Bara du finns

Bara du finns av Jenny Holmberg är en fin bok om människor och relationer, tro och hopp, kärlek och vänskap, föräldraskap. Och våld. Betyg: 4 sega engelsklektioner av 5.

Bara du finns av Jenny Holmberg
Bara du finns av Jenny Holmberg

Anna och hennes son Benjamin har flyttat omkring de senaste åren, men nu har de flyttat tillbaka ”hem” till den där stad där Anna har vuxit upp. Det framgår tidigt att hon bär på något tungt i bagaget, en svår upplevelse som har gjort det svårt för henne att återvända.

Anna jobbar som lärare och en av hennes elever är Niklas, Nike kallad. Han hör till skolans lilla ”ligistgäng”, gänget som repar bilar på parkeringen och som inger respekt, eller skräck kanske, hos de flesta. Anna ser dock rakt igenom Nike och förstår att han har någonting mjukt och fint inom sig. Nike å sin sida blir helt tagen av Anna så fort de möts. Snart kommer det visa sig att Nike lever under riktigt trassliga förhållanden med en missbrukande mamma och våld i hemmet. Anna tar honom under sina vingar och han får flytta in hos henne. Det visar sig snabb att Anna och Nike verkligen behöver varandra i sina liv.

Berättelsen om Anna och Nike vävs ihop lite löst med berättelsen om Olle, den man som har gjort Anna illa en gång i tiden och som utan sin vetskap är pappa åt Annas barn. Olle bor sedan många år i London med sin sambo. Snart väntar bröllop och Olle hoppas på att det ska ge honom någon slags ro. Han drivs nämligen av tankar och drifter som han inte kan kontrollera. Han är våldsam, kan inte sluta dras mot kvinnor, kan inte sluta göra dem illa.

Bara du finns är en lite spretig, men ändå väldigt fin bok om människor och relationer, tro och hopp, kärlek och vänskap, ja, och om våld. Ibland önskar jag att den hade fokuserat på något av ämnena istället för att spreta så mycket. Författaren skrapar på ytan till flera verkligt intressanta ämnen, som jag egentligen inte har läst om i någon annan bok och gärna hade fått mer av. Jag tänker dels på Olle och hans våldsamhet; det hade varit intressant att få tränga djupare och kanske se något mer av vad som driver människor till att bli så ondskefulla och vidriga som han faktiskt är. Sedan tänker jag kanske främst på relationen mellan Anna och Nike, där det under ytan bubblar en förbjuden kärlek. Holmberg har nog haft som idé att skriva om olika ingångar till föräldraskapet, t.ex. att få ett älskat barn från någonting så fruktansvärt som en våldtäkt, eller att få ett barn med en partner men inte klara av att vara en mamma åt det, och några olika aspekter av vad som är kärlek och vad som inte är det. Att våld och kärlek inte hör ihop är enkelt, men den här tabubelagda kärleken då? Det känns helt nytt för mig att få läsa om en vuxen kvinna och en knappt mycket mer än byxmyndig kille som blir förälskade i varandra, så det hade hon gärna fått utveckla ännu mer.

Jag tycker att det är en tänkvärd och lättläst berättelse. Det märks dock att författaren är mycket förtjust i sina romankaraktärer och ibland framstår de därför lite klichéartade. Det finns också en och annan detalj i berättelsen som inte känns helt trovärdig och en och annan detalj som känns direkt sökt. Ändå! Läsvärd och fin bok!

Citerat ur Bara du finns

”Hade han någonsin sett på en kvinna så? Det var inte svårt för honom att svara sig själv. Han hade aldrig någonsin känt behovet av att inte släppa en annan människa med blicken. Han ville hålla henne kvar. Och han visste varför.

Hon såg honom. Det var hennes ögon, hennes intensiva blick. Den gick rakt in i honom, inte igenom som en röntgenmaskin, utan in i honom. Han upptäckte att där inte fanns någonting han inte ville att hon skulle se, ingenting att dölja. Han önskade att hon skulle se på honom hela tiden.”

Bara du finns av Jenny Holmberg
Bara du finns av Jenny Holmberg

Om Jenny Holmberg och om Bara du finns

Jenny Holmberg (född 1982) är en svensk journalist och författare som sedan 2013 också är verksam som präst. Bara du finns (2012) är hennes debutbok.

