Den sista migrationen av Charlotte McConaghy är en fin bok om kärlek, relationer och att söka efter sig själv – kryddat med cli-fi.
Årets andra cli-fi är avklarad! Charlotte McConaghysDen sista migrationen utspelar sig i en nära framtid där ekosystem har kollapsat och den biologiska mångfalden är ett minne blott. Merparten av de landlevande djuren är utrotade, fåglar är en sällsynt syn och haven är i stort sett tomma.
Bokens huvudperson, Franny Stone, är helt fokuserad på en enda sak: att följa världens sista silvertärnor på deras långa resa mot häckningsplatsen på Antarktis. Hon har utrustat några av de kvarvarande individerna med sändare och försöker desperat att hitta något fartyg som är villig att ta henne med sig och följa fåglarna på sin resa, den som förmodligen blir deras sista migration. Så hamnar hon på Saghani, ett fiskefartyg. Kaptenen går motvilligt med på att ta med Franny, som lockar med att att fåglarna kan leda dem till stora fiskfångster.
Det är tufft att vara ute till havs. Jag har ingen som helst erfarenhet av sådant, men författaren lyckas levandegöra situationen: utsattheten när stormar och oväder drar förbi, kulturen bland besättningen, det hårda arbetet.
Parallellt med berättelsen om Franny och hennes resa med silvertärnorna görs också återblickar till hennes tidigare liv: ett sökande efter försvunna släktingar, en snabbt uppblossad kärlek till en professor på det universitet där hon arbetar som städare (och ett omedelbart giftermål med densamme), familjehemligheter att söka svar på, saker att fly från. Det är ett skickligt bygge som i och för sig leder till något förutsägbart, men som ändå byggde upp en spänning. Franny är en intressant karaktär och som läsare vet man inte exakt var man har henne och hur berättelsen ska utveckla sig.
Det utvecklar sig åt det romantiska hållet, så mycket får man väl säga. Den som är ute efter en mer rejäl cli-fi, med större fokus på klimatet, gör rätt i att läsa t.ex. Maja LundesPrzewalskis häst istället. Här är klimatfrågan mer en fond till något som egentligen är en berättelse om något helt annat. Gott så. Den sista migrationen är en fin bok om relationer, kärlek och sökande. För den lättrörde finns det helt klart scener som kan beröra, kanske till och med framkalla tårar. Jag tyckte att den här boken var riktigt bra, även om jag egentligen har lättare för att gråta över klimatfrågan än över kärleksromaner.
Pow wow av Tommy Orange är en stark bok om att vara ursprungsamerikan i dagens USA. Det är en bok där i stort sett alla har något svårt i bagaget eller lever mitt i en tuff verklighet.
Pow wow av Tommy Orange är en bok om att vara ursprungsamerikan i dagens USA. Den har ett stort persongalleri och som läsare kastas man rakt in i huvudpersonernas liv utan någon större introduktion. Varje kapitel kändes till en början som noveller, men snart började berättelserna vävas ihop, kopplingar mellan huvudpersonerna började dyka upp och berättelsen började röra sig mot ett ödesmättat slut, ett slut som utspelar sig på en pow wow (social träff för att hedra ursprungsamerikansk kultur).
När jag läser förstår jag att boken i första hand är skriven av en ursprungsamerikan för andra ursprungsamerikaner. Det är mycket som flyger över huvudet och mycket som är svårt att förstå hela innebörden av. Stör och berör gör boken oavsett! Det är ingen bok som pekar ut huvudpersonerna som offer, men det är påtagligt hur tuffa förhållanden många lever under. I princip alla i boken har något svårt i bagaget eller i sitt nuvarande liv: alkoholism, missbruk, övergrepp, skador från fetalt alkoholsyndrom, otrygga uppväxter, fattigdom med mera. Det är mörkt och även om berättelsen är kantad av en (svart) humor om lättar upp så är det verkligen en tung bok att läsa.
Vi läste den här boken i min bokcirkel och den fick ett högt medelbetyg av oss – den kanske till och med tog nytt rekord! Den inbjöd också till en lång diskussion, så den passade verkligen för bokcirkeln.
Ändå måste jag erkänna att jag personligen tyckte att den var lite väl svår. Det är ingen bok som enkelt kan skummas igenom. Här finns också många lager och som jag nämnde är det en hel del som jag som vanlig svensson helt enkelt inte hänger med i. Vad är symbolen med alla spindlar t.ex? Ja, jag vet inte! Förvänta dig ingen lättsam feelgoodberättelse och var beredd på att det är många personer och berättelser att hålla isär. Det är dock mödan värt det, för det är en stark och annorlunda berättelse.
Pow wow
Pow wow av Tommy Orange
Originalets titel: There there. Översättare: Eva Åsefeldt. Förlag: Bokförlaget Polaris (2019). ISBN: 9789188647962.
Tommy Orange
Tommy Orange (född 1982) är en amerikansk författare. Han är medlem av stammarna Cheyenne och Arapaho.
Under det rosa täcket av Nina Björk är varken rykande färsk eller särskilt lättläst, men det är helt klart en bok som fortfarande väcker både tankar och känslor kring könsroller och feminism.
Idag är det den internationella kvinnodagen, så vilken bok skulle passa bättre än en bok om feminism? Under det rosa täcket av Nina Björk är lite av en feministisk klassiker, trots att den utkom så sent som 1996. Eller kan man säga sent? 26 år har passerat, men mycket känns fortfarande aktuellt. En del (populärkulturella) referenser känns gamla, men mycket annat skulle kunna vara skrivet idag. Kvotering känns exempelvis som en lika kontroversiell fråga idag som för 25 år sedan.
