuken för mig av Caroline Hainer.

Män visar kuken för mig är en essäsamling av journalisten Caroline Hainer. Idén till boken kom när Hainer dejtade och plötsligt fick sin livs första dickpic skickad till sig. Den som inte har rört sig i dejtingvärlden sedan de smarta telefonernas intåg kanske aldrig har sprungit på fenomenet, men om man får tro Hainer så är det extremt vanligt att dejtande kvinnor får ta emot ovälkomna och oväntade foton på mäns kön (dickpics alltså). Hainer hade en idé om att skriva ett reportage om fenomenet, men det svällde till en hel bok. Det är alltså inte en bok om par som ägnar sig åt ”sexting” (att skicka sexiga meddelanden till varandra) eller en bok som i första hand handlar om sexuella trakasserier eller om den typ av kuk-bilder som skickas för att hota eller demonstrera makt, nej, det är en bok om den mer oskyldiga kuk-bilden, den som närmats naivt skickas i en förhoppning om att mottagaren ska gilla det hen ser. Eller varför män nu skickar dickpics.

Jag och många andra har sluppit detta fenomen och kanske kan man tänka att dickpics är något väldigt nytt och övergående, men jag insåg redan när jag läste baksidestexten att det inte alls är så. Män har visat kuken sedan de för första gången hittade ett sätt att göra detta. Pojkar och män ristar in kukbilder på väggar och ritar kukar i snön. För pojkar och män är det heller inte helt ovanligt att ha ett namn på könet och att prata peppande till det i olika situationer. Detta och det mesta andra i den här boken känns totalt främmande för mig som kvinna och kanske just därför tyckte jag att den här boken var både knäpp, kul och intressant. Det här är också en bok som paradoxalt nog säger väldigt mycket om just kvinnlighet. Varför har inte det kvinnliga könsorganet samma symbolvärde och betydelse? Varför är det så få tjejer som skryter om sitt könsorgan eller skickar nakenbilder på sig själva? Varför är det så få tjejer som tänder på dickpics? Hainer redogör för en hel del tankar och teorier kring detta och annat. Det är tankeväckande och intressant, även om jag ibland undrar hur välunderbyggda alla påstående är. Ibland saknar jag källor, helt enkelt, men överlag är det en riktigt bra bok om ett ämne om ett fenomen som kanske rymmer mer än vad man från första början tror. Jag gillar också att Hainer skriver om dickpic-fenomenet från alla möjliga vinklar och med alla möjliga ingångar och att hon sällan tar ställning till någon slags rätt eller fel. Det här är ingen arg bok om det oförskämda i att män, helt ur det blå, skickar bilder på sina praktstånd. Det är mer en nyfiken bok som försöker svara på varför och helt sakligt beskriva fenomenet utifrån kultur, historia och hur vi tycks fungera som människor. En förvånansvärt intressant bok, som sagt!

Citerat ur Män visar kuken för mig

”Jag ställde lite frågor, undrade vad han gjort under dagen. Jag bad honom nämnda den senaste filmen han sett på bio. Han svarade kortfattat och ointresserat. Han tog lång tid på sig att svara, jag kände hans initiala intresse svalna och försvinna. Synd, det känns alltid som en investering att börja prata med någon över internetkanalerna. Som resultatet av en lång dags – eller veckas – skördearbete. Ett evigt plockande av ogräs. Att hitta en fullgod potatis, alltså en person med till synes attraktivt utseende och någonting i presentationstexten som väcker ett intresse, är något man lär sig ta tillvara på. Så det var ändå med viss besvikelse jag insåg att den här killen gått vidare. Man känner igen en gäspning när man ser den, även i mejlform. Han skrev ”Vill du se en bild jag tog idag” och jag svarade ”okej” och han skickade en bild på sin kuk.

Bilden var tagen av honom själv sittande i sängen, benen särade. Jag kunde se att han behövt hålla mobilkameran i en speciell vinkel. Jag insåg att han måste ha tagit många testbilder för att få till den. Eller så var detta långt ifrån den första dickpic han skickat. Kanske hade han inte ens tagit bilden idag utan hade den på lut och skickade till tjejer som han pratade med på nätet.”

Män visar kuken för mig av Caroline Hainer
Män visar kuken för mig av Caroline Hainer

Män visar kuken för mig

Uppläsare: Caroline Hainer.
Utgivningsår: 2017 (första utgåvan, Mondial), 2017 (den här ljudboksversionen, Adelphi audio).
Antal sidor: 190 (ca 5 h lyssning).
ISBN: 978-91-88671-02-8, 978-91-88711-30-4, 978-91-88711-29-8.

Caroline Hainer

Caroline Hainer (född 1976) är en svensk författare, kulturjournalist och filmkritiker. Hennes debutroman, Inte helt hundra, kom ut 2013 och hennes senaste bok är essäsamlingen Män visar kuken för mig. Hainer bloggar på bloggen Jazzhands och twittrar under @jaxxhands.

Förlagets beskrivning

”Varför älskar unga killar att rita snoppar i snön? Hur kommer det sig att sju av tio män har ett smeknamn på sin penis? Vad får en man att skicka en dickpic?

I Män visar kuken för mig söker journalisten Caroline Hainer svaren. I fokus står det manliga könet, och inte minst mäns komplexa relation till detsamma. Sökandet leder henne mot såväl en ifrågasatt manlighet som till den antika konsten, lagboken, valkampanjer och de riktigt mörka skrymslena på internet.”