Utgivningsår: 2012 (första svenska utgåvan, Massolit).
Antal sidor: 323.
ISBN: 978-91-86649-32-6.
Andras röster: Kulturbloggen, PocketloverSladdertackans bokblogg.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”I tio år har Anna varit på flykt. Gång på gång har hon ryckt upp sonen Benjamin med rötterna, och sett honom krympa lite för varje nytt ställe som de flyttat till. Nu är de tillbaka i staden där allt började, och trots att hennes förflutna ständigt riskerar att göra sig påmint vågar Anna för första gången hoppas på ett nytt liv.

Olle har börjat tröttna på sin ofrivilliga exil i London. Ingenting har blivit som han har tänkt sig det, och det stora genombrottet som musiker tycks fortfarande vara precis utom räckhåll. Full av tvivel håller han sig krampaktigt fast vid Evelyn, kvinnan som han hoppas ska kunna rädda honom från honom själv och det mörker som ständigt hotar att ta överhanden.

Nike sover på parkbänkar, eller bra nätter, på soffan hos någon kompis. Hemma hos hans alkoholiserade mamma är det omöjligt att vara. Men när sista högstadieåret börjar står en ny, ung lärarinna framför klassen, och något helt nytt börjar gro inom Nike.

Under ett dramatiskt år vävs Annas, Olles och Nikes liv samman och vi får följa dem på vägen mot katastrofen. Bara du finns är en berättelse om längtan efter tillhörighet, om den stora kärleken och det största sveket, men också om våra mörkaste hemligheter och begär.”

Paddan & branden

Samlade dikter av Bodil Malmsten
Samlade dikter av Bodil Malmsten

Den tredje diktsamlingen i Bodil Malmstens Samlade dikter är Paddan & branden från 1987. Den börjar med dikter om en änkling i Södra Norrlands fjälltrakter & inland. Det är både dikter om att förlora en närstående och att vara ensam på landsbygden. Malmsten skriver om de rejäla fruntimmer som sliter på sina gårdar, men också om att vara en ensam, äldre man som plötsligt ska sköta gården och hushållet själv. Det är både sorgligt och lite tragikomiskt mitt i alltihop. Malmsten är finurlig och hittar alltid rätt ord. Ibland uppfinner hon nya ord. BlodplättspaltarSvensktoppsenkelt.

Boken fortsätter sedan med dikter om att leva i fosterhem och att inte känna tillhörighet. Det här är Paddan & brandens mest berörande och brännande dikter, kanske för att det blir så uppenbart att Malmsten skriver om något som hon har upplevt själv. Malmsten spenderade sina första år i Södra Norrlands fjälltrakter & inland, som hon själv brukade kalla det, men växte sedan upp i fosterhem i en tillvaro som förmodligen inte var alltför munter. Vid sjutton års ålder gjorde hon ett allvarligt försök att avsluta sitt liv. Bakgrunden till den desperata hopplöshetskänsla som måste ha drabbat henne i tonåren märks i dessa dikter och även sjukhusvistelsen som följde, för den delen.

Avslutningsvis diktar Malmsten om Paddan & branden, som fått ge namn åt boken. En herrgård brinner ner, en padda överlever. Jag har svårt att tolka symboliken, som Malmsten garanterat har haft i åtanke. Visst är det väl dikter om klass, men det är inte dikter som är lika rakt på sak som dikterna i bokens första hälft.

Hur som helst så tycker jag verkligen om den här boken. Malmsten har alltid imponerat med sin exakthet och förmåga att hitta precis rätt ord för att sätta rätt stämning. Här skriver hon också mycket personligt och berörande om några tunga ämnen. Fint, sorgligt, tragikomiskt.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill njuta av Bodil Malmstens precisa och perfekta formuleringar i några av hennes mest personliga och berörande dikter.

Betyg: 4+ herrgårdar av 5.

Citerat ur Paddan & branden

Ur ”Arv från ett fosterhem”:

”Man ärver ingenting utom det här:
att man inget har & man ingen är

Man vet att man enbart hör
Hemma
Utanför
Till den dag man dör
Man vet att man vet hut
Tills alltihop är slut
Se men inte röra
Inget kunna göra
Men höra
Publiken
Musiken
Ifrån sitt utanför
Där man hör
Hemma
För
Hut går alltid hem
Man vet aldrig till vem”

Samlade dikter av Bodil Malmsten
Samlade dikter av Bodil Malmsten

Om Bodil Malmsten och Paddan & branden

Bodil Malmsten (1944-2016) var en svensk författare och dramatiker. Hon debuterade 1970 med barnboken Ludvig åker, som hon skrev tillsammans med Peter Csihas. Hennes stora genombrott kom dock 14 år senare med diktsamlingen Damen, det brinner!. Den första romanen, Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, kom 1994. Malmsten har sedan dess etablerat sig som en av vår tids mest älskade författare. Inte minst har hon uppmärksammats föra sina böcker om franska Finistère, där hon bodde mellan åren 1999 och 2008. Malmstens blogg finns fortfarande på www.finistere.se och hennes twitterkonto hittas på på @BodilMalmsten.

