Flickan som lekte med elden börjar lite mer spännande än Män som hatar kvinnor, men i övrigt är de rätt likartade. Det är spännnade, fängslande och totalt overkligt. Trots att det är så överdrivet och fånigt att jag vill skrika så dras jag med och vill veta vad som händer. Det går med andra ord snabbt att läsa dessa 600+ sidorna, men jag kan ändå inte påstå att jag tycker att de är särskilt bra.
I Flickan som lekte med elden har det gått några år sedan allt tumult i boken innan, men helvetet brakar lös igen när Lisbeth Salander blir misstänkt för ett trippelmord. Två av de mördade är medarbetare på tidningen Millennium och journalisten Mikael Blomqvist förstår direkt att Lisbeth inte ligger bakom detta vansinnesdåd. Utredningar dras igång lite överallt och spåren verkar leda till en mystisk man som heter Zala och som på något underligt sätt verkar ha en koppling till Lisbeth.
Ja. Spännande är det som sagt. Framöver skulle jag gärna vilja lära mig mer om polisens tillvägagångssätt för att skydda folk på SÄPO, hur man överlever en tahiboxningsspark i huvudet samt hur man överlever att bli skjuten i huvudet och dessutom bli levande begravd. Det skulle kanske kunna kasta lite ljus över denna orige i grovt våld och märkliga förklaringar.
Det är en gedigen research historikern Lennart Lundmark har ägnat sig åt och sammanställt i den här boken. Den börjar redan i ”forntiden” och fortsätter fram till nutid och längs vägen berättar Lundmark en ganska sorglig berättelse om hur samerna i princip har förlorat sin mark till den svenska staten.
Helt klart intressant läsning! Förhoppningsvis väcker den debatt och leder till förändring för ett folk som har fått sitt land stulet, som har fått skatta för sitt land och nu har väntat i 20 år på att Sverige ska skriva på FNs konvention om ursprungsfolkens rättigheter.
Själv vet jag pinsamt lite om samer och hela den här konflikten eftersom det i min grundskola (och gymnasium) har ägnats mer tid åt undervisning om aboriginer och indianer än om vår egna ursprungsbefolkning. Jag skulle nog behöva någon annan sorts historiebok innan jag på allvar kan ta till mig av denna, men jag rekommenderar den ändå som en viktig läsning om ett ämne som uppenbarligen har tigits bort.
Sist av alla har jag så påbörjat Stieg Larssons Millenniumtrilogi. I min bekantskapskrets finns det folk som normalt inte ens läser böcker som har läst Stieg Larssons böcker, så jag hade förväntat mig något fängslande utöver det vanliga. Upplagt för besvikelse alltså!
För det första händer det i princip ingenting spännande över huvud taget de 200 första sidorna och för det andra, när det väl sparkar igång och hände något, flummar storyn ut i det mest makabra, överdrivna och knäppa man kan komma på. Boken känns inte ett uns trovärdig, vilket man kanske inte kan kräva av en deckare i och för sig, men även om man nu inte kan kräva att man ska kunna känna igen sig i deckarnas beskrivningar av kriminella handlingar, så kan väl boken åtminstone ge en illusion av att det den beskriver skulle ha kunnat hänt.
Nej, jag har ännu en gång konstaterat att jag inte gillar deckare. Den här var alldeles särskilt tråkig, förmodligen för de inte särskilt trovärdiga karaktärerna och för att själva mordstoryn bara kändes skruvad.
En dag när Ivan vaknar är alla människor borta. Han letar efter dem, försöker att ringa dem och han rör sig i staden, men ser bara djur. Ett av djuren är en katt, som han stänger in i en plåtlåda för att den ska dö. Han identifierar sig med katten och känner sig lika instängd i världen som katten borde göra i sin plåtlåda. Det är en ångestladdad berättelse och jag blir äcklad över hur Ivan rör sig i staden och plågar somliga av de djur han stöter på.
Berättelsen om Ivan, ensam kvar i världen, är uppblandad med vad Ivan sysslade med veckorna innan alla människor försvann. Det är en minst lika jobbig berättelse att läsa, för den är kantad av kriminalitet, våld och smutsiga miljöer. Berättelsen flyttas ständigt tillbaka till ett stinkande soprum, där Ivan hänger med en av sina kompisar ibland.
Boken väcker känslor, för den förmedlar verkligen ensamheten och den förmedlar utsatthet från flera vinklar. Jag tyckte ändå inte att den var särskilt bra. Den är experimenterande skriven där man som läsare flyttas fram och tillbaka i tiden och somliga kapitel handlar om de försvunna människorna, var de nu är. Jag har lite svårt att förstå vad boken vill säga. Själv blev jag mest lite illa berörd, men jag kan också konstatera att Tichý verkligen kan skriva och förmedla något och det är ju verkligen inte helt betydelselöst.
Har ni sett filmen Butterfly effect? Den här boken går lite i samma tema: kan man ändra förloppet om man går tillbaka i historien och ändrar på något? Vad hade hänt om lilla Ulrika, utsatt för övergrepp av sin far, tar emot den utsträckta handen när skolan börjar rota i var hennes besynnerliga skador kommer ifrån? Vad hade hänt om pappan, i sin rullstol, hade skjutits över kanten där man inte får gå? Vad hade hänt om teckningen på anslagstavlan inte hade försvunnit?
