Lagerrensning

Samarbete med Rabble.

Jag har just nu ett samarbete med Rabble! Om ni inte känner till Rabble så är det alltså en webbsida och en app som samlar kampanjer och rabatter. Det tycker jag är en smart grej! För att hitta bra kampanjer och erbjudanden behöver man ofta prenumerera på en massa nyhetsbrev och de tenderar att spränga inkorgen till slut. Då är det lättare att använda Rabble, faktiskt. Just nu finns det t.ex. flera kampanjer hos Bokus och Adlibris.

Till exempel har Bokus lagerrensning med bra pris på bl.a. en av förra årets finaste feelgoodböcker: Stora små lögner av Liane Moriarty. Jag hade inte så höga förväntningar när jag började läsa den, för jag hade tidigare läst Öppnas i händelse av min död, av samma författare, och fastande inte riktigt för den. Vilken tur att jag gav Moriarty en till chans! Stora små lögner är faktiskt otroligt fin, kanske för att den inte bara handlar om kärlek & vänskap, som så många andra feelgoodböcker, utan för att den även är mörk och sorglig och tar upp tuffa ämnen som mobbing och våld i nära relationer. Har du HBO kanske du förresten har sett tv-serien Big little lies? Den är baserad på den här boken! Jag är överraskad över att Bokus redan rensar ut den här romanen från lagret, men det är ju bra för den som gärna vill skaffa sig en inbunden utgåva av den. 🙂

Stora små lögner av Liane Moriarty
Stora små lögner av Liane Moriarty

När jag scrollade omkring bland lagerrensningsböckerna så måste jag också nämna Rock art in Sápmi! Jag blev verkligen överraskad när jag såg den. Det är alltså en bok som tillkom i ett projekt i min hemstad, Umeå, när Umeå var kulturhuvudstad 2014. Utställningen med samma namn, som öppnade på Västerbottens museum samma år, är fortfarande öppen för den som är intresserad av att lära sig mer om hällbilder i Sápmi. Nu säljs alltså boken till ett kraftigt rabatterat pris. Är du en av alla som har varit på bio och sett Sameblod den senaste tiden så kanske du också har blivit påmind om den rika kultur som finns i Sápmi. Kanske kan då fornhistoria från Sápmi också känns lite spännande. Jag känner så i alla fal! Jag är också svag för stora, bildrika böcker som gärna får ligga framme – vi har till och med en egen bokhylla för just den här typen av böcker – och jag är därför riktigt sugen på att köpa Rock art in Sápmi själv.

Rock art in Sápmi
Rock art in Sápmi

Det här inlägget är ett samarbete med Rabble.

Miniatyrmakaren

Miniatyrmakaren av Jessie Burton är en historisk roman som följer Nella i 1600-talets Amsterdam. Hon är nygift, men hennes man, en rik köpman, är oväntat ointresserad av henne – anledningen är bara en av alla saker som inte är vad Nella trott eller kunnat gissa. Romanen är överraskande och innehåller ovanligt levande människor och miljöer. Betyg: 3+ saknade papegojor av 5.

Miniatyrmakaren av Jessie Burton
Miniatyrmakaren av Jessie Burton

Det är 1600-tal i Amsterdam och artonåriga Nella kommer till stan för att flytta in hos sin nyblivna make, Johannes. Bröllopsgåvan består av ett kabinettskåp: en oerhört påkostad och exklusiv kopia av deras eget hem. Nella har dock svårt att komma till rätta i sitt nya, verkliga hem. Hennes man är märkligt ointresserad av henne, makens syster är sträng och det där kabinettskåpet – vad ska hon med det till egentligen? Hon drömmer om barn och om att bilda familj, men det närmsta hon kommer är den miniatyrvagga som skickas till henne från en miniatyrmakare. Snart kommer den ena obeställda möbeln och figuren efter den andra och det går upp för Nella att de verkar bära på ett budskap. Den ena miniatyren efter den andra tycks förutspå vad som ska hända, och saker och ting händer verkligen i den här boken! Ingenting tycks vara riktigt som man kan tro eller som Nella hade förväntat sig. Det visar sig snart att det finns något av en förklaring till varför Johannes är så ointresserad av henne och det visar sig också att systern döljer något oväntat och överrumplande.

Jag brukar inte fastna för historiska romaner, men Miniatyrmakaren gillade jag verkligen, kanske för att den hela tiden överraskar och förvånar och eftersom den faktiskt inte liknar någon annan bok jag har läst. Någonting som jag brukar tycka är problematiskt med historiska romaner är när de fokuserar för mycket på att skildra en tid och för lite på att faktiskt berätta om människor och relationer. En del författare bygger upp barriärer genom att använda ett gammaldags och lite stelt språk eller genom att vara så ängsliga för att skriva något som inte är helt historiskt korrekt att det blir en väldigt tunn gestaltning. Jag vet inte om Burton tar sig några friheter, men hon lyckas i alla fall både gestalta platsen, tidsandan och människorna. Det blir riktigt levande!

Jag tyckte att den här boken var underhållande och bra. Kanske tar jag den inte med mig som en stor läsupplevelse och kanske berörde den inte på djupet, trots allt, eller sa mig någonting nytt, men alla böcker behöver inte vara så omvälvande egentligen. Det kan räcka gott att boken är trevlig att läsa och den här boken tyckte jag verkligen om att få spendera tid med ett tag.

Miniatyrmakaren av Jessie Burton
Miniatyrmakaren av Jessie Burton

Om Jessie Burton och om Miniatyrmakaren

Jessie Burton (född 1982) är en brittisk författare som har gjort stor succé med debutromanen The Miniaturist (Miniatyrmakaren) som kom ut första gången 2014. Boken är på gång att bli en tv-serie tre delar och förväntas komma ut under 2017. Burtons senaste roman är Musan, som kommer på svenska i höst. Jessie Burton har en hemsida, twittrar under @jesskatbee och instagrammar under @jesskatbee.