Frågor jag fått om Förintelsen

Frågor jag fått om Förintelsen är en bok där överlevaren Hédi Fried ger raka, ärliga och sakliga svar på frågor hon fått om Förintelsen. Det är en extremt läsvärd bok där Fried inte ens duckar för frågor som kan verka oförskämda eller naiva. Betyg: 5 av 5.

Frågor jag fått om Förintelsen av Hédi Fried
Frågor jag fått om Förintelsen av Hédi Fried

I Frågor jag fått om Förintelsen svarar förintelseöverlevaren Hédi Fried på ett urval av frågor som hon har fått om just Förintelsen. Efter många års föreläsande på skolor och i andra sammanhang så förstår man förstås att hon måste ha fått en hel del frågor. I boken känner man också att frågorna måste komma från just unga människor, för det finns en direkthet och rakhet som jag tror att fullvuxna människor skulle akta sig för. Kanske finns det till och med en naivitet i vissa frågor, men det är också en av de aspekter som gör den här boken så extra fin och intressant. Jag skulle själv aldrig klara av att ställa frågor i stil med ”Varför gjorde ni inte motstånd?”, ”Vad var det bästa?” eller ”Kan du förlåta?”, eftersom att det är frågor som egentligen känns oförskämda, men Hédi Fried tar sig an alla dessa frågor och många fler och gör det sakligt, rakt, ärligt och underbyggt. Hon svarar även på frågor i stil med ”Hur var det att ha mens?”, en fråga som kan kännas för obetydlig i sammanhanget för att ens ställa, men som ändå visar sig få ett svar med fler bottnar än vad man kanske först trodde.

Alla frågor är naturligtvis inte ”barnsliga” eller på randen till det olämpliga, utan här finns det en stor bredd och jag tycker helt klart att urvalet är bra. Jag måste ändå säga att jag särskilt uppskattar att Hédi Fried har orkat svara på den typen av frågor som jag räknade upp här ovanför. Visst är det intressant och viktigt att läsa Frieds svar på ”vanliga” frågor i stil med ”Vad är det värsta du har varit med om?”, ”Hur var det att leva i lägren?”, ”Hur tänkte du att ditt liv skulle bli efter kriget?”, ”Hur ser du på framtiden?”, men det är de ”andra” frågorna som får boken att sticka ut. Det finns många skildringar av Förintelsen (vilket är fantastiskt och viktigt), men den här boken fyller i någon mening en lucka i att den svarar på ”alla” frågor. Hédi Fried och andra överlevare är idag äldre och vi kommer att behöva acceptera att det snart inte finns några fler ögonvittnen som kan fortsätta att berätta. Då är det viktigt att överlevarnas vittnesmål finns bevarade i form av böcker och annat; Ingen i framtiden ska kunna se tillbaka och förminska det Förintelsen faktiskt innebar. Det gör det viktigt att det faktiskt finns svar på ”alla” frågor, högt som lågt, svar som kan tysta eventuella tvivel på vad som faktiskt skedde.

Jag tycker att Frågor jag fått om Förintelsen är en fantastisk bok och jag rekommenderar alla att läsa den. Det finns förmodligen en och annan som drar sig för att läsa böcker om Förintelsen och andra ämnen som kan upplevas som så tunga och tuffa att det helt enkelt kan upplevas som ”för jobbigt” att ta in, men Frågor jag fått om Förintelsen bör man läsa ändå. Den är dessutom såpass rak, lättläst och saklig att jag tror att de flesta kan ta sig igenom den. Så det är bara att läsa, läsa och vara tacksam över att Hédi Fried och andra överlevare orkar berätta.

Frågor jag fått om Förintelsen

Uppläsare: Katarina Cohen.
Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Natur & Kultur), 2017 (den här ljudboksutgåvan, A nice noise).
Antal sidor: 146 (ca 3 h lyssning).
ISBN: 978-91-27-15085-0, 978-91-88711-25-0.

Hédi Fried

Hédi Fried (född 1924) är en svensk författare och psykolog, född i Sighet i Rumänen. Hon överlevde Auschwitz och Bergen-Belsen och har i senare delen av livet delat med sig av sina upplevelser i nazistiska koncentrationsläger. Hon har också skildrat sitt liv i ett flertal böcker: Skärvor av ett liv, Livet tillbaka, Ett tredje liv, Livets pendel och, hennes senaste, Frågor jag fått om Förintelsen. Hédi Fried har en hemsida.

Förlagets beskrivning

”Vad betydde det att ha sin syster med i Auschwitz?
Var man hungrig hela tiden?
När förstod du att det pågick ett folkmord?
Kan det hända igen?

I över trettio år har Hédi Fried rest runt i svenska skolor för att tala om Förintelsen. Vittnesmålet om hur hennes familj deporterades från sin hemstad, och hur hennes föräldrar mördades i Auschwitz, har berört tusentals elever landet runt. Ofta är det i mötet med elevernas frågor som katastrofens omfattning blir som allra tydligast. Det är direkta, konkreta frågor som bottnar i en grundläggande känsla för humanism. Tillsammans hjälper de till att göra ett ofattbart skeende mer begripligt. Hédi Fried är en av få överlevande som finns kvar och kan berätta sanningen. I Frågor jag fått om Förintelsen besvarar hon ett urval av de frågor hon fått genom åren, frågor som nu för första gången samlas i en bok. Bara genom att fortsätta ställa de svåra frågorna kan vi undvika att upprepa historiens övergrepp.