När frågan blossade upp 1995 handlade det om ett förslag om att genom positiv särbehandling få fler kvinnor att nå höga positioner i universitetsvärlden, en värld som vid den tiden dominerades av män (landets professorer var exempelvis till 93% män). Det blev debatt. Man såg framför sig brister i forskningens kvalitet. Det pratades om nedvärdering av kvinnors kompetens(!). Idag är 29% av landets professorer kvinnor – alltid något, antar jag – men det är en lång väg kvar att gå, inom universitetsvärlden och på många andra ställen. Under det rosa täcket är verkligen en ambitiös bok som har mycket tänkvärt att säga om både positiv särbehandling och annat.
De delar jag uppskattar mest är dock de som handlar om synen på manligt och kvinnligt, vilka roller vi har och vad som förväntas av oss. I Björks essä kallas de livmoderfeminister, de som anser att män och kvinnor i grunden är helt olika och att det enda problemet är att det ”kvinnliga” värderas lägre. Jag har själv funderat mycket på det där. Jag har tänkt och känt att det måste få vara upp till var och en hur man vill leva sitt liv, att målet inte kan vara att alla ska bli mer ”manliga” och göra karriär. Jag har även tänkt att det inte är så konstigt att så få kvinnor blir chefer – varför skulle någon vilja offra relationer och fritid för ett fucking jobb?! Fast… Så enkelt är det inte. Jag tycker att Nina Björk gör det väldigt tydligt, faktiskt. Hon skriver om en feminism bortom kvinnan. Och nu känner jag det väldigt tydligt: det måste vara där friheten ligger – inte i att uppvärdera traditionellt kvinnliga sysslor utan i att slänga bort de könsidentiteter vi hamnat i.
Den där kvinnorollen är helt klart snäv samtidigt som många delar av mansrollen känns helt bedrövliga. Män förväntas alltid vara starka och tekniska och kapabla – får inte fråga om hjälp, gråta eller intressera sig mer för kläder än för motorer. Det verkar vara hemskt jobbigt om du frågar mig. Alla borde få vara lite mer som de vill.
Själv har jag alltid blivit tokig när folk har trott att jag är si eller så på basis av att jag är kvinna. Man kan inte veta någonting på förhand om någon. Jag har varit i ett antal situationer då jag inte har tagits på allvar på grund av mitt kön (och ålder). Ibland har det gjort mig så frustrerad att jag saknar ord. I vissa andra situationer har jag medvetet betett mig som en man, kommunicerat rakt och hårt som en man – och fått skit för det då, såklart. Det är alltid lite smärtsamt /för gubbar/ när en kvinna tar ton. Vad man än gör blir det fel.
Könsrollerna kan även göra att man alldeles på egen hand begränsar sig. Jag har exempelvis gjort karriärval jag inte hade gjort om jag inte hade varit så fast i könsroller. Eller, jag är såklart medveten om att jag är civilingenjör i teknisk kemi och doktor i teknisk fysik – två saker som kanske inte är supertraditionellt tjejiga – och det är helt sant att jag jobbar i en bransch med stor övervikt män (jag tror 80% av alla anställda på min arbetsplats är män faktiskt). Men det finns saker jag har valt bort. Varför pluggade jag inte datavetenskap till exempel? Jag har kunnat programmera en del språk sedan jag var 11–12 år, men jag fattade ändå inte att jag kunde hålla på med programmering. Det kändes så främmande för mig som högstadietjej. För jag var ju en tjej och alla på gymnasiets teknikprogram var svettluktande killar som jag kände 0 gemenskap med. Förmodligen var jag bättre än många av dem på programmering, men…
Det där med att vara tjej, för den delen… Jag har aldrig varit en pojkflicka, men trots att jag på ett självklart sätt har identifierat mig som en tjej har jag aldrig känt mig speciellt tjejig. När jag var barn och tonåring förstod jag 0 av smink och hade absolut inget intresse av killar över huvud taget. Det var mig helt främmande att fråga chans på killar och hålla på. Hästar var mer intressant är barnsliga killar. Verkligen. Jag var singel fram tills jag var 25 eftersom jag helt enkelt tyckte det kändes totalt ointressant med något annat. Jag umgicks hellre med mina kompisar än satt hemma med någon tråkig kille. Absolut. Den där grejen med tvåsamhet, familjebildande och prinsessbröllop har liksom inte känts så viktig för mig. Nu är jag 34 och det är först nu jag har kommit på att jag vill ha barn. Jag lever nog ett liv som mycket mer liknar en mans. Jag vet inte vad det betyder eller vad jag vill säga med det. Det är bara det att jag aldrig har känt att jag har passat klockrent in i någon könsroll och jag vet inte vilka andra på den här planeten som gör det heller.
Det här blev ett svamligt inlägg, men Under det rosa täcket är som ni förstår en bok som väcker tankar och känslor, trots att den inte precis är rykande färsk. Med det sagt måste jag också säga att den är rätt tungläst och komplicerad. Det är inte en bok man kan ligga och slöläsa ur, men å andra sidan är det rätt skönt att läsa något som har lite mer tyngd, särskilt när det gäller någonting såhär viktigt!