Originalets titel: The Miniaturist (engelska).
Översättare: Leif Janzon, Charlotte Hjukström.
Uppläsare: Angela, Kovács.
Utgivningsår: 2014 (första brittiska utgåvan, Picador), 2015 (första svenska utgåvan, Modernista), 2016 (den här ljudboksutgåvan, Storyside).
Antal sidor: 384 (ca 14 h lyssning).
ISBN: 978-91-7645-439-8, 978-91-7645-440-4, 9789176138878.
Andras röster: Beas bokhylla, Carolina läser…, Dagensbok.com, Eli läser och skriver, Johannas deckarhörna.

Förlagets beskrivning

”En höstdag 1686 knackar artonåriga Nella Oortman på dörren till ett stort hus i Amsterdams rikaste kvarter. Nella har anlänt från landet för att påbörja sitt nya liv som hustru till den framgångsrike köpmannen Johannes Brandt, men möts i stället av hans bitska syster Marin.

Först senare dyker Johannes upp – och ger henne en bröllopspresent utöver det vanliga: en exakt kopia av deras hem i form av ett kabinettskåp. Skåpet ska inredas av en gåtfull miniatyrmakare, vars pyttesmå skapelser visar sig spegla sina verkliga motsvarigheter på överraskande sätt.

Nella blir till en början förbryllad av den slutna världen i hushållet Brandt, men i takt med att hon uppdagar dess hemligheter förstår hon vilka allvarliga faror som hotar dem alla. Håller miniatyrmakaren deras öde i sina händer? Och kommer hon i så fall att vara nyckeln till deras räddning eller orsaken till deras fall?”

Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank

Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank av Nathan Englander
Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank av Nathan Englander

Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank är en novellsamling av den amerikanske författaren Nathan Englander. Jag valde att lyssna på ljudboken och av någon obegriplig anledning så innehåller den bara just den novell som delar titel med hela samlingen – de övriga 7 novellerna i samlingen har inte kommit med i ljudboksversionen. Det tycker jag är synd, för novellen gav mersmak!

Novellen utspelar sig under en kväll när två gamla kompisar från collegetiden har en liten återträff tillsammans med sina respektive. Mycket har hänt under åren som har gått  – den ena av dem har t.ex. blivit ortodox och nu ska allt vara kosher och kläderna ska vara korrekta. Den andra väninnan lever sekulärt och det är kanske inte så konstigt då att kvällen startar lite stelt och trevande.

Fast sedan ballar det ur! Det här är en knäpp och annorlunda novell tycker jag. Oberäknelig. Det är verkligen synd att de övriga 7 novellerna måste letas upp i en pappersbok någonstans..!

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en överraskande novell om när en ortodox judinna och en kvinna som lever sekulärt har en återträff.

Betyg: 4 mystiska paket i tvättkorgen av 5.

Om Nathan Englander och om Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank

Nathan Englander (född 1970) är en amerikansk författare som debuterade 1999 med novellsamlingen For the relief of unbearable urges. Hans andra novellsamling, What we talk about when we talk about Anne Frank (Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank), som kom ut 2012, gick till final för Pulitzerpriset. Nathan Englander har en hemsida, en Facebooksida och twittrar under @NathanEnglander.

Mer om novellsamligen där novellen med samma namn hittas:
Originalets titel: What we talk about when we talk about Anne Frank (amerikanska).
Utgivningsår: 2012 (första amerikanska utgåvan, Knopf), 2013 (första svenska utgåvan, Brombergs).
Översättare: Nille Lindgren.
Uppläsare: Harald Leander.
Antal sidor: 249.
ISBN: 9789170368509.

Förlagets beskrivning

”Nathan Englander ställer sig i en judisk berättartradition med stora föregångare som Nobelpristagaren I.B Singer. Precis som Singer lyckas han träffa den där precisa punkten mellan melankoli och det bubblande skrattet. Och det vi skrattar åt mest av allt, är förstås oss själva.

Två judiska väninnor från college träffas en kväll efter att inte ha setts på många år. Den ena bor i Israel och lever ett ortodoxt religöst liv med allt vad det innebär, från peruk och korrekt klädsel och en make med hatt och skägg, medan den andra lever ett sekulariserat liv i USA.

När dom först träffas känns allt fel, men under den långa kvällen händer saker som ingen av dem kunnat förutse. Peruken hamnar på sniskan,hatten åker av och den stora längtan efter värme och gemenskap tar över.

Berättelsen är tagen ur bokens titelnovell och är en av åtta noveller som tar läsaren med på en resa mellan skratt och gråt. Nathan Englanders historier berör med sin styrka och medmänsklighet. Han ser de stora svårigheterna i den lilla människans liv och återger det med känslighet och skärpa.”