Hédi Fried (född 1924) är författare och psykolog. Hon är djupt engagerad i att arbeta för demokratiska värderingar och mot rasism. Hon utgår i detta arbete från sina egna erfarenheter från Förintelsen. Hon föddes i staden Sighet och kom efter befrielse från koncentrationsläger i Auschwitz till Sverige.”

Paris passion

Paris passion av Eva Swedenmark är en bok om drömmen om frihet och skrivande i 60-talets Paris (och Algeriet). Man får verkligen en känsla för hur det var. Tiden. Politiken. (Den fria?) kärleken. Betyg: 4 silverbroscher av 5.

Paris passion av Eva Swedenmark
Paris passion av Eva Swedenmark

Paris passion är en roman som är baserad på Ewa Swedenmaks egna liv. Jag kan erkänna att jag faktiskt rörde till det till en början och trodde att det här rent av var en biografi. Det var långt in i boken som jag plötsligt kom på att boken handlar om en Lena och att författaren faktiskt heter Eva, och även om Eva, precis som bokens Lena, har vuxit upp i Sundsvall och sedan hamnar i Paris på slutet av 60-talet och börja frilansa som journalist, så är Paris passion trots allt ”bara” en roman. För mig är det dock ett gott betyg att jag rycktes med och trodde att boken var helt självbiografisk. Det finns nämligen någonting väldigt autentiskt över den här berättelsen och det känns kul, när man nu inte alls var med på den tiden själv (jag föddes 20 år senare).

Lena är ung och drömmer om att skriva. I Paris. Och det är dit hon åker med sin livskamrat David, med vilken hon alltså har ett fritt och öppet förhållande. Kärleken är fri. Allt är fritt och världen ligger öppen framför dem. Jag vet inte hur många av de som var med under den här tiden som faktiskt känner igen sig i det här porträttet som Swedenmark målar upp, men jag tycker verkligen att Swedenmark fångar någonting: en anda, en tid, ett politiskt samtal som liksom pågår överallt. Det är intressant att följa Lena i Paris och när hon så småningom tar sig vidare till Algeriet för nya berättelser att skildra och skicka till tidningarna i Sverige. Jag vet inte om jag blir inspirerad, men jag tycker om att höra om hennes orädda, unga, nyfikna hunger efter alla dessa möten och berättelser som hon vill skildra. Intressant är också hur hon försöker navigera i den här tiden då hon själv upplever sig som så frigjord och fri, medan omvärlden på så många håll behandlar kvinnor på ett helt annat sätt än vad hon själv förväntar sig. Lena vill i flera fall berätta om just kvinnors situation, samtidigt som man som läsare paradoxalt nog ser vilken knepig och utsatt sits hon själv sitter i.

Jag tycker att Paris passion var ett både tankeväckande och intressant litet tidsdokument. Idag, när det blåser högervindar och populistiska partier vinner mark, så känns det närmast främmande att det fanns en tid när vänstervindarna var så starka som de faktiskt var under slutet av 60-talet. Det är intressant och väcker tankar om vad någon i framtiden skulle kunna skriva om vår tid. Det var också länge sedan jag läste en bok med så tydlig skildring av en tid som Paris passion och allt känns både insiktsfullt och väl skildrat. Samtidigt är Paris passion förstås en roman som kretsar kring Lena och vad hon möter i sitt unga vuxna-liv och kärleksliv och det är på många sätt tidlösa teman.

Paris Passion

Uppläsare: Kerstin Andersson.
Utgivningsår: 2017 (första utgåvan, Ordberoende förlag), 2018 (den här ljudboksversionen, Word Audio Publishing).
Antal sidor: 292 (ca 7, 5 h lyssning).
ISBN: 978-91-7523-836-4, 978-91-87595-53-0.

Eva Swedenmark

Eva Swedenmark (född 1944) är en svensk författare och journalist, som har skrivit ett stort antal romaner, barnböcker, fackböcker och pjäser. Hon är också en av författarna bakom pseudonymen Emma Vall. Eva Swedenmark har en blogg och en Facebooksida.

Förlagets beskrivning

”Det är en tid av politisk hetta i slutet av sextiotalet. Lena och David reser till Paris för att leva på ett nytt sätt, fria och starka i sitt skrivande. Tillsammans ska de erövra världen, som Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir.

Livet som frilansande journalist i Paris fylls av möten och intervjuer med omtalade författare, studenter och politiker. Men tillvaron blir också hårdare än Lena trott och relationen med David påverkas av deras olika syn på fri kärlek.

I det nyligen befriade Algeriet hoppas de två komma nära varandra igen. Men ett passionerat möte med en svarta panterledare och ett brutalt överfall gör att Lena ifrågasätter allt. Vilken väg ska hon välja för att hitta hem?

EVA SWEDENMARK levde i slutet av sextiotalet i Paris och arbetade som frilansjournalist. Sedan mitten av nittiotalet har hon publicerat ett fyrtiotal böcker.

Paris Passion är inspirerad av hennes eget liv. Mötena med personer som Jími Hendrix, Gisèle Halimi, Olof Palme, Eldridge Cleaver, resorna ut i världen. Romanen skildrar liv, politik och passion i Stockholm, Paris och Alger under den turbulenta tiden i slutet av sextiotalet.”

Någonstans brister himlen

Någonstans brister himlen av Birgitta Olofsson Liljedahl är en historisk roman om syskonkärlek och om att våga slå sig fri. Tyvärr lyssnade jag på den distraherande ljudboksutgåvan, vilket drog ner betyget rejält för den här boken, som säkert hade upplevts som en väldigt fin och tänkvärd liten berättelse annars. Betyg: 2 skadade fåglar av 5.