Utgivningsår: 1987 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2016 (den här samlingsvolymen, Albert Bonniers förlag).
Ingår i: Samlade dikter.
Antal sidor: 82.
ISBN: 91-0-047171-2, 9789100158187.
Köp boken hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”Det finns ett sug efter Bodil Malmstens dikter. Det märktes inte minst i mars 2015 när hon kom ut med Det här är hjärtat, som var hennes första diktbok på 22 år. ”Jag skriver inte dikter längre, men den här dikten krävde att jag skrev den”, sa Bodil Malmsten då. Det var ”en kärleksdikt, en sorgedikt, en dikt om den orimliga förlust som kallas döden”.
Och nu ges den ut igen, i en vacker volym tillsammans med Bodil Malmstens alla tidigare diktsamlingar, från Dvärgen Gustaf från 1977 till Inte med den eld jag har nu från 1993. Åtta diktsamlingar och några rasande fina uddadikter inom ett par pärmar, allt formgivet av Bodils dotter Stefania Malmsten.
En volym med samlade dikter är som gjord att bläddra i och fastna än här, än där. Kanske vid den gripande sorgedikten om Bodils första förläggare, Gerard Bonnier, eller vid ungdomsminnen om mormor och kusin Stig, eller i hela diktsamlingen Nefertiti i Berlin, som skildrar en relation mellan en mamma och hennes flygfärdiga dotter.
Bodil Malmstens poesi ligger nära hennes eget liv, nära allas våra liv. Hon sträcker sig brett och hon når långt. Hennes samlade dikter är en prydnad och en värmekälla i varje boksamling.”

De föräldralösa

De föräldralösa av Christina Baker Kline
De föräldralösa av Christina Baker Kline

Året är 1929 och en grupp föräldralösa barn sätts på ett tåg från New York. På station efter station får de gå av och visa upp sig för aspirerande fosterföräldrar. De barn som inte är så lyckosamma att de hittar någon som vill ta hand om dem får kliva på tåget igen och åka vidare. En av barnen är 9-åriga Niamh, som har förlorat sina föräldrar och syskon i en brand. Nu blir hon omhändertagen av ett par som har ett skrädderi. Det blir snabbt uppenbart att paret inte har tagit hand om Niamh för att de har längtat efter en dotter. De har helt enkelt bara sett möjligheten att få gratis arbetskraft. Niamh stannar tills börskraschen även får det lilla skrädderiet att skaka till och det inte längre går att mätta allas munnar på förtjänsten från det. Det fosterhem hon omplaceras till är en ren misär: en fattig familj med många barn, en psykiskt sjuk mor och en far som är arbetslös och begår sexuella övergrepp.

Boken följer sedan Niamh (hon byter förresten namn till Dorothy och sedan till Vivian) genom livet. Berättelsen varvas med en berättelse där en ung tjej brottas med en nutida verklighet i hopplösa fosterhem. Tjejen heter Molly och hennes pappa finns inte i livet längre. Mamman har inte möjlighet att ta hand om henne. Hennes fosterföräldrar framstår inte som sympatiska. Hela omgivningen verkar faktiskt förvånansvärt kall och hård. När hon snattar en bok på biblioteket döms hon till 50 h samhällstjänst. Kan sådant ens hända?! Författaren försöker att måla upp Molly som en riktig ungdomsgangster på glid, men egentligen verkar hon vara en högst vanlig och skötsam tonårstjej (som i och för sig har snattat en bok, men det måste väl ändå betraktas som ett ringa brott). Jag har lite svårt att köpa den här delen av storyn, men låt gå. Samhällstjänsten kommer hon att spendera genom att städa på Vivians vind. Tada! Cirkeln är sluten!

Boken följer en del enkla mallar, kan man säga, och det blir lite småkrystat när allting vävs ihop genom att Niamh/Vivian och Molly träffas i och med vindsröjningen. Ibland fick jag också lite ”Pojken som kallades Det”-vibbar av den här boken. Det är helt enkelt lite för hemskt det som Niamh råkar ut för i fosterhemmet. Det är också beskrivet på ett sentimentalt sätt som gör att det känns lite billigt. Samtidigt förstår jag att författaren skildrar händelser som har skett på riktigt (inte att det är en biografi, men att berättelsen ändå bygger på verkliga händelser) och då blir det ju lite förmätet av mig att avfärda hemskheterna som överdrivna. Jag är lite kluven alltså!

