Vad som helst-lit

Jag såg att det har kommit ut något så nischat som en ”mum-lit” – en bok som riktar sig till nyblivna föräldrar (mammor).

”Vaknätter och verklighetskaos i Vasastan är en bok för alla nyblivna föräldrar. Med humor och värme skildrar Anna Winberg de första månaderna med ansvar för ett nytt litet liv. Vi får följa tre mammor som träffas i BVCs föräldragrupp. I början tror de att de inte har något alls gemensamt, men snart spirar en vänskap som spänner över lögner, svek och kallnat kaffe.”

Jag har väl egentligen ingenting speciellt att säga om den här boken eller genren. Förutom att jag undrar om nyblivna mammor har tid att läsa? 😉 Hoppas!!

Men på ett sätt kan jag ju tycka att det är trist när böcker redan på förhand är riktade till en viss målgrupp. Det gäller kanske inte just mum-lit då. Men chick-lit t.ex? Vad är det som gör en chick-lit till en chick-lit? Jag har faktiskt ingen aning! Är det någon som vet? Är det att det är tjejer i huvudrollen? Att relationer är ett viktigt tema? Eller är det framsidorna som gör det (rosa; gärna med skor på)? Och vad är skillnaden mellan chick-lit och romance? Skillnaden mellan mum-lit och chick-lit? Finns dick-lit? Finns det män som skriver chick-lit?

Ingen aning. Upplys mig!

Finns det några böcker som riktar sig till just precis mig? Akademiker-lit? Civilingenjör-lit? Fem-år-i-arbetslivet-lit? Bo-i-lägenhet-lit? Dansa-på-fritiden-lit? Springa-milen-lit? Leva-utan-barn-lit?

Förlåt. Det är säkert en jättemysig bok, den här Vaknätter och verklighetskaos i Vasastan. Det är såklart omvälvande och speciellt att bli förälder och det är säkert härligt att läsa en bok som väcker igenkänning. Men jag skulle inte våga läsa den. 😉

Eller? Faktum är att jag inte nödvändigtvis vill läsa böcker som handlar om just exakt sådana som mig. Jag vill läsa om andras verkligheter; Alltid får man någon ny insikt när man får dela någon annans erfarenhet. Är det inte det som är grejen med att läsa?

Det är lite det som känns problematiskt för mig med chick-lit och andra extremt målgruppsanpassade böcker. Men, men. Alltid hjälper väl målgruppsanpassning någon att hitta rätt i bokdjungeln.

Vaknätter och verklighetskaos i Vasastan av Anna Winberg
Vaknätter och verklighetskaos i Vasastan av Anna Winberg

Manslitteratur

I gårdagens DN skrevs det om att män läser i betydligt mindre utsträckning än kvinnor och att de gärna väljer facklitteratur, historiska böcker, böcker om brott och biografier. Jag vet inte hur de har tagit fram de manliga preferenserna när det gäller böcker, men det stämmer i och för sig att jag själv sällan väljer att läsa just facklitteratur (förutom på jobbet då), historiska böcker, böcker om brott eller biografier. Om mina killkompisar läser just dessa böcker vet jag då inte.  En del läser deckare, en del läser facklitteratur (i och för sig) och en del har ungefär samma smak som jag.

Som ofta när det gäller ”manligt och kvinnligt” tror jag att det närmast kan bli självuppfyllande när man pratar om vilka böcker som föredras av män och vilka som föredras av kvinnor. Jag tror i alla fall inte att kvinnor bara läser snälla böcker om relationer (det står inte så i artikeln i och för sig) och män bara läser böcker om krig och våld. Många kvinnor läser ju råa skräckböcker (typ John Ajvide Lindqvist) och deckare. Bland böcker inom historia finns det många skönlitterära böcker som fångat ett brett intresse (Boktjuven, som utspelar sig under Andra världskriget t.ex! Det är en barnbok som alla läsare jag känner till har tyckt om). Jag tror verkligen, och vill tro, att man kan marknadsföra böcker brett istället för att rikta mot ett visst kön och att det bara är om man får en bok att framstå som ”chick lit” eller en grabbig bok som man avskräcker folk med ”fel” kön att köpa/läsa.

Är det någon där?