Någonstans brister himlen av Erika Olofsson Liljedahl
Någonstans brister himlen av Erika Olofsson Liljedahl

Någonstans brister himlen utspelar sig i 20-talets Bohuslän, där Elis bor med sina föräldrar och systern Signe. En dag är Signe plötsligt borta och Elis anar att allting inte står rätt till. Det heter att Signe har träffat en man och försvunnit till honom, men ganska snart kommer sanningen fram och det visar sig att allt i familjen inte är vad Elis trott. Att Elis pappa kan förmörkas och bli aggressiv när han har druckit vet Elis redan, men vad detta har gett för konsekvenser i hans tidigare liv har han inte vetat förrän nu. När allt det nya har uppdagats för honom och det dessutom sker ytterligare en tragedi inom familjen så ger han sig av efter Signe.

Signe befinner sig i Höganäs, där hon så smått börjar smaka på livet i det framväxande, moderna samhället, som känns så annorlunda och mer lockande än den gamle fiskebyn där hon och Elis har vuxit upp. Elis vill inget annat än att få med sig Signe hem igen, men känner också att lockelserna i Höganäs hela tiden är för stora för systern.

Någonstans brister himlen är en berättelse som jag skulle beskriva som en fin liten historia om syskonkärlek och om att våga bryta sig loss från destruktiva strukturer (och att vara det syskon som blir lämnad kvar). Det är också en bok där tidsandan och längtan efter det moderna, känns tydlig. Ändå måste jag erkänna att boken lämnade mig rätt oberörd. Dels tycker jag att mycket i boken känns sökt och sentimentalt. Självklart vill alla författare förmedla känslor med sina texter, men här faller det ner i en del klichéer och hela upptakten till berättelsen känns ärligt talat lite ”för mycket”, med både Signes försvinnande och det andra dramatiska. Det största problemet med boken är dock uppläsningen. Uppläsaren har gett alla kvinnliga karaktärer en pipig, skör och gäll röst, som jag inte alls kan koppla till exempelvis Signe, som är en sådan stark och handlingskraftig person. Män pratar naturligtvis med basiga och brummiga röster. Jag har en hög toleransnivå när det kommer till ”dramatiserade” ljudböcker, men här är det draget för långt och inläsningen var så distraherande dålig att jag tappade hela berättelsen.

Den som känner sig lockad att läsa en historisk och ”snyftig” roman från 20-talets Sverige gör säkert rätt i att ge Någonstans brister himlen chansen, men läs i sådant fall en pappersbok eller e-bok!

Någonstans brister himlen av Erika Olofsson Liljedahl
Någonstans brister himlen av Erika Olofsson Liljedahl

Någonstans brister himlen

Uppläsare: My Holmsten.
Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Historiska media), 2017 (den här ljudboksutgåvan, Historiska media).
Antal sidor: 350 (ca 12 h lyssning).
ISBN: 978-91-7545-575-4, 978-91-7545-469-6.
Andras röster: Bina’s books, Boklysten, Boktanken, Hyllan, Kulturkollo.

Erika Olofsson Liljedahl

Erika Olofsson Liljedahl (född 1982) är en svensk författare och bibliotekarie. Hon är uppvuxen i Höganäs, där också hennes roman, Någonstans brister himlen (från 2017) utspelar sig. Utöver Någonstans brister himlen har Olofsson Liljedahl också skrivit barnböckerna Vinter på berättargränd och Sommar på berättargränd.

Förlagets beskrivning

”Bohuslän, sent 1920-tal. Trettonårige Elis och hans familj lever ett hårt och enkelt liv som fiskare. Arbetet är slitigt och dagarna förutsägbara. När Elis äldre syster en dag försvinner uppdagas också en mörk familjehemlighet.

Elis hela värld rämnar, och han tar ett drastiskt beslut. Han plockar på sig familjens få slantar och lämnar barndomens saltstänkta klippor bakom sig.

Någonstans brister himlen är både ett tätt familjedrama och en gripande uppväxtskildring. Men det är också en berättelse om ett Sverige i förändring, om framtidstro och modernisering, och om dem som hamnar på efterkälken.

Erika Olofsson Liljedahl är bibliotekarie och har studerat vid Lunds författarskola. Detta är hennes imponerande debutroman.”

Mississippi

Mississippi av Hillary Jordan är en mörk berättelse från den amerikanska södern, en plats och en tid då rasism inte bara var utbrett, utan också utgjorde ett slags fundament för hela samhället. Betyg: 4 trasiga stegar av 5.

Mississippi av Hillary Jordan
Mississippi av Hillary Jordan

Mississippi är en bok som utspelar sig i den amerikanska södern på den tid då rasismen inte bara var utbredd utan också utgjorde en slags bas för hur samhället fungerade. Det är också då Laura och hennes familj överger det bekväma stadslivet så att hennes man, Henry, ska kunna driva det bomullsplantage som han har skaffat sig. Man förstår att det inte är en helt lätt omställning för Laura, särskilt inte eftersom deras hus visar sig sakna el och rinnande vatten.

Bekvämligheterna är dock stora jämfört med vad deras arrendatorer får åtnjuta. De sliter hårt på bomullsfälten och en stor andel av det de drar in går rakt ner i markägarens fickor. Den stackare som inte har råd att hålla sig med en egen mula får så lite pengar kvar att det inte går att försörja en familj, och än mindre lägga undan för att så småningom bli sin egen.