Böcker jag dömer efter framsidan II: Dammiga, historiska romaner

Här om veckan skrev jag om hur trista framsidor många deckare belönas med. Framsidor som andas ”dussindeckare” gör mig inte sugen på att läsa! Men det finns fler böcker som jag dömer (ut) efter framsidan. Idag tänkte jag risa historiska romaner med trista framsidor… 😉

Till att börja med kan jag säga att många av mina favoritböcker utspelar sig ”förr i tiden” och gärna har stora historiska händelser i bakgrunden (eller i en väldigt framträdande roll), men på något sätt uppfattar jag det som att ju längre bak i tiden författaren vandrar, desto plattare blir det och jag är faktiskt aldrig sugen på att i första hand läsa torra fakta om en tid. För mig är det helt centralt att huvudfokus är på människor och relationer. Jag tror dessutom att mycket lite har hänt med människan över tid. Det känns inte rimligt för mig att människor som levde ”förr i tiden” tänkte, kände och kommunicerade helt annorlunda mot vad vi gör idag. När jag läser somliga historiska romaner så känns det dock som att författaren villar bort sig själv i ett stelt språk och att alla karaktärer och deras beteenden därmed filtreras tills karaktärerna inte längre känns som människor som går att relatera till, utan blir platta som pappdockor. Jag tycker att det är synd om författarens önskan att ärligt skildra en tid gör att hen inte vågar ta sig friheten att måla upp intressanta porträtt av människor. Vi kan ju inte veta precis vad människor pratade med varandra om för tusen år sedan, men det är ju roligare att läsa en bok där författaren gissar att folket ägnade sig åt ungefär samma resonemang och intriger som idag, istället för att lämna gestaltningen totalt. Tycker jag!

Nu påstår jag inte att alla ”historiska romaner” är såhär eller att det är uppenbart fel att skriva såhär, men jag råkar ha läst en del böcker som har varit åt det här hållet och jag har personligen inte fastnat för dem. Därför blir jag heller inte omedelbart lockad när jag ser stereotypiska historiska romaner. Men hur ser sådana ut egentligen?

Ja, ett är säkert och det är att de helst har en färgskala som går åt beige, orange eller brun och att de gärna pryds av detaljer från äldre målningar av olika slag.

Inés min själs älskade av Isabel Allende
Inés min själs älskade av Isabel Allende
Vita bergens barn av Per Anders Fogelström
Vita bergens barn av Per Anders Fogelström
Trollbunden av Margit Sandemo
Trollbunden av Margit Sandemo
Flicka med pärlörhänge av Tracy Chevalier
Flicka med pärlörhänge av Tracy Chevalier
Dödens mästarinna av Ariana Franklin
Dödens mästarinna av Ariana Franklin
Idilia Dubbs dagbok av Genevieve Hill
Idilia Dubbs dagbok av Genevieve Hill
Påven Johanna av Donna Woolfolk Cross
Påven Johanna av Donna Woolfolk Cross
Kulla-Gulla av Matha Sandwall-Bergström
Kulla-Gulla av Matha Sandwall-Bergström
Krigens barn av Per Anders Fogelström
Krigens barn av Per Anders Fogelström
Vävarnas barn av Per Anders Fogelström
Vävarnas barn av Per Anders Fogelström
Pompeji av Maja Lundgren
Pompeji av Maja Lundgren
Kungens komediant av Agneta Pleijel
Kungens komediant av Agneta Pleijel

Okej, det finns en hel del variationer när det gäller historiska romaner. Ju mer man närmar sig nutid, desto mer mångfald finns det, tycker jag mig se. Men det här bruna och orange alltså…! Det dominerar verkligen så fort en bok utspelar sig under 1800-talet eller tidigare. Och visst, många av de här framsidorna är skitsnygga och flera av böckerna som jag visar exempel på i det här inlägget råkar förresten vara några av mina favoritböcker. Men ändå! Tänk om det dök upp en rosa historisk roman? Så förvånad jag skulle bli! Och hur mycket den i så fall skulle sticka ut!! Jag har förmodligen missat massor av bra historiska romaner för att framsidorna är så himla beige och tråkiga och får mig att tänka på hur platta en del sådana här böcker är. Synd, tycker jag!

Ställ ut en väktare

Ställ ut en väktare av Harper Lee
Ställ ut en väktare av Harper Lee

Vi är många som har läst Harper Lees moderna klassiker Dödssynden. I Dödssynden får läsaren följa Scout, som växer upp i den amerikanska södern som dotter till en advokat. När en svart man anklagas för att ha våldtagit en vit kvinna blir det Scouts pappas uppgift att försvara honom. Ett av bokens mest centrala teman är rasism, vilket är något som Scout och hennes bror bland annat får bevittna från läktaren i rättegångssalen. Dödssynden är den enda bok som Harper Lee skrev och hon valde också att leva sitt liv långt från rampljuset och gav just inga intervjuer. Hon var dock tydlig med att hon inte hade för avsikt att ge ut någon mer bok. Kanske just därför blev entusiasmen enorm när det för några år sedan kom ut att ett tidigt manuskript av Dödssynden skulle ges ut under titeln Ställ ut en väktare. Harper Lee, som gick bort 2016, vårdades mot slutet av livet av hennes syster, som också såg till att ta hand om allt som rörde Harper Lees författarskap. Det var när systern avled, och Harper Lee flyttade till ett äldreboende, som manuskriptet plötsligt gavs ut, vilket många menar gjordes bortom Harper Lees medgivande när systern inte längre kunde tillvarata hennes intressen. Ursprungligen benämndes boken dessutom som en uppföljare till Dödssynden och inte som det manuskript som den egentligen är.

I Ställ ut en väktare berättas en liknande historia som i Dödssynden, men från ett annat perspektiv. Scout är nu vuxen och lever i det mer moderna och upplysta New York. Nu återvänder hon till sin barndomsstad, Maycomb, där pappan fortfarande är verksam som advokat och där han arbetar tillsammans med Hank, som är en gammal flirt för Scout. Scout står nu i valet och kvalet hur hon ska gå vidare här i livet. Ska hon återvända till Maycomb för gott och gifta sig med Hank? Hon leker med tanken, men när hon åter bevittnar hur utbredd rasismen är i hennes hemstad så väcks inget annat än vrede och besvikelse.