Praktika för blivande föräldrar av Cecilia Chrapkowska och Agnes Wold är en klok och lugnande bok om graviditet och föräldraskap – en bok om vad som är viktigt på riktigt och vad man kan strunta i.
Praktika för blivande föräldrar är en bok om graviditet, förlossning och föräldraskap, skriven av Cecilia Chrapkowska, som är specialistläkare och forskare inom barn- och ungdomsmedicin, och Agnes Wold. Agnes Wold har kommit att bli en av Sveriges kanske mest folkkära folkbildare under Coronapandemin, men framför allt är hon överläkare och professor och forskar bland annat om allergier. Det är alltså två mycket kunniga och kompetenta forskare, som här har skrivit en faktabok om att vänta och att ta hand om barn. Idén är att utgå från aktuellt forskningsläge och författarna duckar verkligen inte för att ifrågasätta gamla sanningar och slå hål på myter. Jag tror att en del som läser den här boken kan bli provocerade och arga. För mig, som själv är forskare (inom ett helt annat område, ska kanske tilläggas), slår boken dock in öppna dörrar, eller vad man ska säga. Jag tycker den är uppfriskande och känner mig närmast lättad av att läsa. Det finns många uppfattningar om vad man borde och inte borde göra som (blivande) förälder. Den här boken försöker att ringa in vad som är viktigt på riktigt enligt dagens forskningsläge (eller 2017:s forskningsläge om man ska vara noga – boken har några år på nacken) och hela boken är skriven med en generös ton. Alla ”måsten” är faktiskt inte ens måsten. För mig och många andra säger nog den här boken det vi vill höra, helt enkelt.
Här finns bra information om vaccinationer och allergier, vad som beror på arv och miljö, och vilka infektioner man (inte) behöver oroa sig över. Författarna skriver om sömn, matning, förlossning och mycket annat – bra och viktig fakta, helt enkelt! Boken känns pålitlig, men är samtidigt mestadels lättläst. När det gäller forskning finns det aldrig några tvärsäkra svar, så är det ju. Ändå lyckas författarna vara tydliga och försöker komma med enkla råd och tips. Om man vill ta till sig av dem eller ej är såklart upp till var och en.
Jag tycker som sagt att den här boken är kanonbra, men som jag också har sagt går den delvis på tvärs med vad folk i allmänhet brukar tycka & tänka och till och med vad man kanske får höra hos mödravården. Det retar säkert en del. Det gäller kanske framför allt amning, där författarna ifrågasätter en hel del påståenden kring bröstmjölkens fördelar framför modersmjölksersättning. Författarna för fram att den information som vården är skyldiga att ge är vinklad och grundar sig i en gammal WHO-deklaration som utgår från förhållanden och omständigheter som inte är särskilt aktuella för Sverige. Även tiden för när det är dags att börja ge annan mat än mjölk är något som nyanseras i boken, där det faktiskt ges en hel del vettiga argument för att inte vänta 6 månader innan man börjar ge smakportioner (att börja tidigare kan nämligen minska risken för att utveckla vissa typer av allergier).
Det jag tror kan uppröra mest är dock kapitlet om vad man bör undvika att äta & dricka under graviditeten. Det känns som något som väcker mycket känslor och som ett område där det är lätt att känna skam – eller i värsta fall skamma andra. Några av de få saker som författarna menar är oomtvistligt skadligt och riskfyllt är att röka & snusa eller att ha ett aktivt missbruk. I övrigt har författarna en väldigt förlåtande ton och trycker på den gravidas personliga integritet och rätt att få bestämma själv. Efter att ha radat upp resultat från ett antal större studier framstår det inte ens som särskilt självklart att små mängder alkohol är speciellt skadligt för ett foster, åtminstone inte senare i graviditeten när risken för missfall är låg. Många blir nog upprörda av att läsa detta. Det sitter hårt att det är strikt 0-tolerans mot alkohol som gäller under en graviditet.
För egen del har jag ingen som helst plan att dricka alkohol de närmaste månaderna (och författarna förespråkar såklart inte detta heller), men jag måste säga att boken många gånger har gett mig en tankeställare. När man inte själv är så kunnig eller känner sig som en expert så är det lätt att lita på den information man får från myndigheter och vården, men det kan såklart finnas anledning att vara källkritisk. Myndigheter sitter sällan på någon ytterligare information än alla andra och inom många områden, inte minst graviditeter och förlossningskomplikationer, är forskningen helt klart eftersatt och kunskapsläget därmed ganska dåligt underbyggt. Då blir råden vad de är. Jag tror att det är bra att påminna sig om att många ”måsten” bygger på osäker kunskap, som kan se helt annorlunda ut imorgon. Gör man ”fel” spelar det i många fall ingen större roll i det långa loppet.
Trots att boken är inriktad på att bygga på vetenskapliga studier och att gå igenom forskningsläget så måste jag säga att det finns åtminstone en grej som faktiskt känns mer som författarnas åsikt än fakta. Det handlar om hur man väljer att dela på föräldraledigheten. Författarna visar och förklarar på många sätt hur ekonomiskt och karriärmässigt dåligt det är att ta ut en lång föräldraledighet och det är ingenting jag ifrågasätter en sekund. Själv kan jag heller inte tänka mig att dela på något annat sätt än 50/50. Min ambition är att vara föräldraledig maj–december. Men det måste ju ändå vara upp till var och en! Allt är inte pengar. Man kan värdesätta annat i livet. Så länge man är medveten om vad en lång föräldraledighet kan innebära för ekonomin och pensionen så måste man ju ändå som vuxen person få göra det som känns bäst för en själv. Jag gillar författarnas feministiska idé om att dela lika, men hur mycket jag än instämmer i deras resonemang så känns det ändå mest som en åsikt.