En av arrendatorerna är Hep, som är en färgad man. När det pratas om att några av arrendatorerna ska bli uppsagda så utgår han närmast från att bli en av de som får lämna, men Henry ser främst till de ekonomiska aspekterna och erkänner att Hep är skicklig och bör få stanna, medan mindre framgångsrika, vita, familjer får lämna ägorna. Både Henry och hans fru kan ses som ”mindre” rasistiska jämfört med exempelvis bygdens Ku klux klan-medlemmar och andra som öppet för fram sina rasistiska åsikter på olika sätt. Det innebär dock inte på något sätt att Laura och Henry ser Hep och hans familj som jämlikar.  Diskriminering är vardag och det är med självklarhet som Laura och Henry ser Hep med familj som lägre stående.

Jag tycker att romanen på ett intressant sätt berättar om rasism, just för att den visar på den från olika synvinklar: inte bara från de som är uttalat rasister eller de som drabbas av den, utan också de som mer passivt lever i systemet och på så sätt bidrar till att upprätthålla det.

Någon som blir särskilt drabbad av rasismen i den här berättelsen är Heps son, Ronsel, som återvänder till stan efter att ha stridit i Europa under Andra världskriget. Han är märkt av de upplever han har haft under kriget och åter i Mississippi måste han omedelbart börja slita med skörden. En annan återvändare från kriget är Henrys bror, Jamie, som också han är traumatiserad och som söker tröst i flaskan. Jamie och Ronsel hittar varandra genom de erfarenheter som de båda bär på, men som ingen av dem kan tala om. Att deras udda vänskap ska leda till en katastrof är givet och författaren bygger upp stämningen genom att lägga ut en del cliff hangers.

Mississippi är en bok med många lager och teman. Den del som kanske tilltalade mig mest är den som handlar om Laura och allt hon lämnar bakom sig för att följa sin man till det ruckel och det elände som det innebär att bo vid bomullsplantagen. Om författaren hade arbetat vidare på det spåret så hade det kunnat bli en fin bok i sig, men istället har hon också valt att skriva om rasism, att återvända från krig, alkoholism, kärleksaffärer, våld i nära relationer och många andra ämnen. Det är sällan jag tilltalas av spretiga berättelser, men Jordan får faktiskt ihop det, bland annat genom att rama in alltihop genom att låta tiga & tala vara ett slags övergripande tema.

Jag tycker att Mississippi var en både tänkvärd och fängslande berättelse. Att berättelsen rör sig mot något ödesdigert och hemskt kändes lite onödigt kan jag tycka, men gjorde samtidigt att boken var svår att släppa, så det var väl inte odelat negativt. Det finns många böcker som utspelar sig i den amerikanska södern, däribland bestsellern Niceville, och Mississippi är kanske en lite mörkare variant. Jag kan verkligen rekommendera den!

Citerat ur Mississippi

”När jag tänker på gården tänker jag på leran. Som kantade min mans naglar och täckte barnens knän och bildade skorpor i deras hår. Som sög sig fast vid mina fötter som ett hungrigt spädbarn vid bröstet. Som marscherade fram över husets brädgolv i sulformade fläckar. Det gick inte att besegra den. Den täckte allt. Jag drömde i brunt.”

Mississippi av Hillary Jordan
Mississippi av Hillary Jordan

Mississippi

Originalets titel: Mudbound (amerikanska).
Översättare: Dorothee Sporrong.
Utgivningsår: 2012 (första svenska utgåvan, Historiska media), 2014 (den här e-boken, Historiska media).
Antal sidor: 304.
ISBN: 978-91-87031-00-7, 978-91-87031-40-3.
Andras röster: dagensbok.com, Kattugglan, Kulturbloggen, Lottens bokbloggMed näsan i en bok,

Hillary Jordan

Hillary Jordan är en amerikansk författare som hittills har skrivit två romaner och en kortroman. Hennes debut, Mississippi (Mudbound, 2008) gjorde stor succé och hon skriver just nu på en uppföljare. Mudbound finns också filmatiserad hos Netflix. Hillary Jordan twittrar under @Hillary_Jordan och har ett Facebookkonto och en hemsida.

Förlagets beskrivning

”År 1946 flyttar Henry McAllan med sin hustru Laura till en bomullsfarm i Mississippideltat. För henne är det en både främmande och skrämmande miljö. Henrys kärlek till lantlivet delas inte av Laura, som sliter hårt med att uppfostra deras två barn under sträng övervakning av sin hatiske, rasistiske svärfar. När det regnar stiger vattnet och slukar bron som leder till staden. Familjen blir strandsatt i ett hav av gyttja.

Efter krigets slut återvänder två unga män från Europa för att hjälpa till med arbetet på farmen. Jamie McAllan är raka motsatsen till sin äldre bror Henry. Han charmar sin omgivning men förföljs av plågsamma minnen från kriget. Ronsel Jackson, äldste sonen till de svarta dagverkarna som bor på farmen, återvänder från kriget som en hjälte bara för att konfronteras med ett långt farligare motstånd: den djupt rotade rasismen hos hans egna landsmän. Den osannolika vänskapen mellan de två unga männen kommer att dra in dem alla i en förgörande tragedi.