När Harper Lee lämnade in Ställ ut en väktare till förlaget blev hon rekommenderad att arbeta om texten och skriva berättelsen utifrån Scouts ögon som barn. Det gjorde hon också och det blev succé. Ställ ut en väktare är säkerligen en intressant bok för den som verkligen vill grotta ner sig i Dödssynden och gå på djupet med hur berättelsen egentligen har växt fram. I sig självt är boken dock inte mycket annat än just det manuskript som den är. Berättelsen är rörig och snårig och även om den väcker både tankar och känslor när den beskriver rasismen i den amerikanska södern så räcker det inte ända fram. Storyn är helt enkelt lite tunn och därmed blir allting lite krystat. Jag tyckte faktiskt inte att Ställ ut en väktare var speciellt bra. Nu var det visserligen hemskt länge sedan jag läste Dödssynden, men jag kommer dessutom på mig själv hela tiden med att söka i minnet efter paralleller till just Dödssynden och det stör mig. Jag kan inte rekommendera någon att läsa den här boken, främst för att det känns oklart om Harper Lee verkligen ville att någon skulle läsa den här texten, men också för att Dödssynden är väldigt mycket bättre.

I korthet

Rekommenderas för: Den som läst Harper Lees moderna klassiker Dödssynden och vill grotta ner sig i hur den här berättelsen om rasism i amerikanska södern har vuxit fram.

Betyg: 2 nakenbad av 5.

Citerat ur Ställ ut en väktare

”Hon kastade en blick genom det långa vardagsrummet på de bägge raderna med kvinnor, kvinnor som hon hade känt hela sitt liv och hon kunde inte prata med dem i fem minuter utan att bli fullständigt tom. Jag vet inte vad jag ska säga till dem. De pratar oavbrutet om allt de gör och jag vet inte hur man gör det de gör. Om vi gifte oss – om jag gifte mig med vem som helst i den här stan – skulle det här vara mina vänner och jag skulle inte veta vad jag skulle säga till dem. Jag skulle bli Jean Louise den stumma. Jag skulle aldrig ro iland en sådan här bjudning på egen hand, medan faster Alexandra har hur trevligt som helst. Jag skulle bli kyrkad till döds, bridgekvällad till döds, tvingas tycka till om böcker i bokcirkeln, förväntas ta del i samhällslivet. Det krävs mycket av det jag inte har för att bli medlem i den här klubben.”

Om Harper Lee och om Ställ ut en väktare

Harper Lee är författarnamnet som den amerikanska författaren Nelle Herper Lee (1926 – 2016) använde sig av. Hon är känd för den Pulitzerprisbelönade och mycket älskade romanen Dödssynden (To kill a mockingbird) som kom ut första gången 1960 och som filmatiserades två år senare (svensk titel: Skuggor över södern). 2015 gavs ett tidigt Dödssynden-manuskript ut under namnet Go set a watchman (Ställ ut en väktare).

Originalets titel: Go set a watchman (amerikanska).
Översättare: Eva Johansson.
Utgivningsår: 2015 (första amerikanska utgåvan, HarperCollins), 2015 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag).
Läs även: Dödssynden.
Antal sidor: 283.
ISBN: 9789100154677.
Andras röster: Bokhora, Feministbiblioteket.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Det har blivit femtiotal i småstaden Maycomb i Alabama. Den nu vuxna Jean Louise Finch – eller Scout som hon kallas – återvänder hem från New York för att besöka sin far, Atticus. Scout blir tvungen att brottas med såväl personliga som politiska frågor medan hon försöker förstå sin fars syn på samhället, liksom sina egna känslor inför platsen där hon växte upp.

Ställ ut en väktare är Harper Lees första roman på över femtio år och den andra någonsin som ges ut. Den skrevs innan Dödssynden (To Kill a Mockingbird), men utspelar sig kronologiskt sett efter händelserna i debutboken. Lee trodde själv att manuset hade gått förlorat, tills det återfanns förra året. Ställ ut en väktare är en tankeväckande roman skriven i en turbulent tid, som kastar nytt ljus över en av den moderna litteraturens klassiker.”

Augustenbad en sommar

Augustenbad en sommar av Anneli Jordahl
Augustenbad en sommar av Anneli Jordahl

Det är sommar vid slutet av 1800-talet och poeten Andreas har motvilligt tagit in på kurorten Augustenbad. Det är meningen att den sunda miljön och hälsosamma bad ska få honom fri från sin alkoholism. Augustenbad är som en egen liten värld, där det intressant nog finns representanter från många samhällsklasser. Andreas har förvisso inga egna pengar, men genom sin förmögna fru kan han ända räknas in till societeten som kan bo lite finare. I de lite fattigare bostäderna bor de som rätt och slätt är sjuka och skröpliga och allra längst ner på botten står de baderskor och andra uppassare som får allting att gå runt. Överst, högt över alla, tronar läkaren, Liljedahl, som har auktoritet nog att få sina patienter att utstå all möjlig humbug, t.ex. att underkasta sig dagliga bad i sexgradigt vatten.

Det är en fascinerande miljö och tid som Anneli Jordahl skildrar i den här romanen. När Andreas har en affär med en av baderskornas dotter så blir det en anekdot i hans liv, men för henne leder äventyret till en katastrof. Så såg verkligheten säkerligen ut för många på den här tiden, och för somliga gör den säkerligen det även idag. Pengar och status ger makt och det är också något som Jordahl på ett snyggt sätt pekar på i den här boken.