Med det sagt: jag tycker fortfarande att det här är en kanonbra bok för de som väntar barn. Jag kan verkligen rekommendera Praktika för blivande föräldrar som ett intressant komplement till all annan information man översköljs av när man väntar barn.
Praktika för blivande föräldrar
Praktika för blivande föräldrar av Cecila Chrapkowska och Agnes Wold
Hölje av Pooneh Rohi är en kort, tät och klaustrofobisk roman om en kvinna som förlorar sig själv efter förlossningen.
Pooneh Rohi har skrivit Araben, som jag håller för en av de mest drabbade romaner jag läst. Jag har väntat länge på att författaren ska bli aktuell med något nytt – och nu har det hänt: i januari kom kortromanen Hölje.
Boken börjar väldigt direkt och omedelbart. En kvinna befinner sig i ett smärtfyllt och förvirrat tillstånd. Rohi låter läsaren och kvinnan, Mona, upptäcka samtidigt att Mona precis har blivit förälder, mörbultad och med ett litet barn vid sitt bröst. Allting är dock fortsatt vagt och förvirrat under de 17 klaustrofobiska dagar läsaren får följa Mona, som fortfarande inte riktigt förstår var hon har hamnat eller vem hon är och har varit. Allt är henne främmande: mannen, situationen, hemmet, hon själv. Hon smyger runt i sitt eget hem och försöker förstå vem hon var. Kvinnan på bröllopsfotot? På semesterbilderna? Vad har hon med Mona att göra?
De får besök av svärföräldrarna och Mona kan se gratulationer i sin mobiltelefon, men hennes egen familj låter inte höra av sig. Har hon ingen egen familj? Världen blir allt mer skrämmande och mannen och svärföräldrarna är obehagliga främlingar som vill henne något. Själv vill hon nå tillbaka och förstå vem hon var. På gården hittar hon den enda som är en möjlig nyckel till det förflutna: en flicka som är ovillig att berätta. Mona blir allt mer desperat.
Hölje är verkligen en skrämmande bok. Den är skrämmande för att Monas rädsla är beskriven så att det känns närvarande och levande hela tiden. Den är också skrämmande för att situationen stegvis blir alltmer otäck. På många sätt är det alltså en mycket berörande och smärtsam bok, skickligt komponerad. Samtidigt är det en bok som främst handlar om att förmedla en känsla. Allt är filtrerat genom huvudpersonens egna förvridna verklighet. Som läsare lämnas man inte med många svar om vad som egentligen händer och sker. Spelar det någon roll? Kanske. Det är ingen självklar och lättläst bok precis. Däremot är den oerhört stark och framkallar mycket känslor och ibland behöver en roman inte ha en tydlig berättelse med början och slut. Det här är 165 sidor om skräcken i att ha förlorat sig själv, något som är fruktansvärt i varje andetag för den som drabbas, även om världen inte är speciellt mycket större än det vardagsrum där huvudpersonen sömnlöst går runt med sitt spädbarn om nätterna.
Hölje
Förlag: Ordfront (2021). ISBN: 9789177751380.
Pooneh Rohi
Pooneh Rohi (född 1982) är en svensk författare och forskare.
Jag har skaffat en ny läsplatta! Den här gången blev det en Kobo Libra H2O. Jag var tidigt ute med att skaffa min första läsplatta. Redan för 10 år sedan skaffade jag den Bookeen Cybook Opus som jag har läst på fram till nu. Man kan tycka att det är lite skrattretande att ha så gamla teknikprylar, men jag har verkligen uppskattat min Cybook Opus. Den har såklart saknat många moderna finesser, men den har å andra sidan haft den enorma fördelen att den är skön och bekväm att läsa på. Nu har den dock gått i pension. Den har ärligt talat varit lite trasslig den senaste tiden, låst sig och laddat ur alldeles för ofta. Dödsstöten kom dock när jag klumpigt nog råkade trampa på den i mörkret när den låg på laddning på golvet. Det fick tyvärr delar av skärmen att slockna. Nu har jag alltså uppdaterat mig med en sprillans ny e-bokläsare.
Min gamla trotjänare!
Här kommer några tankar om att läsa på läsplatta i allmänhet och att läsa på Kobo Libra H2O i synnerhet. Jag har fått en del frågor om läsplattor och kanske kan inlägget vara till hjälp för någon som är sugen på att skaffa platta.
Fördelar och nackdelar med läsplatta
Först och främst kanske jag ska skriva några rader om vad jag menar med läsplatta. Med läsplatta menar jag alltså en e-bokläsare: en platta dedikerad för e-böcker och som typiskt sett har en skärm baserad på e-bläcksteknik, vilket ger samma känsla som att läsa på papper.
Alternativet till att läsa på läsplatta är såklart att läsa pappersböcker eller att läsa e-böcker på ljusstark skärm, t.ex. en mobil eller surfplatta. Alla alternativ har sina för- och nackdelar, helt klart. Här är vad jag gillar med just läsplattan:
Precis som mobiler & surfplattor rymmer läsplattor tusentals e-böcker och passar därför perfekt att ha med sig när man är på resande fot.