Henry, Jamie, Laura, Hap, Florence och Ronsel turas om att berätta den dramatiska historien. Genom de skiftande berättarperspektiven förmedlas en successiv rörelse mot undergång. Boken drivs mot slutet allt snabbare framåt genom allt kortare kapitel, och som läsare dras man in i spänningen som snarast ger en apokalyptisk känsla.”

Män förklarar saker för mig

Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit är en essäsamling om mansplaining, härskartekniker och kvinnoförakt. Betyg: 4 resor till Aspen av 5.

Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit
Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit

Män förklarar saker för mig är en essäsamling av Rebecca Solnit. Den delar titel med en essä som tar avstamp i en händelse där Solnit hamnar i en diskussion med en Väldigt Viktig man som, apropå att hon har skrivit en bok om Muybridge, klappar Solnit på huvudet och säger att hon borde ha läst den väldigt viktiga bok om Muybridge som kommit ut i år och som – tadaa – Solnit har skrivit. I essän diskuterar Solnit fenomenet ”mansplaining” och den effektiva härskartekniken nedtystning.

Essän Män förklarar saker för mig följs av ytterligare 8 texter som diskuterar olika typer av kvinnoförtryck. Här diskuteras våld mot kvinnor, sexuella övergrepp och kvinnor som utplånats i historien. Essän Gammelmormor Spindel, som handlar om det sistnämnda, var den som berörde mig mest, kanske för att det är den text som i någon mening känns mest nyskapande. Missförstå mig inte, jag tycker såklart att det behövs många texter och många forum för att diskutera kvinnovåld och sexuella övergrepp, men i just den här boken så knyter dessa ämnen an till händelser som var aktuella när boken kom ut, men som idag har överskuggats av nya händelser och som har fortsatt att diskuteras sedan den här boken var rykande färsk. Vi bör inte glömma vad mäktiga män som Dominique Strauss-Kahn och andra har gjort (och gör) mot kvinnor, men just precis idag tas samma debatt upp med avstamp från nya händelser. I detta nu drunknar flöden i alla kanaler i skakande #metoo-berättelser och det blottas återigen att samhället är fullt av mediemän och andra män som utnyttjar och föraktar kvinnor. Just Dominique Strauss-Kahn känns dock inte lika viktig att ifrågasätta som exempelvis Harvey Weinstein. Inte exakt just idag.

Det är såklart deprimerande att historien hela tiden upprepar sig med nya aktörer och det går inte att säga annat än att Solnits bok är aktuell rent tematiskt. Det är bara det att den aha-effekt som många av texterna säkert gav för 3 år sedan inte längre ger den effekten eftersom vi (som i vi feminister) redan har läst om den indiska kvinnan som våldtogs och slogs ihjäl av 6 män på en buss och om många av de andra händelser som Solnit specifikt tar upp i den här boken. Det blir inte chockerande nyheter som presenteras, utan sorgliga påminnelser.

Men åter till Gammelmormor Spindel! Varje kapitel är illustrerat med ett uttrycksfullt foto av Ana Teresa Fernández och essän Gammelmormor Spindel börjar bokstavligt talat med att beskriva just ett av dessa foton. Sedan följer en text om släktträds linjära berättande, som har gjort att kvinnor har utplånats från historieskrivningen, och om seden att byta bort sitt namn vid äktenskapet. Samma essä diskuterar också kvinnor som ”försvinner”, inspärrade i sina egna hem i hederskulturer, kvinnor som utplånats i krig och kvinnor som ”försvinner” från det offentliga rummet vid mörkrets inbrott, eftersom att det helt enkelt inte är säkert att vistas ute. Solnit lyckas dra intressanta linjer mellan till synes helt skilda fenomen, som i slutändan allihop faktiskt handlar om just hederskulturer och kvinnoförtryck. Texten väckte många nya tankar hos mig.

Samtliga texter i Män förklarar saker för mig har publicerats tidigare i olika sammanhang, t.ex. på bloggen TomDispatch.com, i Financial Times eller i Harper’s Magazine. De följer alla en röd tråd på sådant sätt att de kretsar kring feminism och och jämställdhet, men i övrigt tycker jag faktiskt att det känns att texterna inte riktigt utgör en helhet. Man kan naturligtvis läsa varje essä för sig och begrunda den – de är alla välskrivna och intressanta, men jag saknar ändå en tydligare helhet eller någon form av tes. Trots detta kan jag kan inte säga annat än att den här boken är viktig och tankeväckande. I Solnits bok, som har några år på nacken, är det inte alltid dagsaktuella händelser som lyfts fram, men kärnan är lika brännande för det. Tyvärr.

Citerat ur Män förklarar saker för mig

”Jag var så fast i min tilldelade roll som oskuldsfull flicka att jag var fullständigt beredd att överväga möjligheten att det hade kommit ut ännu en bok om samma ämne samtidigt som min och att detta på något sätt hade gått mig förbi. Han var redan i färd med att berätta för mig om den väldigt viktiga boken  – med den där självbelåtna minen som jag känner igen så väl hos en man som håller låda, och med blicken fäst på den luddiga, avlägsna horisont som är hans egen pondus.”

Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit
Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit

Om Rebecca Solnit och om Män förklarar saker för mig

Rebecca Solnit (född 1961) är en amerikansk författare och journalist. Vid sidan av skrivandet har hon också engagerat sig starkt i frågor som rör mänskliga rättigheter och klimatfrågan. Hennes kanske mest uppmärksammade bok är essäsamlingen Men explain things to me (Män förklarar saker för mig), som också har gett upphov till ordet ”mansplaining”. Rebecca Solnit har en hemsida.