Jag vill inte såga boken egentligen. Författaren delar med sig av ett intressant stycke historia och hon skildrar intressanta livsöden. Boken är också lättläst och fängslande. I det stora hela är den faktiskt riktigt bra, om än inte sådär så att man blir helt knockad och kommer att ha den i tankarna länge.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättläst och fängslande berättelse om de så kallade ”orphan trains” som gick ut i Mellanvästern, dit föräldralösa barn skickades iväg för att bli omhändertagna av fosterföräldrar, som inte nödvändigtvis behandlade barnen väl.

Betyg: 3 Claddagh-kors av 5.

De föräldralösa av Christina Baker Kline
De föräldralösa av Christina Baker Kline

Om Christina Baker Kline och De föräldralösa

Christina Baker Kline (född 1964) är en amerikansk författare som fick sitt stora genombrott 2013 med bestsellern Oprhan train (De föräldralösa). Hon har också undervisat i kreativt skrivande. Christina Baker Kline har en hemsida och en fansida på Facebook och hon twittrar under @bakerkline.

Originalets titel: Orphan train.
Översättare: Britt-Marie Thieme.
Utgivningsår: 2013 (den första amerikanska utgåvan), 2015 (den första svenska utgåvan, Massolit).
Antal sidor: 361.
ISBN: 9789187783838.
Andras röster: Bloggbohemen, Boktok73, Hyllan, Johannas deckarhörna.
Kan köpas hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”New York 1929. När Vivians familj tragiskt omkommer i en brand sätts hon, tillsammans med många andra föräldralösa barn, på ett tåg. De färdas genom USA och auktioneras ut i städerna de passerar. Allra sist blir 9-åriga Vivian vald och hon sätts snabbt i arbete som sömmerska. Men när depressionen drabbar landet och beställningarna sinar skickas hon vidare. Och vidare. Ska hon någonsin hitta en plats där hon känner sig som hemma?

Maine 2011. När 17-åriga Molly tvingas till samhällstjänst, är det droppen för hennes fostermor. Av rädsla för att än en gång behöva flytta går hon med på att städa vinden hos den numera 91-åriga Vivian. Ju mer hon börjar rota bland Vivians gamla saker, desto tydligare inser Molly att de har mer gemensamt än hon någonsin kunnat ana.”

Kriget är slut

Kriget är slut - Morgan Alling
Kriget är slut av Morgan Alling

Morgan Alling känner jag igen redan från hans tidiga karriär, som programledare för sommarlovsprogrammet Tippen, men det är inte mycket jag har vetat om hans liv och bakgrund innan jag läste hans biografi, Kriget är slut. Kriget är slut tar sin början när Alling i 4-årsåldern bor tillsammans med sin lillebror hos deras biologiska mamma, som är alkoholiserad och lever ihop med en kriminell och våldsam man. Boken slutar när Alling är tonåring och går på scenskolan. Vilken biografi! Vilken resa!

Den trassliga bakgrund, som Alling smärtsamt, utan att bli sentimental, målar upp, berör och hans revanschlust och starka drivkraft att komma in på teatern gör mig alldeles glad.

Alling berättar om hur han bytte skola och flyttade omkring under sina första skolår och hur han, genom det, lärde sig att blixtsnabbt känna av nya grupper för att hitta sin roll. Han spelade när han presenterades för fosterfamilj efter fosterfamilj och han tog ofta rollen som klassens clown, och låtsasramlade, även om det gjorde ont, för att få folk att skratta och tycka om honom. Allt är lite av ett skådespel och ett rollsökande. Han skriver:

”Hela mitt liv har jag sökt uppmärksamhet. Se mig! Älska mig! Jag har spelat teater så fort jag har öppnat en kylskåpsdörr – för då tänds en lampa.”

Som läsare kan man se det framför sig. Ja, man fängslas verkligen av berättelsen. Alling berättar öppet om många tunga saker: misshandel, övergrepp och taskiga hemförhållanden, men han vänder det också till sin styrka. När folk envisas med att berätta för honom hur svårt det är att komma in på teaterhögskolan så blir han inte nedslagen – han antar utmaningen. Och kommer in!