Är det någon där? är en historia om en kvinna som har förlorat sin man i en bilolycka. Ämnet skulle kunna vara engagerande och viktigt, men det är det inte. Det blir mest klichéartat och fånigt om jag ska vara ärlig. Jag tål inte riktigt tillbakablickarna, när vi får se hur huvudpersonens och hennes make träffades, eftersom de är alltför puttinuttiga och löjliga. De sidospår som boken är kryddad med; bl.a. en orealistisk och konstig historia om huvudpersonens privatdetektiv till syster, känns inte som det tillför något heller. Det här var inte min typ av bok helt enkelt

Ska jag säga något positivt var den i alla fall rolig, åtminstone bitvis. Huvudpersonen jobbar med att marknadsföra make up och jag drog faktiskt ofta på läpparna när jag fick följa med i den ytliga världen, där allt kretsar kring att passa upp på skribenterna på olika modemagasin och att sitta uppe till midnatt för att klistra ihop fina kuvert med prover till desamma.

Vill man ha lite tidsfördriv är det inte en helt dum bok egentligen, men den gick inte hem riktigt hos mig. Det blir för platt och förutsägbart.

Små citroner gula

Det här är inte vad jag skulle kalla världens mest intressanta bok. Huvudpersonen är en kvinna som jobbar inom restaurangbranchen och handlingen rör sig bland annat kring huvudpersonens trassliga relation till sin man. Boken är inte bara trist för att den innehåller så slitna ämnen utan också för att slutet är enormt förutsägbart.

En bok som inte säger mig ett dugg! Som tidsfördriv funkar den dock ett tag.

Bridget Jones dagbok

Bridget Jones dagbok är en sådan där bok som alla tjejer, kvinnor och tanter älskar eftersom den handlar om en helt vanlig tjej och inte om en tjej som är så ung, så framgångsrik. I en värld där man ska hinna med att både göra karriär och skaffa familj innan man är 25 kan en bok om en trettioårig singels vardag i London vara rätt välbehövlig.

Problemet är att jag inte tycker att Briget Jones är så himla vanlig. Bara en sådan sak som att Bridget bantar trots att hennes lår är smalare än mina (och jag drar strl 34 i byxor!) gör mig irriterad. I stort sett varje dag dricker Bridget dessutom alkohol, vilket är någonting som jag hoppas och tror att alla kvinnor i allmänhet faktiskt inte gör. Det känns helt enkelt inte som att Bridget är så himla trovärdig. Författaren har bara gjort ett försök att skapa en figur som passar in på alla trista klichéer om hur en kvinna är. Det hade kunnat funka och varit trovärdigt om det inte hade funnits så hopplöst många detaljer att haka upp sig på.

Hade det varit en bok om Bridgets alkoholism och ätstörningar hade jag kanske varit med, men nu stör det mig bara att Bridget är som hon är och boken ändå spelar på vanligheten och igenkännighetsfaktorn.

Bridget Jones dagbok om kärlekstrassel och vardagsproblem är visserligen underhållande, men säger mig inte speciellt mycket. Boken är bra, men inte så bra som jag hade förväntat mig.

Vattenmelonen

När Claire precis har fött sitt första barn blir hon lämnad av sin man. Hela världen rasar samman och hon reser från London till föräldrarna i Dublin. Deprimerad dränker hon sina sorger i alldeles för mycket alkohol. I Dublin träffar hon till slut Adam och Claire bestämmer sig för att ta tag i sina problem och reda ut allt, vilket inte är speciellt lätt.

Det här är en ganska pladdrig bok om ett kraschat förhållande. Den kan vara ganska underhållande och rolig trots att den egentligen handlar om ett allvarligt ämne. Jag har fått många tips om den här boken och alla tycker uppenbarligen att det här är världens roligaste bok. rolig tycker jag visserligen inte att den är, men visst är den läsvärd. Problemet är väl kanske att jag inte har rätt ålder inne för att kunna identifiera mig och se allt det komiska i den, men visst skrattade jag emellanåt. Boken är skriven på ett detaljerat och pricksäkert sätt som nästan påminner mig lite om Jonas Gardell. Liksom Gardell har författarinnan fångat en massa vardagliga detaljer som gör att man kan känna igen sig och dra på läpparna, men speciell viktigt eller nytt känns det inte.