Originalets titel: Men explain things to me (amerikanska).
Bilder: Ana Teresa Fernández.
Översättare: Helena Hansson.
Utgivningsår: 2014 (första amerikanska utgåvan), 2015 (den andra, utvidgade amerikanska utgåvan),  2015 (första svenska utgåvan, baserad på den utvidgade amerikanska utgåvan, Daidalos).
Antal sidor: 182.
ISBN: 9789171734815.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Rebecca Solnits essä ”Män förklarar saker för mig” har redan fått något av en feministisk klassikerstatus. Denna vidräkning med självupptagna kulturmän som aldrig vill sluta prata och olika former av subtilt eller inte så värst subtilt kvinnoförtryck publicerades ursprungligen på TomDispatch.com 2008. Essän väckte ett starkt gensvar på nätet och ledde till att uttrycket ”mansplaining” myntades.

I föreliggande bok får essän sällskap av åtta besläktade texter av senare datum. Solnit tar här bland annat upp våldtäktsanklagelserna mot den dåvarande chefen för Internationella valuta­fonden, Dominique Strauss-Kahn, 2011 och döds­skjutningarna på ett campus i Isla Vista i Kalifornien 2014. Men hon fördjupar sig också i bildkonst (Ana Teresa Fernández) och litteratur (Virginia Woolf).

Det finns, skriver Solnit, ”ett kontinuum som går från smärre olägenheter i samhället till nedtystande och dödligt våld”. Vi skulle förstå våldet mot kvinnor bättre om vi hade mer av en helhetssyn på maktmissbruket i samhället och tydligare kunde urskilja det mönster som förenar kvinnoförakt, trakasserier, näthat, våldtäkter och mord. Solnits vill bidra till en sådan helhetssyn. Och gjuta mod i alla (kvinnor och män) som tror på och kämpar för en förändring till det bättre.”

Lögnernas träd

Lögnernas träd av Frances Hardinge är en originell fantasyroman som oväntat nog handlar mycket om vetenskap (och feminism). Betyg: 3+ papper som flyger i vinden av 5.

Lögnernas träd av Frances Hardinge
Lögnernas träd av Frances Hardinge

Det är 1800-talets England och Faith och hennes familj har precis flyttat till en liten by där pappan, som är präst och vetenskapsman, ska delta i en utgrävning. Det dröjer dock inte länge förrän pappan hastigt omkommer i vad som skenbart är ett självmord, men som kanske egentligen är något annat. Faith bestämmer sig för att ta reda på sanningen, ett tilltag som kommer att leda henne till ”lögnernas träd” – ett magiskt träd som hennes pappa har haft bland sina tillhörigheter. Den som berättar en lögn för trädet får trädet att växa och frodas och från dess frukt fås en sanning. På så sätt öppnar sig en möjlighet för Faith att komma sanningen bakom faderns död närmare. Hennes letande ger henne också många insikter i vad hennes pappa egentligen har jobbat med och försökt att bevisa.

Faiths letande hindras dock, som så mycket annat i livet, av de begränsningar som lagts på kvinnor och om de stela uppfattningar i allmänhet som människor hindras av. Faith har en stor kunskapstörst och har både intresse och begåvning för att syssla med naturvetenskap, men ingenting av detta anses vara passande för kvinnor med sina ”små hjärnor” att syssla med. Boken kretsar mycket kring bristande jämställdhet och andra hindrande omständigheter.

Det är på många sätt en originell berättelse. Bara det att det är en fantasybok som på flera sätt berör vetenskap, känns verkligen annorlunda och intressant. Jag tyckte helt klart att det här var en tankeväckande och uppfriskande bok. Det enda jag kunde önska vore att jag hade läst boken istället för lyssna på ljudboksversionen. Jag brukar ha lätt för att lyssna på ljudböcker, men jag har på sistone hamnat i en liten svacka och har haft svårt att hitta tid och fokus för att verkligen lyssna och ta till mig av vad jag hör. Jag tror att jag har missat många lager som jag hade haft lättare att plocka upp om jag hade läst själv. Det är dock inget fel på vare sig boken eller uppläsaren, utan det handlar endast om mig. Lögnernas träd prickar faktiskt in det mesta jag vill se i en (fantasy)roman, så det känns oturligt att jag läste den precis nu.

Lögnernas träd av Frances Hardinge
Lögnernas träd av Frances Hardinge

Om Frances Hardinge och om Lögnernas träd

Frances Hardinge (född 1973) är en brittisk författare som debuterade 2005 med barnboken Fly by night (på svenska 2016, Mosca Mye och de bannlysta böckerna). Hennes senaste bok på svenska är Lögnernas träd (The lie tree) från 2017. Frances Hardinge twittrar på @FrancesHardinge och har en hemsida.

Originalets titel: The lie tree (engelska).
Översättare: Ylva Kempe.
Uppläsare: Agnes Forstenberg.
Utgivningsår: 2015 (första brittiska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, B. Wahlströms).
Antal sidor: 401 (ca 12 h lyssning).
ISBN: 9789132175756, 9789132180842.
Andras röster: Bokkoll, Carolina läser, Dagensbok.comMed näsan i en bok, Petras bokbloggPrickiga Paula.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Fjortonåriga Faiths föräldrar bestämmer sig för att flytta ut till en vindpinad ö vid engelska kusten och hon förstår att det ligger mer bakom beslutet än vad de vuxna låtsas om. När hennes pappa kort därefter omkommer under mystiska omständigheter tror Faith sig veta något som kan ha betydelse. Men hon är bara en flicka, och i 1800-talets England anses hon inte värd att ta på allvar. Om hon ska få någon klarhet i vad som hänt måste hon ta reda på det på egen hand.