Jag tycker att det här var en fantastisk läsning. Vilket liv! Vilken styrka! Det är ingen bok som man skrattar sig igenom precis. När man lägger den ifrån sig tar man framför allt med sig känslan av att allt i livet är möjligt och att alla kan uppfylla sin dröm. Det är verkligen inte illa. Det här gillade jag!

I korthet

Rekommenderas för: Alla som vill ta del av skådespeladen Morgan Allings fascinerande levnadshistoria och imponeras av hans driv och revanschlusta.

Betyg: 5 scenskolor av 5.

Om Kriget är slut och Morgan Alling

Morgan Alling (född 1968) är en svensk skådespelare, manusförfattare och regissör. Han studerade vid Teaterhögskolan i Malmö mellan 1987 och 1990 och blev sedan rikskändis när han tillsammans med den forne klasskamraten Lasse Beischer gjorde sommarlovsprogrammet Tippen för SVT 1993-1994. Alling har medverkat i en lång rad film- och TV-produktioner och medverkat som såväl skådespelare som regissör i många teaterproduktioner. 2009 var han värd för Sommar i P1 och höll ett mycket omtyckt sommarprat om sin uppväxt. Morgan Alling har en fansida på Facebook, en hemsida, twittrar på @morganalling och instagrammar på @morganalling.

Utgivningsår: 2010 (Forum).
Antal sidor: 329.
Andras röster: Bokfetischist, Boktoka, GP.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”När Morgan Alling skildrade sin tuffa barndom i radioprogrammet Sommar år 2009 blev gensvaret enormt. Kanske för att ingen hade anat att den glada, spexande, populära skådespelaren hade en annan sida. Att det bakom skratten även fanns en stor sorg.

Under sina första fyra år bodde Morgan och hans lillebror Stefan tillsammans med sin ensamstående alkoholiserade mor. Vardagen var fylld av supande, slagsmål och flyttar mellan olika lägenheter. Men mamman älskade ändå sina söner och försökte ta hand om dem så gott hon kunde. Och Morgan hittade på allehanda bus och upptåg som gjorde honom till hjälte både hos kompisarna och fyllgubbarna.

Men till slut tappade mamman kontrollen över festandet, förlorade jobbet och blev inlagd på behandlingshem. Morgan och hans lillebror hamnade på barnhem, men trots mammans alla löften kom hon aldrig och hämtade dem. Istället skildes bröderna åt och skickades från fosterfamilj till fosterfamilj.

Morgan tycktes förutbestämd för ett liv med missbruk och misär. Räddningen kom i form av en kärleksfull fosterpappa som vågade ställa krav, och teatern som blev Morgans nya hem.

Kriget är slut är en gripande skildring av ett maskrosbarn som inte bara klarade sig utan har lyckats vända motgångarna till en styrka. Med stor detaljrikedom och tidsatmosfär tecknar Morgan Alling ett porträtt av en pojke som överlever tack vare sin humor och sin längtan efter revansch.”

Vit oleander

Det här är en gripande historia om en flickas svåra förhållande till sin mamma och hennes svårigheter att finna trygghet och ett sammanhang i en värld utan föräldrar.

Bokens huvudperson heter Astrid och hon är tolv år gammal när mamman döms till livstids fängelse efter ett mord. Då hon inte har någon som helst kontakt med sin pappa tvingas hon att flytta från fosterhem till fosterhem och för varje ny familj hon hamnar hos råkar hon ut för nya problem.

För varje år som går och för varje nytt fosterhem hon hamnar i inser hon nya saker och svårigheter i sin och sin mammas förhållande och hon tvingas också att förändra sig själv och att bryta sig loss från mammans tidigare starka grepp om henne.

Det här är en vacker och ganska rå berättelse om en flicka, vars liv inte är speciellt enkelt. Boken har fått mycket bra kritik och har blivit väldigt omtyckt, men själv kan jag inte komma ifrån att jag tycker att den är lite för orealistisk. Det är alldeles för amerikanskt och sentimentalt för att det ska falla mig riktigt i smaken. Jag har svårt att ta boken riktigt på allvar eftersom mamman är så klyschigt beskriven och fosterföräldrarna allt för obehagliga. Jag vill bara inte tro att vem som helst kan skaffa fosterbarn, vilket verkar vara fallet i boken.

Jag ska inte avfärda boken helt. Verkligen inte! Det här är en fantastisk bok skriven med ett nästan poetiskt språk, fyllt av metaforer och stämningsfulla miljöbeskrivningar. Den är bra, men inte överraskande bra.