Du kan läsa utomhus i strålande sol (det brukar vara en omöjlighet på ljusstarka skärmar) såväl som i mörker (moderna läsplattor har nämligen inbyggd bakgrundsbelysning – på min platta kan man även justera ljusstyrka och ställa in hur varmt/kallt ljus man vill ha).
Batteriet håller i veckor och läsplattor behöver därför inte laddas i närheten så ofta som mobiler och surfplattor.
Läsplattor är mycket sköna och lätta att hålla i. Typiskt sett väger moderna plattor < 200 g, det vill säga som en mobil. Det är mindre än många pappersböcker och definitivt mindre än paddor, som väger runt halvkilot och kan vara ganska stora och otympliga att hålla i med en hand. Samtidigt som läsplattor är lätta och smidiga att hålla i har de en lämplig skärmstorlek och känns i mitt tycke skönare att läsa på jämfört med mobiler. Bläddrar gör man i de flesta fall genom att svepa med fingret, men en del plattor är också utrustade med knappar undertill eller sidoknappar som gör att man kan bläddra utan att behöva flytta ett finger. Sidoknappar ser jag som en stor fördel som gör just den typen av läsplattor mycket bekvämare att läsa på än mobiler och surfplattor. Jag älskar enhandsgreppet!
Läsplattor är betydligt snällare för ögonen än mobiler och surfplattor tack vare att de använder e-bläck. Det känns helt klart som att läsa på papper! Till skillnad från pappersböcker kan du dessutom ställa in typsnitt, teckenstorlek och marginaler själv och få texten så som du vill ha den för att den ska vara perfekt bekväm att läsa.
Läsplattor är hyfsat robusta jämfört med mobiler och surfplattor. Självklart ska man inte jonglera omkring med sin läsplatta hur som helst, men de brukar i vart fall inte ha en bräcklig glasskärm som spricker och blir till ett enda spindelnät om de åker i backen. Min förra läsplatta överlevde som sagt i tio år(!). Min nya platta är förresten vattentät, sägs det.
Nackdelarna då? Ja, det finns en hel del nackdelar med läsplattor. Här är de viktigaste, i mitt tycke:
De är dyra! Räkna med 1000–3500 kr, det vill säga ungefär samma prisklass som enklare surfplattor. För det priset få du alltså en dedikerad pryl för e-böcker (och i vissa fall ljudböcker). Du kan inte installera appar, surfa, göra bankärenden etc. på en läsplatta.
Läsplattor kräver en viss teknikvana och för att användas fullt ut ska man helst ha en dator också. Visserligen kan alla moderna läsplattor kopplas upp mot trådlöst nätverk, men det innebär inte att det går att surfa runt obehindrat och ladda ned böcker hur som helst. På sin höjd kan man köpa böcker från läsplattans förinställda nätbokhandel. Vill du föra över bibliotekslån eller böcker du har köpt tidigare krävs såvitt jag vet alltid att du kopplar in plattan till en dator med sladd och för över böckerna via den. Det är inte raketforskning att föra över böcker från datorn, men för en del är det förmodligen en viss tröskel för att komma igång.
E-bläck är skönt att läsa på och skärmar som använder e-bläck drar oerhört lite ström, men det är också de enda stora fördelarna med e-bläck. Upplösningen är inte i närheten av vad du kan uppleva på en surfplatta och inte heller snabbheten är direkt imponerande. Det har börjat komma läsplattor med färgskärm, men i stort sett alla plattor är faktiskt i gråskala. Gråskala funkar fint för den skönlitterära romanen, men jag läser inte gärna en bilderbok, serier eller en rikt illustrerad fackbok på läsplatta, om man säger så.
Min Kobo Libra H2O
Vad kan man läsa?
Du kan läsa det uppenbara: e-böcker, men många modeller går också att använda för att lyssna på ljudböcker. Det sistnämnda har jag inte utforskat själv, men för många är det en populär funktion. En del plattor kan vara utrustade med förinställda appar som möjliggör läsning av artiklar och andra sidor från webben. Min Kobo Libra H2O kommer med en app, som möjliggör just detta (det kräver en inloggning hos tjänsten Pocket och att man sparar ned det man vill läsa från sin mobil/surfplatta/dator).
Det där uppenbara då? E-böckerna? Det är egentligen inte heller så uppenbart för alla, har jag förstått. En gång i tiden var e-böcker något entusiaster köpte från nätbokhandeln och laddade ned till sin dator. Idag är e-böcker framför allt något som folk läser i appar i stil med Storytel, Nextory och BookBeat. Storytel har sin alldeles egna läsplatta, Storytel Reader, som du kan logga in på med ett Storytelkonto och på vilken du kan läsa/lyssna på precis samma böcker som du annars lyssnar på i Storytelappen på mobilen/surfplattan. I övrigt kan du tyvärr inte förvänta dig att använda någon sådan här tjänst på någon läsplatta. Jag känner faktiskt inte till någon läsplatta där det går att installera appar och logga in på tjänster för strömmade böcker. Strömmande e-böcker går alltså inte att läsa på läsplatta, förutom i specialfallet Storytel Reader, utan du kan bara läsa e-böcker du laddat ned från bibliotek eller webbutik.