Ändå måste jag erkänna att jag inte blev fullt så berörd som jag kanske borde ha blivit. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör det, men det känns som att man hade kunnat gå mer på djupet, särskilt när det gäller den oerhört beklämmande berättelsen om baderskans dotter. Det känns som att boken snuddar lite för lätt vid de verkligt viktiga spåren i berättelsen. Jag tycker ändå att det är en högst läsvärd bok. Den är intressant och tankeväckande och det är också lite kul att få läsa mer om hur kurortsvistelser kunde se ut vid den här tiden och vilka märkliga ”behandlingar” som erbjöds. Undrar vilka behandlingar och terapier idag som man kommer att förfasas och/eller skratta åt om hundra år?

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa om klassklyftor och katastrofer på en kurort vid slutet av 1800-talet.

Betyg: 3+ syfilissmittade av 5.

Citerat ur Augustenbad en sommar

”Före middagen hade han ett inskrivningsmöte inbokat hos doktorn. Ett allvarssamtal fick det bli, bön om barmhärtighet. Kunde han inte få inleda lite mjukt – en sup varannan dag? Trappa ned lite skonsammare, i stället för detta brutalt omedelbara nix?

Han kände av gårdagskvällens avskedssittning med vännerna då han druckit sig ända in i bottenmörkret. Ett mirakel rentav, att han hittade sig själv i sin egen säng. Huvudvärken outhärdlig, måtte den mildras av den friska skogsluften.

Utanför Gråbo drog två beniga män i enkla allmogekläder en man i en bårvagn. Hjulen sjönk allt djupare i leran vilket hindrade honom att gå fram och ge en hjälpande”

Augustenbad en sommar av Anneli Jordahl
Augustenbad en sommar av Anneli Jordahl

Om Anneli Jordahl och om Augustenbad en sommar

Anneli Jordahl (född 1960) är en svensk författare och litteraturkritiker. Hon föreläser också inom bland annat klassfrågor och det är också ett ämne som hon ofta återkommer till i sina böcker, t.ex. i boken Klass – är du fin nog? från 2003. Anneli Jordahl har en Facebooksida.

Utgivningsår: 2011 (första utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 219.
ISBN: 978-91-1-303492-8.
Andras röster: Bokstugandagensbok.com, FiktiviteterPocketblogg.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Det är juni i början av 1890-talet när poeten Andreas Öman anländer till den sörmländska kurorten Augustenbad. Det står tidigt klart att han inte åkt dit enbart av egen vilja.

Motvilligt kliver Andreas in på den omtalade doktor Liljedahls kontor och informeras om ”en kronisk förgiftningssjukdom som förgiftar hjärnan”, vilken bäst botas genom dagliga sittbad i sexgradigt vatten och att till punkt och pricka följa doktorns häfte med de nittionio reglorna.

Andreas är inte imponerad och ger sig snabbt i kast med att avslöja vad han anser är rent kvacksalveri. Under sina försök möter han den skygga rättsrådinnan Amanda Eggerts och den unga glansstrykerskan med den vakna blicken. Han skriver regelbundet brev till sin hustru Aline hemma i Stockholm, där han inte kan undgå att beklaga sig över den omilda behandlingen och det strikta regelverket. När Andreas av doktorn får en överraskande förfrågan om att sätta upp en teaterföreställning kan han inte låta bli att tacka ja – utan att ana vilka katastrofala följder det ska få för honom själv och dem i hans omedelbara närhet.

På Augustenbad förväntas man läsa Atterboms Lycksalighetens ö och inte Baudelaires degenererade Det ondas blommor. Här kan människor från alla olika samhällsklasser mötas – men här råder också en tid präglad av syfilis, morfinism och översitteri, av heta sommarmånader och dolda budskap.”

Min europeiska familj: De senaste 54000 åren

Min europeiska familj av Karin Bojs
Min europeiska familj av Karin Bojs

I Min europeiska familj går vetenskapsjournalisten Karin Bojs långt bak i släktleden i sin släktforskning; med hjälp av DNA hittar hon förmödrar och förfäder som levde på istiden och till och med före det. Genom sitt släktforskande så berättar hon också översiktligt men ändå ambitiöst om vår fornhistoria och berättar t.ex. hur det kan komma sig att människor också har lite gener från neandertalare i sig, hur människan tog sig till Europa, när hunden blev vårt husdjur och när vi lärde oss att odla.

Jag tycker alltid att det är lite småknepigt att läsa populärvetenskapliga böcker. Sådana böcker kan ju bli väldigt nördiga och inte alltid så enkla att hänga med i. Jag måste erkänna att fornhistoria inte är min starka sida och jag hade nog behövt lite fler bilder för att förstå förflyttningar och hur olika händelser hänger ihop. Det är också så att en del saker berör mig mer än annat och då hade jag kanske egentligen velat veta ännu mer. Bojs skriver exempelvis på flera ställen om hur anlag för psykisk sjukdom på något sätt verkar ha kommit till oss som en konsekvens av att vi också har blivit kreativa. Bojs har egna erfarenheter av att leva som anhörig till människor med psykisk sjukdom, så det märks att hon själv berörs av det. Jag hade på sätt och vis gärna läst mer.

Trots att jag kanske inte är den ideala läsaren för den här boken så måste jag ändå säga att jag tyckte att den var förvånansvärt lättläst och intressant. Det är också härligt när en författares engagemang glittrar mellan raderna. Här är det väldigt tydligt att DNA-släktforskning och människans historia är några ämnen som ligger Bojs varmt om hjärtat. Det är en oerhört ambitiös bok och det uppskattar jag verkligen!

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill följa med på en släktforskning långt, långt bak i tiden och lära sig mer om människans tidigaste historia.

Betyg: 4 mammutar av 5.