I jakten på ledtrådar hittar hon ett märkligt träd bland sin fars tillhörigheter. Det växer och bär frukt bara om man berättar en lögn för det. I gengäld avslöjar trädet en sanning. Eftersom trädet kan vara hennes enda chans att få reda på vad som hände hennes pappa, sprider hon lögn efter lögn över den lilla ön. Men lögner har en tendens att få eget liv …

Lögnerna träd är en suggestiv berättelse om tro, vetenskap och sanningstörst. Den har vunnit flera prestigefulla priser (bland annat Costa Book of the Year) och hyllas världen över för sin intrig och atmosfär.”

 

Kungsgården: Ett äventyr i bronsålder

Kungsgården av Monika Häägg är den fjärde och sista delen i böckerna om Fry – spännande böcker om en ung bronsålderskvinna med magiska krafter. Betyg: 4 duvor av 5.

Kungsgården av Monika Häägg
Kungsgården av Monika Häägg

Det har hunnit gå några år sedan jag läste de första tre delarna i Monika Hääggs kvartett om solbarnet Fry och hennes liv på bronsåldern. Jag kan inte riktigt förstå hur så mycket har kunnat komma emellan att jag har väntat i flera år på att få upplösningen till den här berättelsen, men det är i alla fall vad som har hänt. Jag tog mig alltså an den här boken utan att ha storyn färskt i minnet, men faktum är att det inte spelade så jättestor roll, för som läsare kastas man rakt in i handlingen och det är spännande från sidan ett.

Fry är ung kvinna som genom sina band till Solgudinnan också har övernaturliga förmågor och är en person som människor ser upp till och respekterar. Efter att Kungsgården, hennes forna hem, har blivit anfallet så lever hon dock gömd i skogen och byborna som har blivit kvar hålls i skräck. Det finns nu krafter som vill locka Fry tillbaka för egen vinning, men hon håller sig skickligt undan och har medhjälpare som lojalt skyddar henne och hennes gömslen. Till slut hotas det med ett stort, grymt människooffer för att få Fry att återvända och överlämna sig.

Jag tyckte som sagt att Kungsgården var en riktigt spännande bok – tempot är högt och lockar till vidare läsning. Sedan är det naturligtvis en bok med övernaturliga och andra fantasifulla inslag, men boken ger ändå en fläkt av hur liv och samhällen kunde se ut på bronsåldern, vilket är extra kul. Böckerna om Fry rör sig för övrigt i områden i Halmstadstrakten där det gjorts många arkeologiska fynd som visar på att människor bodde där under den tiden och det känns också som en intressant krydda.

Kungsgården och de andra böckerna om Fry är egenutgivna, vilket säkert avskräcker en hel del läsare, som hellre går på böcker med dyrt utseende och som finns på bästa plats i bokhandlarnas hyllor. Jag har själv läst en hel del egenutgivet och har sällan blivit imponerad, men böckerna om Fry är verkligen välskrivna och känns lika genomarbetade som vilken bok som helst som getts ut av stora förlag. Den som uppskattar historiska (ungdoms)romaner har definitivt anledning att läsa de här böckerna, som på ett fint sätt väver ihop svensk fornhistoria med fantasy och en berättelse om en ung stark kvinna.

Citerat ur Kungsgården

”Fry betraktar Hirds gestalt. Grå och ihopsjunken sitter Hird och blickar håglöst ut över Nissans vatten. En lång stund har Fry stått på andra sidan ån, väl gömd bakom några stora vedlavar. Hon har sett när Hird sakta vandrat nedför backen och hjärtat har klappat fortare när Solgudinnans tjänare återigen är i hennes närhet. Hird som hon älskat ända sedan barndomen. Hon som alltid hade ett vänligt ord eller leende över till det fattiga hittebarnet. Hird som kunde lyssna på hennes tankar.

Varför är Hird så förändrad? Varför vänder hon ryggen till människorna i bygden? Varför går hon i Aldurs ledband?”

Kungsgården av Monika Häägg
Kungsgården av Monika Häägg

Om Monika Häägg och om Kungsgården

Monika Häägg är en svensk författare, teaterpedagog och sångerska, som främst har skrivit ungdomsböcker, däribland böckerna om Fry, som är en serie böcker som utspelar sig i bronsåldern. Monika Häägg har en hemsida.

Utgivnngsår: 2011 (första svenska utgåvan, Monkaland).
Antal sidor: 202.
Läs även: De övriga delarna i serien om Fry: Solbarnet, Månguden, Isvintern.
ISBN: 978-91-978790-1-9.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Kungsgården är en historisk äventyrsroman som handlar om flickan Fry som är ett Solbarn och utvald av Solgudinnan. Efter att Kungsgården blivit anfallen av kungen i Kivik har Solgudinnans tjänare Hird blivit förd till Aldurs gård vid Holma. Fry har flytt tillsammans med Mångudens tjänare Ulv och lever nu i skogarna vid Virse. Aldur håller bygden i skräck. Många har blivit offrade. Kungsgården är den spännande fortsättningen på Solbarnet, Månguden och Isvintern. Boken utspelar sig under bronsålderstid i Halmstad och södra Halland. Kungsgården är fjärde och avslutande delen i bokserien: Böckerna om Fry.”