De flesta läsplattor är dessutom mer eller mindre bundna till olika plattformar. Extremerna är Amazons populära Kindle-plattor, på vilka det endast går att läsa e-böcker köpta från Amazon, och ovan nämnda Storytel Reader, som förutsätter ett aktivt Storytel-abonnemang för att fungera. Andra läsplattor har i regel förinstallerade webbutiker för e-böcker, från vilka man enkelt kan köpa böcker och ladda ned dem till plattan med ett klick (om du är ansluten till ett trådlöst nätverk). Att en särskild webbutik är förinstallerad är dock inte ett hinder för att även läsa böcker man köpt eller lånat från annat håll. De brukar dock behöva föras över genom att koppla in läsplattan till en dator, vilket såklart är lite krångligare.
De vanligaste e-boksformaten är epub och pdf, men de flesta plattor (bortsett från Amazons Kindle-plattor och Storytel Reader, som sagt) klarar av en uppsjö av filformat. Jag har aldrig bekymrat mig om exakt vilka filformat som stöds. Så länge plattan klarar epub och pdf kommer man knappast stöta på problem med att läsa e-böcker.
Hur väljer man läsplatta?
Har man vägt fördelarna och nackdelarna mot varandra och kommit fram till att man vill unna sig en läsplatta så finns det ett stort utbud att välja mellan, men tyvärr väldigt få butiker där man faktiskt kan klämma, känna och jämföra olika enheter.
Exakt vilken platta man bör ha kan jag inte svara på. Själv har jag bara ägt två läsplattor så jag har ingen stor erfarenhet av olika plattor. Det viktigaste är förmodligen att fundera på vilka e-böcker man vill läsa. Läser man främst i Storytel-appen är Storytel Reader kanske ett alternativ. Brukar man köpa många böcker från Amazon kan det kanske vara en idé att överväga Kindle. Är man en flitig kund hos någon annan specifik webbutik kan man spana in deras utbud och se om de har någon egen läsplatta med förinstallerad webbutik. I övrigt skiljer sig plattorna åt i detaljer, skulle jag säga. Det som främst skiljer sig åt mellan de billigaste och dyraste plattorna är storlek och upplösning på skärmen, bakgrundsbelysningen och huruvida plattan är vattentålig eller ej.
Kobo Libra H2O
För min del föll valet på Kobo Libra H2O. Jag hade egentligen bara två viktiga krav: 1) den får inte vara låst till någon särskild butik eller plattform, 2) den måste ha sidoknappar (jag gillar som sagt enhandsgreppet och att kunna läsa utan att scrolla omkring!).
Det visade sig finnas två modeller som levde upp till mina krav: Adlibris Letto Frontlight 3, som även finns i en lyxigare variant med bättre upplösning, samt Kobo Libra H2O. Den förstnämnda är egentligen en Bookeen Diva som fått Adlibris logga och där Adlibris är förinställd som webbutik. Min förra platta är en Bookeen, så ni kanske anar att jag gillar Bookeen? I slutändan föll valet ändå på Kobo-plattan, bland annat för att det verkar vara svårt att få tag på tillbehör, t.ex. fodral till Letto Frontlight 3/Bookeen Diva. Känslan är att Adlibris är på väg att lägga ner sin satsning på läsplattor.
Jag är mycket nöjd med min platta. Bakgrundsbelysningen fungerar mycket bra och anpassar sig automatiskt till omgivningen och blir varmare om det är mörkt ute. Den är skön att hålla i. Jag var helt inställd på att läsa med plattan i porträttläge och använda sidoknapparna för bläddring, och det gör jag också, men jag har också upptäckt att det är skönt att snurra på plattan och läsa i landskapsläge med knapparna i nederkant. Plattan är designad så att man kan läsa och hålla i den på många sätt. En smidig och bra platta, helt enkelt! Jag tycker också att mjukvaran och menyerna känns intuitiva och bra designade.
Än så länge har jag läst ett par av mina egna e-böcker på plattan. Kobo Libra H20 har dock Rakuten Kobo förinstallerad som webbutik. För mig, som har närmare hundra olästa e-böcker sedan tidigare, så det lär nog dröja innan jag utforskar deras utbud. Kobo Libra H2O kommer också med Overdrive, en bibliotekstjänst som möjliggör lån från anslutna bibliotek. Det finns ytterst få anslutna bibliotek i Sverige, så den här funktionen är tyvärr inte så användbar för de flesta av oss svenskar. Jag tror dock att den i princip möjliggör att biblioteksböcker laddas ned med ett klick över wifi. Som Umeåbo får jag dock fortsätta ladda ned mina lånade e-böcker till datorn och föra över dem med sladd eftersom Umeå är en av alla regioner som ej är anslutna till Overdrive.
Nu blev det här ett makalöst långt inlägg, märker jag. Det var i alla fall mina tankar kring att läsa på läsplatta. Ska jag skriva en önskelista för framtidens läsplattor så finns det en sak som sticker ut och som jag hoppas kan bli verklighet snart: möjligheten att själv installera appar och därmed använda vilken webbutik, bibliotekstjänst eller e-boktjänst som helst! Vi får se vad som finns på marknaden när/om det blir dags att köpa min tredje läsplatta. Får se om min nya Kobo-platta också håller i tio år. 🙂
Tillägg: Blev upplyst av Maria att det finns plattor med webbläsare, vilket alltså gör att man kan ladda ned biblioteksböcker och/eller köpta böcker från webbutiker utan att använda sladd och koppla in plattan till datorn. Det går t.ex. med Pocketbook Touch HD. Nu är alltså plattor med webbläsare inte direkt att jämföra med surfplattor – de är betydligt långsammare och har skärmar med sämre upplösning, men ladda ned biblioteksböcker med mera kan man göra och det är ju kanonbra! Alla plattor borde ha webbläsare!