Min europeiska familj av Karin Bojs
Min europeiska familj av Karin Bojs

Om Karin Bojs och om Min europeiska familj

Karin Bojs (född 1959) är en svensk journalist och författare. Hon arbetade under många år som vetenskapsredaktör på Dagens nyheter, men valde sedan att satsa på att skriva populärvetenskapligt. För boken Min europeiska familj belönades hon 2015 med Augustpriset för årets Svenska facklitteratur. Karin Bojs har en hemsida och twittrar under @KarinBojs.

Illustratör: Stefan Rothmaier.
Utgivningsår: 2015 (första utgåvan, Albert Bonniers förlag).
Antal sidor: 485.
ISBN: 9789100139117.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Vetenskapsjournalisten Karin Bojs bestämde sig för att släktforska på djupet och låta DNA-trådarna knyta ihop henne själv med forntidens människor. Hon läste studier, intervjuade forskare och reste i ett tiotal länder för att följa spåren bakåt.

Sedan 1980-talet har DNA-tekniken genomgått en enastående utveckling. Den har revolutionerat såväl kriminalteknikers arbete som biologisk och medicinsk forskning, och har på senare år börjat bidra till ny kunskap inom arkeologi och historia. Till och med släktforskande privatpersoner har börjat använda DNA som verktyg. Med hjälp av små variationer i DNA-sekvensen går det numera att hitta kusiner, sysslingar och bryllingar, och även släktingar som levde för mycket länge sedan – under den senaste istiden och ännu längre tillbaka.

Resultatet av Karin Bojs arbete blev en bok om hennes ursprung och hennes familj. Men också om oss andra. Vi är ju släkt. Någonstans, någon gång levde vår senaste gemensamma förmoder och förfader. DNA-trådarna knyter ihop oss alla. ”

4 romaner om historiska personer som har funnits på riktigt

Jag är inte inne i genren ”historiska romaner”, men det händer att jag läser dem och roligast tycker jag att det är när de har huvudpersoner som är inspirerade av människor som har levt på riktigt. Det händer också att jag läser romaner där kändisar är med som karaktärer i boken på ett eller annat sätt. De här böckerna utgör en spännande ”genre” tycker jag. Idag tänkte jag blogga om några av mina favoriter.

Den största favoriten är Joyce Carol Oates präktiga tegelsten Blonde. Boken är ren fiktion, men i huvudrollen hittas en viss Marilyn Monroe. Mer än den berättar om Monroes liv så berättar dock boken om en utnyttjad och ensam kvinnas sökande. Det är en oerhört stark roman. Jag brukar inte gilla tjocka böcker, men Blonde tycker jag ändå att alla borde läsa (helst som e-bok antar jag…). Jag skrev inte så superpositivt om boken när den precis var utläst, men det är verkligen en läsupplevelse som har växt på allra bästa sätt.

Blonde av Joyce Carol Oates
Blonde av Joyce Carol Oates

Påven Johanna är en gammal bestseller, som nog håller än, tror jag! Det är en kittlande berättelse om Johanna, som under namnet Johannes verkar som påve på 800-talet. Har hon funnits på riktigt? Nja..? Såg hennes liv i så fall ut som i boken? Det tror jag inte! Men jag älskar tanken på att kvinnor och, för den delen, människor med en könsöverskridande identitet, även för mycket länge sedan kunde ta sig in i maktens korridorer. Fast man undrar också när något annat än en gubbe får bli påve? Det är 2016 nu liksom.

Påven Johanna av Donna Woolfolk Cross
Påven Johanna av Donna Woolfolk Cross

Drottningen vänder blad är en bok med den engelska drottningen i huvudrollen. Ett oplanerat besök på en bokbuss leder in henne i litteraturens värld och plötsligt önskar hon nog innerst inne att hon kunde sitta och läsa halva dagarna istället för att sköta sina plikter som drottning. Det är en tunn liten bok och den är väldigt lättsmält, men det är onekligen en avkopplande och rolig bok.

Drottningen vänder blad av Alan Bennett
Drottningen vänder blad av Alan Bennett

Flicka med pärlörhänge läste jag för massor av år sedan och mycket av den har fallit glömska. Den handlar i alla fall om konstnären Vermeer och hans arbete med målningen Flicka med pärlörhänge. Det är tjänsteflickan Griet som får sitta modell, något som kan kosta henne jobbet i och med att Vermeers fru avskyr Griet och är för svartsjuk för att tåla att flickan sitter modell. Boken är delvis en halvlöjlig kärleksstory, men enligt vad jag bloggade om boken så tyckte jag mycket om skildringen av livet på den tiden och om berättelsen om konstverkets tillkomst (även om det är en fiktiv story då!).

Flicka med pärlörhänge av Tracy Chevalier
Flicka med pärlörhänge av Tracy Chevalier

Katitzi

Katitzi & Katitzi och Swing - Katarina Taikon
Katitzi & Katitzi och Swing – Katarina Taikon

För ett tag sedan läste jag Katarina Taikons biografi, Den dag jag blir fri (av Lawen Mohtadi). Boken läste jag i min bokcirkel och jag hade nog inte läst den annars i och med att jag faktiskt inte hade läst Katarina Taikon eller kände till speciellt mycket om henne innan. Jag är glad att jag läste hennes biografi i alla fall. Det är en störande och viktig bok om hur romer har behandlats och alltjämt behandlas i Sverige. Taikon, som alltså själv var rom, kämpade hela livet för romers rättigheter. Självklarheter som att få gå i skolan eller att kunna ha ett hem var verkligen inga självklarheter för Taikon och hennes familj. I biografin omnämns Katitziböckerna ett flertal gånger. Det påstås också att Taikon skrev dem i syfte att påverka de som skulle växa upp och faktiskt kunna göra skillnad – barnen. Katitziböckerna är alltså en hel serie med böcker som till stora delar är självbiografiska och följer Katarina Taikons eget liv och uppväxt och som på så sätt berättar om romernas situation. En del saker är säkerligen ändrat eller nedtonat, men mycket är plockat direkt ur livet, vilket framkommer i biografin.