Det finns många frågor i denna bok och läsaren lämnas inte direkt med några svar. Berättarstilen är ganska experimenterande. Historien tar sig fram fragmentariskt och delar ur Ulrikas vuxna liv blandas med svåra ögonblick från hennes barndom. Jag är inte helt förtjust i sådana här böcker. Det blir för rörigt, för lite klartext, för mycket frågor. Samtidigt känns boken väldigt mycket Pohl och jag gillar Pohl. Språket känns igen, skildringen av utsatta barn och den öppna kritiken mot skolpersonals förmåga att hantera ”svåra barn” känns också igen. Eftersom jag har läst mycket av Pohl kanske denna, ganska tidiga bok från honom, inte säger så mycket som jag inte har hört berättas förut från samma författare. Jag tycker ändå att det är en tänkvärd och gripande läsning, men det är definitivt inte den avkopplande litteratur, som jag behöver som mest just nu.
David Ericsson är i grunden yrkeschaufför. Det känns lite otippat att en lastbilschaufför skriver dikter när trafiken är lugn, men jag är glad att det finns en Lars Ericsson, som dessutom ger ut böcker. I novellsamlingen Truck stop finns de där miljöerna som det så sällan berättas om: lastningen, livet på vägarna, stoppen vid tradarfiken, fifflet med arbetstidsböckerna (för att komma fortare hem). Det är mycket längtan, timtals nötande på vägarna, stress och ensamhet, men det är ändå en varm och härlig bok. Jag tycker jättemycket om den, även om vissa noveller faller mig mindre i smaken än andra. Helt klart läsvärd! Det här är fint porträtterade människor och kärlek & längtan från ett lite annat perspektiv än det vanliga. Det är också en förmodat sann och äkta berättelse om livet på vägarna.
I Kungens komediant fortsätter Agneta Pleijel att berätta om ett stycke svensk historia. Den tidigare boken i serien, Drottningens chirurg, handlade om kirurgen Schützer och i den här boken får vi följa en av hans lärlingar, Lars Hjortsberg.
Lars, som så småningom får jobb som skådespelare, rör sig på slottet och umgås med Bellman. I bakgrunden av berättelsen om Lars berättas historien om Gustav III och mordet på honom.
Jag gillade boken, för jag gillar historiska romaner och jag hade stor behållning av skildringen av skådespelarlivet i Sverige under den här tiden och av berättelsen om Gustav III. Själva historien om Lars engagerade mig inte så mycket av någon anledning, men jag kommer nog fortsätta att läsa eventuellt kommande delar i denna släkthistoria.
Efter boken Gömda kvarstod många frågor. Vad hände egentligen med den lilla familjen som blev förföljda och inte kunde bo kvar i Sverige för att Sverige inte kunde skydda dem från den man som mordhotade dem? I Asyl får vi svaret på de här frågorna. Den tar vid där Gömda slutade och vi får följa familjen Eriksson som går under jorden i Sverige och som sedan flyr utomlands igen och ger sig in i det hopplösa projektet att söka asyl i USA.
Det är en riktigt fängslande och spännande bok och självklart berörs man eftersom boken är en sann berättelse. Det känns faktiskt lite svårt att betygsätta boken, för det är ju lite som att betygssätta någons livsöde. Jag tycker det var en bra bok i alla fall, men kanske hade den mått bra av att kortas något. Sedan väcker boken faktiskt en hel rad med frågor hos mig. Varför klipper Maria och hennes man kontakten med sina familjer? Varför ger deras förföljare aldrig upp? Jag ifrågasätter inte varför det är som det är, men jag funderar ändå på det.
Hur som helst är Asyl helt klart värd att läsa om man har läst Gömda och tyckte att den var bra.
Det är snart midsommar och Anders är ute i det rosa sommarhuset utanför Karlskrona. Där har han tillbringat många somrar med frun Solveig och vännerna Mikael & Karin och Harry. Tiden som har gått har dock satt sina spår i dem, dragit dem ifrån varandra och förändrat allting. Nu är Solveig där med Anders och Mikael ligger okontaktbar i ett av rummen, Karin är borta, Harry är bortrest. Vad som har hänt rullas sakta upp och en berättelse om kärlek, klass och vilka riktningar ens liv kan ta rullas upp.
Jag tycker att boken var ganska orealistisk. Jag hade liksom svårt att känna mig engagerad och tro på att något sådant här skulle kunna hända. Språket är fint, uttrycksfullt, men ibland lite onödigt krångligt. I det stora hela gillar jag hur boken berättas och hur nu och då flätas samman, men de scener Paulrud målar upp är ibland allt för teatraliska och lite fåniga. Jag kan inte riktigt ta det på allvar alla gånger och det gör att boken faktiskt inte gav mig särskilt mycket.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Flickan som lekte med elden börjar lite mer spännande än Män som hatar kvinnor, men i övrigt är de rätt likartade. Det är spännnade, fängslande och totalt overkligt. Trots att det är så överdrivet och fånigt att jag vill skrika så dras jag med och vill veta vad som händer. Det går med andra ord snabbt att läsa dessa 600+ sidorna, men jag kan ändå inte påstå att jag tycker att de är särskilt bra.