Tillägg augusti 2022: Även Kobo Libra H2O har sedan länge en webbläsare och går alltså att surfa på. Den hittas under Beta-funktioner, så det är en ganska undangömd funktion. Jag har dock inte lyckats låna och ladda ned några biblioteksböcker genom webbläsaren, så jag hoppas att den utvecklas!
Jag har bestämt mig för att en gång för alla ge upp böcker som misslyckas i att fånga mitt intresse. Jag har (nästan) alltid läst ut alla böcker jag har påbörjat. I sällsynta fall är det faktiskt värt det – en berättelse kan utvecklas och växa över tid. I de flesta fall är det dock inte så. Det behöver inte bero på boken. Ibland träffar en bok helt enkelt inte rätt i livet. Oavsett vilket: livet är för kort för att läsa böcker man inte fastnar för.
Först ut bland de böcker jag ger upp 2021 (tveksamt ärofylld utnämning, men, men…) är Arton grader minus av Stefan Ahnhem, en deckare jag har haft i åratal och till slut bestämde mig för att börja läsa i mobilen. Jag brukar läsa rätt sporadiskt i mina mobilböcker, så det gäller att det är någonting spännande och att det går lätt att plocka upp berättelsen även om det går långt mellan lästillfällena. Deckare brukar passa perfekt som mobilböcker.
Men det här visade sig inte vara en bra deckare. Deckargenren är svår. Det finns så många deckare att det verkar vara svårt/omöjligt att göra någonting nytt. Det känns som att många författare slår knut på sig själva för att det ska bli så skruvat och överraskande som möjligt. Många ramlar också i fällan och staplar en massa klichéer. Vi har väl alla läst ett antal deckare om poliser med personliga problem, alkoholiserade poliser, privatspanande poliser o.s.v.
Arton grader minus plockar en del klichéer, men framför allt tycker jag att den trillar dit när det gäller att maxa det skruvade. Det blir för mycket. För mycket tortyr, för mycket övervåld, för många oproffsiga poliser, för mycket av det mesta. Jag orkar inte. Hela 43% av boken har jag tagit mig igenom, men nu blir det inget mer.
PS: Intressant att boken heter Minus arton grader enligt framsidan som visas på t.ex. förlagets hemsida, för det är inte vad den heter på de flesta andra ställen.
Swede hollow är en verkligt berörande och tankeväckande bok om tillvaron för en del av de som lämnade Sverige för Amerika vid det förra sekelskiftet. Betyg: 4+ bromsare av 5.
Swede hollow av Ola Larsmo är en roman som utspelar sig i den istidsspricka som idag är en liten park i St Paul, Minnesota. Vid 1800-talets slut och 1900-talets början var området kvarter för fattiga invandrare som kommit till Amerika från Irland, Italien, men kanske framför allt Sverige, vilket fick området att kallas för ”Svenska dalen”, Swede hollow.
Boken följer några svenskar som utvandrar från Sverige – på grund av fattigdom, på grund av försök att undkomma fängelsestraff eller på grund av andra orsaker. Utan just någonting hamnar de i sitt nya land, där villkoren är tuffa och jobben få.
Gustav och Anna slår sig ned i New York med sina tre barn. Gustav har jobbat på skofabrik, men får ingen lycka i sitt jobbsökande i New York. När vintern kommer tvingas de ge upp och lämnar storstaden för Swede hollow, där bekanta från båtöverfarten redan har slagit sig ned. Här finns tomma ruckel lediga för den som vill flytta in. Jobb är det dåligt med, men det går att få uselt betalda påhugg vid järnvägen, ett jobb som är både smutsigt, tungt och livsfarligt. Här börjar deras nya liv i Amerika.
Ola Larsmo har skrivit en verkligt berörande bok om det hårda liv och den enorma fattigdom som många utvandrade svenskar hamnade i sedan de utvandrat från Sverige vid det förra sekelskiftet. Det är inte så vansinnigt länge sedan, men levnadsstandarden var enormt dålig jämfört med idag. Det är svårt att helt ta till sig.
När den här boken kom ut första gången fick den mycket uppmärksamhet och kastade ljus över en bortglömd del av historien. Jag tyckte mycket om att genom Larsmos roman få veta mer om hur verkligheten kunde se ut vid den här tiden. Den väcker också mycket tankar kring hur det ser ut idag, när vi över lag har det enormt mycket bättre, men där det fortfarande finns stora klyftor. Det är i regel de som invandrar som hamnar på botten, i dagens ”Dalen”, som kan vara ett utanförskapsområde eller en ort med stort segregation.
Det märks att Ola Larsmo har gjort mycket research inför den här boken och är ivrig att berätta om det han rotat fram i arkiven i sitt letande efter information om livet i Swede hollow. Samtidigt är det helt klart en roman, med romanens kvalitéer. Jag tycker om att läsa om bokens huvudpersoner och följa dem i livets upp- och nergångar.
Inga pratade på, i samma lugna tonfall som alltid, frågade barnen hur resan varit. De svarade enstavigt, redan halvsovande. Själv sjönk hon ned på en stol och kände med ens hur blöta hennes skor och strumpor var. Hon ville luta sig fram med huvudet i armarna och somna där hon satt, lutad mot bordsskivan, men i stunden kunde hon inte ta blicken från Inga. Hon gick runt i sin vita särk utan att verka generad, med vad som såg ut som raggsockor stora nog för en karl på fötterna.