Katitzi är den första boken i serien. När den tar sin början är bokens Katitzi sju år gammal och bor på barnhem. Där är hon ett barn som andra, även om den mer barska av tanterna på barnhemmet är fördomsfull och helt ogrundat tycker att Katitzi är ”besvärlig”. Bland de andra barnen är hon en glad och livlig kompis. Det är bara ”Ruttan” som inte är speciellt snäll mot Katitzi. Eller är hon avundsjuk på Katitzis fina kläder? Med tiden börjar det dock viskas om ”zigenare” – något som vare sig Katitzi eller något av de andra barnen egentligen vet vad det är. Med tiden ska Katitzi dock komma att lära sig vad det kan innebära att vara ”zigenare”.

En dag kommer hennes pappa och hämtar hem henne. Katitzi har inga direkta minnen av sin familj eller livet innan barnhemmet, så nu får hon mycket att lära. En del saker är helt annorlunda jämfört med hur det har varit på barnhemmet. Nu ska hon till exempel inte ligga till sängs kl 19, för i Katitzis familj måste alla hjälpa till, särskilt på kvällarna. Pappan har ett tivoli och det finns olika stånd som ska bemannas, dansbana som ska sopas och gästerna vill gärna se Katitzi och hennes syskon sjunga och dansa. Alla jobbar och sliter, inte minst storasyster Rosa, som sköter hemmet. Den enda som inte tycks jobba så hårt är pappans nya kvinna, Siv, som mest måste ligga och vila med ”migrän”. En sak som ingen annan i lägret kan kan Siv i alla fall bistå med: eftersom hon inte är rom så har hon fått gå i skolan och hon är därför den enda som inte är analfabet.

I Katitzi berättar Katarina Taikon om lek, bus, sorger och orättvisor i lilla Katitzis liv. Det är en barnbok och den handlar i mångt och mycket om en sjuårings liv, rätt upp och ner. Men det är ofrånkomligt att boken också väcker frågor och förvåning – även hos mig som vuxen. I en berättelse berättad från ett barns ögon blir det extra fruktansvärt att få ta del av historien om barn som nekas skolgång, som nekas en trygg plats att bo på, som utsätts för diskriminering och kränkningar, som inte behandlas väl av sin styvmamma och som måste jobba, inte bara med tivolit utan också med barnpassning och hushållssysslor. Det är ingen sorglig bok. Katitzi är en pigg och glad tjej och hennes systrar står henne nära och hon har inte svårt att göra sig vänner. Det bidrar också till att göra den här berättelsen så fruktansvärd. Som läsare sitter man lika blåögt och naivt som sjuåriga Katitzi och undrar vad en ”zigenare” är för något, varför inte alla barn får gå i skolan och varför inte Katitzi och hennes familj får bo kvar på den plats där de har börjat rota sig och där hon precis har träffat två kompisar som hon vill leka med.

Det här är en barnbok och den är säkert mycket lämplig att läsa högt för sitt barn. Förmodligen kommer den att väcka frågor. Vad svaret på de frågorna är vet jag faktiskt inte. Varför behandlade man människor såhär i Sverige? Och hur behandlar vi människor i Sverige idag? Ett oskuldsfullt barn som Katitzi kan som få andra sätta fingret på de här frågorna.

Själv har jag lyssnat på ljudboken och även som vuxen har jag haft stor behållning av den, särskilt i kombination med den tidigare lästa biografin, som ju flera gånger refererar till Katitziböckerna och berättar ett och annat om verkligheten bakom. Som vuxen kan man också uppfatta en del nyanser som ett barn säkert inte förstår, särskilt när det gäller de vuxnas tillvaro och deras tillkortakommanden. Ljudboken är inläst av Vanna Rosenberg, som har träffat precis rätt balans mellan humor och allvar och gör en mycket bra uppläsning.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill följa sjuåriga flickan i Katitzi hennes upptåg och upptäcker kring vad det kan innebära att vara rom i Sverige.

Betyg: 4+ hundvalpar med svingande svansar av 5.

Om Katarina Taikon och Katitzi

Katarina Taikon (1932-1995) var en svensk författare av romsk härkomst. Hon debuterade 1963 med den självbiografiska boken Zigenare, men är kanske mest känd för Katitiziböckerna, som också bygger på hennes eget liv. Taikon lärde sig inte skriva förrän i tonåren. Som rom var hon nämligen inte välkommen att gå i skola som andra svenska barn. Under sin levnad kom Taikon att bli en stark och viktig röst för romernas rättigheter. 1982 drabbades Taikon av hjärtstillestånd, endast 50 år gammal, och drabbades av svåra hjärnskador. Efter 15 år i koma avled Katarina Taikon 1995.

Uppläsare: Vanna Rosenberg.
Utgivningsår: 1969 (första svenska utgåvan, med illustrationer av Björn Hedlund, utgiven av Zigenaren), 2015 (den här ljudboksutgåvan, utgiven av Natur och kultur), 2015 (nyutgåvan på bilden med illustrationer av Joanna Hellgren, utgiven av Natur och kultur).
Antal sidor: 135 (ca 4 h lyssning).
ISBN: 9789127144422.
Läs även: Katitzi och Swing, Katitzi i ormgropen, Katitzi rymmer, Katitzi, Rosa och Paul, Katitzi i Stockholm, Katitzi och Lump-Nicke, Katitzi i skolan, Katitzi Z-1234, Katitzi barnbrudern, Katitzi på flykt, Katitzi i Gamla sta’n, Uppbrott.
Köps hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”Katitzi växte upp i Sverige för inte alltför länge sedan, och var som vilket annat barn som helst. Hon kivades med sina syskon och lekte med sin hund, hon var snäll ibland och dum ibland precis som alla andra. Men trots att hon var som vem som helst så fick hon inte gå i skolan, inte bo i hus eller ens stanna särskilt länge på samma plats utan att bli bortkörd – bara för att hon var rom.”