– Det blir snart varmt, sade Inga, nu när vi är så många, men vi kanske får tända i spisen i alla fall. För barnen.
Hon lutade sig fram och öppnade spisluckan, rotade runt i askan för att se om där var någon glöd kvar, tände ett spån mot ljusstumpen och stoppade in ett par pinnar. När hon lutade sig fram och blåste skimrade hennes mörka hår rött i återskenet från glödbranden därinne. Så rätade hon sig upp igen och log. Välkomna till Svenska Dalen, sade hon.
Ur Swede hollow av Ola Larsmo
Swede hollow av Ola Larsmo
Utgivningsår: 2016 (första utgåvan Albert Bonniers förlag). Antal sidor: 416. ISBN: 9789100139681, 9789100168216.
”Swede Hollow” är en ravin mitt i St Paul, Minnesota. Idag är den öde. Men vid sekelskiftet 1800–1900 bodde mer än tusen svenskar i en slum som stadens myndigheter beskrevs som ett pesthål. Barnadödligheten var hög, döden i arbetsolyckor likaså. Här samlades några av den miljon svenska migranter som aldrig lyckats ta sig in i det nya samhället – illa sedda av såväl amerikaner som mer väl lottade svenska migranter. Vi känner dem till namnen, inte mer.
Människorna i ravinen är några av de svenskar vi sorterat bort ur vår gemensamma historia. Vi har valt att inte se dem, för deras erfarenheter gör något med vår självbild.
Men då världen åter präglas av migration och folkvandring stiger de fram på nytt och vill bli sedda.
I Swede Hollow samlas vintern 1897 en brokig skara av människor, som endast har det gemensamt att de fallit ur ett Sverige i stark förändring. Familjen Björn från Örebro flyr från en katastrof. David Lundgren jagar en förlorad och hopplös kärlek. Den föräldralösa Inga från Dalsland söker större frihet och kontroll över sitt eget liv. De möter en verklighet präglad av hårda arbetsvillkor, sjukdom och plötsliga utbrott av naket våld – men de kom att tillsammans bygga sig ett liv i utkanten av den framväxande industristaden St Paul, illa sedda och utsatta för omvärldens förakt, men med drömmar om att ”ta sig upp på gatan”. Deras drömmar tar sig olika uttryck, men lever och verkar ända in i vår tid.
Förlagets beskrivning
Ola Larsmo
Ola Larsmo (född 1957) är en svensk författare och journalist. Han har tilldelats ett flertal fina priser och utmärkelser, däribland medaljen Litteris et artibus, och är också hedersdoktor vid Uppsala universitet. Ola Larsmo finns på Twitter och har en hemsida.
Kallocain av Karin Boye är en skrämmande dystopisk roman om ett samhälle där staten betyder allt och där till och med invånarnas tankar kan övervakas. Betyg: 4 injektioner av 5.
Kallocain av Karin Boye är en klassiker som säkert många med mig har läst i skolan. Jag minns att jag blev berörd av läsningen redan då, men när den nu blev vald som månadens bokcirkelbok kändes det verkligen som en bok värd en omläsning. Med lite mer livserfarenhet och läserfarenhet i bagaget blir det såklart en annan läsning.
Boken handlar om Leo Kall, medarbetare i Kemistaden, i en underjordisk, totalitärt styrd stat. Här har ingen människa något särskilt värde: alla är blott och bart kuggar i det stora maskineri som utgör staten. De är alla skyldiga att tjänstgöra och tjäna staten. Barnen tillhör också staten och lämnas bort vid en viss ålder. Alla lever sina liv under övervakning av ”polisöron” och av hembiträden som övervakar dem i deras hem.
I sitt arbete har Leo Kall uppfunnit det som ytterligare kan bli ett sätt att för staten att utöva sin kontroll över invånarna: han har uppfunnit ”kallocain”, en substans som får den som tar det att tala sanning och avslöja sina innersta tankar. Leo Kall ser att hans uppfinning kommer att leda till snabbare rättegångar och skapa bättre ordning. Han är stolt över sin uppfinning, samtidigt som han i slutändan inte kan avhålla sig från att använda den själv, mot sin fru. Det hans fru berättar läggs till berättelser från de försökspersoner som tvingats ta kallocain under utvecklingsprocessen och Leo Kall blir plötslig ångerfull.
Kallocain är en verkligt tankeväckande roman. När jag läste den i tonåren tror jag att jag främst tänkte på den som en kommentar till nazismen och kommunismen i Sovjetunionen. När jag läser den idag känns den på en del plan skrämmande nära. Demokrati och frihet är ingenting att ta för givet. Bokens undertitel är ”en roman från 2000-talet”. Det är nu. De ”polisöron” och angiveri som beskrivs i boken finns på sätt och vis idag. Kallocain är verkligt berörande och skrämmande och en mycket läsvärd klassiker.
Utgivningsår: 1940 (första utgåvan, Bonnier), 2020 (den här e-boken, Litteraturbanken). Antal sidor: 285.
Karin Boye
Karin Boye (1900–1941) var en svensk författare, känd för sin odödliga poesi och för sina romaner, där Kallocain förmodligen är hennes mest kända. Du kan läsa mer om Karin Boye hos Karin Boye Sällskapet.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