Liv efter liv

Liv efter liv av Kate Atkinson
Liv efter liv av Kate Atkinson

När lilla Ursula föds en vinterdag 1910 har hon navelsträngen lindad runt halsen och hon faller ned i ett mörker – innan livet ens har hunnit börja. Men vad hade hänt om hon inte hade dött, om läkaren hade hunnit i tid, om förlossningen hade gått bra? Kate Atkinson presenterar båda versionerna i Liv efter liv, där hon låter Ursula dö och leva om – om och om igen. Ursula ramlar utför ett tak när hon sträcker sig efter en docka. Eller så gör hon inte det. Hon drunknar när hon leker vid vattnet. Eller så blir hon räddad i sista stund av en konstnär som står vid strandkanten och målar. Om och om igen lever Ursula sitt liv. Hon upplever själv märkliga förnimmelser och déjà vu, börjar inse så smått att tiden inte är linjär och att minnen och framtid hänger ihop.

Så börjar Andra världskriget och Ursula upplever bombningarna av London, Blitzen. Hon förlorar sin lillebror, som är flygare och blir nedskjuten. I ett liv tar hon sig till och med till Tyskland och lär känna Eva Braun. Genom sina många liv smälter allting ihop och Ursula försöker sig på att ändra historien, att hindra Hitler.

Liv efter liv är inte den första boken om Andra världskriget och bombningarna i London (på det temat läste jag t.ex. Nattvakten av Sarah Waters för inte så länge sedan). Det är heller inte den första boken om ”fjärilseffekten” – hur små påverkan kan få stora och oförutsägbara effekter någon annanstans. På det temat har jag tidigare läst t.ex. Karin Alvtegens FjärilseffektenJohn Irvings En bön för Owen Meany kan kanske också sägas höra dit, på sätt och vis. Men Liv efter liv är verkligen välskriven och nyskapande. Jag älskar alla olika lager som vecklas ut och hur minnen, framtid och tidigare händelser hänger ihop. Det blir både rörande, roligt, spännande och sorgligt på en och samma gång. Atkinson lyckas också osedvanligt bra med persongalleriet. Jag tycker verkligen om Ursula och imponeras över hennes mod och beslutsamhet som hon får till bland alla förvirrande tidshopp. Helst av allt önskar jag henne ett lyckligt liv, en lycklig framtid. Vissa av hennes liv är fruktansvärda, som livet när hon lever med en våldsam och kontrollerande man. Boken berättar på så sätt inte bara om Andra världskriget och olika livsöden från den tiden, när så många utsattes för obegripligt svåra sorger och förluster och så många miste sina liv. Den berättar också om andra möjliga liv, som skulle kunna drabba vem som helst. Det här är en bok som man faktiskt blir ganska ödmjuk och tacksam av att läsa.

Jag började att lyssna på den här boken som ljudbok, men hade svårt att hänga med. Jag är glad att jag höll kvar och att jag bytte till e-boken. Det här är verkligen en läsvärd och tänkvärd bok med en mycket spännande stil och nyskapande idé.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en annorlunda bok om Andra världskriget och de olika livsöden som skulle ha kunna drabbat om bara.

Betyg: 4+ rävar av 5.

Citerat ur Liv efter liv

”Ett plötsligt kyligt vinddrag, en isande luftström mot den just blottade huden. Hon befinner sig, utan förvarning, utanför insidan och den välbekanta våta, tropiska världen har abrupt försvunnit. Utlämnad åt elementen. En skalad räk, en ärta utan sin skida.

Inget andetag. Hela världen hänger på detta. På ett enda andetag.

Små lungor, likt trollsländevingar som inte lyckas spänna ut sig i den främmande atmosfären. Ingen luft i det strypta röret. Surret av tusen bin i den lilla hoprullade pärlan till öra.

Panik. Den drunknande flickan, den fallande fågeln.”

Liv efter liv av Kate Atkinson
Liv efter liv av Kate Atkinson

Om Kate Atkinson och Liv efter liv

Kate Atkinson (född 1951) är en brittisk författare och dramatiker. Hon är kanske mest känd för debutromanen Behind the scenes at the museum (I museets dolda vrår) från 1995. Hennes senaste bok på svenska är En gud i spillror (A god in ruins) som kom ut 2016. Kate Atkinson har en hemsida och en fansida på Facebook.

Originaltitel: Life after life (engelska).
Utgivningsår: 2013 (första brittiska utgåvan, Black swan), 2015 (första svenska utgåvan, Massolit).
Översättare: Anna Strandberg.
Antal sidor: 545.
ISBN: 9789187783234.
Andras röster: Beas bokhylla, Carolina läser, Hyllan, Litteraturkvalster & småtankar, Och dagarna gårSkrivarbloggen Kim M Kimselius.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”Den 11 februari 1910 föds Ursula Todd, det tredje barnet till en rik engelsk bankirfamilj. Ursula har ett synnerligen unikt liv framför sig, där hon föds och dör om och om igen under de ca 60 år vi får följa henne. Hon får uppleva flera av sin tids viktigaste händelser och på olika sätt vara med att påverka historien. Tänk om du skulle få ett oändligt antal chanser att leva om ditt liv. Skulle du till slut kunna rädda världen från ett oundvikligt öde? Skulle du ens vilja? ”